View tracker

Hehe, en skulle kunna tro att jag börjar bli lite stressad över att jag inte har hunnit skriva så mycket i bloggen. Här kommer i alla fall en liten text med ett gäng bilder från resa nummer två med international society. Denna resa ägde rum den 8/10, med andra ord: jag ligger fortfarande lite efter med bloggandet...

Denna gång bar det, som rubriken avslöjar, av till Glendalough, och på hemvägen passade vi på att stanna vid Powerscourt garden. Glendalough är en otroligt vacker liten dal med två sjöar (namnet kommer från irländskans Gleann Dá Locha- Dalen med två sjöar) samt ruinerna av ett gamalt kloster med tillhörande kyrkogård.

Hela veckan innan resan ägnade jag åt att försöka mota bort min envisa förkylning. Tyvärr, lyckades jag inget vidare, men jag kunde i alla fall hänga med. Jag var dock väldigt avis på Hanna och vår franska vän, Gaetan, som valde att cykla dit istället. Glendalough ligger ca 50 km från Dublin, så det är inte ett omöjligt uppdrag, men det är hyfsat kuperat (Glendalough ligger i Wicklow mountains…).

Jag hade bussällskap av min Tyska vän Christina. Hon var också förkyld, så vi satt och snörvlade ikapp i bussen, och när vi kom fram möttes vi av hurtfriska Hanna och Gaetan som hade cyklat dit på två och en halv timme!


Jag och Christina kom fram lite tidigare än Hanna och Gaetan, så vi började med att undersöka kyrkogården på egen hand. Den var väldigt vacker och fridfull, bortsätt från plastblommorna...

Sen vandrade vi vidare till första sjön där vi mötte Hanna och Gaetan. Jag hittade även ett gäng tama änder som jag övervägde att adoptera. Tyvärr, fick denna plan läggas på is då sjön som täcker mitt badrumsgolv efter vare dusch, inte är tillräckligt stor för mina nyfunna vänner.

Sjön såg väldigt långgrund ut vilket gjorde att flera ur sällskapet promenerade ganska långt ut i den för att ta foton. Detta verkade vara ett vanligt problem för varningsskyltarna (se bild) stod tätt...

Tillsammans med Hanna och Gaeton fortsate vi sedan att promenera till den lite större sjön, samt vidare mot ett vattenfall. Tyvärr, hann vi aldrig till vattenfallet eftersom jag och Christina hade gjort en ganska grov tidsmässig felberäkning. Det slutade med att vi åt picknick på väg upp för branten (fotot längst ned till höger) innan vattenfallet och sedan fick småjogga tillbaka, för att hinna med bussen.

Sträckan som hade tagit oss två och en halv timme att gå tog oss 35 minuter att jogga. Det säger visserligen mer om vår gångtakt än vår joggingtakt... Men å andra sidan kan jag inte föreställa mig hur vi skulle kunna ha gått snabbare. Skulle vi bara ha promenerat förbi änderna utan att stanna och prata med dem? Hur otrevligt hade inte det varit?!

På väg hem stannade vi vid Powerscourt garden. När vi (jag och Christina) väl kom dit var vi väldigt trötta av både promeneradet och förkylningarna, så vi var inte direkt överentusiastiska... Jag glömde dock bort tröttheten ganska snabbt då det visade sig att trädgården var en stor utställning med en sån där "telefonguid" (Coolt!). Eftersom jag ännu inte helt behärskat konstformen "selfie", ställde Christina snällt upp för att visa hur "telefonguiden" fungerade. Till en början var jag ganska besviken på min "telefonguld", eftersom gubben pratade i en evighet om alla möjliga ointressanta årtal. Sen upptäckte jag att det fanns en mycket mer passande barnvariant som bestod av olika lekar som kunde utövas i trädgården. Fantastiskt, äntligen en vettig guidat tur! Tyvärr, var Christina lite för trött för att leka alla lekar med mig, men hon väntade i alla fall snällt medan jag klättrade upp i tornet hos draken samt sprang över "trollebron" (det är sant, de föreslog att barnen skulle leka bokarna bruse! 😃).

Tillslut var det dags att åka hem så vi gick tillbaka till bussen som stod parkerad på, hm, den egentolkarde parkeringsplatsen (nedersta bilden till höger).

Detta var sammanfattningsvis en väldigt lyckade dag, men det var skönt att komma hem till en kopp te och krama kudden. Förkylningen gick som tur var över ganska snabbt, så jag har hunnit med några fler skojiga saker under oktober. Förhoppningsvis, hinner jag skriva ett till inlägg inom inte allt för lång framtid, men vi får se, jag lider av ett svårt fall av lathetsyndrom när det gäller bloggen. Har dessutom fått lite påtryckningar från olika håll om att skriva på engelska, hua, får se hur det slutar...

Hoppas ni har det bra i Sverige så länge. Hörde (och såg) att det var massvis med snö där hemma, vilket jag givet vis är djupt avundsjuk på! Men det är såklart skönt att bara behöva ha på sig ett par långkallsonger också...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Bättre sent än aldrig... Lördagen den 1/10 bar det av till Nordirland tillsammans med International Society. Enligt uppgifter från kommittén (de som anordnade resan) var det viktigt att vi samlades 7.30 am, eftersom bussarna skulle lämna Trinity 8 am (sharp!). Denna resa ägde rum för lite mer än en månad sedan, vilket innebär att jag ännu inte hade hunnit vara här så länge. Jag kunde alltså inte veta att Irländarna var ännu större tidsoptimister än jag... Efter att ha stressat som en galning, kom jag fram dyblöt 7.35 (eftersom jag inte hade haft tid att ta bussen). Sedan väntade vi i lite mer än en timme innan vi kom iväg.

Tillslut bar det i alla fall av! Bussresan tog lite mer än tre timmar exklusive kisspaus, men med trevligt sällskap går tiden ganska fort. Att åka buss var dessutom ett väldigt bra sätt att se mycket av Irland på. På bilden nedan spanar Ebba efter får, men hon fick lite besviket nöja sig med kossor denna gång.

Vårt första stop var vid ruinerna av Dunluce Castle i nordirland. För de flesta var detta känt som ett "Game of Thrones-slott", eftersom någon del av serien hade spelats in där. Jag har dock lite svårt att föreställa mig hur det gick till, då slottet var väldigt, ruinlikt...

Jag som inte har inte sett serien, misstänker att jag missade lite av storheten i det detta besök, men det var väldigt fint!

Sedan bar det av till dagens huvudattraktion, Giant's Causeway! Giant's Causeway är en område bestående av över 40 000 polygonformade basaltstenar, som uppstod genom ett vulkanutbrott för mer än 60 miljoner år sedan.

Irländarna själva (nja, kanske inte så många av dagens irländare) menar dock att det är ett resultat av jätten Finn McCools brobygge. Tydligen hade Finn blivit retad av den Skotska jätten Benandonner, som hånad hans sätt att slåss (ni vet hur jättar kan vara...) . Detta resulterade i att Finn bjöd över Benandonner för att reda ut missförståndet. Benandonner som anade oro, menade att han inte kunde komma då han inte kunde simma. Finn löste därför detta problem genom att bytta en bro (Causeway). När Bernandonner väl kom över till Irland hade Finn skepnaden av en jättebebis och bet Bernandonner i handen. Sedan jagade Finn Bernandonner tillbaka till Skottnade genom att kasta jordklumpar på honbom (kanske var befogat att bli retad för sitt sätt att slåss?). (Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Giant%27s_Causeway)

Oavsett vilken förklaring en föredrar var Giant's Causeway definitivt en cool plats värd att besöka. Vi passade även på att äta lite picknick i solen på stenarna, vilket var väldigt trevligt.

Vårt sista stopp var vid en repbro i närheten av Giant's Causeway. Jag hade gruvat mig lite för detta stopp, eftersom jag hade sett framför mig en jättelång svajig bro, vilket rimmar illa med min höjdskräck. Det visade sig dock när vi kom fram att jag hade oroat mig i onödan. Bron var nämligen så kort att den nästan inte ens kändes som en repbro. Efter att ha tagit mig över bron kände jag mig väldigt kaxig och vågade till och med titta ut över "stupet" (nja, kanske inte stup, men det var ganska högt).

Efter en VÄLDIGT lång och trevlig dag, tog vi tillslut sikte mot Dublin igen.

Förutom väldigt ett trevligt resemål hade jag även turen att ha ett väldigt trevligt resesällskap! Jag tänker inte rabbla alla namn på människor jag träffade under resan av risken att glömma någon, samt hänsyn till de stackars läsare som orkat sig igenom hela inlägget och nu läser detta, men jag vill i alla fall passa på att tacka Michaël som skapade filmen nedan och Hanna som har tagit några av fotona ovan :)

Likes

Comments

View tracker

När man inte är lika välutrustad som jag och Ebba (🐏), är det bäst att söka skydd i korridoren utanför naturvetenskapsbiblioteket (ibland även I biblioteket, men bara när bibliotekarierna är utom synhåll...). I förrgår var första gången som duvan kom på besök sen jag började här, vilket måste tyda på att vi haft ganska bra väder ändå! Faktum är att mina gummistövlar bara åkt fram några få gånger (även om jag i och för sig har önskat att jag haft med dem vid ytterligare ett par tillfällen...).

Eftersom temat för detta inlägg är finbesök, kanske det också är värt att nämna att min familj har hittat hit. De kom i onsdags och stannar till söndag. Eftersom jag har haft skola, har de fått virra runt på egen hand under dagarna. Jag har sedan passat på att ansluta till middagen, hehe. Men, nu blir det ju helg, så då får jag äntligen virra runt i Dublin tillsammans med dem. En skulle ju kunna tro att jag efter fyra veckor (och två dagar faktiskt!) skulle ha lärt mig att hitta här, så att jag kan guida mina gäster... Men jag vet var jag bor i alla fall...

Första kvällen hittade vi sitter vi en "äkta" irländsk pub med irländsk livemusik.

Pappa hälsar att månen se annorlunda ut här.
-Inte har vi väl en äggformad måne hemma?
Nåja, vet inte vad jag ska säga om det, men trevligt att ni är här familjen 😀

  • 101 readers

Likes

Comments

Nu har skolan kommit igång och det är en hel del attgöra. Det är redan tredje veckan, så nu börjar lärarna tycka att något borde hafastnat, vilket de gladligen testar genom inlämningsuppgifter. Förutomatt vara i skolan har jag även hunnit med några utflykter som jag hade tänkt blogga om, men tiden bara smet iväg. Jag ska försöka skriva ihop nått kortom det senare, eftersom jag tränar på att skriva lite kortare inlägg…

Eftersom höstterminen här bara är tre månader, funderadejag innan jag kom hit på om irländarna bara var lite slappa och inte behövdeplugga lika mycket som vi, eller om skolan var väldigt intensiv här. Det har nu visat sigatt det verkar ligga mer sanning i det senare. Hm, men det kan ju också vara en upplevelse. Även om jag för tillfället befinner mig i ett mildare chocktillstånd…

En väldigt bra sak med Trinity är att alla studenter harfri tillgång till den stora sporthallen. Tyvärr har jag inte hunnit utnyttjaden så mycket då jag blev sjuk förra veckan. Jag har dock stora förhoppningar om att hinna tillbringa lite tid där senare under terminen. Under första skolveckan hälsade jag på Climbing Society (en av de klubbarna som jag gickmed i under freshers week) för att prova på att klättra. Det var jättekul!Tills jag tittade ned… Men jag hoppas att det där med höjdskräcken är enträningssak. Det skadar kanske inte om jag blir av med en av mina rädslor. Även om det kanske vore mer praktiskt att bli av med sjögrässkräcken, som dessutom är lite mer irrationell...

Under första klättertillfället fick jag sällskap av Hannasom agerade smygfotograf. Det syns inte riktigt på fotot, men jag är JÄTTEHÖGTupp!

Förra tisdagen (4/11) var det ju en viktig svensk högtidsdag, som givetvis var tvungen att firas. Jag och Hanna bestämde oss därför för att baka ”Cinnamon buns” hemma hos henne (jag har ingen ugn 😭) direkt efter skolan. Det var ett litet projekt att hitta alla ingredienserna. Jag letade jäst och kardemumma i flera affärer och Hanna fick lägga ned en hel del energi på att hitta rent mjöl. De har tydligen fått för sig att det är en bra idé att blanda ned bakpulver i mjölet. Tillslut hittade Hanna i alla fall en mjölförpackning som det stod ”Plain Flour” på. Det lätt ju lovande. Tyvärr, visade innehållsförteckningen på att det inte riktigt var "rent mjöl i påsen"…

Vi fick även lite bakhjälp av en av Hannas flatmates 😊

Bullarna blev lite konstiga, men alla som smakade gav dem mycket beröm. Jag är dock inte helt säker på om det berodde på smaken eller på att våra vänner är så artiga.

Nu, tillslut kommer den mest spännande delen av inlägget; namnet på min fina cykel är spikat! Han kommer att heta: Darragh McBlixten! Jag fick in flera bra namnförslag, men efter en lång övervägning fick det bli Darragh, eftersom det har lite cool irländsk historia bakom sig. Sedan kunde jag inte låta bli att lägga till McBlixten, eftersom en god vän i Sverige gav mig Blixten som förslag.

Likes

Comments

Efter många mils promenerande runt omkring i Dublin, togmitt tålamod slut. Med fötterna fulla av blåsor blev saknaden av Billy alldelesför stor. Jag bestämde mig därför att det fick vara slut på eländet, jagbehövde en cykel, omedelbart!

Sagt och gjort, i tisdags eftermiddag beslöt jag mig föratt promenera in till skolan extra tidigt, för att hinna göra en avstickareförbi en cykelaffärerna nära Trinity. Jag hann dock bara komma halvvägs innanjag såg en annan cykelaffär. Det var visserligen inte samma affär som jag hadetänkt mig, men nöden har ingen lag. Jag skuttade därför glatt över gatan föratt se om jag kunde finna en stand-in för Billy.

Det såg lovande ut! Utanföraffären stod säkert ett trettiotal begagnade cyklar och väntade på att bliprovcyklade. Det dröjde inte länge innan en av försäljarna fick syn på mig ochkom ut för att höra vad jag sökte efter (med en snabb och kraftig irländskdialekt). Jag förklarade att jag var en utbytesstudent och att jag behövde encykel för att ta mig runt i Dublin under hösten. Försäljaren visade sig var en duktig lyssnare, han behövde bara plocka fram två cyklar innan jag kände att jag hadehittat en bra kandidat för höstens transporter. Jag var visserligen tvungen attgå upp lite i pris, men denna cykel är troligtvis rätt lättsåld (om jag nu kanslita mig från den, Billy kanske skulle gilla lite mer sällskap där hemma…).

Så, tillåt mig nu presentera:

Jag jobbar på att hitta ett passande namn för honom. Det är en svår och tidskrävande process, då jag har fått för mig att det måste vara något irländskt. Jag har tagit upp detta dilemma med några av mina nya vänner här, så flera hjärnor är redan satta i arbete, men om någon av er som läser detta inlägg kommer på något, är ni mer än välkomna att höra av er till mig på något lämpligt sätt.

Likes

Comments

Detta har varit en händelserik vecka! Klockan 8.45 imåndag skulle alla Trinitys Erasmus-studenter samlas i en av Trinitys storaföreläsningssalar. Där skulle vi få en informationsföreläsning om vår tid på skolan. Professornsom höll i föreläsningen inledde med att tala om att detta varken skulle bli enkort eller särskilt rolig föreläsning, men förhoppningsvis informativ. Så santsom det var sagt, vi var helt matta när det var slut, men många frågeteckenhade suddats ut, så jag var rätt nöjd ändå. Under denna föreläsning fick vi även schemat för veckan som jag passade på att fota eftersom det är så lätt att tappa bort papper, och det dröjde inte länge innan jag tackade mig själv för den briljanta idén...

Efter föreläsningen delades vi in i grupper för att få en rundvisning kring campus med våra faddrar (S2S mentors). Detta var väldigt givande för mig eftersom jag upplever att jag spenderar största delen av min tid på ett nytt ställe med att vara vilse. Förutom att lära oss att hitta lite bättre på campus fick vi även chansen att träffa andra Erasmus-studenter. Tänk vad många roliga människor det finns! Jag hittad två nya trevliga studenter som jag inte pratat med tidigare redan innan rundturen hade börjat. Efter att vi hade pratat ett tag kom den naturliga frågan ”Var ifrån kommer du?” upp, och det visade sig att en av studenterna var en av de andra tre KTH-studenterna! Det var jättekul att äntligen få träffa henne eftersom vi har haft lite kontakt under sommaren i vår Trinity-facebookgrupp. Det dröjde inte många timmar innan jag tillslut även hade träffat den tredje KTH-studenten.

En stor skillnad mellan Trinity och KTH är alla klubbar och societies (studentföreningar) som finns här. Under hela veckan var Parliament Square (en stor öppen yta precis innanför huvudentrén, motsvarande KTH:s borggården) fylld av partytält och små stånd, där de olika societies:arna stod och försökte värva nya medlemmar. Mångfalden bland alla societies var fantastisk, knitting society, sign language society och Hiking society, för att nämna några av de 120 olika societies:arna. Jag gick med i ett par stycken, men mer om dessa senare under terminen.

En annan stor skillnad mellan Trinity och KTH är systemet som används för att välja kurser. Jag är van från KTH (och även från SU, där jag studerade tidigare) att ansökan om att få läsa en viss kurs sker flera månader innan kursen ges. Jag hade dock blivit förvarnad att detta inte behöver vara fallet för alla värdens universitet, och mycket riktigt. På Trinity fick vi vänta tills i måndags för att få påbörja vår ansökan till kurserna. Eftersom det kan vara svårt att hitta det exakta program en läser vid sitt hemuniversitet, är det mycket osannolikt att det bara är att hoppa in i ett program vid sitt utbytesuniversitet. Därför gäller det oftast att se till att hitta fristående kurser som passar. På Trinity tillåts dessutom inga schemakrockar över huvud taget, eftersom all undervisning är obligatorisk. Detta resulterade i att jag inte kunde läsa alla kurser som jag hade planerat. Förutom att läsa fyra mattekurser (där troligtvis minst två kan tillgodoräknas i mitt program), kommer jag även att läsa en tiopoängskurs i Irish Language and Literature. För att krångla till det ännu lite mer skall ansökan göras inte göras digitalt, utan via en blankett. Denna blankett skall innehålla alla önskade kurser samt en underskrift som godkännande från en en ansvarig person vid institutens där kursen hålls. Blankettet skall sedan lämnas in för granskning för att se inga kurser krockar. Phu, detta har varit de flesta Erasmus-studenters största stressmoment under den gångna veckan. Men, det har i alla fall givit oss en bra konversationsstartare och en erfarenhet rikare.

Denna vecka har givit en lovande start på terminen, med massor nya vänner. I onsdags följde jag med Hanna (KTH-studenten som jag möte på flygplatsen) och ett gäng andra utbytesstudenter till halvön Howth (eller Howt, som Irländarna säger…). Det var en jättefin dagsutflykt med ett härligt gäng och inbakad motion, perfekt! Vi åt fish and chips till lunch (premier för några i gänget) och fick sällskap av ett gäng fina (och hungriga) måsar.

Eftersom jag har fått för mig att alla byggnader med torn är slott, kunde jag inte gå för bi dessa nedan utan att fota för det är ju alltid coolt med slott! Det visade sig sedan att byggnaden på det näst sista fotot faktiskt till och med var ett slott (och där välkomnade de google, så snällt!).

Efter att ha tittat lite på slottet vandrade vi vidare en bit och hittade ett sportmuseum med en massa fordon utanför! Helkonstigt... Hm, men undra om det kanske stod transport? Inte lätt när en är dålig på att läsa, men till mitt försvar var det faktiskt lite otydligt!

I torsdags träffade jag en av minna flatmates franska kompisar under en fest och passade då på att lära mig lite franska. Det gick sådär, men jag har nu i alla fall utökat mitt ordförråd med ” Ça va?” och hoppas på att lära mig mer under hösten. Min flatmate passade samtidigt på att lära sig lite svenska. Morgonen lät det på följande vis i köket:

- Good morning, Hor mar du?

- Morning! Fine, thank you. Sava?

Det finns alltså rum för förbättring, men det var trevligt 😄-

I fredag lyckades jag få tag i den sista personen som behövde skriva på min kursansökningsblankett. Äntligen! Tyvärr visade det sig att stället där blanketten skulle lämnas in hade stängt för dagen för Erasmus-studenter, så det får vänta till på måndag.

Efter skolan följde jag med Hanna hem och åt middag dinnan vi skulle vidare. Hanna hade nämligen fått reda på att det skulle vara en gratis musikfestival i närheten av där hon bor. Jag som alltid fryser hade sätt till att ta med mig en extra tröja på morgonen eftersom jag tänkte att det kanske kunde bli kallt. Men, där tog jag fel! Det visade sig nämligen att festivalen var utsprid över ett antal pubar i närheten (inomhus). Det var bara att klä av sig (ja, alltså klä av sig en rimlig mängd kläder…).

Pubarna ligger ganska tätt här, så efter att vi hade letat efter våra vänner ett tag insåg vi att vi var inne i fel pub, så kan det gå. När vi tillslut kom fram till vilken pub vi skulle till såg jag till att följa efter Hanna och hennes flatmate eftersom jag så lätt tappar bort mig. När jag sedan kom in i rätt pub insåg jag att jag hade tappat bort Hanna och hennes vän, så jag började leta. Efter att ha gått runt ett varv runt puben hittade de mig vid ingången där de stod och undrade var jag hade tagit vägen. Hm, det är så mycket att hålla koll på hela tiden! Det räcker inte med att jag ser till att följa efter någon, jag måste se till att jag följer efter rätt person också…

Kvällen var i alla fall väldigt trevlig och vi han besöka två olika pubar. De Irländska pubarna verkar bjuda på många överraskningar. Båda två såg ganska små ut från utsidan, men när vi kom in visade det sig att det fanns massvis av små rum och olika våningar samt någon form av utegård. I den ena puben fanns det till och med en buss (alltså en sån där riktig med en massa hjul och säten i, och en bar förstås)!

Helgen som följde har varit ganska lugn. Igår träffade jag ett gäng vänner (samma som från puben och Howth) inne i stan för en kopp kaffe (te) och middag. Det var jättemysigt och jag och Hanna fick tillfälle att introducera de andra för Umi’s falafel (några av våra vänner hade aldrig ätit falafel, så jag tror vi gjorde dem en god gärning). Idag har jag varit riktigt lat och mest varit hemma och fixat med lite små saker och pluggat lite statistik. Jag hann även ta en liten joggingtur i området där jag bor för att försöka lära mig att hitta lite bättre.

Hm, inte heller detta inlägg blev särskilt kort… Men nästa vet jag är kort (hihi, för det har jag redan skrivit) och i det ska jag introducera min nya vän för er!

Likes

Comments

När jag vaknade upp på morgonen första dagen i Dublin talade kvinnan som jag bodde hos om att det var busstrejk. Jaha, sånt somhänder, men hur svårt ska det vara att hitta in till stan till fots? Inte såsvårt visade det sig. Efter 7,5 km och 40 % mindre batteri kvar i mobilen varjag framme, utan att ha gått fel en enda gång! Visserligen utan att ha någonstörre idé om hur omgivningarna jag passerat hade sett ut, men jag ska ju varahär hela hösten så jag kanske vågar titta upp från GPS:n om några veckor…

Efter att ha strövat runt ett tag i Dublin och ätitpicknik i en fin park, möte jag upp KTH-kompisen Hanna som jag hade träffatdagen innan på flygplatsen.

Vi fortsatte att utforska Dublin, samt försökt väja ossvid vänstertrafiken. Jag tror att vänstertrafik är svårt för alla som inte ärvana vid det, men om en dessutom inte riktigt har koll på skillnaden mellanhöger och vänster i vanliga fall, ja, då har en problem…

Jag hade en gång en fritidsledare på lågstadiet som undervisadei trafikvett. Jag minns inte särskilt mycket från dessa tillfällen, men en sakfastnade i alla fall, och det var följande ramsa: ”Ingen bus, ingen bil, ingen krokodil”.En börjar att konstatera att det inte är någon buss till vänster, sedan att detinte är någon bil till höger, och slutligen att det inte hunnit krypa upp någonkrokodil från vänster medan en spanade efter bilen från höger… Japp, det är enbra ramsa, men… Den funkar inte här! Först och främst måste en komma ihåg attbörja spana åt höger, men eftersom jag inte var helt säker på åt vilket hålldet var, blev jag tvungen att dubbelspana åt varje håll flera gånger. Dettaresulterade oftast i yrsel efter varje korsad gata, men jag kan i alla fallkonstatera att det inte verkar finnas särskilt många krokodiler i Dublin, sålåt inte dessa stoppa er från att komma hit nån gång!

Efter att ha promenerat runt i ytterligare några timmar valde vi tillslut att slå oss ned inne på Umi’s falafelrestaurang och äta en sen middag. Maten var jättegod (kan verkligen rekommenderas om någon råkar ha vägarna förbi Dublin, nu när jag avslöjat att krokodiler inte är något vanligt inslag här) och det var fantastiskt skönt att äntligen få sitta ned.

När det väl var dags för mig att promenera hem igen insåg jag till min förfäran att jag bara hade 23 % batteri kvar i min mobil. Detta skulle ju potentiellt kunna sluta ganska illa, eftersom jag inte hade uppfattat mycket av ditvägen, och det nu dessutom var mörkt. Min strategi blev därför att sätta på GPS:n, men bara slå på skärmen ibland för att kolla vart jag skulle. Det funkade jättebra i 250 meter. Sen svängde jag åt fel håll, och istället för att gå tillbaka fick jag för mig att svänga åt samma håll som innan vid nästa korsning. Det är väl så det funkar, två fel tar ut varandra, eller? Nja, jag kan nu tala om att de inte gör det… Det blev en kilometer extra, men Dublin är ju en fin stad, och vad gör det om hundra år tralalalalala (roligare att promenera om en sjunger i alla fall).

Jag vet att jag skulle spara batteri, men jag kunde helt enkelt inte gå för bi detta fina cykelgarage utan att fota. För att vara en sådan hemsk cykelstad som Dublin tyvärr är, måste jag ändå medge att de har ganska bra parkeringsplatser. Här skulle Billy trivas (hm, om jag glömt att introducera Billy, så är han min cykel hemma i Sverige).

Tillslut kom jag hem! Fötterna var visserligen fulla med fula blåsor, men om de täcks med snygga plåster så kan de fotas och visas upp på internet 😁

Dagen efter tog jag en promenad med mina väskor till mitt studentrum. Det var en lång promenad med blåsor och bagage, men väldigt upplevelserik. Många hälsade glatt när det såg mig, och en äldre herre som satt i en parkerade bil och väntade på någon, vevade ned rutan och hälsade mig välkommen till Dublin och sa att han hoppades att jag skulle trivas. Det var helt enkelt en ganska skojig (men smärtsam) upplevelse. Bilden nedan visar alltså inte riktigt hela sanningen. För när den togs hade jag just insett att jag skulle behöva släpa upp väskorna för en uppförsbacken, precis när jag trodde att jag var framme...

Mitt rum visade sig vara jättefint och jag har tre trevliga flatmates, två från Tyskland och en från Frankrike. Ja, och Mimmi förstås… Det var ett tag sedan hon fick följa med och resa, men jag tror hon uppskattar att få hänga med igen, och det är alltid trevligt med en grönskasvakt uppe på hyllan.

​De två dagarna som följde, innan freshers week startade, ägnades bland annat åt ett besök på IKEA tillsammans med två av mina flatmates. Vi som bor i min lägenhet hade kommit överens om att vi skulle köpa alla kökstillhörigheter tillsammans, så att vi inte skulle behöva köpa fyra uppsättningar av allt. Det är tydligen ganska vanligt att det inte ingår några köksredskap överhuvudtaget här i Dublin. Mycket opraktiskt… Vi hade i alla fall en trevlig tur på IKEA och jag fick chansen att imponera med mina fantastiskt goda kunskaper i att uttala namnen på varorna. Jag hann även springa in i två väldigt trevliga utbytesstudenter från Uppsala som också ska studera på Trinity. Jag tror att det här kan bli en väldigt rolig termin! Får se upp så att jag inte råkar prata för mycket svenska bara… 

Haha, nu är jag snart ikapp med skrivandet. I nästa inlägg kan jag äntligen introducera er för Trinity (och en viktig överraskningsgäst i bloggen)! Hm, det här med kortfattade inlägg går ju inte så bra, men snart så. Jag behöver nog bara lite uppvärmning…

Likes

Comments

Strax innan halv åtta på morgonen förra onsdagen svängdevi in på Arlandas korttidsparkering. Mamma och min pojkvän Alvar följde med somchaufför och moraliskt stöd, samt för att se till att jag åtminstone inte skullehinna slarva bort något bagaget innan jag lämnade Sverige.

När vi stod där på parkeringen slog det mig att jag intehade ”provgått” tillsammans med allt mitt bagage (i ärlighetens namn, är jag inte fullt såkrallig som jag ser ut...), vilket gav mig ännu en anledning att oroa mig. Som turvar skötte sig min nyinköpta väska sig exemplariskt och den andra, ja, den kom i alla fall fram.

Det är inte lätt att vara en tidsoptimist… Jag hade tänktut alla möjliga saker som jag skulle hinna prata med mamma och Alvar om innanjag åkte, jag skulle exempelvis hinna bestämma ett namn på bloggen tillsammansmed dem, men tiden bara försvann. Eller, ja, tiden som stod på biljetten var junär planet lyft, inte när jag skulle säga hej då… Det enda mamma och Alvarhann hjälpa mig med angående bloggnamnet var: att få mig att inse att samtligaalternativ var ganska dåliga och förhållandevis långsökta. Jaha, tillbaks tillskissbordet, eller nej, säg hej då och spring till gaten!

Det kändes både sorligt och lite läskigt att ta farväl,utan att veta när jag skulle få träffa dem igen. Som tur var hade jag väldigtont om tid vid det här laget, så det kunde inte bli en särskilt långdragenprocess. Jag påminde mig om att jag bara skulle vara borta tre månader och attIrland i värsta fall inte ligger längre bort än att jag kan åka hem redan efternågra dagar om det skulle bli för hemskt.

När jag väl tagit mig igenomsäkerhetsspärren, utan kittlig kroppsvisitering, vinkade jag en sista gång tillmamma och Alvar, och sedan var det dags för dagens första träningspass. Tidenvar knapp, det fick bli intervallträning fram till gaten. Vilopauserna ägde rumvid de ställen där jag var tvungen att stanna för att läsa på skyltar, och närjag misstänkte att jag hade sprungit åt fel håll och behövde fråga en man omvägen…


Flygresan gick jättebra! Vi störtade inte, ingen motor började brinna och ingen i närheten av mig spydde. Fantastiskt! I och för sig ägnade jag största delen av resan åt att deppa över att jag hade lämnat Alvar, min familj och alla vänner i Sverige, samt att oroa mig över hur det skulle bli att komma till en främmande stad utan att känna någon, och utan att ha fått ett klart besked om när jag skulle få tillgång till mitt boende. Men, i stort sätt gick flygningen bra, jag han ju faktiskt till och med med en liten termolab. Det är lägre lufttryck ju högre upp man kommer ;) (bilden är tagen strax innan landning, efter att jag hade druckit ur flaskan på högre höjd)

Allt flöt på väldigt smidigt efter att planet väl hade landat. Båda väskorna gled lydigt ut på bagagebandet och den Irländska tullpolisen tyckte att jag liknade fången på passfotot tillräckligt mycket för att våga släppa in mig i landet.

Jag hade precis stannat till vid utgången till flygplatsen, för att ta reda på vilken buss jag skulle ta till mitt Airbnb-boende, när en tjej i min ålder frågade om jag kom från KTH. Det visade sig att hon var en av de andra tre utbytesstudenterna från KTH som skulle till Trinity, och att vi skulle ta samma buss. Så här i efterhand, mins jag att hon hade skrivit i vår facebookgrupp att hon skulle åka samma dag, men jag tänkte inte så mycket på det då, vilket var ganska dumt för det hade varit tråkigt om vi inte hade träffats. Tur att det räckte med att en av oss hade koll! Hon hade även koll på vilken buss vi skulle ta in till stan, skönt med en reseledare.

Vi passade på att byta telefonnummer på bussen innan jag hoppade av vid Talbot street för att byta till nästa buss.

Nu var jag helt själv i Dublin! (Förutom alla andra människor förstås…) Himla tur att det finns GPS i mobilen. Jag hade passat på att köpa till extra mobildata på flygplatsen för att förhindra att jag går vilse första dagen, i alla fall. Men där tog jag fel, det tog mig ca 20 minuter att promenera den 150 metrarna som Google maps påstod att det var mellan busshållplatserna…

Tillslut kom jag fram till huset där jag hade hyrt ett rum. Äntligen! Resten av dagen ägnade jag åt att slappa, samt att ta en promenad i området för att börja lära känna Dublin (eller en liten del av Dublin i alla fall). Det var under denna promenad som jag hittade microrondellen som syns på bilderna nedan. Den var så platt att bilarna skulle kunna ha kört över den. Vet inte om den gjorde någon nytta, men skojig var den i alla fall :)

Hm, hur funkar det här med bloggar egentligen? Får man skriva hur långt man vill, eller kan man överskrida en gräns då det inte längre är artigt att fortsätta skriva? Jag ska nog jobba ännu mer på att korta ned texterna…

Likes

Comments


Efter att ha promenerat 4,2 km (enligt Google Maps)tillsammans med mina två resväskor som vägde in på 21,6 kg vardera samt enfullproppad ryggsäck och fötterna fulla med blåsor, kände jag att jag äntligenbörjade närma mig mitt mål: Marino Accommodation,9 Griffith Avenue.

Bara 600 m kvar! Enligt GPS:n skulle jag bara behöva gåupp för en liten backe (en exotisk upplevelse i det annars så platta Dublin)och sedan svänga åt ena hållet. Efter att ha kommit till den punkt där jagskulle ha svängt åt ena hållet menade nu GPS:n att jag skulle fortsätta.

Sagt och gjort. Tyvärr, hade jag blivit lite för kaxig avatt vandra runt i Dublin på egen hand under ett par dagar utan att några störrekatastrofer hade inträffat, så jag stoppade därför ned mobilen i fickan ochtänkte att det nog skulle lösa sig.

Efter att ha vandrat fram och tillbaka på de flesta gatori det närliggande kvarteret hörde jag en bil bakom mig och en röst som sa ”Hithere, do you need any help?”. Jag vände mig därför om, och mötte blicken hoskvinnan i bilen. Hon berättade att hon hade sätt mig vandra omkring medpackningen i området tidigare, och att hon hade blivit orolig nu när hon sågmig igen.

Det visade sig att hon hade egna barn som hade flyttattill Kannada för att studera, och hon poängterade därför flera gånger att honviste hur jobbigt det är att flytta utomlandsutan att känna någon, och attdessutom ha massor med packning med sig. Hon insisterade på att få skjutsa migeftersom det var omänskligt att gå med så mycket packning, var på jag försöktetala om att det gick bra och att jag nu visste vart jag skulle. Detta bet intepå henne och hon svarade med att hon förstod att jag var skeptisk till att hoppain i en främlings bil (något jag inte hade reflekterat över eftersom hon var såliten och snäll 😳), men att hon helt enkelt inte klarade av att lämna mighelt ensam med allt bagage.

Snäll som jag är 😁, hoppade jag in i bilen ochlät henne köra mig de 400 metrarna som var kvar till mitt boende. Under tidenpresenterade hon sig lite noggrannare, och när vi var framme insisterade hon påatt jag skulle ta hennes nummer så att jag kunde höra av mig om jag kände migensam eller om jag bara vill komma över och dricka en kopp te. Hon berättadeäven att hon hade en lite hund och en katt som jag gärna fick komma och hälsapå. Hihi, tror jag har skaffat mig en Irländsk familj 😄 Min nya familjhar bådehund och katt, så jag kan inte lova att jag kommer hem till Sverigeigen… 😁

Likes

Comments