Header
View tracker

Denna helgen har jag varit i Karlstad på Putte i Parken med de bästa människorna i mitt liv! Träffade en massa andra gamla kompisar och hela helgen var bara härlig. Var inte där för musiken men vi hade sjukt roligt, käkade langos och skrattade. Bäst var John de sohn och Frej Larsson.

Ha de!



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jag är inte en person som söker sympati och jag vill helst inte ha uppmärksamhet vilket jag vet att många kommer tro när jag skriver detta.

De som känner mig bäst vet vad jag har gått igenom och de har även sett mig må som sämst. 

Under hela min uppväxt har min familj och mina riktiga vänner funnits där för mig och det är jag otroligt tacksam över. Jag älskar min familj otroligt mycket. Vi har många dispyter och vi kan lätt bli väldigt arga på varann men vi älskar varandra så det hör till.

Oavsett om min familj alltid har funnits där och gjort allt för att jag ska må bra så har det inte alltid funkat. Den personen som jag är idag var jag inte för ca tre år sedan. Högstadiet var början på en fruktansvärd resa. 

Tänk er en vanlig skoldag. Du går upp och du har noga lagt fram de kläder du ska ha på dig, jag menar du vill ju inte ha på dig något som någon kan tycka är fult eller äckligt. Du går ner för att äta frukost och försöker hela tiden i bakhuvudet komma på en bra anledning för att få stanna hemma. Du kämpar med att försöka se så bra ut som möjligt innan du ska gå till bussen och fastän att du absolut inte är nöjd måste du gå. 

På bussen sitter de där tjejerna som alltid har varandra, de skrattar och pratar om vad de gjorde under helgen och om vad de ska göra nästa helg och du sitter där och känner avund och hat på samma gång. Längst bak i bussen sitter killarna. Killarna som minst en gång varje dag påpekar ditt utseende och kallar dig lesbisk och andra skällsord bakom din rygg i korridorerna bland skåpen, de där skåpen som alldeles för många gånger har lämnat blåmärken på dina armar.

Du genomlider detta i tre år och tänker '' När jag börjar gymnasiet slipper jag detta för när man går på gymnasiet är man ju faktiskt ganska vuxen.''

Den tanken försvinner när du sätter din fot i ditt nya klassrum på skolan du har valt med omsorg. Självklart beter sig folk vuxnare men även vuxna människor kan vara svin. Ännu en gång börjar dagarna med tankar på olika anledningar som kan få dig att stanna på ditt rum. Frukost sker numera med alla andra elever i matsalen eftersom du valde en skola med internat och du orkar inte pendla fram och tillbaka hem varje dag.

Du får nya vänner, vänner som än idag betyder väldigt mycket för dig. Ni träffas inte så ofta men när ni gör det är det som om ni har setts varje dag mellan träffarna. Det underlättar dagarna något men du längtar hela tiden till studenten, att få bli vuxen och ta hand om dig själv. Du längtar efter att få välja vilka människor du måste se varje dag. 

Du börjar märka att du är inte ensam, andra är utsatta och du gör allt för att hjälpa dem, du säger ifrån ordentligt när du märker att någon blir kallad något eller hör andra prata skit om andra. Men du glömmer något eller hur? Du glömmer dig själv. Du glömmer att du blir utsatt, du begraver detta djupt inom dig själv och du släpper inte ut det, du gråter inte och du är inte arg. Du gömmer detta och visar det ansikte folk vill se. Du är den som dina vänner tycker är rolig, du är vänkretsens Jim Carrey och du får folk att må bra och skratta men du glömmer dig själv.

En dag så orkar du inte mer, du har burit på detta i flera år och en dag så når du gränsen. 

En lapp sitter på dörren till fritidsrummet. Lappen gäller handling inför jobbhelg på skolan och du har skrivit upp ditt namn för att du vill med. Nu när du kollar på den för att se vilka som ska med ser du att ditt namn är stryket och istället står det något som hemsöker dig än idag. Du blir arg.

Med snabba steg går du ut till rökrutan för att ta en cigg och gör allt för att lugna dig. Dina vänner står där och du berättar vad som har hänt och de blir förbannade. Dina ena kompis stegar iväg till entrén och du går efter. Din vän frågar de personer som har gjort detta vad de håller på med och du kan inte längre hålla något inne. Du går fram.

Du slår näven i bordet där några av dem sitter. Du slår så hårt att du känner inte längre din högra hand och i bakhuvudet tänker du '' Shit, det kommer göra ont imorgon.'' Du är tyst en stund innan allt väller ut. Du vet exakt vad du ska säga och träffar alla rätta punkter. Du är fly förbannad och du ser att vissa av de som det gäller är i chock och deras ögon blir vattniga. Du skakar i dina knän och har svårt att stå upp. Du förklarar hur du känner dig varje morgon och hur andra tjejer och killar som du sett blivit utsatta förmodligen också känner. Lärarrummet ligger bakom dig och dörren är öppen men ingen kommer ut. 
När du känner dig klar skakar du av dig känslan och går tillbaka till ditt klassrum och lämnar dessa människor i entrén i chock.

Jag tänker inte berätta i detalj vad som har hänt mig mer än det ni har läst. Jag är trött på att stänga in mina känslor och tankar och det här är första gången jag yttrar mig om dessa händelser officiellt. 

Jag vill bara att alla som blir mobbade eller utsatta på något annat vis ska sluta att gömma det inom er. Tänk inte som jag gjorde '' Det är bäst att ignorera dom, det går över då.'' '' Om jag ber om hjälp blir det värre.''

NEJ! Det blir inte värre! Ta hjälp, fråga om hjälp och funkar det inte så ta det vidare. Ingen ska behöva gå igenom sånt. Det är sådana händelser som förstör en människa. Var den du är och låt aldrig någon trampa på dig.



Likes

Comments

View tracker