View tracker

Idag kära vänner, skriver jag mitt sista blogginlägg på ett tag. Jag har fått mycket fina responser och jag är glad över alla som tänker på mig och min familj. Men det är dags att gå vidare till nästa fas i livet och fokusera på framtiden.

Jag är fortfarande väldigt trött. Tröttare än vad jag hade planerat och det blir inte så mycket gjort som jag skulle vilja. Dels är livet ganska oplanerbart med två små barn men tröttheten är bastant. Den kommer inte att försvinna än på ett tag och till dess får jag träna - återigen – på tålamod.

Bröstcancer är bra på så sätt att det sitter utanpå kroppen, och inte inuti. Det är bra psykologiskt att bröstet är borta, hade cancern varit inuti kroppen hade det varit svårare att tänka sig att det inte fanns kvar något. Men nu verkar cancern vara helt borta, förhoppningsvis för alltid. Jag ska fortsätta med antikroppsbehandlingen och nästa vecka ska venporten bort (den skulle bort för ett par veckor sedan men som vanligt så blev jag dunderförkyld). Och sen kommer jag sakta men säkert att komma tillbaka till mitt normala liv igen.

Fast inte helt, inget kommer någonsin att bli normalt igen. En del av mig kommer alltid att undra vad som finns i min kropp som inte ska vara där. En del av mig kommer att räkna barnens andetag och känna djup tacksamhet för att de finns där. Spegeln kommer att visa ärren efter operationerna. Och jag kommer att leva mer än jag någonsin hade vett att göra innan jag fick cancer.

Jag finns kvar, mejla till johannagranquist@hotmail.com om du vill höra hur det är!

Här kommer lite bilder på The Hårrible Story!

Innan mina syrror satte klorna i håret den där kvällen i december innan jag började med cellgifterna. Snyggt, eller hur!

Lyckan var total när mohikanen höll hela fem sekunder!

Resultatet blev ganska tufft med lite lila hårfärg.

Mannen fick snagga ned håret i god tid innan jag började tappa det.

Convict number 5..

​Idag har jag samma frisyr som en Kiwi. Men det tar sig, även om det lär ta några år innan håret är tillbaka som förut..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

En vän undrade om jag inte känner ilska över att just jag drabbats av cancer. Samma dag som jag fick veta det blev jag arg, mest för mina barns skull. Men ilskan var uppblandad med många andra känslor och försvann ganska snabbt. Jag behövde min energi till annat. En annan orsak till att jag inte är arg är att jag vet att det inte är mitt fel. Det är inte mitt fel att jag fått cancer.

"de snabba vinner inte loppet, de väldiga vinner inte striden; inte heller har de visa födan eller de förståndiga rikedomen eller de som har kunskap ynnesten; för allt beror på tid och oförutsedd händelse."

Känner ni igen det? Det står i bibeln, Predikaren 9:11 närmare bestämt. Jag är snabb, jag är väldig (väldigt lång i alla fall), jag är ganska förståndig och har en del kunskap. Men jag drabbas av oförutsedda händelser, som alla andra. Trots att jag är en fabulous person.

Det finns studier som i visar på samband mellan långa kvinnor och bröstcancer (jag är 183 cm lång). Men det är ju inte mitt fel att jag är lång. Och jag trivs ganska bra med min längd. Studier visar att den främsta orsaken till cancer är otur. Det är ingen mening att grubbla för mycket på varför jag har otur, eller vara arg. Min energi är dyrbar och ska användas till något roligt, eller i alla fall nyttigt. Så jag har inte tänkt så mycket på varför, mest konstaterat att nu blev det så här.

Var livet än för mig åker jag vindsurfingbräda. Jag föredrar det framför att ligga på brädan och titta upp på vågorna som kommer att slå ner mig. Blir jag aldrig blöt? Självklart gör jag det. Men på vindsurfingbrädor finns det ett snöre som man knyter fast i benet. Man pluppar alltid upp igen, någonstans på andra sidan jättevågen man ramlat ned ifrån. Och jag blir bättre och bättre på att surfa. Och har en hel del kul på vägen


Jag har tyvärr inte läst hela artikeln i sin helhet och studien berör inte bröstcancer, men budskapet är entydigt, en stor del av cancer beror på ren otur. Cellerna bestämmer sig för att mutera och "go nuts" Det betyder inte att vi ska börja tok-röka, tok-sola eller tok-äta onyttigheter. Men skulle någon därute drabbas av cancer, så klandra inte dig själv för det!

http://www.dagensmedicin.se/artiklar/2015/01/02/ot...

Likes

Comments

View tracker

En fin vän skrev till mig att var cancern än sitter så slutar den alltid i hjärnan. Även om cellgiftsbehandlingen är klar så är jag inte klar med cancern. Jag ska få antikroppsbehandling tills början på nästa år, men sen har jag mycket bearbetning kvar att göra.

Det har sagts att få en cancerdiagnos är lika stressande som att uppleva en krigszon. Trots all ångest så är jag inte egentligen inte deprimerad, utan som en av läkarna sa, så blir det en krisreaktion. Och det går helt enkelt inte att slippa ifrån reaktionen helt.

Det lever många människor med ångestsjukdomar där ute. Människor som dag efter dag har svår ångest och kanske behandlar det med missbruk eller självskadebeteende. Eller så har de lärt sig att leva med sin svåra ångest som hela tiden finns närvarande och hotar svälja dem. De människorna gör det väldigt bra.

De har kanske lärt sig att man inte ÄR sin ångest, man råkar bara ha ångest. Ångest betyder inte att man har gjort något fel (ibland har man såklart det, och då är det ju enkelt, då får man be om ursäkt, städa upp och reda ut saken). Ångest beror inte heller på att man är en dålig människa.

Min ångest är inte så stor för det mesta (jag har knappt behövt medicinera den över huvud taget, ibland måste man medicinera och då ska man vara glad att det finns mediciner och ta dem!). Jag har ju en uppenbar orsak till ångest. Får man cancer får man ångest. Enkelt, eller hur! Det är inte samma sak som ångest som bara finns där, svart och destruktiv, utan orsak, utan existensberättigande.

Det är här människor skiljs åt. Tomaterna från ketchupen. De som håller ihop och de som blir en blöt fläck när livet blir jobbigt. Jag är en kart. Lite hård och sur. Därför blir jag inte ketchup, för jag ser mig inte som ett offer. En del människor (med eller utan ångest) verkar ha lätt för att se sig själva som offer.

Min farmor gjorde fantastisk marmelad på gröna tomat-kartar. Den hade fått vilken italienare som helst att börja gestikulera vilt. Men ketchupmänniskorna har säkert nån annan bra copingstrategi som jag inte riktigt förstår. Ketchup är ju också gott på sitt sätt. Personligen lever jag efter anfall är bästa försvar. Det är bättre att ha en mental strategi och sen hålla sig till den än att vänta på att saker ska hända. En strategi går alltid att förbättra vid behov. Väntar man så blir man överkörd. "Kom ketchup så går vi", sa tomaten till sin överkörda kompis.

Likes

Comments

Jag och Mannen åker till Umeå för att få veta vad som fanns kvar i bröstet, om det var mer invasiv cancer eller om det bara var "snäll" cancer in situ.

Är livrädd, fastän jag vet att det inte spritt sig ännu. Men det finns ju inga garantier och det känns jobbigt. Jag vet hur jag har börjat baxna under stressen inför tidigare läkarbesök och att jag beter mig likadant nu. Allt har gått ganska bra hittills och det finns inget som säger att det ska börja gå dåligt nu. Som sagt, det var ingen cancer i lymfan.

Väl inne hos läkaren börjar jag med att prata om att sjukskrivningen måste förlängas. Den allvarliga minen jag får till svar gör mig frågande. Läkaren vill titta på såret och jag vill ha svar. Nu. Jag får som jag vill.

Det fanns ingen mer invasiv cancer i bröstet. Men först nu är analysen av den lilla invasiva cancer som togs bort i juli helt klar. Svaren visar att den var mycket aggressiv, snabbväxande och Her2-positiv, vilket betyder att den var av aggressiv sort. Onkologerna var ense om att jag ska få cellgifter och en antikroppsbehandling som är specifik för Her2 positiva tumörer. Varför, frågar jag, om det inte spritt sig och hela bröstet är borta? Jag får som svar att någon cell någon cancercell kan ha lyckats smita. Studier visar att överlevnaden är högre om man får cellgifter. Längre fram förklarar onkologen för mig att bröstcancer inte bara sprids via lymfan utan också via blodet. Jag får veta att min typ av cancer vanligtvis sprider sig till lever, skelett, lungor och hjärnan.

Så jag mår dåligt över den kommande cellgiftsbehandlingen, presumtivt såklart. Har ångest på kvällarna när jag börjar bli trött. Är trött. Så vansinnigt trött på alltihop.

Cellgifterna blir var tredje vecka med sex behandlingstillfällen. En evighet känns det som just nu. Hur ska jag orka det? Jo det gör jag, självklart gör jag det.

Ok, hur hanterar man detta?

Jag är noga med att ta in andliga positiva tankar, motion och noga med vad jag tänker på. MENTAL HYGIEN är ett ord som återkommer. Negativa tankar SKA inte få så stor plats. De får tänkas men inte bli kvar. Det vi tänker på styr våra känslor, våra känslor styr i sin tur våra handlingar. Därför är det tankarna som ska rättas in i ledet.

ABC,ABC. Jag upprepar mantrat för mig själv om och om igen. Andlighet, hälsan och så resten. Familjen kommer långt upp men om jag inte tar hand om A och B kan jag inte ta hand om dem heller.

Enkelt eller hur? Tills kroppen blir tung och vägrar lyda. Jodå den lyder, så illa är det inte. Här sitter jag nu, från heltidsarbetande mamma till sjukskriven med all tid i världen. Fast det är inte sant, jag är sjukskriven på heltid, det är inte samma sak som att ha all tid i världen. Jag är inte bra på det. Får ångest av tomheten och brist på struktur.

Det gråa ute tränger sig på, in genom huden och luftvägarna tills själva blodet är grått. Grått, lite kallt och en smula mer trögflytande, gör att allt går i slowmotion. Dagar flyter in i varandra som dimman ute. Det är omöjligt att vakna helt. På detta denna vibrerande ångest som förlamar. Håller hårt i det jag har, släpper inte sånt som gör mig glad. Men jag vet att det är mycket radikala dagar som väntar. Det kommer att skrämma mig och jag kommer inte att kunna kontrollera allt. Jag håller hårt i det jag har, min Gud, mina vänner, min familj och mig själv. Ja, faktiskt mig själv. Jag vet att jag klarar det här, även om det kommer att vara jobbigt.


Negativa tankar är som en boll någon kastar mot en. Fånga bollen, titta på den och identifiera tanken som negativ, kasta sedan bort den. Problemet är att två meter bort står ett plank så bollen kommer i retur. Titta på den igen och kasta bort den. Vänd dig sedan om och gör något annat, när bollen kommer i retur den här gången har du vänt den ryggen och har något roligare för dig. Bollen kommer kanske tillbaka men den kommer inte att styra dig.

Likes

Comments

Idag ska jag snacka skit. Vet ni vad som händer med en tarm efter närmare sju veckor med antibiotika och en knapp vecka efter det cellgifter under några månader? Det blir skit.

Ett tag kändes det som om jag inte hade något kvar i tarmarna. Allt fick processas utan några tillsatser av slem, bakterier och enzymer. Det blir inte så bra. Cellgifterna gav en diffus smärta i magen och minsta lilla snedsteg i mat resulterade i magkatarr.

Men det värsta var nog förstoppningen av alla medel mot illamående. Ni som varit förstoppade vet hur fixerad man blir vid att få gå på toaletten. Det blir en jättegrej. Och inte mår man mindre illa när man är förstoppad. Som tur så finns medikamenter mot det som jag brukat rejält.

Min tanke går till alla som har problem med tarmen på allvar. Irriterad tjocktarm, chrons sjukdom, ulcerös colit, gallbesvär, glutenintolerans och många andra åkommor som jag inte kommer ihåg namnet på nu. Vissa personer med tarmsjukdomar kan inte gå någonstans utan att veta var närmsta toalett är. Andra har så inflammerad tarm att den inte tar upp något utan de blir undernärda. Några får operera in en stomi för att avlasta tarmen.

Nej, jag har det inte värst och det tröstar jag mig själv med! Och nu är tarmen bättre även om jag tror jag snart flyger i väg av alla gaser som blir av den vegetariska kosten här på hälsohemmet. Ser ni en ballong över stan så är det jag som lättat.

Likes

Comments

Idag är jag äntligen feberfri! Det är mer än man kan säga om tvååringen som har haft 39 graders feber i två dagar, förutom vattkopporna som hade börjat torka ihop. Som tur är så äter och dricker han bra så han piggar nog snart på sig. Så, det blir till att vila hemma ett par dagar till innan jag återvänder till hälsohemmet. Fast febern är borta så är jag helt slut. Så nu ska jag chilla!

Höstens möda med att gräva ned lökar har gett resultat. Det är en lyx att ha blommor ute innan snön försvunnit helt!

Likes

Comments

Igår var jag feberfri, men i morse kom den tillbaka. Febern alltså. Det är mycket spännande med alla sjukdomar. Femårige sonen låg hela förra veckan i hög feber och i helgen fick tvåårige sonen vattkoppor (alla vi andra har haft det redan). Veckan innan dess var tvååringen sjuk också. I tisdags blev jag jättesjuk och nu börjar Mannen låta som om han druckit en flaska wiskey.

Planen är att jag ska tillbaka till hälsohemmet på måndag, men blir Mannen bara hälften så sjuk som jag varit så får jag nog hålla mig hemma och ta hand om kidsen. Men det gör inget. Jag är mamma i första hand och sjuk i andra hand. I vår har jag varit så dålig ibland så att jag har varit lite inaktiv som mamma. Men det ändrar inget, mamma är man ändå.

Idag skulle jag ha tagit bort venporten, en lite dosa som ligger under huden nedanför nyckelbenet. Från dosan följer en slang ett blodkärl och slangen slutar nästan i hjärtat. Cellgifter kan ge svåra skador på vävnaderna så därför måste de in i ett stort blodkärl där det blandas upp ordentligt på en gång. Men eftersom jag hade feber idag så får den stanna någon vecka till.​

Likes

Comments

Fick nästan fyrtio graders feber igår kväll på Österåsen och efter lite förhandlande med tjänstgörande sjuksköterska bestämde hon att jag skulle till akuten. Och det var skönt. När man jobbar i vården själv är det svårt att motivera sig att söka vård innan man är halvdöd.

Nåväl, hon ringde en taxi som körde mig till akuten. Jag fick komma in snabbt och det togs prover. Efter knappt två timmar fick jag åka hem. De vita blodkropparna var ok och min kropp kommer att klara av att ta hand om viruset som jag drabbats av. Det kändes bra att veta eftersom det bara är drygt tre veckor sedan sista cellgiftsbehandlingen. Min fina kompis Johanna kom och skjutsade hem mig sen. Det kändes meningslöst att vara kvar på Österåsen när jag inte orkar med något. Idag mår jag lite bättre även om febern varit uppe i 39 grader. Femårige sonen låg i hög feber hela förra veckan så det är inte så konstigt att jag blivit sjuk. Det är underbart med barn!

Hittade blåsippor igår när jag var ute och gick, innan jag blev jättesjuk. Det är inte så vanligt med blåsippor här uppe så det var riktigt kul att hitta dom. Det kändes som en present för jag kände mig lite nere över att alla är sjuka hela tiden. Då får man blommor, jajjamen!

Det är en fantastisk utsikt från gångstigarna runt Österåsen. Överallt hittar man stenrösen och annat som vandrare lämnat efter sig. Vi människor verkar ha ett stort behov av att lämna avtryck efter oss. Vi är nog rädda för att bli bortglömda. Men som livet ser ut idag så tar naturen oss alla. Själv föredrar jag att smyga runt som en indian i skogen. Min pappa som innerst inne är en indian säger att ingen kan äga skog. Den är allas och ingens.

Likes

Comments

Befinner mig på Österåsens Hälsohem för en välbehövlig återhämtning. Men jag har chocking news. Det finns inte WiFi här! Året är 2015 och det finns inte internet! Mannen säger att jag får köra IT detox. Det kanske är bra, eller så betyder det bara att jag får en dyr mobilräkning.
Det är i alla fall väldigt fint här. Det känns bra och jag kommer att fisa mycket inatt av den vegetariska maten. Men det gör inget för jag sover själv.

Likes

Comments

Det var ingen baggis att plastikoperera bröstet. Jag kan absolut inte rekommendera det om man inte är tvungen. Jag fick gå 14 dagar med ett dränage som jag fick tömma varje dag på blodiga slamsor. Under tiden fick jag äta antibiotika av den starkare sorten eftersom dränageslangen skapade en fri väg in i bröstet för bakterier. Implantat har dessutom en tendens att dra till sig baciller.

Tills slut fick jag i alla fall ta bort dränaget eftersom det slutade att rinna i det. Jag var på jobbet och tog bort det och fick såret omlagt. Jobbarkompisarna var chockade på ett sätt som jag inte förstått. Jag var också chockad. Nedre delen av bröstvårtan gick i nekros, den läkte till sist men det tog väldigt lång tid. Jag var fruktansvärt trött, hade och har fortfarade ingen känslel i bröstet och börjar tro att spänningarna är fantomsmärtor.

Jag slutade med antibiotikan när dränet var borta. Ett par dagar senare kommer en rodnad på huden. Jag söker till läkare och får antibiotika utskrivet igen. Rodnaden vill inte ge sig och efter en knapp vecka får jag feber. Jag hamnar på akuten och får antibiotika i blodet och en återbesökstid nästa dag när det finns en erfaren kirurg på plats. Nästa dag klipper kirurgen upp en del av såret och något rinner ut. Jag fortsätter äta antibiotika och besöka sjukhuset för omläggning. Jag börjar bli less på allvar. Totalt tar jag antibiotika nästan sex veckor. Alla bakterier i kroppen är döda. Det luktar inte ens när jag går på toaletten. Och jag mår dåligt.

När jag varit utan antibiotika en knapp vecka får jag venporten inopererad. Dagen efter får jag frossa och feber och grumlig urin. Några opportunistiska bakterier har passat på att vandra upp mot njurarna när jag fastade för att få porten inlagd. Läkaren skriver ut antibiotika igen, denna gång av en annan sort som jag äter i en vecka.

Jag hatar antibiotika efter detta. Antibiotika räddar liv men den dödar också mycket. Tarmen är inte i form ännu trots massiva mängder probiotika. Och nej, kollodialt silver är inte bättre. Provade det också som komplement till antibiotikan och silvret dödar minst lika många tarmbakterier som antibiotika. Tyvärr.

Är på sjukan igen idag och får en liten pevlig spruta i låret, Herceptin som är en antikroppsbehandling som jag ska få under år. Det känns så här bra med en liten spruta efter fyra månader med cellgifter!

Men jag men jag mår ändå illa av att vara här, det kallas betingat illamående och betyder att det sitter i huvet. Just det jag är psykiskt illamående! Det känns också sisådär att åka tolv mil enkel väg för en liten spruta. Helt klart ett skäl att tröstshoppa rejält sen!

Likes

Comments