Att någon har lyckats undgå det beslut som regeringen tog den 2 mars 2017 angående återaktiveringen av mönstring och grundutbildning med värnplikt tror jag inte är möjligt. Efter beslutet dök upp i media har debatter och artiklar avlöst varande likt ett stafettlopp. (http://www.regeringen.se/artiklar/2017/03/regeringen-ateraktiverar-monstring-och-grundutbildning-med-varnplikt/)

I mitt fall är jag nu ute ganska sent med att direkt yttra mig kring beslutet, trots min insändare till Metro som jag drog tillbaka lika snabbt som jag har skickat den. För mig är det här beslutet lite av en självklarhet, med ett medborgarskap i ett land får du vissa rättigheter, och med dem rättigheterna följer skyldigheter. Det finns olika sätt man som medborgare i ett land kan ge tillbaka för det man får, som att ställa upp vid krävande situationer där samhällsviktiga funktioner slås ut, eller att genomföra en grundutbildning för att på så sätt lära dig att inte bara försvara dina medmänniskor, men även de rättigheter som finns, och landets traditioner.

När jag ungefär den 3 mars lite surt satt och knåpade ihop ett svar till en tjej som var rädd över att spendera sin sommar i en lerpöl, var det mest på grund av en frustration och oförstående över svenska ungdomars attityd gentemot samhället och dess funktioner, samt okunskapen som spridde sig över hela mitt facebook-flöde.

Men som ett sent svar till den här tjejen, som hon säkerligen aldrig kommer läsa. Kan jag trösta dig med att du som sexton år inte kommer behöva tillbringa din sommar i en lerpöl, så länge du inte åker på en ungdomskurs och frivilligt lägger dig i en. Typ som jag gjorde när jag var sexton.



Sverige är en demokrati, och värnplikten anses gå emot de rättigheter som vi besitter i vårat avlånga land. Men för att vårat land ska kunna fortsätta vara en demokrati, måste det finnas den skara människor som är villiga att försvara och kämpa mot potentiella hot. Sverige har inte varit i krig på över 200 år, något som skall tas med bravur. Även om vår regering under åren ställt till med smutsiga handlingar, så har vi fortfarande inte behövt tillsätta vårat försvar på det sätt som många andra länder idag är i behov av.

Värnplikten, eller grundläggande militärutbildning, är något som gynnar den enskilde individen. Du får kunskaper och meriter som är svåra att hitta på andra plattformar. Och inte minst utvecklas du som individ och lär dig att ta ansvar för dig och dina medmänniskor.

Jag tillhör inte den skaran som kommer kallas in, dock har jag inte behovet av att kallas in på grund av att jag redan ser detta som en självklarhet och har gått min egna väg in. Men hade jag inte tagit det beslutet, hade jag gärna sett att någon hade satt mig där och låtit mig ge tillbaka till samhället, och kunna vara en resurs.

Försvarsupplysning är något jag anser behöver införas i skolor, för att kunna skapa en ökad förståelse bland unga om det aktuella ämnet. Min klass har blivit överösta med information om allt som berör Försvarsmakten, något jag anses positivt, även om de kanske är aningen trötta på mitt tjat efter 2,5 år. Då jag befunnit mig i otaliga diskussioner om hur värdelöst det är med ett försvar, och att avrustning vore det bästa med mera, blir jag rädd för vad som kommer ske när min generation på riktigt kommer ut i världen och får chansen att styra och ställa. Jag håller med om att målbilden vore att inget land hade behovet av ett militärt försvar, men som omvärlden ser ut nu, med år av uppbyggnad, kommer det ta många år innan detta vore en möjlighet. Antagligen kommer den dagen inte heller komma under mina år.


Men som avslutning, du kan inte äta kakan men ändå ha den kvar.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Efter en lång stunds betänketid, rättare sagt lite över ett år, har jag kommit till att ge detta ytterligare ett försök. Möjligtvis av den anledning att det kliar i fingrarna varje gång jag trycker mig in på en blogg och jag känner suget av att ännu en gång ta mig an utmaningen att hålla en blogg vid liv. Eller den anledningen att jag personligen blir så inspirerad av de människor jag får träffa, och de saker jag får uppleva tack vare mitt engagemang inom de Frivilliga Försvarsorganisationerna, då främst Svenska Lottakåren, att jag känner att jag vill dela det med andra.

Sedan jag sist kikade in här och skrev ett inlägg har det hänt ganska mycket. Jag hade då ganska nyligen kommit tillbaka i vardagens rutiner med skola, efter sommarens upplevelser på kurser runt om i landet och jag mådde så otroligt bra! Det fanns en sådan pepp på att ta mig an varje utmaning som kom i min väg. Något jag fortfarande gör.


Bild från kurs på F7 tillsammans med Young Pilots, som jag i år åker tillbaka till som instruktör. Förhoppningsvis denna gång i lite bättre skick och inte fullproppad på smärtstillande.

Men efter sommaren 2015 kände jag ganska snabbt att det var dags att ta ett steg vidare från Ungdomsverksamheten, då den verksamhet jag var mest aktiv i som berörde det gröna var Försvarsutbildarna, och att vi vid det laget låg i en ganska dålig fas med våra instruktörer, så var det dags att slänga den uniformen på hyllan.

Samma dag som jag gick på sommarlov i tvåan begav jag mig med fart upp till Stockholm för att där genomgå säk-samtal, intervju och informationsdag inför en aktuell tjänst inom Hemvärnet som Stabsassistent och en månad senare bar jag en ny uniform. Därefter har det mesta rasslat på i väldans fart. Med min GU-F kvar att genomföra, förhoppningsvis i sommar, är jag snart redo att kasta mig ut på nya äventyr i resan att bli instruktör.


Från min befattningsutbildning till Stabsassistent sommaren 2016, Foto: Anders Roos.

Sedan dess har dock allt fler saker hänt, efter att gått in som ledamot i Svenska Lottakårens ungdomsråd, och jag har nu en resa på två år framför mig tillsammans med fyra fina tjejer där vi ska göra vårat yttersta för att lyfta de unga i organisationens röster. Jag har även gått och skaffat mig kompetensen att utbilda egna informatörer, något som kommer vara nytt och en erfarenhet i sig.

Med detta sammanfattas väl i princip det som har hänt mig under min frånvaro från bloggen, jag hoppas att jag kommer kunna hålla den vid liv vid detta försöket och att ni som läser kommer vilja följa mig. Kanske även inspireras och själva våga ta klivet in i en frivillig försvarsorganisation.

Likes

Comments

Precis suttit och kollat igenom bilder från där allt en gång startade. Och bilden här är från just den veckan.

När jag kollar tillbaka på de här snart tre åren så ser jag vilken resa det är som jag har gjort och hur jag har utvecklats, inte bara som en individ utan även som kamrat, ledare & person i sig. Även om man inte ser det utifrån så var jag väldigt osäker, precis som många andra 15åriga tjejer är idag. Hur nervös jag var när man klivit av färjan på Gotland och skakigt går fram mot de två grönklädda tjejerna som jag tyckte så coola & självsäkra ut när det stod där. Oc även idag är de några av de personer jag ser upp till mest i organisationen.

Inte bara har lottakåren gett mig vänner för livet, kunskaper & meriter, upplevelse och så mycket mer. De har gett mig en hel värld med möjligheter och mest av allt öppnar upp den här världen där alla möjligheter finns.

När jag i helgen satt som representant för Lottakåren på HKV PROD/FRIV's ungdomskonferens så insåg jag vad det är jag faktiskt är en del av. Och jag insåg också vad det är som jag verkligen vill göra och arbeta med.
Vår frivilliga ungdomsverksamhet inom organisationerna är ett så otroligt viktigt koncept som måste synas och nå ut till fler för så mycket nytta det ger. Och vad kul man har, om inte annat.

Jag har gjort en väldigt resa, som verkligen inte är slut än. Jag har planer för kommande år och vet fullt ut vad jag vill göra och vilka mål jag vill uppnå.
Och med kontakter, stöd & förtroende så vet jag att jag inte bara kan nå de mål jag har. Jag kommer även kunna arbeta förbi dem och göra exakt vad jag vill. För det är ingen annan än jag som sätter mina begränsningar.

Jag har gått från luftpistol till AK4, från motoroverallen till uniform (överdragskläder för de petiga). Jag har gått från att vara en osäker tjej med noll koll på vad hon vill till att idag veta vad jag vill och hur jag ska uppnå.

Jag älskar mitt liv idag trots stress, prestationsångest och allt som kommer där till. Men idag är jag älskad, av familj, pojkvän, vänner. Jag har stöd av de runt omkring & inget kan sätta stopp för det som jag vill åstadkomma. Idag är jag ungdomsansvarig, Mpower-ambassadör inom några veckor, jag har träffat folk jag inte hade träffat & mitt nätverk sträcker sig över hela Sverige nedifrån Skåne upp till Norrland, bort till Stockholm & tillbaka. Önskar att fler tog chansen upplevde detta innan det är försent!

Likes

Comments

Sitter för tillfället på tåget mot Malmö för att ta mig vidare till Falsterbo kursgård där helgen kommer spenderas!
PROD FRIV som håller i sin ungdomskonferens och jag är nere för att representera Lottakåren!
Intressant och se vad denna helgen har att bjuda på!

Likes

Comments

Är det något man vill komma ihåg för att verkligen aldrig glömma bort, så ska man skriva ned det.

Och är det något som jag vill komma ihåg och gärna uppleva igen så är det sommaren 2015. Men nu har detta kapitel börjat gå mot sitt slut och ett nytt påbörjas bara några dagar från idag.

4st kurser, 1 evenemang & 5,5veckor.

Innan sommaren hade jag en kurs inbokad, den blev utbytt mot två och allt eftersom tillkom två till, sen dök även We Are Sthlm upp, en av Europas största ungdomsfestival. Men vad kan jag säga. Under 5,5 vecka har jag träffat nya vänner från alla hörn i Sverige, jag har skrattat och gråtit, festat och varit helt slutkörd klockan 1900 och upplevt saker och träffat personer jag inte annars skulle fått göra. Och minst sagt. Jag har fått utmana mig själv.

Att åka iväg och bo tillsammans med människor du förr aldrig träffat, att få skratta, gråta och utmanas tillsammans. Det är styrka för mig. Jag har som ensam tjej åkt iväg på kurs med 13 killar, jag har fått ha ansvar, jag har fått flyga Hercules, navigera, skämtat lite för mycket om gorillatejp, lärt mig mer än vad jag bör förstå om samband och sena kvällar på logement där det har spårat mer för var dag som gått.

Jag har gråtit av skratt och skrattat åt smärtan samtidigt som jag haft några av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag har lärt mig om ansvar, att sätta "oss" framför "mig", att ibland svälja stolthet och frustration och istället blicka framåt, se det positiva och att inte kasta in handduken, utan att bita ihop och chansa på att nästa dag blir bättre. Att man aldrig kan bli riktigt klok på tåg, väderappar och vissa människor. Men även att man aldrig får ge upp utan att ha gett 110.

Men jag har också lärt mig hur snabbt saker kan förändras, och hur fort man kan bli av med saker, vänner och det man håller kärast. Jag har lärt mig att tampas med smärta.

Sommaren 2015 kommer alltid ha en svart skugga över sig och aldrig kommer vi glömma den där 17åriga, blonda och glada tjejen, Lisa. Och under kommande år kommer jag alltid sända en tanke för henne och till hennes familj. Aldrig kommer jag sluta visa kärlek och omtanke mot min familj, Jag har lärt mig hur snabbt man kan tas ifrån allt om man har otur, och jag har lärt mig att vänner är något som kommer och går. Men även att saker alltid går tillbaka till det det en gång var om det var menat.

Man ska aldrig vara rädd för att leva, skratta eller gråta. För att uppleva och utmana. Man ska aldrig vara rädd för att chansa och ge 110.

Men tack sommaren 2015 för allt jag har fått uppleva och allt du lärt mig.

Likes

Comments

I helgen gick jag sista delen av Mpower, och nästa stopp blir nu diplomeringen i November/December. Jag står nu med händerna fulla med planering, inför genomförandet av mitt projekt. Och det känns rent ut sagt så bra.

Jag kan kolla tillbaka på den lilla Camilla i lågstadiet så kaxig och sugen på livet. Skäms lite över den jag var, även om jag hade en otroligt cool attityd för min ålder samtidigt som den person jag är idag gärna gett mig både den och den andra snytingen för att få ned mig på jorden.

Idag så står jag som snart en Mpower - ambassadör, Ung Lotta, medlem i Försvarsutbildarna och med en motivation, inspiration och kärlek till livet & framtiden som jag inte känt på jag vet inte hur länge. Och det känns j*vla bra, för jag känner att jag kan göra skillnad.

I helgen skulle vi under lördagen pitcha vår idé inför de andra samt en panel, där vi skulle få feedback. Innan min pitch var jag så otroligt nervös och kände att jag lika gärna kunde skita i det totalt och kasta in handduken, för var kan jag göra för skillnad? Efteråt, vilken känsla, dels att jag nästan stod och grät. Sen för att jag insåg att JAG kan göra skillnad. Nu gäller det bara att andra också tror på mig och min idé.

Jag hoppas att alla, ska få känna att de kan göra skillnad, åstadkomma något som kan ge ringar på vattnet och en dag förändra världen. För det är det vi gör, vi unga som är motiverade till att hjälpa andra på sätt som inte endast stärker en själv, utan andra och omgivningen.

Älskar dessa tjejer. ​

Likes

Comments

Vet inte vart jag kan börja, helgen är inte slut men redan så har det varit så mycket och så kul, inspirerande & motiverande!
Igår gick vi väldigt mycket in på självinsikt, gick in och tillbaka i våra liv och kollade på olika händelser för att se vad har påverkat mig och hur har det påverkat mig till att bli den person jag är idag? För att sedan jämföra det med våra värderingar från ValuesOnline, ännu intressantare men lite klurig uppgift!

Idag har dagen varit fullspäckad med föreläsningar, en av handledarna berättade om sina erfarenheter, hennes engagemang utomlands och i Sverige och det är så coolt och så inspirerande! Så gå in och gilla Butterfly effect & Oh Snap Sweden och läs om vad hon gör med några andra! Finns inte ord!

Sen Rana, så underbar tjej med hennes energi och får en att bara vilja ändra världen och allt! Även hennes engagemang är så härligt, så coolt!

Även en polis vad här idag, och berättade om hans resa, mycket begins the scene med polisen och man fick en så helt annan insikt på polisen och deras jobb, väldigt intressant! Saker som vilka gör vad, vad för samtal prioriterar man på SOS alarm, och bara otroligt trevlig kille! En som vill göra skillnad och sådana behövs det fler av i polisen!

Det har varit så kul än sålänge, och morgondagen kommer ha ännu mer att bjuda på och massa snack, umgänge, god mat dylikt! Får ni chansen att söka Mpower, gör det! Gör det ändå annars, sök sök sök! :)

Likes

Comments

Vad är det egentligen som är meningen med livet? Vad är det vi alla kämpar så efter?

Är det strävan att bli något, någon? Att göra oss hörda och sedda av så många som möjligt? Eller vad är det egentligen som gör att vi dag efter dag vaknar upp och får oss att orka stiga upp och klä på oss och faktiskt arbeta oss uppåt i livet. Men vad är drivkraften? Vad är egentligen meningen med det hela om vi ändå slutar i jorden?

Allt slit, all svett & tårar vi lägger ner under vår livstid utan någon färdigskriven mening. Vårat liv blir vår självbiografi, som vi varje sekund, varje minut, varje timme, dag, år kämpar med att skriva. Vi kämpar med att fullborda den. Med delar av spänning, romatik och sorg. Men vad är höjdpunkten, Vad är det som får oss att vilja fortsätta skriva? Hoppet om att när vi kommer till en sida så händer det något som gör att de planer vi haft på fortsättningen av boken faktiskt måste ändras.

Men vad är det för något? Och vart hittar vi det?

Grubblandet. Funderandet. Frustrationen växer i tackt med nyfikenheten inom oss. Samtidigt som rädslan om vad vi måste skriva på nästa sida. Kommer det vara bra? Kommer det få oss att känna glädje eller sorg? Kanske ilska, vi vet inget förens vi når dit. Hur lång tid det tar vet ingen, men det sker. Och med en lunkande takt skrivs boken, kapitel efter kapitel.

Vissa böcker avslutas snabbare än andras. Vissa hinner knappt bli påbörjade medans vissa pågår i hundra år.

Liven vi lever är inte rättvist, det är något vi under livets gång lär oss. Och synas i vår bok kommer det göra, vissa stunder mer än andra.

Men ändå, någon stans mellan raderna kan man känna det desperata försöken att försöka förstå livets mening och strävan. Och hoppet om ett lyckligt slut i de sista raderna av vår bok.





Likes

Comments