Header

Från och med nu ska jag älska den kropp som bär mig. Från och med idag måste jag lita på att inget kunde göra mig finare än det jag är. Alltid hetsat över kroppen - varje centimeter, varje hundragram. Ställa mig på vågen innan jag ens hunnit öppna ögonen för att bli så fruktansvärt besviken, så arg på mig själv. Varför är jag inte smal?

Jag kommer aldrig vara smal igen. Jag kommer aldrig någonsin gå in i storlek 26 på byxan utan flera år av destruktivitet. Och det är aldrig värt det. Inte värt ett gram att falla dit för att sedan ytterligare en gång kämpa sig tillbaka till en halvpösig mage, dallriga lår och en lite dubbelhaka när man riktigt försöker. Det var aldrig värt det - varken första, andra eller tredje gången och jag vill lova mig att inte tro på lögnen om bekvämlighet där. Jag intalar mig att det är 5 kilo. Det är allt jag vill. Att det kommer få mig att trivas. Och jag vill bära min kropp som om det vore något jag kämpat för (bör påpekas att det ju är det oavsett med en liten förvrängd syn) och något jag älskar. Men jag vill aldrig att det ska vara något jag kopplar till gamla mönster igen. Jag älskar inte den kropp som bär mig idag. Men jag vill lova mig älska den och sedan ta förändring som en välfärd. Att bryta mönster som gör att jag mår bra för något som aldrig gör mig nöjd är ohälsa - den ohälsa jag aldrig vill ha! Så från och med idag kommer jag älska den kropp som bär mig, och inte mäta, inte väga bara lita på att jag mår bra!

Fem kilo kommer falla, fem kilo lossnar från min pösiga mage, dallrande lår och dubbelhaka när jag vågar älska den jag är just och endast idag.

Du bär så mycket mer än så, du bär hela mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är ganska överväldigande att ha krupit ut ur ångesten. På dagsplan kan jag inte räkna bakåt mer, så sällan, så ytligt, så otörstig. Jag levde flera år i ångesten. Konstant. Hela tiden. Vart jag än gick, vad jag än gjorde, hur mycket jag än försökte eller inte - var jag alltid fastkedjad i en känsla som inte bara är negativ utan även uppätande. Varje dag, varje timme, minut till minut var du den enda känsla jag kände av.
Ångest är inget jag trollade bort, den sitter där ibland och frågar om den får stiga på, krama mig en stund. Jag brukar tacka nej, vända ryggen och slå hårt emot och våga vägra känna dig igen, men jag har också dagar då du kommer ändå, med dina kedjor och binder mig. Att känna så starkt något så fult - det river sönder en lite lite för varje dag. Det lär en, att hata något så fint som livet. Idag kan jag leva med dig. Idag kan jag även leva utan dig.

Och du, ångesten, du är orsaken till att jag älskar, till att jag håller fast vid, till att jag faller så hårt. Och du lät mig hålla fast. Hon höll mig hårdare än du gjorde ångesten, hon tog luften ur lungorna oftare än du, hon fick hjärtat att rusa värre än du någonsin gjort, och hennes ord - de fick mig att glömma dig. Ibland vill jag tro för gott. För hon fick mig att glömma dig. Hon är älskad med stort Ä. Hon är min räddare i nöden och från alla stunder jag levt ett stenkast från döden.
Därför älskar jag henne ovillkorligt. Därför är hon det som känns mest. Därför är jag så hög på endorfiner. Därför har jag lärt mig leva med andra känslor än dig.

Likes

Comments

Himmelen har aldrig varit blåare, det rycker i dina ögonlock lite grann och jag undrar vad du har i tankarna. Att vakna här, det ger mig livslust. Konsumerade lite väl mycket alkohol igår och huvudet är lika tungt som det var en vecka sen när jag firade examen. Vem hade trott det? Att jag en dag skulle bli klar från en skola och parallellt  med det få ett jobb. Jag trodde inte, och så festade jag in på nattens morgontimmar, söp för varje jävla arbete jag lämnat in, varje jävla tent jag skrivit och klarat, varje jävla praktik jag överlevt och för alla tidiga morgnar mitt i vintermörkret.

När man sedan hittar sig själv stekhet under solen, med två veckor ledigt, en ofirad och mycket efterlängtad midsommar då ler man lite grann. Vad annat kan man göra? Livet ÄR bra. Problemen löser sig ALLTID. Och aldrig kommer det bli som förr nu mer, inte i detta liv.

Sen kan vi undgå från att titta ut genom fönstret. Undgå hur jävla fucked up världen är som vi lever i. För det är grymt, och sorgligt och inget jag vill berätta för mina barnbarn. Men sanningen har ingen lag och därför ligger jag här, och undviker att titta ut genom fönstret, för ser man det inte kommer det väl aldrig krypa sig riktigt nära intill heller.. Right? Det är sånt kaos och jag väljer, att denna helg - fira endast och enbart det bra helgen har att komma med.

För övrigt vill jag att ni tar hand om varandra!

Likes

Comments

Hej peeps! Hög på en nivå av rus som inget annat än fint väder, mycket kärlek och nytt stuff kan ge. Till lika är jag så oerhört trött, huvudvärken släpper inte trots fyra dagar knaprande på piller, för att inte nämna att dygnsrytmen aldrig återställer sig! Har målat med. Massor, flera timmar bara målat och målat och det blir både tema på färg och bild i sovrummet. Hitills bara en jag är säker på att jag vill ha upp, så lite kvar att måla än för att fylla upp tre ramar.

Inte jätte lycklig över att måsta skjuta upp sovrummet lite till men förstår att situationen är som den är och behöver leva också liksom.
Terassen dock riiiiktigt strax klar och städar som en tok för att få allt att se riktigt bra ut. Yada yada liksom, som att ni bryr er. Men kände att jag behövde hålla bloggen vid liv tills jag samlat motivation nog för ett vettigt inlägg. Tills dess hoppas jag ni fortsätter kika in ❤

Likes

Comments

Allt går på sådan jävla replay. Shit alltså. Skulle behöva sova 39 timmar non stop och äta fem riktiga måltider under samma dygn. Tills vidare kan jag fortsätta behöva. Vad gör det då vi har en nästan färdig terass och renbäddad säng och jag har så jäääkla fina vänner! Påriktigt, så rik på vänskap, har sån tur att jag är omringad av så ärliga och generösa girls.  Skulle ALDRIG byta ut dem, inte för någonting.
Hade en riktigt givande diskussion idag om självdiciplin. Alltså var är den? Hur ta tummen ur röven och få något vettigt till stånd? Varför gör man det så svårt för sig djälv, varför så tighta tyglar. Kan sitta timmar och bara snacka typ just detta. Eller nåt lika meningsgivande! Varför agerar människan på det viset människan gör? Lovar en dag jag är pigg på läsning ska plugga in mig mer i människans psykologi. Vart den bästa kursen vi hade i skolan, att inte tala om psykosociala sjukdomar. Hade kunnat gå tre år till och bara läsa just det!!! Att faktiskt se helhetsperspektivet, det kommer upp på min ickebefinnande goal lista.

Från en sak till en annan -

har sån sjuk babyfeber och är såååå sjuk på att måla. Livet alltså, vad gör man? Barn får vänta men ska börja smygmåla på nya tavlorna till sovrummet dock. Kanske imorgon, om jag hittar mina steltorkade undangömda penslar. Blue it is, och de lila får åka in i arkivet 😉

Nä, ville bara kika in och säga att jag haft en skit bra dag, kaffe, snack, bus med barn, myst med bebis, städat, grejat middag och suttit timma minst i bastun. Kastar in handduken här och nu.

Puss

En jätte naturlig jag.

Likes

Comments

Efter torkan kommer regnet. Och efter gårdagens kvällsflum behöver jag refresha mitt flöde här. Så här kommer morgontimmarnas absolut mest satsade inlägg genom historien.

Min fristad.
Hur jag ens kommer att tänka på något som detta nu.. egentligen gjorde jag det redan inatt, drömt om kvävning, om igenkänning och tycker det är så fruktansvärt viktigt med något du kan kalla din fristad. Funderat massor på detta, vad är det för mig, var flyger jag själv utan oro eller skam? Jag är väldigt intim, öppen, ärlig, avig och utvecklad. Men jag behöver trots det en fristad där JAG, och bara JAG kan tänka på mig, livet, hjärnceller, blommor, låten i radion kvart i tolv eller storleken på potatisen jag åt i förra veckan.
Med hörlurar, i skogen, ösregn och springdojjor där finner jag min fristad. Och i bilen, ensam längre sträckor i bil. Helt själv - jag, bilen och vägen. Och inte alls alltid, inte ens ofta men hur mycket jag än ÄLSKAR långa mysmorgnar i sängen med den där doften av en annan människa så är min fristad ensamma morgnarna med kaffe och det tilltugg jag känner för utan någon tidsbegränsning som helst.

Då och där kan jag fokusera på bara mig. Det är så jäkla nyttigt, lärorikt och batteriladdande. Hur annars orkar man? Hota inte framtiden, samspel tar det överlägset.

Vad är din fristad? Och har du inget, se till att fixa det felet nu.

🌍🌎🌏

Likes

Comments

Ehh? Hade tänkt lägga upp en jätte fräsch selfie eller något snyggt som har  med mitt super aktiva liv att göra men mobilen innehåller bara bilder på mat, barn och terassbygget så ni får avnjuta synen av lyxiga sniglar jag åt en riktigt sjuk kväll ❤

Del 1 - djup life update.


Jag har ett obehärskat röksug, lyssnar till svensk gettorim och funderar om jag smälter i regn? Eller mer kanske hur det vore om man gjorde det.. tänk om tänk om.
Del 2 - ytterlig life update.
Pillat ut en matsked grått åkerdamm ur öronen efter 19 h potatisplock (eller egentligen plockar vi ju skiten?). Kramat om den gråpälsade frasskatten och matat honom med ost. Så spenderade jag ett opålitligt antal timmar med färgkombinationer och pinterest för de perfekta sovrumsväggarna. Slut.

Imorgon, 00.00 för att vara exakt kommer första lönen från dagis och jag tänker fira med en isglass och tjocka vaddstrumpor! 😎 Lagt de mjukaste färdigt åt sidan och sneglat på glassen i frysdisken i butiken ett bra jävla tag nu redan.. haha.. skoj!

Jag är för trött för ord i text i inlägg så behöver lägga mej nu, röka först för har ingen självdiciplin.
Vill egentligen bara påpeka att du som läser är ganska najs, jäkla najs.

Go'natt xx

Likes

Comments

Hur beskriver man enklast tre tuffaste åren i ens liv? Muntorrhet, kallsvettningar, tårar, oduschad minst fem dygn, blodsprängda ögon, kronisk huvudvärk, naglar så korta att nagelbädden blöder och våga ens nämna när man senast rakat benen, glädjedödarresultat, skavsår och vattenblåsor, vätskebrist, benen så vätskefyllda man tror de spricker och en hormontromb av absolut värsta slaget. Och här står jag idag, sista skoluppgiften gjord, sista praktiken gjord - och kan säga att livet har en början (eller kanske livet har börjat?)

Jag vågar knappt andas för ingen vill spräcka ballongen, ingen vill medge att det är nu man känner sig borta med vinden, totalt tom och värdelös? Vart går man nu?
Och tåget rullar på...börja jobba, lönelappar man tidigare bara kunnat drömma om, middagar där du har råd med salladen också och kanske ett glas svinkall alkoholbaserad dryck!

Jag ler. Konstant. Dagen är så himla fin. ❤ Människor är ännu finare.

Maj kom och for, sov en natt liksom. Trollen under sängen, de som bet mig i tårna har flyttat ut och får man en liten inblick i vuxenlivet har man sån jävla tur! Jag kikar ibland, väldigt lite och väldigt fort - men jag gillar det jag ser, jag gillar hur livet blir lika fylligt som muffinsen jag bakade senast för tre år sen. Tänk.. inte bakat på tre år!? Jag tror jag behöver baka. Så fort skavsåren läkt, huvudvärken gått om, vätskan orkat ut ur kroppen, sovit, duschat, ätit och hormonerna sprallat färdigt på det sätt de gjort nu.

Jag ska baka. Sen älska och le.

Likes

Comments

Ibland, hemskt sällan nu mer, blickar jag bakåt.
Sjukhustiderna, ätstörningarna, självskadandet, depressionen, alla tankar, svåra tankar. Mediciner efter mediciner, fasthållningar, okända språket och skriken på andra sidan väggen nätterna långa. Jag minns det, en del av det, trots att jag önskar att jag inte mindes.
Alla gånger jag blev tillsagd att allt kommer bli bra och jag vägrade lyssna, alla som sträckte ut sin hand för att hjälpa och jag vägrade ta den. För jag trodde jag visste, jag trodde livet var förlorat och att jag skulle måsta hitta tillbaka själv.
Jag kommer ihåg när jag kom hem. Efter fyra månader på anstalt, 13 år gammal - fick jag för första gången i mitt liv påriktigt lära mig flyga solo, på egna vingar. Livrädd, osäker och nybörjare vad gäller att leva. Med smärtsamma, haltande gester anföll jag sakta vardagen. Jag misslyckades. I flera år fortsatte jag leva outredd, borttappad, söndersliten och kritiskt självhatande. När jag förlitat mig i en psykolog hoppade den ur spelet och jag fick börja om. Trots allt gick jag med ögonbindel och chansade vid stupkanten.  Och här är jag idag.

Jag träffade henne, av en slump, full, uppriven, och jag fick låna hennes vingar. Hon gav dem åt mig, utan att jag behövde fråga, utan att jag behövde skämmas, när fotspåren inte passade  skapade hon mig nya. Och jag fick flyga på hennes vingar tills jag hittat mina egna. Mitt liv är räddat, min dag blir bara ljusare och jag är så full av kärlek att mitt hjärta snart spricker. För mitt liv, trots brister och motgångar - är perfekt fullbordat ❤

Likes

Comments

Sitter fullständigt hooked vid två olika serier nu och kan inte koncentrera mig på resterande delen av livet. Huset är ostädat, skolan överflödar med arbeten och träningen skjuts upp igen på grund av förkylning. Blir lite less, tillika som det känns skönt att kunna koppa loss, fokusera på något annat ett tag. Försöker kunna njuta av det där lilla extra, typ en god middag eller bara en bra film, men det är svårt och mörkret utanför gör hela världen lite deppig.
Har hunnit lite i helgen åtminstone... typ druckit litervis med glögg, kollat tv, firat 2-åring, spelat pidro och sovit. Sovit massor. En väldigt välbehövlig lugn helg som ger lite mer kraft inför sista dagarna i skolan nu innan jullov.

Livet utöver går på karusell, inget direkt makalöst bra, men heller inget att klaga över. Njuter av samvaron, sambon, familj, vänner och deras barn. Min styrka.

Inga speciella planer i veckan. Ta det lugnt och vila upp mig. Sitta lite barnvakt och försöka få ordning på vårt hem.

Likes

Comments