View tracker

I måndags fick jag första dosen av cellgifter (nr 1 av 6). Denna gång får jag både Carboplatin och Taxol då de misstänker att det är tumörceller som överlevt från förra omgången då jag bara fick Carboplatin. Då jag får Cortison första dagarna så har inte illamåendet börjat än. Har även haft lite energi att göra saker på dagarna men nu börjar kroppen segna lite. Inväntar med fasa hur kroppen kommer att brytas ned...

Har sovit hos min syster inatt och passar på att mysa med småtjejerna medan min syster och mamma fixar i huset innan mäklaren ska ta bilder nästa vecka. Igår hade jag en privatlektion i Body Work med min yogalärare. Det var avslappning deluxe med små små beröringar och justeringar av kroppen. Hon sa att jag kändes så avslappnad så att hon nästan blev hög av det när hon rörde mig! :) Är så glad att jag har hittat till Mindful Yoga som ligger så nära hemma. Läraren är otrolig och det passar mig så bra just nu med att gå in i den meditativa och lugna miljön för att ta bort all oro som annars tar så mycket fokus i tankarna.

Dödsångesten har lagt sig lite efter att jag träffade läkaren som berättade att jag inte avancerar upp i stadie då återfall alltid klassas som samma stadie som primärtumören. Den hittades i ett tidigt stadie och även dessa nya tumörer vilket ger hopp inför framtiden! Lade ut ett inlägg på Facebook i måndags när jag fick min behandling. Fick otrolig respons från alla vänner så jag känner mig riktigt boostad med kärleks- och krafthälsningar. Berättade inte för så många förra gången jag fick cancer så det var många som inte visste om att jag redan hade gått genom det.

När de skulle sätta droppet i måndags så sprack kärlet i ena armen och när sköterskan skulle sätta i andra handleden så träffades en nerv som skickade ut tusen blixtar i tummen. Skrek rakt ut, värsta sticket jag varit med om! En annan sköterska fick komma och göra ett försök vilket, som tur var, lyckades. Vi bestämde att vi ska sätta in en dosa under huden i början av nästa vecka. Jag hade problem med kärlen även förra gången för 2 år sen så det känns bra att sätta in en port för att slippa alla misslyckade stick framöver.

Nu ska jag mysa med tjejerna som båda är utklädda i superhjältekläder. Kärlek!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 6 readers

Likes

Comments

View tracker

Börjar rusta mig för nästa rond mot cancern. Jag trodde att matchen var över när jag avslutade cellgifterna i maj förra året. Det har nu visat sig att det är en seg motståndare jag har, tumörerna har kommit tillbaka för att påbörja en ny rond. Kom an bara säger jag, om ni inte fattade det första gången så ska jag visa er ordentligt nu! Jag är inte redo att lämna detta liv... Känslomässigt är jag i en berg och dalbana där jag kastas mellan sorg och ilska. Skulle tro att det är chockfasen jag går genom. ibland känner jag mig även glad, över små saker som nu känns oerhört värdefulla. Mina tankar om att kriga mot cancern hjälper mig hur jag ska hantera detta. De som inte har överlevt har inte varit svaga krigare, ibland är cancern helt enkelt oss övermäktiga. Oavsett vad vi gör har vi ibland inte en chans att vinna, men jag tycker att vi alla är krigare! Vi är många som drabbas, inte bara de som får cancer utan även alla anhöriga runt omkring. Tack alla ni som är nära mig som kämpar tillsammans med mig, älskar er!

Igår tänkte jag klippa mig kort för att förbereda mig inför om jag kommer att tappa håret med behandlingen. Frisören började att raka på sidorna och när hon klippte luggen blev det så otroligt fult så det fanns inget alternativ förutom att raka av allt... Jag hade lyckats pruta ner priset då jag berättade att jag bara skulle ha frisyren några veckor tills jag troligtvis skulle tappa allt hår. I efterhand hade jag sparat väldigt mycket pengar på att använda trimmern hemma... Det gör mig inte så mycket att vara snaggad men jag såg rädslan i min sons ögon när han kom hem. Han gick direkt fram och klappade mig på huvudet och frågade varför? Som att jag redan hade blivit så sjuk så att jag hade tappat håret... Det gör ont i hjärtat att tänka på att han måste gå genom detta. Jävla cancer!

Likes

Comments

View tracker

Torsdag 20 nov 2014 - Dag 10 Avd 68


Idag var första dagen jag åt frukost ute i lunchrummet. Jag satt vid samma bord som en kvinna som berättade att hon hade opererats för tre år sedan men nu var tillbaka. De tar massa prover på henne och har ännu inte kommit på vad som är fel. Hennes armar var fulla av blåmärken. Generellt är jag väldigt ung på avdelning 68, de flesta känns som att de har passerat 60-årsgränsen. De har med sig sina egna morgonrockar och tofflor och det ser så skönt ut att jag önskar att jag också hade haft med det - om jag nu hade haft några hemma. Något för årets önskelista kanske? Glad över att jag hade med mig mina nyinköpta Ulvangsockor.

På lunchen gick jag återigen ut till lunchrummet. Var alldeles för tidig men satte mig vid ett bord och surfade på min mobil som jag allt som oftast gör när tiden ska gå. Sakteliga började det droppa in kvinnor som jag under mina 10 dagar knappt har sett då jag har varit mestadels sängliggandes på mitt rum.

En kvinna började gråta när hon fick in sin ärtsoppa. Hon fick frågan om det var fel på soppan. Nej, hon var bara så glad att hon snart skulle få åka hem. Jag kände att mina ögon tårades när hon sa det. Denna längtan hem är obeskrivlig. Jag undrade hur länge hon har varit på avd 68 men det visste hon inte. Antagligen som ett töcken precis som det har varit för mig... Dagarna och nätterna försvinner snabbt iväg. Hon var så darrig på händerna så att hon inte kunde dela pannkakan som fanns som efterrätt (är det torsdag så är det torsdag!). Jag hjälpte henne med det och kände mig genast lite starkare än jag har gjort under den senaste veckan. 4 dagar var jag borta i ett töcken av smärta, morfin och ångest. Kommer inte ihåg mycket av vad som hände men en sån enkel sak som att skära upp en pannkaka gav mig perspektiv på saker och ting. Jag har känt mig svag, men jag hade faktiskt kunnat vara ännu svagare. Jag är på väg upp, på väg framåt. Det går inte snabbt men det är bra att bli påmind ibland om vad jag faktiskt klarar av att göra.

Den äldste på avdelningen satt vid mitt bord och skrattade åt portionsstorleken på sin lunch. Hur skulle hon kunna äta så mycket mat undrade hon. 90 år från Filippinerna och den piggaste av oss alla. Hon pratade konstant med ganska låg volym på engelska. Jag fick anstränga mig för att höra men ville inte missa något då jag älskar möten av dessa slag. Hon berättade om sina barns restauranger i Stockholm och om hur hon sticker tröjor till alla i familjen. Hon hade en väldigt avancerad tröja med mönster på sig som hon stolt visade upp. Kände inte att det var läge att berätta att jag precis har lärt mig att virka en morot. Men ni skulle bara veta hur stolt jag är över att jag klarade av att göra det!

God bless you, som den filippinska kvinnan sa till mig när jag lämnade lunchrummet.

Likes

Comments

Dödsångesten invaderar min kropp och huvud när jag tillåter de känslorna att komma fram. Vad händer efter döden? Hur ska det gå för de som är kvar? Har jag gjort alla de saker jag har velat göra? Och den stora frågan... Hur kommer min son att ha det i livet när han växer upp? Jag vill verkligen inte lämna honom, det är min största sorg i allt detta...

I helgen träffade jag min familj ute hos min syster. Systerbarnen väldigt kärleksfulla som vanligt. Det är verkligen en boost att träffa dem. 5-åringen frågade mig om jag ville leka med henne och hennes My Little Ponnies. Det är så ofta man svarar att man ska bara dricka lite kaffe, ska bara prata lite med de vuxna först eller vad det än må vara. Den här gången kände jag att det var självklart att gå in i hennes värld och ge henne den stunden. Vi lekte, kammade och flätade manarna så att hon stolt visade mormor en av hästarna: "Titta mormor vad fint din dotter har flätat!" De som känner mig vet att jag inte är en person som brukar fläta, hålla på med smink och sånt så det här var stort för både 5-åringen och mig. :) Hon fick sen måla mina naglar som är helt trasiga och avbitna. För vad gör det egentligen att jag inte brukar ha målade naglar och att det kom nagellack lite här och där? Det viktiga var att ta mig tiden till att göra något med henne och ge henne den stunden av fokus som annars störs av så mycket annat.

Att ha dödsångest ger ett nytt perspektiv på livet. Nu gäller det att börja leva. På riktigt.


Likes

Comments

För 2 år sedan skulle jag operera bort mina äggstockar i förebyggande syfte då jag bär på en ärftlig gen (BRCA1) som ökar risken för att få äggstockscancer eller bröstcancer. Det visade sig senare att det redan fanns en tumör i ena äggstocken vilket jag fick veta över telefon helt oförberedd då jag inte ens var informerad om att äggstockarna skulle analyseras. I mina ögon var jag frisk, det var ju en förebyggande operation som gjordes. Jag fick ta cellgifter i 6 månader och går därefter på rutinkontroller som pågår under 5 år innan jag friskförklaras.

Senaste rutinkontrollen skulle varit i början på sommaren men sköts upp pga personalbrist. När jag väl fick komma in efter sommaren grät jag och skrek rakt ut i gynstolen då det gjorde så ont. Läkaren skrev en remiss till röntgen för att Jag var orolig, inte för att Hon misstänkte något trots att hon hade känt en förhårdnad vid undersökningen. Den skiktröntgen visade att det fanns en cysta i lilla bäckenet som var 7,5 cm stor. Läkaren ringde mig på jobbet och berättade att de misstänkte att jag hade fått återfall på min tidigare cancer. Hon sa ingenting om att den kunde vara godartad, däremot hörde jag 4 gånger att hon sa att de misstänkte återfall. Jag bröt ihop på jobbet och en kollega gick rakt in på ett möte där min chef satt och sa: "Malin behöver dig NU!". Chefen satt med mig länge tills jag kände mig någorlunda lugn och samlad och kunde ta mig ut ur det lilla samtalsrummet där jag hade brytit ihop. Jag fick vänta några dagar tills de skulle ha en läkarkonferens på Sahlgrenska där mitt fall skulle tas upp. Har ännu inte förstått varför jag fick veta något innan helgen då de ändå skulle ha konferensen på måndagen? Vad skulle jag göra med den informationen under helgen förutom att känna ångest?! Jag hade lika gärna kunnat vänta med att få veta tills efter konferensen!

Måndag eftermiddag ringde läkaren mig och meddelade att de inte kunde avgöra på röntgenbilderna om cystan verkade vara godartad eller återfall på min tidigare cancer. Oavsett ville de operera bort den med bukoperation för att säkerställa att det inte fanns mer i buken. Det är inte ovanligt att ha cystor och många gånger försvinner de av sig själva men då min var såpass stor, hade en cancerhistorik och att den även påverkade min urinblåsa så var det ingen tvekan om att den skulle opereras bort. Nu var prognosen 50/50 då de inte var eniga på konferensen om röntgenbilderna. Jag fick ny kraft att höra att det var 50 % chans att det lika gärna kunde vara godartat. Jag oroar mig ofta och har levt med rädslan för cancer i väldigt många år pga den ärftliga genen som även fått mig att operera bort mina bröst i förebyggande syfte. Jag fortsatte att jobba med den nya kraften jag fick och försökte hinna avsluta/förbereda överlämning av de projekt som jag arbetade med för tillfället.

När jag kom in till inskrivningen för 2 veckor sedan sa den läkaren att: "Nej, nej, nej det här är inget du behöver oroa dig för. Jag skulle säga 95/5 på att det är en godartad cysta". Jag frågade varför de säger så olika hela tiden och hans svar var bara: "Ja, jag är väl optimist". Operationen skedde dagen efter och allt gick bra. Läkaren informerade mig efteråt om att allt såg bra ut och hade ökat på marginalerna till min sambo om att det var 98 % säkert att det var en godartad cysta. För mig hjälpte inte dessa %-gissningar någonting! Det kändes nonchalant och jag blev orolig över att han inte hade varit tillräckligt noggrann under operationen för att kolla efter fler varningstecken. Läkaren som hade assisterat honom träffade jag redan för 2 år sedan. Hon påminner om den blonda lesbiska läkaren i Greys Anatomy och är alltid så glad. Jag var väldigt glad att hon hade varit med vid operationen och hon försäkrade mig om att allt såg bra ut men också att de hade tittat runt, klämt och känt efter på tarmen så mycket det gick. Det var precis vad jag behövde höra!

Jag låg kvar på sjukhuset tills på lördagen då jag åkte hem. På onsdagen ringde läkaren och beklagade att de hade hittat två tumörer i skalet på cystan när de analyserade cystan i mikroskop... Återfall alltså... Samma elakartade aggressiva tumörer som jag hade för 2 år sedan men nu var det två och även större! Vad innebär detta att jag har fått återfall? Vilket stadie klassas jag som? Vet inget mer än då jag väntar på att mitt ärende skickas vidare till Jubileumskliniken som tar över. Troligtvis blir det nya cellgifter, men får jag samma som förra gången eller starkare nu?

Mycket dödsångest och tankar kring livet har cirkulerat runt i huvudet senaste dagarna. Då barnen har haft höstlov så har det inte funnits så mycket utrymme för att bryta ihop, på gott och ont. Idag är jag själv hemma för första gången och har nu börjat skriva på denna blogg för att ventilera vad som händer. Jag söker alltid efter information på nätet, om allt! Jag vill vara förberedd och insatt i det som jag ska köpa, det som jag ska undersökas för, dit jag ska resa eller vad det än må vara. När jag söker på äggstockscancer, cancer i bäckenet osv. så hamnar jag ofta på två andra bloggsidor. De har varit viktiga för mig att läsa men jag känner att det finns behov av fler. Min förhoppning är att någon därute som är i liknande situation ska få hjälp, känna en samhörighet eller vad man nu letar efter med sitt sökande. Jag kommer att skriva mer utförligt om allt som hände för 2 år sedan. Komplikationerna efter den operationen var det värsta jag har varit med om och det gjorde mig livrädd denna gång för att det skulle bli en repris av det...

Enligt en sköterska brukar man vänta 2 veckor efter operation innan man sätter igång med cellgifter så det betyder att det inte kan börja innan torsdag, har jag tidigare tänkt, men tänkt helt fel på dagarna... 2 veckor är ju imorgon! Fan också! Då kan det dra igång när som helst egentligen... Usch, är inte redo att bryta ner kroppen med cellgifter än (om jag nånsin blir det?). Återkommer när jag vet mer.



Likes

Comments