[Written 21.01.2011]



How did we end up here?

How could love be so intricate? Unobtainable? Complicated?

This is our story.

I met you thru your best friend. I've been away for a year, sorting things out. Mostly my own life and all the wrong turns I've taken so far. During my absence I had an un-voluntarily period of celibacy so when I finally came home again I was desperate for sex. Within a week I hooked up with 4 different women, trying to satisfy urges whose needs hadn't been satisfied for a year. And so I met Sara. She was the niece of the guy we sublet our apartment in the basement to. She was a troubled girl, she had taken some wrong turns and was now trying to make all the right one's. A woman after my taste.

It didn't bother me that she was 3 years younger than me at the time. Neither did I think for a second that maybe I shouldn't do this, after all, she was the niece of our tenant. I was horny and she was there.

So it happen.

And then it happen again and again. We were extremly secretive about it, the only one's that knew were her friends. We developed a friendship along the way. We used to talk about everything, we took walks, we laughed and shared. And I liked her. A lot. She was funny. She amused me. And no one suspected a thing, we enjoyed our little private secret. But one day I met you. And I knew from the start nothing would be the same. You took my breathe away. From that first moment. I just needed too see you and everything just stopped.

I couldn't stop thinking about you. And I used too hope that you'll come visit her so I could see you, be in your vicinity. It feels so strange now thinking about it. How could you have me caught so quickly? Without even doing anything? But I couldn't do that to Sara. So I tried to stay away when you came visiting. Cause you just don't do that. You just don't dump the girl for her best friend. Try to explain that without getting killed.

Me and Sara continued our strange relationship for a year or so. And never did I tell you how I felt for you, about you. This blossoming infatuation. This seed of love.

Sara found love. And I can't say that I liked her boyfriend but love is love. And I accepted that our relationship had gone it's course in some ways. We still met when she came by and we continued with our walks. We still talked on the phone and we still enjoyed meeting each other. But there were no more sex. And it was ok, I was fine with it.

I moved from my parents to my own place during this time. And finally you and I started to get a relationship of our own.

We started talking. And talking went on to seeing each other.  And I loved every second of it.

You started to come to me everyday. We talked, laughed, smiled. I loved every second with you. You started to sleep over. And it was so natural. You and Amanda came for a visit one day. 10 days after I've done my piercing. And that night while Amanda was sleeping we had sex for the first time. It hurt like hell but I couldn't have cared less. I was with you. We used to take showers that lasted for hours. Turn of all the lights. Light up some candles. Wash each other for hours on end.

I used to take the towel and dry you tenderly. And you did the same on me.

It was all very movie-esque.

I don't remember ever being so content before in my life as those day's with you.

But you found love too. And you went away.

And me and Sara had a fight which in the end lead to us not talking with each other for almost 2 years.

I had a lot of time to think about things. About you. And feelings changed. From just thinking you was an amazing woman to infatuation to love.

I'm in love with you. And I wish it wasn't so.

Time went on. I moved to another apartment. And one day I started to talk with Sara again. And we had sex. Again. You had a boyfriend then. And my heart was burning with agony at the thought of you being with him. And I was longing to met you again. Talk to you again. But the day never came. One day I was on my way home from a friend, just another day. And and on the stop, who do I meet if not you? And I was in a loss for words. And seconds later your boyfriend showed up.

I hated that very second. I wished that it had never occurred.

A couple of months after that I moved to the neighboring country. Me and Sara talked very sporadic during this period. But I didn't stop thinking of you. A lot of things happen in my life during this period. I became a better person. I loved someone for the first time in my life. I grew personally and emotionally.

In 2008 I decided to celebrate New Years in another country. Me and a couple of friends decided to go too Sensation White in Germany. I went home after Christmas and while I was there I met Sara. We've been talking a lot the last couple of months and we both missed each other. She had met my sister a lot lately as well so  it was natural that we met up. And you guessed it. We had sex. Again.

I practically lived at her place until I left for Germany.

And when I came back I had a surprise waiting for me. Sara told me she was pregnant.

I was in shock. I hadn't thought about parenthood too serious before that but now, put in the situation I realized that I wanted this. But things happen. And in the end Sara and I stopped talking again. And our relationship turned sour. And that how it was when I found out that you were moving too the same city I was in. I was overwhelmed with joy. But you had a boyfriend and I had just ended my relationship. There were so many complications. I was still living with my ex, we still had feelings for each other and there was no time for closure.

We met up a couple of times but just in the passing. But I've managed to tell you how I felt about you. And yo seem to be in disbelief.

Your relationship ended.

We took a walk one day. We played in the snow. And on a swing. And I told you. All of it. All the time I've spent thinking it over. What I felt. And in the end we kissed. I loved that day.

One day you called me. You were a bit tipsy and wanted to see me so I came. And we walked. And talked. And just looked at each other. And as usual your eyes melted everything inside of me. And you smile was worth going thru the depths of hell for. And we kissed. And we just didn't seem to be able to stop kissing. The world was ours, the minutes was too short, the sweet agony of love. I wished that it would never end. But you had to  go home and so I followed you to your door.

In the weeks that followed we talked and met up a couple of times more. Went out with each other. I met her friends. The people she lived with. And I realized that I couldn't share her. I wanted more than just being "friends". I couldn't just be her friend. I couldn't stand by and see other guys hit on her. And I knew that if I couldn't have her I couldn't be near her. For it was just to painful. It felt weird wanting somethings so bad. Like I was unintentionally choking her, limiting her interaction with others.

I told you this. How I felt. What I thought. What I wanted. And what I would have to do if we could not be. I think I scared you.

But in the end we ended up sleeping with each other. I wished it would had lasted forever. But it didn't. In the morning I followed you to your job. And we talked. Laughed. Smiled. And I cried inside because I knew that you wasn't ready for a new relationship yet, not when your last one was still so fresh. And so I told you again what I felt. And then I kissed you for the last time. Said goodbye and left. I wanted to stop. But I continued too walk, I needed to leave you so you could be free. To choose. To feel.

To do the things you needed and not the things I wanted.

We stopped talking.

I can't remember anymore how long it took before I met you again. I remember that it was summertime. I was out with a couple of friend at the Opera, just talking a walk. We were actually talking about you when I thought I saw you on a distance. You hair was everywhere. That's how I recognized you, by your hair. But while I was talking with my friends you hid behind your friend and walked away. I didn't even see it. But my friends did.

Next time I saw you you tried to hide again. I couldn't understand why. We screamed at each other. Maybe not the best thing.

I met you about 6 months ago. On the tram. All of a sudden there you were. We said hi and then you went off. And it still hurt.

My body physically hurt twenty for seven for over 6 months. You were my first thought when I woke up and my last thought before I fell asleep. You were in my dreams and constantly in my thoughts. I prayed everyday for it to disappear. Vanish. Be gone demon spawn. But off course it didn't. That's not how love works.

I couldn't even see a picture of you for over 1,5 year without a gaping hole of sorrow opening up in my soul. I still get you in my head when the thought of spending the rest of my life with someone comes up. I hate it. And I still think of you more than I'd like. But finally I think I'm letting go. I met you when I was 18. I'm 25 now.

It feels that it's about time now. I can see pictures of you now. For several minutes on end. And it doesn't even hurt that much anymore. I pray to God that you're happy in your relationship. That you're getting married soon. Maybe you already have. That you have children. Or children on the way. Anything that can separate the last bits of you from me. That's the impact you had on my life. Now somebody knows.

I needed to write it down. To tell myself. To tell others. I'm trying to let go of you. I can't honestly say if I love you. But.

I want to say it anyway. So here goes nothing.

Nike. I love you.

A boy that's trying to move on..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!



Jag har tänkt på dig så mycket. Skrivit om dig. Sett på bilder på dig. Varit besatt av dig. Varit kär i dig. Förälskad i dig. Det har varit trassel i mitt sinne.

Som något slags ont hamsterhjul av förvriden kärlek och ångrade beslut. Av ångest som vägrat släppa taget och hopp som inte vill ge upp.


Jag har äntligen kommit ut på andra sidan. Jag tror jag kommit över dig nu.

This is me leaving. This is me walking away.


Candyman out



Jag kan inte komma ihåg hur längesen det är utan att räkna efter, jag kan inte heller alltid komma ihåg vilken dag du dog eller när din födelsedag är.

Jag minns inte ditt skratt, ditt ansikte, din röst eller hur du brukade vara.

Men jag minns ditt leende. Och när du hade rakat bort allt håret på fyllan. Båda gångerna. Jag minns din fula keps som du hade på dig och hur du alltid gjorde mig glad bara genom din närvaro. Jag minns dagar jag träffat dig och stunder jag pratat med dig.

Jag minns inte mycket om dig längre men trots det är du alltid med mig i mitt hjärta, i min själ. Jag säger god natt till dig fortfarande, jag kanske är lite väl sentimental.

Men tills jag har tatuerat in dig måste det vara så det är. Jag saknar dig. Jag vet inte helt längre vad exakt jag saknar men jag tror det är din essens, din närvaro i livet.


Min ängel. Jag önskar jag hade kunnat ta din plats. Jag önskar mycket. Minnen är lustiga saker. Jag undrar om jag verkligen minns dig på rätt sätt. Minns dig så som du verkligen var eller om åren bara lägger silverglans runt allt.

Jag vet inte längre. Men du finns hos mig tills döden tar mig.

Candyman out.



I don't want to be in love with you anymore.




Jag försöker leva mitt liv så osjälviskt och självuppoffrande som jag kan. Jag firar inte jul, jag önskar mig inte presenter. Jag försöker hjälpa någon om någon behöver hjälp och jag försöker att inte vara egoistisk.

Jag förväntar mig inget på min födelsedag, kanske ett grattis. Jag vill inte ha presenter, inga gåvor. Vill du göra något för mig så var där, ät mat med mig, umgås med mig. Det är en bra födelsedag.

Men jag inser att det är många jag i detta. Och att trots mina försök att göra så världen inte är centrerad runt mig själv så gör jag nog det ändå.

Jag är en självisk, egoistisk person. Hur hände det?

Mitt liv känns så förvirrat. Jag är inte lycklig i det jag gör nu, i den positionen jag är i i livet. Allt verkar gå fel på sista tiden också. Jag tror Gud försöker säga mig något. Jag som alltid har sagt att organiserad religion är dumheter, att det fördummar människor, förstör banden mellan människor. Människor borde få ett val, en rätt att bestämma över sig själva.

Gud är obestridlig. Den ultimata rättvisan. Den vi alla måste böja oss för, vissa motstridigt. Andra med glädje och kärlek. Gud tar mer och mer plats i mitt liv, i mitt sinne. Jag har nog aldrig tänkt så här mycket på religion eller Gud som jag gör nu. Det har aldrig kännts så starkt som det gör just nu att Gud kallar på mig, försöker få mig in på en annan stig i livet.

Och trots det. Religion. Vad ska man säga?

Jag är så förvirrad. Nej. Inte förvirrad. Jag är vilsen. Känner mig vilsen. Är vilsen. Vart finns svaren till allt detta? Jag önskar jag hade något svar. Bara ett enda. Jag begär inte alla svar, inte att jag ska kunna allt, veta allt. Jag vill bara veta något av det. Men jag förstår inget av det.

Är jag unik? Är jag speciell nog i en värld full av speciella människor? Jag tror jag blir galen. Jag vill bara ha ett klart svar.

Jag tänker för mycket. Jag är för mycket. Jag vill hitta tystnad. Jag vill hitta frid. Jag vill hitta något som jag inte ens vet vad det är och som jag inte har någon aning om vart jag ska leta efter någonstans.

Bara en massa jag igen. Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag. Alltid detta jag. Varför kan det aldrig vara du?

Candyman out.



Det har gått en tid nu. En väldigt lång tid om jag ska var helt ärlig. Och jag har försökt så mycket jag kan, kämpat emot mig själv för något jag vill ha. Velat ha.

Men inte med allt jag är. Inte med hela mitt hjärta. Det verkar som det inte går att besluta sig för vem man vill vara med, vill inte hjärtat så kommer det bara inte gå. Jag vill. Jag ville så otroligt mycket med dig.

Mer än du någonsin kommer förstå, mer än du någonsin kommer inse. Jag ville tycka om dig, vara förälskad i dig, vara kär i dig. Älska dig. Men om allt hade varit så enkelt hade väl kärlek ändå varit något överskattat, något som man inte ens brydde sig om eller som ens skulle existera?


Detta är sanningen. Hon har mitt hjärta. Där du borde finnas har hon funnits så länge. Och jag försöker mitt allra hårdaste, mitt allra bästaste för att hon ska försvinna. För jag vill inte ha den känslan längre, känslan av hennes värme och ljuvlighet, hennes icke-närvaro med sin icke-kärlek. Jag vill släppa taget.

Ack, om ändå kärlek hade varit så enkelt?

Hade jag fått välja hade det varit du där hon är. Men jag kan inte välja detta. Jag kan kämpa emot så mycket jag bara vill men jag får inget val i det. Hjärtat vill ha det hjärtat vill ha.


Hur går jag vidare? Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag? Allt det där man säger till sig själv för att orka med vardagen, alla dagar då livet känns skit, där inget är som man önskade att det skulle vara.

Det känns som jag förråder dig. Så länge har jag varit kär i henne men med dig som står mig så nära kan jag inte ens bli förälskad. Det borde varit du.

Jag undviker att titta på bilder på henne. Jag undviker så mycket jag kan att tänka på henne. Jag försöker att ständigt undvika allt som kan påminna mig om henne. För hon är min gudinna. Min dröm precis utanför räckvidd.

Jag hoppas hon är lycklig. Det är det enda jag kan göra. För jag kan inte låta mitt hopp brinna, jag måste krossa det med allt jag har, allt jag är. Jag kan inte ens se ett kort av henne? Hur illa är det?

Jag försöker hitta någon annan, någon att leka med, att ha i mitt liv om lusten faller på. Jag känner mig inte mogen eller redo för att vara någon nära igen på ett tag. Ingen borde behöva bli min "rebound". Men. Jag hittade dig. Och dig.

1 & 2.

1 tilltalar mig intellektuellt. Men hon går på universitetet, bor inte ens i närheten av mig längre och jag tror inte hon är helt redo för ett seriöst förhållande just nu heller. Jag känner henne inte bra nog än, jag vet inte nog om henne än. Men hon finns i mina tankar alldeles för mycket för att det ska vara bra. Vad är det med mig och dom jag fastnar för?

Ouppnåliga eller för långt från mig. Ibland är det bara jobbigt.

2. Hon har barn. En son. Han är otroligt gullig. Jag har alltid haft en svaghet för barn. Och mammor. Jag följer samma regler som jag alltid gör när jag träffar en kvinna med barn. Men denna flicka är inte som dom andra.

Jag har aldrig varit med en tjej som hon. Och jag har inte känt henne länge men redan längtar jag varje dag efter att träffa henne, att se henne. Att pussa på henne.

Hon finns för mycket i min hjärna. Jag tror jag har en liten förälskelse. Hon gör alla dom rätta saker, hon säger alla dom rätta orden. Skit också. Hur ofta händer det? Och jag respekterar henne. Och jag ser henne inte som en leksak.

Det känns som det är för tidigt. Vi bestämde oss för att vi inte skulle försöka längre för bara några veckor sen, att vi skulle ge upp till slut. Så varför var jag tvungen att träffa 2?

Hon är intressant. Hon gör mig nyfiken. Hon gör allt rätt när det kommer till mig. Skit.

Verkar som jag bara skriver mina kärleksbekymmer. Måste börja skriva om något annat.

Jag saknar Indonesien. Och mina vänner.

Jag saknar Alex.

Candyman out..



Visste du att det finns ett färgningsmedel som används inom matlagning som faktiskt heter Black Boy?!

Jag trodde det var ett skämt när jag såg det först men det är sant, det heter faktiskt Black Boy. På något sätt känns det som det är rasistiskt fast på samma gång undrar jag om jag inte läser in lite för mycket i saker och ting. I dessa dagar känns det som gränserna börjar suddas ut för mycket och allt kan vara rasistiskt eller "förnedrande" mot diverse olika folkslag.

Jag är inte ett fan av att dela in mänskligheten i "raser". Det ordet, "ras", om något känns förnedrande och rasistiskt. Inte bara mot afrikaner, asiater, latino utan mot alla folkslag. "Ras". Är vi inte bara människor hela bunten?

Hur som.

Imorgon är det första dagen på jobbet. Har varit ledig en vecka och det var faktiskt rätt trevligt. Fick gjort en del, träffat min syster som jag inte fått tag i på flera månader, fixat med mitt pass, anmält mitt gamla pass stulet. Massor med saker.

Jag fick inte träffat min lillebror men snart, snart ordnar jag det också. Bara en månad kvar och sen semester.

En dag ska jag blogga om vad jag egentligen gör på mitt jobb, att vara en kock är verkligen inte allt som det blivit hypat att göra. Hmm, ska jag kanske blogga om det direkt? WHY NOT?!

Detta är en rätt typisk dag på jobbet. Beroende på vilket ställe man är på så förändras ens rutiner litegrann men låt oss ta ett av mina favoritkök som jag jobbat i.

Detta var ett kök med 1 stjärna i Guide Michelin. För er som inte vet så är det som Bibeln för en kock. Att ha en stjärna eller flera där (3 är max) är något alla kockar aspirerar till. Reglerna för att få en stjärna i Guiden är dessa:

1. Kvalitén på produkterna.

2. Hur maten är tillagad och smaksatt samt hur man väl man lyckats kombinera dessa två.

3. Matens egna "personlighet".

4. Vad man får för pengarna.

5. Kontinuitet mellan besöken.

Vissa hävdar också att interiör, servis, personal och hela restaurangupplevelsen i sig också har med saken att göra. Guide Michelin hävdar att så är inte fallet men jag har varit på ett par ställen som både värderats av Guiden och som har haft stjärnor i Guiden och tja, nog får man nog säga att det är punkter som bör vara avbockade för att man ska kunna få ens enda enda stjärna.

Hur som.

Beroende på hur mycket det är att göra och hur många stjärnor man har kommer man in olika tider på dagen. Jag vet t ex med faktum att på Noma i Danmark, restaurangen som nu räknas som världens bästa kan man få jobba 16-timmars dagar. Non-stop.

Men i snitt kommer man in någonstans mellan 10-14. Oftast öppnar man för service ( service=man tar emot gäster ) till 17-17.30 men det händer att man öppnar senare.

Det första som händer är att jag går in i köket, utan att ha bytt om. Jag tar en titt i köket så allt ser bra ut, går över kylar och skriver mina temp-listor. ( Temp-listor= temperaturlistorna, varje dag skriver man ner temperaturerna på alla kylar och frys, man måste dokumentera det för Hälsovårdsnämnden eller vilket matstyrande organ som nu finns i just det landet. Vissa gör det 1 gång om dagen, andra gör det 3 gånger om dagen. Jag blev van vid att göra det varje gång jag kom in och varje gång jag stängt ner köket.)

Om allt ser bra ut och inget har blivit leverat går jag och byter om och startar min dag. Om saker har blivit levererat tar jag in det i köket, går över beställnings-listorna från gårdagen, går över allt som blivit beställt och kollar så det är av bra kvalité, bockar av på leverantörens beställning och min egen lista, sätter in det som behöver vara inne i kylar, sätter fram det jag ska använda genast och går sen och byter om.

Är det något som inte stämmer eller några råvaror som inte håller måttet ringer jag min leverantör direkt, får det ordnat och fortsätter sen med dagen.

Efter jag bytt om kommer jag in i köket. Jag tvättar mina händer, kom ihåg. UPP TILL ARMBÅGARNA!

Jag tar fram mina knivar, sätter fram allt jag kommer behöva till det jag gör, backar, skärbrädor, diverse köksredskap. Allt för att jag under min m.e.p ( Mice en Place = allt på sin plats, köksfranskan sitter fortfarande i. Alltså att jag har allt redo så jag slipper springa runt och leta efter saker och därmed göra allt så effektivt som möjligt för mig själv.) ska kunna fokusera på maten så mycket som möjligt.

En m.e.p-lista är en lista på allt som behöver göras den dagen. Såser, dressingar, mat som ska skäras upp, fisk, kött. Det kan vara vad som helst. Men inte rengöringsrutiner. Dom finns i en pärm på ett annat ställe.

Jag tar alltså en titt på min lista, börjar med det som tar längst tid att göra, sätter igång med det direkt och om jag kan så gör jag mindre saker under tiden. Med andra ord håller jag oftast på med 2-3 grejer samtidigt. Som mest har jag gjort runt 7 olika saker på samma gång.

Beroende på hur ditt schema är uppsatt börjar dom andra kockarna droppa in, det finns alltid någon som öppnar köket och efter det kommer resten av köket i antingen grupper eller en och en. I ett gourmetkök kan det på en yta på 20 kvadrat jobba så mycket som 6 kockar så det är viktigt att alla kommer i tid och alla kan och vet sin roll i köket.

Kockarna som kommer in följer alltid samma procedur. Titta på m.e.p-listan, gå över vad som blivit gjort redan och vad som blir producerat, går igenom sina skåp så inget har blivit dåligt under natten eller så inget saknas och sen sätter dom igång med någon del av meppen.

Det ingen någonsin berättar för dig är att i ett kök städas det konstant! Minst 3 timmar varje dag går åt åt att hålla mitt kök rent. Efter varje uppgift jag gjort gör jag ren min yta. Jag plockar bort det jag använt, hämtar dit det jag behöver, slänger in grejer i disken, ser till att allt håller en bra standard. Ju finare restaurangen, desto mer städar du.

Så. Efter att allt är gjort, M.E.P, gå igenom kylar, kontrollera allting så tvättar man ner köket. Då snackar vi golv, väggar, diskhoar, områden där du tvättar händerna, spisar, ALLT! Detta brukar oftast hända någonstans i samband med att man ska äta. Om man nu hinner sitta ner och äta.

Förutsätt alltid att du inte kommer ha tid att faktiskt sitta ner och äta. MEN! Ibland hinner man faktiskt göra det.


Ditt kök är rent. Man sätter sig ner för att äta, alla kockar samt servispersonal samlas vid samma bord. Samtidigt som vi äter går vi igenom dagens beställningar, bordsplacering, tider för sittningar, allt som kan komma upp under dagens service. En sittning är alltså tiden som man räknar med från att gästen kommer, sätter sig och äter och sen går.

När allt har gåtts igenom är det lugnet före stormen. Om man har saker att ordna denna dagen är det nu du gör det. Oftast går telefonerna varma sista timmen innan man öppnar.

Stationerna sätt upp, mobiler stängs av eller sätts på ljudlöst och läggs bort, man byter soppåsar och sätter i nya torkrullar i hållarna. En station är den yta där du kommer jobba och allt du kommer behöva för att kunna utföra ditt arbete med mest effektivitet för dig själv och för gruppen.

Om allt är på sin plats och man hunnit med att göra allt tills service startar går allt oftast som en dans. Man är väl förberedd för att ta emot det mesta, även dom mest irriterande beställningarna.

I ett kök finns det en viss hierarki.

Det är köksmästaren som har huvudansvar för köket och alla kockar.

Under han är det souschefen eller assisterande köksmästare. Han har det ansvaret så fort köksmästaren inte är där och han är också den som ser till att köksmästarens order blir utförda.

Under dom finns det stationsledare, dom kan ha en chefsroll fast i olika saker. Det finns pastry chef som bara har hand om desserter, brödbakning och ibland special projekt.

En saucier är en gammal fransk köks-ställning. Som namnet antyder håller denna person enbart på med såser och ibland kött eller fisk som tillbereds i sås. Detta är en enormt prestigefylld plats i ett kök då det 1, finns extremt få som enbart ägnar sig åt detta nuförtiden och 2, vissa såser kan ta dagar, till och med veckor att tillaga och man måste ha en enorm erfarenhet och kunskap för att kunna göra detta på ett bra sätt.

En commis är en vanlig kock. Beredd att kunna släppas vartsomhelst och kunna prestera, den enklaste nivå för en kock och där man hamnar direkt när man kommer in i köket.

Den allra lägsta rangen av alla i ett kök är en lärling. Som namnet antyder är det en kock-elev. Han eller hon är enbart där för att lära sig, vissa ser dom som sina personliga slavar i köket men alla kockar är överens om att man måste börja från grunden på allt för att bli en bra kock.

Detta inkluderar roliga små uppgifter som att skala 100 kg lök eller gå igenom 20 kg kungskrabba med sina fingertoppar bara för att se till att det inte finns några bitar av skal eller brosk i det.

Jag vet inte en enda kock som inte fått göra skit uppgifter medan dom gick i lära och inte en enda som inte låter sina elever göra samma sak. Om du trodde det var en enkel sak att vara kock, tänk om igen.

Hela tiden under service måste man alltid tänka på att hålla sin yta ren, detta gäller speciellt om man jobbar i ett öppet kök, alltså ett kök gästerna kan se in i. Man måste visa mer omsorg till sin mat och sina redskap men detta är bara en bra sak då man alltid ska ha detta i ryggmärgen. Kom alltid ihåg att ha rent omkring dig, att göra rent hela tiden och att din arbetsplats ser bra ut.

När service börjar närma sig sitt slut, sista timmen kanske börjar vi med en soft closing. Vad detta innebär är helt enkelt att vi börjar förberedda dom sista rätterna som ska ut, så långt det tillåter vill säga.

Vi börjar ta ut allt ur kylbänkarna, byter alla backar, ser till att kylarna är rena och fina, slänger in allt vi kan i disken, börjar skriva på en beställningslista till nästa dag, börjar skriva på en m.e.p-lista tills nästa dag och helt enkelt börja stänga ner allt vi kan stänga ner.

Så fort sista varma rätten är ute och köket har stängt sätter vi igång detta i overdrive, allt tas ut, packas om, datum-märks, kylar, bänkar, redskap, allt ska rengöras. Detta tar oftast runt 1-2 timmar. Golvet ska spolas över med vatten, sen rengöringsmedel, borsta över det och få bort eventuella matrester och spill, spolas över igen och sen skrapas.

Efter det ska alla galler och golvbrunnar tas upp, rengöras, och sen sättas ner igen.

Alla rengöringslistor ska fyllas i, temp-listorna ska fyllas i, hela köket gås över från topp till botten, alla sopor slängs, alla smutsiga kökshanddukar går i tvätten, alla beställningslistor och m.e.p-listorna från dom olika stationerna samlas in och alla beställningar görs tills nästa dag.

Sista man gör innan man går och byter om är att kolla över så man inte missat något. Och sen är du ledig tills nästa dag.

Välkommen till en kocks liv.



Jag vill flyga ut i rymden och se stjärnorna.

Jag vill bli en berömd advokat som slåss för frihet, riktig frihet och inte den inbillade. För rättvisa saker, saker som bara kan vara så rättvisa som det blir i böcker, där svart är svart och vitt är vitt och aldrig kan man ta miste om vilket som är vilket.

Jag vill börja drömma drömmar om att jag är en ängel igen och att jag flyger. Jag vill minnas det jag drömmer igen.

Jag vill ta långa promenader i mina drömmar, utforska dom som jag gjorde för alla dom där år sen när jag lärde mig hur man tar kontrollen över sina drömmar och undermedvetna tankar. Jag vill utvecklas på mitt personliga plan.

Jag vill bli en bättre människa, vara bättre, se bättre, göra bättre.

Jag vill hjälpa världens barn. Jag vill vara osjälvisk. Jag vill leva i tystnad i ett år för att se hur det är. Och om det verkligen inte är bättre.

Jag vill lära mig allt jag kan och gärna mer, jag vill sluta vara fördomsfull och jag vill se världen med den mest naiva individens ögon.

Jag vill vara ett hippiebarn som dansar genom gatorna utan att bry mig om vad någon tycker och tänker, utan att ens erkänna deras reaktion. Jag vill vara fri i mitt eget sinne.

Jag vill dansa, älska, hata, leva. Jag vill vara med personer som alltid skänker glädje och kärlek till mitt liv.  Jag vill gifta mig och skaffa barn, massor med barn. Och jag vill älska min fru och min familj så mycket att jag känner hur jag kommer spricka om jag inte får krama om dom varje dag.

Jag vill bli en präst. Eller en munk. Jag vill tvivla på allt och veta allting samtidigt.

Jag vill. Men jag kan inte alltid.



Jag känner hur jag blir bättre. Det nya uppdaterade version av mig, version 3.4. Nya uppdateringar släpps ständigt.

Det känns rätt skönt. Jag är glad att kunna säga att jag inte längre är den person som jag en gång var för alla dom år sen. Att den lilla pojken som kände sig så otroligt trasig hela tiden äntligen hittat mer av ett lugn inom sig själv, vissa kvalitéer i sig själv som han visste fanns där men som varit saknat.

Som han inte visste hur han själv skulle lyckas nå men som han trots allt lyckades nå till slut genom det som kallas livet.

Målen för framtiden:



Rensa ut oönskade bekantskaper. Igen.

Läsa mer.

Tänka mer.

Utvecklas spirituellt och intelligent.

Träffa människor som jag känner inte hämmar mig i livet utan tillför något till det.

Alltför länge har jag känt mig smått beroende av saker, platser, "säkra" ting.

Jag har varit för rädd för att släppa taget och på riktigt börja om.

Så nu. Tänkte jag testa det.

Jag håller på att släppa taget om min så försiktigt konstruerade värld där jag känner att jag har så mycket kontroll som det bara går. Det är dags att flyga utan mitt skyddsnät. Dags att ta risker. Dags att leva.

Jag tänker leva.



Jag kan inte sluta tänka på att skriva. Varje dag tänker jag på att skriva.. Det fanns en tid när jag skrev mer ofta, mer fritt, mer när jag hade ett behov för det.

När mina tankar kändes mer fokuserade när jag skrev och jag kunde skriva just när jag behövde det. Det fanns en tid när jag kände mig väldigt vilse, väldigt förvirrad och ensam i världen. När mina ord aldrig kändes tillräckliga, när mina tankar konstant var ett förräderi fyllt av tvivel och alla tankar var som ett gift.

Jag lyckades komma ur min onda cirkel, jag lyckades hitta ett liv och även om jag inte hittat en mening till det än har jag hittat ett sätt att leva vidare tills jag hittar MIN mening. Jag försöker ständigt utveckla mina tankar, lyckas med saker i livet, brinna för något, tvivla mindre, vara mer positiv och glad.

Detta är vad jag tänker på mycket just nu.

Personliga misslyckanden. Med andra ord, saker jag inte kan eller tänker lägga på någon annan. Jag börjar sakta men säkert inse att dom brister jag trodde jag hade slipat bort, som jag trodde jag hade gjort till goda egenskaper kanske inte är så nerslipade och borta som jag hade trott. Som jag intalat mig själv.

Jag filosoferar en hel del. Det är så mycket som jag tänker över. Saker jag trodde jag en gång hade löst redan, som jag hade ett slags svar på redan men som jag nu ifrågasätter och funderar över igen. Är detta verkligen det jag ska ägna mig resten av livet åt? Att fundera på samma saker om och om och om igen.

Min tro håller mig inte längre lika grundad. Jag är mer än någonsin övertygad om att Gud finns, att jag tror på Gud. En enda Gud. Men jag vet inte längre om jag vandrar på den väg Han vill att jag ska vandra. Jag hade något som var så nära min föreställning av en uppenbarelse som det kan bli, det var en väldigt djupt meditativ, vacker upplevelse som var totalt själslig och intellektuell. Men det saknades något.

Är detta Hans sätt att visa mig vägen? Att jag borde bli präst? Munk? Viga mitt liv åt Honom? Eller bara ett sätt att visa att mig att jag vandrar på fel stig i livet och att jag måste anstränga mig för att hitta tillbaka till. Ja, till vad? Alla vägar är rätt egentligen för alla vägar är en del av Hans plan. Men jag kanske inte ser den väg Han har lagt ut för mig.

Jag funderar över samhället. Över politik, krig, svält, orättvisor och fördommar, galenskapen som härskar över världen, dumheten som alla verkar ta till sig som den nya sortens drog, som den nya normen. Så många tankar och jag skriver aldrig längre ner dom. Jag borde skriva mer. Jag borde börja skriva igen.

För många tankar, för många funderingar. Snälla, töm min hjärna. Jag vill inte tänka mer.

Jag lyckades släppa vissa människor. Till slut.

Mina vackra kvinnor.


Jag lyckades äntligen släppa Diana. Jag trodde aldrig jag skulle kunna släppa dig. Dina vackra drag, hur det kändes att hålla om dig, att vara i din närhet. Så länge som jag strävat efter det så gick det så enkelt när det väl hände. Underbart. Jag kan inte låta bli att le åt det.


Min vackra Vanilla Ice. Du kommer alltid vara Vanilla Ice för mig. Jag fick bett dig om ursäkt till slut. Jag fick sagt dom där alla sakerna jag borde ha sagt till dig när vi var yngre, när du var ung, vacker, alldeles för naiv men ack så underbar på 500 sätt och ännu mer. Du gjorde mig knäsvag. Jag älskade att vara med dig. Det var så enkelt. Så smärtfritt. Men jag var inte redo. Jag var egoistisk, självisk, självcentrerad, dum, idiotisk. Finns så många ord i det svenska språket som beskriver hur jag var då.Men jag är inte sån längre.

Och du insåg det. Och du förlät mig. Och du gjorde att jag kunde släppa taget. Från hundratals mil ifrån lyckades du göra något för mig. Helt osjälviskt. Så tack. Och jag är glad. Nej.

Jag är lycklig över att du lycklig idag. Jag är äntligen över mig själv tack vare alla år med tankar. Alla år med personlig utveckling. Men också, antagligen mycket för att du förlät mig. Så tack. Och tack igen. Och tack en sista gång.


Vad ska jag säga om dig? Vi har hållt på fram och tillbaka genom åren. Vi har varit vänner och ovänner ett par gånger. Vi har pratat och slutat prata flera gånger. Vi har nästan fått ett barn tillsammans. Och du gjorde mig arg. Så arg. Och allt som ens var tillit försvann med det. Allt kändes som lögner, som en förvirrad flickas galenskap, som ett borttappat sinne släppt lös utan regler, utan någon som visade vägen. Som ett barn som vill ha och vill ha men inte förstår konsekvenser av något, inte ens det hon själv ber om.

Och länge tänkte jag att jag var den som hade rätt. Att det var jag som borde vara arg, förorättad, ilsken. Att jag inte behövde lyssna på dig för jag hade gjort så mycket jag kunde och lite till och du hade svikit mig. Inte jag som hade svikit dig.

Men nu undrar jag om jag verkligen är så oskyldig. Jag vet att jag inte är det till vissa saker. Som vad som hände när sagan tog slut. Att jag betedde mig som ett litet barn själv. Och att jag betedde mig egoistiskt. Och antagligen en del saker till.

Kanske borde jag lyssnat mer. Kanske borde jag ansträngt mig mer för att förstå dig. Finns en hel del kansken. Ännu mer tankar. En del förvirring. Men en absolut sanning kan jag inte längre säga finns. Jag kan inte längre säga att jag är helt rätt eller helt fel.

Kanske har jag inte ens en rätt att säga något. Kanske har jag inte ens gjort mig förtjänt av rätten att säga något. Men jag gör det ändå. Jag kan inte säga förlåt för jag anser fortfarande inte att det jag gjorde var helt fel. Men jag är villig att erkänna att jag kanske inte var helt rätt.

Och att jag måste ta på mig en del av hela den här röran.


Wow. Vad ska jag säga om dig? Vad kan jag säga om dig? Jag träffa dig genom Sara. Från att jag såg dig första gången har jag tänkt på dig. Lite märkligt att erkänna det. Som en ful liten bekännelse, en sak att skämmas över. Men det är sanningen.

Du var den där vackra, fria, obunda och alltid smått förvirrade själen. Och dina ögon har alltid fått mig att bli stum. Tänk vad märkligt att jag alltid blir helt såld på ögonen på kvinnorna som senare betyder mest.

Med dig behövde jag inget annat. Ditt leende, ditt skratt, bara att få en kram av dig. Bara att ha dig i närheten. Att veta du var där. Du gjorde så mycket och det utan att någonsin antagligen ens vara medveten om det. Jag tänkte på dig varje dag i 2 års tid. Varenda dag. Vissa dagar från att jag vaknade till att jag somnade. Ibland till och med fanns du i mina drömmar.


Jag kunde inte vara din vän. Det vore som att be Romeo vara bästa kompis med Julia utan att någonsin få något mer. Tanken på att ens vara i din närhet utan att vara din, utan att du var min var så extremt smärtsam att jag hellre föredrog att inte ha dig i mitt liv alls. För det var faktiskt enklare att hantera. Smärtan var mindre tro det eller ej. Så jag radera dig ur mitt liv.

Vilket gjorde galet ont. Och som svar gjorde du valet att undvika mig. Till och med gömma dig för mig. Du sa du inte gjorde det men det var helt uppenbart. Jag undrar fortfarande varför.


Att vara med dig var som att vara omsluten på alla håll och kanter av det starkaste, vitaste ljuset, som att vara i mitten av solen utan att bränna sig. Tack för din kärlek. Jag vet inte vem jag skulle varit idag utan den.

Tack för att du kom in i mitt liv.

Jag behövde inte ens vara i närheten av dig för att känna din kärlek, det var som en varm våg som alltid var i mig, gick igenom min kropp. Jag tänkte på dig varje sekund av varje dag. Jag drömde om dig varje natt.

Du var fantastisk.




Så många ord kommer till mig.

Men av varenda ord finns det ett som stämmer mest.

Du var kärlek. Du är kärlek.


18 månader. Det är en lång tid att vara tillsammans. Att bo tillsammans. Att ha ett liv tillsammans. Och även om det bara höll i lite över 6½ månad var det ett helt fantastiskt äventyr att vara med dig.

Jag har aldrig blivit beroende av en person som jag blivit beroende av dig. Du var en del av mig, jag kunde inte ens sova om du inte var där eller jag visste du skulle hem. Jag bar dig med mig hela tiden, varje dag.

Om jag skulle skriva om allt jag lärde mig genom att vara med dig skulle det ta åratal och detsamma om jag skrev om allt du lärde mig. Du gjorde mig till en bättre människa.

Jag gjorde och sa saker som inte var ok. Jag var egoistisk och elak, jag var dum och efterbliven. Jag var massor av saker. Men en sak jag inte var och inte är är blind.

Du hade blivit min fru om jag hade kunnat hitta det i mig att älska dig. Och om jag en dag lyckas komma förbi min känslomässiga rubbning så kommer jag efter dig. Tills dess ska jag inte sluta försöka. Du gjorde mig tjock. Och glad. Och så mycket mer. Men mest av allt.

Du gjorde mig mer fullkomlig. Tack.


Du är med av en enkel anledning. Du var något nytt i detta gamla sinne. Du tilltalade mitt intellekt, alla saker som inte var helt fysiska i mig. Du gjorde min hjärna gladast i världen och fick den att hoppa små frivarv. Jag var inte kär i dig, hann inte ens bli förälskad. Men du är nog ensam hittills om att vara en person jag ens varit intresserad i som gjorde det enbart med ditt intellektuell.

Och du är rätt gullig.

Candyman out.