View tracker

Det var visst nästan ett helt år sedan jag satte min fot här, men jag kommer bli bättre på att skriva. Av den anledningen att skrivandet är en stor del av mig som individ. Sedan över 10 år sedan började jag skriva i något som många kallar för dagbok. Allt för att rensa i mitt överbelastade lilla huvud från alla möjliga tankar eller minnen, att kunna få ha möjligheten att kunna se tillbaka och minnas. Att få återuppleva allt det som både har varit positivt samt negativt. Jag vill kunna se min individuella utveckling eller förändringarna som har skett genom åren.  En sak jag har märkt är att jag som individ har bara blivit starkare, mer accepterande emot mig själv och förändringar är inte lika svåra.

Jag har funderat mycket just på förändringar som oundvikligt sker när man minst anar det, men många är riktigt rädda för att något ska bli annorlunda. Då väcks ångest till liv och börjar gro inne i kroppen, likt ett virus som är svårt att få bort. Man blir bara sjukare och sjukare, till sist står man där och inser att man tappade kontrollen någonstans på vägen. Kontrollen över sitt mående, kontrollen över sitt liv. Jag fruktade många gånger att något någonsin skulle förändras i mitt liv, det gick så långt att jag fick panikattacker över tanken att jag skulle ta studenten. Att jag skulle kastas ut i det okända, utan att veta vart jag skulle vända mig. Rädslan över att jag skulle misslyckas. Jag som alltid hade haft en plan, började oroa mig för om jag skulle lyckas eller om jag som individ skulle smälta in i en värld bland alla som är likadana. Visst under detta året som har gått, har det hunnit hända en hel del. Jag som person började hitta ett intresse för styrketräning och välmående, bli mer medveten om mig själv. Jag var med om en bilolycka, där jag verkligen hade änglavakt och jag är riktigt lyckligt lottad över att stå här idag. Bilen fick skrotas och jag däremot fick börja tänka annorlunda. På livet, över att jag inte är odödlig eller vilka prioriteringar jag egentligen hade. Det tog sitt lilla tag och jag kan idag sex månader säga att jag äntligen har hittat hem i mina mål, värderingar och prioriteringar. För jag tappade mig själv lite under årets gång. För att man ska förstå hur jag menar så måste jag dra tillbaka tiden några år.

Jag som individ har alltid känt mig annorlunda. Jag har alltid haft annorlunda intressen och prioriterat både dem samt min familj framför utseende, killar, kompisar, fester etc. Mina åsikter var alltid lite djupare än de flesta i min egen ålder, jag kände och tänkte på ett djupare mer onåbart plan. Jag var en "old soul" bland alla andra ytliga och "moderna" individer. Jag satt hellre hemma i min egen värld och läste bland alla mina böcker, skrev ner mina tankar samt känslor på papper eller skissade ner alla bilder som befann sig i mitt virriga lilla huvud, än att gå på fester eller supa mig full (Jag drack inte en enda droppe alkohol förrän den dagen jag tog studenten). Jag fokuserade hellre på mina mål och var hungrig efter mer kunskap, strävade efter att få det bästa betyget i alla mina ämnen, för jag såg inte bara på morgondagen utan visste att jag ville sträva efter något stort. Jag ville bli något som jag kunde en dag säga att jag är stolt över. Jag ville vara mig själv och ingen annan. Jag vill leva mitt eget liv och ingen annans. Jag tog studenten och började arbeta. 

Jag började träna och bli mer medveten om mitt utseende, började sakta men säkert bli mer intresserad av killar och hur andra såg på mig. Jag började smått anpassa mig efter andra. Jag lade mina böcker på hyllan där de började damma alldeles för mycket, hade kvar alla mina tankar och bilder i mitt huvud. Mina fokuseringar låg istället på att jag skulle verka intressant och började lägga ut mer bilder på mig själv på sociala medier, där jag skulle se bra ut. Jag blev allt mer ytligare. Jag tappade intresset för att debattera över saker som intresserade mig tidigare. Jag började själv drunkna i mitt eget djupa hav av känslor, tankar, intressen, prioriteringar eller värderingar. Jag tappade mig själv som individ. Jag hatade det. Jag ville inte vara den jag hade blivit.

Mamma började säga ifrån och ifrågasatte vad jag egentligen ville här i livet. Allt var virrigt där innanför pannbenet. Jag började ifrågasätta mig själv och vad jag egentligen höll på med. "Vem är jag?" "Vem har jag blivit?" "Vart tog jag vägen?"

Jag råkade träffa en underbar man som fick mig att tvingas visa den riktiga jag. För jag ville ju att han skulle tycka om mig för just den rätta jag. Jag ville att han skulle veta att jag som individ egentligen simmade i de djupaste haven. Jag började läsa igen, skriva ner allt mellan himmel & jord och skissa på mina bilder. Jag har färgat mitt hår tillbaka till sina rötter och dragit fram mina gamla kläder som fick mig att känna mig hemma. Jag har börjat komma tillbaka till mig själv och fokuserar igen hellre på min framtid än hur jag ser ut för stunden. Jag fokuserar hellre på det viktiga här i livet och det är mina nära & kära, hur de får mig att känna mig. De får mig att vilja vara mig själv. För de älskar mig för precis den jag är. Jag behöver inte ha den snyggaste kroppen eller det mest perfekta klädesplagget för att kunna anses vara värdig. Jag är jag och det är tillräckligt.

Jag vill att folk ska minnas mig som den kvinnan som kände & älskade så där djupt, den som var envis, självständig och sin alldeles egna individ. Jag vill vara mig själv.

Jag har äntligen hittat hem igen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

På onsdagskvällen, direkt efter jobbet väntades mingel och shopping på Langes i Virestad. Kl.18.30 blev ett gäng förväntansfulla kvinnor insläppta, där både vin och tilltugg serverades.

Inne i butiken hittade vi mycket fint ifrån bland annat "Twist & Tango", "MAPP", "Samsoe & Samsoe" m.m. Vi både kände, klämde, dreglade samt provade de fina plaggen.

Under kvällens gång kom en liten catwalk där det diskuterades mode och trender. Vi kom alla fram till att leopard är fortfarande snyggt. Vi fick även lyssna på vad som är trendigt under hösten inom hår och smink.

Både jag och mamma var nöjda över hur kvällen hade utspelat sig, så vi lämnade Virestad med vars en Goodie bag och ett leende på läpparna. Jag kan inte förklara hur tacksam jag är över att ha någon som mamma i mitt liv, där vi är mer som bästa vänner. Hon gör allt så mycket bättre och den enda som känner mig innantill. Den finaste som finns.

Jag vill även tacka alla på Langes som lyckades göra en toppen kväll för oss alla.

 Kika gärna in på Langes hemsida. 

Likes

Comments

View tracker

Genom större delen av mitt liv, har jag haft en stor rädsla för att anses vara en dålig, hemsk eller elak människa. Jag har gjort allt i min makt för att bevisa att jag var samt är motsatsen. Men nu har jag fått nog!

Ska jag låta andra få bestämma mitt självvärde utefter deras åsikter kring hur jag är som människa?
Det kommer alltid finnas människor som antingen inte tycker om mig eller mina val i livet. Det kommer även alltid finnas människor som vill mig ont, att jag ska misslyckas. Vi kan inte tillfredsställa varenda liten individ som dyker upp under livets gång, för vi kommer bli en illusion av något som andra har knådat, sparkat samt spottat ihop. En individ som hatar att se sig själv i spegeln.

Någonstans på vägen måste jag inse att den enda som ska ge mig bekräftelse är jag själv. Mina åsikter/värderingar, mitt utseende, mina handlingar eller misstag gör mig inte till en sämre människa. Utan till en organism som andas och lever. Min kärlek till mig själv, ska vara så pass stark att jag kan se förbi all negativitet.

Från och med nu, har jag en egen identitet.

Hej mitt namn är Caijsa Söderling.

Best thing you can do for yourself? Stop worrying about what people think of you. People's opinion of you doesn't determine your value or your worth. God's does. And you are worth His very own son. Find your identity in Christ alone and don't worry about where you stand with people but where you stand with Him. [insta]:
Bild från pinterest

Likes

Comments