Idag är det lite tyngre än vanligt.. Jag är sjuk, mensen kommit och bebis känns så himla långt bort. Det är en deppig dag helt enkelt! Jag är arg på min sambo som inte kände sig redo tidigare, arg på vården och på de långa väntetiderna..

Jag är orolig för att det inte kommer att fungera direkt, att det aldrig kommer att bli en bebis och att kön aldrig ska ta slut.

Jag kanske är konstig som oroar mig innan vi ens har satt igång, men det gör jag. Jag har velat det här och längtat så himla länge nu.. allas resor är olika och det är säkert hundra gånger så mer jobbigt för några som har försökt få barn och vet att det är svårt för dem, men jag kan inte jämföra med någon annan.. men min situation känns jobbig för mig.

Jag har en spännande höst framför mig med studier igen, praktik i New York och en eventuell flytt att se framemot.. jag kanske inte kommer kunna fokusera helhjärtat på allt, men jag hoppas att det kommer ta upp såpass mycket av mig tid att tiden går fortare och att jag kanske inte tänker så mycket på det.. men det är ju önskedrömmar och vi får se :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

​Idag är det två veckor kvar till vårt besök hos kvinnokliniken och start för vår resa mot ett barn. 

Pratade med kliniken tidigare om hur det kommer att se ut under besöken och hur många som behövs. Normalt sett så är det två besök, under första besöket så tar de blodprover och så blir det en gyn undersökning.. och under andra besöket så gör dem en spolning i äggledarna. Spolning måste göras mellan dag 7 och dag 12 i menscykeln, och eftersom att jag kommer att vara på dag 9 i min cykel under första försöket så kommer de göra allt redan då. Alltså kommer det bara behövas ett besök för mig, så länge allt ser bra ut. Det gör mig så himla glad att det inte kommer att behövas mer än så och att remissen kan skickas till Sahlgrenska sedan. 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi skickat en egen vårdbegäran till Sahlgrenska också, och då vi inte har hört något ifrån dem så ringde jag innan idag för att berätta att vi ska till kvinnokliniken om två veckor. Fick då prata med en som har hand om remisserna och vår remiss kommer att ligga kvar i kön, och den remissen från kvinnokliniken kommer då att komplettera den. Det här innebär då att vår remiss räknas från inkommande av vårdbegäran som de fick i början av juli.. Jag fick också höra att kön numera är 8 månader och inte 7 månader som det var senast jag pratade med dem och jag är så glad att remissen kommer att räknas från juli och inte september.

Jag frågade hur det funkade med vårdgarantin och de har möjlighet att skicka folk till Linköping om man vill utnyttja den, och dem betalar resväg osv.. men de kunde inte svara på hur det skulle bli för oss som har spermier nedfrysta hos dem på Sahlgrenska utan rådde mig att återkomma och prata med någon barnmorska. 

Vi har nämligen tidigare fått den infon att de har möjlighet att flytta spermierna, men bara en väldigt kort bit då de är väldigt känsliga så det känns som att Linköping är uteslutet för vår del, men funderar på om dem ändå inte är skyldiga att hjälpa oss på Sahlgrenska då. Jag ska ringa dem efter mitt besök på kvinnokliniken så vi får se vad dem säger då.

Likes

Comments

Ivf, Graviditet, föräldraskap

I början av juni så ringde jag kvinnokliniken här i Göteborg för att boka in en infertilitetsutredning för mig och fick en tid 30 augusti. Just då kändes det nära i tiden, men redan efter några dagar så kändes det istället tvärtom. Jag vill ju komma igång så fort som möjligt och två och en halv månad känns otroligt länge då det sedan är ytterligare sju månader efter det till behandling.

Ringde till reproduktionsmedicin på Sahlgrenska för att se om vi kunde gå någon annan väg eller om det fanns något sätt att korta ner den totala väntetiden för ivf. Antingen så kan man skicka en egen vårdbegäran till Sahlgrenska och då är det till just utredning, eller boka tid hos kvinnokliniken och vi kom då fram till att det antagligen skulle gå fortare med kvinnokliniken då vi redan fått en tid till dem.

Efter att ha pratat mer om det så bestämde vi oss också för att skicka in en egen vårdbegäran till Sahlgrenska ifall det skulle dyka upp någon tid innan vår bokade på kvinnokliniken och idag kom det en bekräftelse på att vår remiss kommit in! :)

Så nu får vi se om det blir kvinnokliniken 30 augusti eller om vi har tur att få komma in till Sahlgrenska innan det, sedan är vi på god väg mot behandling :D

Likes

Comments

föräldraskap, Graviditet

Hos mig så har barnlängtan alltid varit stor och jag har känt mig redo i flera år. Däremot så har min sambo inte haft samma längtan som jag har haft och ville inte alls ha barn innan vi träffades. Vi har haft många samtal om ämnet och min sambo ändrade åsikt till att vilja ha barn, om det var med mig.

Vi blev vid ett tillfälle för tre år sedan gravida av misstag, vi skyddade oss men jag blev gravid trots ppiller. Jag blev jätteglad, men samtidigt så var det helt fel tidpunkt för oss båda. Min sambo hade inget fast jobb, och jag hade precis fått en anställning.. Vår ekonomi var i botten och på det så hyrde vi en lägenhet i andrahand och visste att vi inte kunde få bo kvar såpass länge. Det fanns ingen möjlighet för oss att kunna behålla barnet och vi blev då tvungna till att ta det jobbiga beslutet om abort. Det var väldigt tidigt i graviditeten, men det gjorde lika ont för det. Allt det här hände innan jag fick veta om min sambos könsdysfori och jag vet faktiskt inte vilket beslut jag hade tagit om jag hade vetat om det innan aborten. För min sambos skull så var det väl ändå det bästa alternativet då det är väldigt jobbigt och påfrestande att gå igenom en könskorrigering och att det antagligen inte hade blivit något om ett barn hade varit med i bilden.

Sedan dagen jag fick veta om min sambos könsdysfori så har mitt största problem och rädsla med det varit hur det nu skulle bli med barn. Innan så hade vi sagt att vi skulle vänta med barn något år efter aborten tills att vi kände oss redo pengamässigt och hade en stabil grund att stå på. Nu omkullkastades alla de planerna av mediciner som skulle göra min sambo steril och hormoner som vi inte visste hur dem skulle påverka henne psykiskt. Alla personer som går från man till kvinna har möjlighet att frysa in spermier för att ha möjlighet att få barn i framtiden och eftersom att vi båda ville ha barn va det ingen fråga om saken. Under en lång tid i början så var jag väldigt ledsen över att inte kunna få barn på "normalt" sätt då min sambo inte mådde bra och inte kände sig redo att skaffa barn innan könskorrigeringen utan ville vänta ett tag för att se hur behandlingen påverkade henne. Det kunde jag förstå och var tvungen att respektera. Men det hindrade inte mig från att vara förtvivlad och ledsen över min bebissituation. Jag ville ju ha barn innan, jag ville försöka innan medicinerna kom.. Dels för att jag ville gå igenom hela processen med att skapa ett barn hemma, men också för att jag främst var rädd att ivf inte skulle fungera och att spermierna inte ska klara upptiningen eller att min kropp ska stöta bort embryona. Det är jag fortfarande rädd för. Sen är det ju också det här med fler än ett barn. Jag har alltid velat ha en stor familj. Nu är jag ganska så säker på att det inte kommer att bli så. Landstinget hjälper till med ett gemensamt barn och inte något mer. Får vi däremot embryon över som kan frysas in så kan vi använda de till ett självkostnadspris längre fram för syskonförsök. Man vill ju så himla gärna att det ska fungera och bli så, men det finns ju inga som helst garantier.

Min sambo är så säker på att allt kommer att fungera, men jag är inte det. Kanske för att jag vill det så himla mycket.

Nu när min sambo har börjat ta hormoner så har jag väl nästan förlikat mig vid tanken på ivf och det känns mer ok nu att det får bli på det sättet. Jag har mått väldigt dåligt över det här då jag så gärna vill ha barn, gärna igår. Det börjar kännas bättre nu, dels för att min sambo mår bättre och har börjat med hormonbehandling, men också för att hon tillslut känner sig redo för barn. Innan så oroade hon sig så väldigt mycket över hormonbehandlingen och ville bara att det skulle komma igång.. Nu har det kommit igång och oron har släppt. Nu är hon redo för barn och jag kunde inte vara mer glad.

Det som nu upptar våra och mina tankar är nästa steg mot ett barn. En lång väntan mot en ivf- behandling och de små spermierna som ligger nedfrysta. Här i Göteborg så är ivf kön ungefär 7 månader lång. 7 månader... nästan en hel graviditet, en hel evighet. Och på det så behöver vi gå samma väg som alla andra som söker för ofrivillig barnlöshet, min sambos utredning är klar och spermier är nedfrusna.. men jag behöver också genomgå en utredning.

I början av sommaren så ringde jag kvinnokliniken och fick en tid i slutet av augusti. Då ska jag ta blodprover och så ska de kolla min livmoder och eventuellt spola mina äggledare. Det är skönt att de kollar så att allt ser bra ut, men allt tar ju så himla lång tid... och jag måste gå dit för att få en direktremiss till ivf. Men, när man väntar på något gott...

Likes

Comments

Ivf

Mitt namn är Camilla, jag är 27 år och bor i Göteborg tillsammans med min sambo och våra två katter Leia och Indy. Jag träffade min sambo/partner för 4 år sedan och blev då kär i en väldigt charmig kille och sedan tog det inte lång tid innan vi blev tillsammans och tids nog även flyttade ihop. För två år sedan kom det dock fram att killen jag blivit kär i inte alls kände sig som en han inombords och idag är min kärlek på god väg att fullfölja sin könskorrigering till den tjej hon verkligen är.

Men drömmen om att bli mamma och få en familj gick från en självklarhet till att bli lite mer komplicerad. Som för andra samkönade par är det IVF som gäller för oss. Skillnaden här är att vi kan få barn som både är mina och min sambos biologiska. Vi har spermier nedfrysta och nu är vi redo att använda dem och utöka vår familj med barnleenden och skratt. Så i augusti startar vår resa med en utredning för mig och sedan vidare mot ivf och förhoppningsvis bebis.

Likes

Comments