View tracker

Vita Hästen mot Modo under måndagskvällen var på förhand en klassisk sexpoängsmatch mellan två underpresterande lag som desperat behövde en vinst för att påbörja klättringen i den allsvenska tabellen. Därför blev jag förvånad när jag fick se ett bortalag komma ut och göra en så slät figur i en sådan här viktig match.

Även om Emil Molin gav Modo ledningen med lagets första skott på mål var det här Vita Hästens match från början till slut. Det var långa stunder rena överkörningen, för att tala klarspråk. 6-3 blev till sist smickrande siffror för bortalaget vars powerplay är det enda som kommer undan med godkänt betyg. Förkrossande 41-18 i skott till Vita Hästens favör speglar faktiskt ganska väl hur matchbilden såg ut.

Oavsett vad man tycker om Modos prestation ska Vita Hästen verkligen ha cred för sin insats. Detta var första gången jag såg Norrköpingslaget spela den här säsongen och det är svårt att förstå att de ligger där de gör i tabellen. En sak är i alla fall säker – om de spelar med den här beslutsamheten fortsättningsvis så är det bara en tidsfråga innan de lyfter från de nedre regionerna.

Framförallt med en Rickard Palmberg i nuvarande form. Hand upp den som trodde att han skulle toppa skytteligan med snart halva grundserien avverkad? Nej, tänkte väl det. I kväll var Palmberg banans kung med tre mål och en assist vilket innebär att han nu skjutit sanslösa 14 mål på 20 matcher. Bara som en jämförelse nätade han nio gånger på hela förra säsongen och blev dessutom utlånad under en tid till Halmstad i HockeyEttan på grund av brist på speltid.

Nu är han förmodligen den hetaste spelaren i hela HockeyAllsvenskan och vid snart 28 års ålder på väg mot sitt stora genombrott i svensk hockey. En minst sagt häftig resa som återigen visar att det aldrig är för sent att utvecklas. SHL nästa?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Efter den övertygande insatsen mot Leksand togs DIF snabbt ner på jorden under lördagens hemmapremiär inför ett nästintill fullsatt Hovet. Ett extremt disciplinerat Malmö avgick med uddamålsseger, 2-1, i en match som precis som väntat präglades av tufft, fysiskt spel i ett stundtals riktigt högt tempo.

Överlag en ganska kvalitativ och underhållande hockeymatch där Djurgården inte på något sätt behöver skämmas för sin insats. Man hade absolut sina möjligheter att få med sig minst en poäng och kanske till och med vinna den här tillställningen, men som ofta i dagens ishockey avgörs matcherna framför de bägge målen och där var DIF för dagen underlägset Malmö som spelade imponerande tålmodigt, rejält och effektivt. Dessutom hade de spetsspelare som klev fram, inte minst genom finländaren Ilari Filppula som med två fullkomligt geniala framspelningar bäddade för bortalagets mål. Nästan Sebastian Lauritzen-klass – och det säger inte lite. Wow!

Rödhökarna har nu fått en drömstart på SHL-säsongen med tre raka segrar och detta var faktiskt klubbens första trepoängare mot Djurgården i Stockholm sedan 2006. Nye tränaren Peter Anderssons manskap har onekligen något spännande på gång. Djurgården å sin sida har en hel del att jobba med framöver. Då tänker jag såklart framförallt på powerplay, där laget under sex av de tolv första minuterna i öppningsperioden spelade med en man mer på isen utan att egentligen få till vare sig etablerat spel eller målchanser.

På tisdag kommer KHK till Hovet och då krävs helt klart uppryckning i den spelformen. Även passningskvaliteten från bakplan måste upp ett snäpp. I dag höll det på att kosta DIF ytterligare baklängesmål enbart på grund av rent slarv och det håller inte i längden. Förhoppningsvis är även viktige Patrik Lundh tillgänglig igen efter att tyvärr ha klivit av dagens match av ännu okänd anledning. DIF som redan har Ikonen, Possler och Fällström på frånvarolistan skulle verkligen inte må bra av särskilt många fler tunga tapp på forwardssidan...

Likes

Comments

View tracker

Blytunga spelartapp, elva nya spelare, ny huvudtränare och en öppningsmatch borta mot en heltaggad nykomling inför fullsatta läktare. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när "nya" Djurgården klev in i årets SHL-säsong borta mot Leksand i ett kokande Tegera Arena. Även om DIF var favoriter på förhand har vi ju sett mer än en gång förr om åren att nykomlingar bara genom rent adrenalin och motivation brukar ha en förmåga att kunna skrälla till sig en och annan poäng under inledningen av en säsong.

Men efter en tveksam start med två klumpiga utvisningar de första tio minuterna var det aldrig något snack om saken. Stockholmarna var överlag skickligare, smartare, starkare, effektivare och fick en drömstart på SHL genom att – fullt rättvist – vinna med 5-2 uppe i Leksand. Att hemmalaget vid tvåmålsunderläge inte mäktade med mer än fyra skott på Tellqvist under hela den sista perioden säger onekligen en hel del om styrkeförhållandena just nu.

Domarna gjorde visserligen sitt yttersta i den andra perioden för att ge Leksand en returbiljett tillbaka in i matchen genom att plocka två horribla utvisningar på Kousa och Tambellini, men spel fem mot fem var det en uppenbar nivåskillnad mellan lagen. Det som imponerade allra mest på mig med Djurgården den här premiärkvällen var precis det som många experter förutspår kommer att känneteckna laget den här säsongen. I fjol levde DIF som bekant väldigt mycket på några få spetsspelare som Thoresen och Sörensen, men i år har man byggt ett jämnare lag där tanken är att ha åtminstone tre kedjor som skall kunna klara av att producera kontinuerligt.

I kväll hamnade samtliga femmor i målprotokollet och den som kanske imponerade mest av alla var fjärdecentern Linus Johansson som förutom sin fräcka inbrytning vid 1-0-målet svarade för ett hästjobb över hela isen och spelade SHL-hockey som om han inte hade gjort något annat i sitt liv. Jag vill även ge ett stort plus till Emil Johansson som stundtals dominerade isen med sin företagsamhet, skridskoåkning och mogna backspel. Han kommer Djurgården att få enormt stor nytta av och det skulle förvåna mig om inte den unge talangen får göra nya åtaganden hos Tre Kronor i vinter.

Leksand då? Ungefär som förväntat. Efter förutsättningarna gör de egentligen en klart godkänd premiärinsats, framförallt offensivt, och de kommer säkert att växa in i SHL-kostymen efterhand. Trots det kan jag inte se hur dalmasarna ska kunna lyckas undvika de två nedersta platserna i tabellen när grundserien väl summeras. Allt annat vore faktiskt snudd på en bragd med nuvarande spelarmaterial. Fast är det något jag har lärt mig är att man aldrig ska räkna ut lag som leds av "Perra" Johnsson. Fråga bara Modo...

Likes

Comments

Samtidigt som World Cup närmar sig, börjar vi nu se spelaråterbuden ramla in i allt högre frekvens. Förra veckan tvingades som bekant Alexander Steen efter en lång kamp mot klockan konstatera att hans nyopererade axel inte hinner läka i tid till turneringen och därefter har ytterligare några riktigt tunga pjäser fått gå samma tråkiga öde till mötes.

Det står till exempel sedan tidigare klart att Kanadas toppcenter Jamie Benn missar World Cup på grund av en skada och så sent som idag kom alltså två nya återbud i form av Duncan Keith och svenske Niklas Kronwall.

Knappt en månad återstår till dess att den stjärnspäckade turneringen i Toronto drar igång – och räkna med att vi kommer att få se fler spelare kasta in handduken inom den närmsta tiden. Något annat skulle nämligen förvåna mig. Alexander Ovechkin och tjecken David Krejci är bara några exempel vars medverkan just nu är osäker.

Det finns sannerligen mycket som är positivt med att World Cup gör comeback efter tolv års frånvaro, men det går inte att komma ifrån faktumet att ur ett spelarperspektiv är det en väldigt skör turnering där risken att dra på sig skador är större än vanligt.

Dels på grund av att turneringen startar innan själva NHL-säsongen då tajmingen kanske ännu inte riktigt sitter hos spelarna, och dels på grund av det komprimerade spelschemat där tiden för full återhämtning är i princip obefintlig med tre gruppspelsmatcher på bara fyra-fem dagar.

Jag hoppas innerligt att jag har fel – men mycket talar dessvärre för att vi kommer att få se en blandad kompott av såväl sena fulsmällar som olyckliga krockar när lagen gör upp i klassiska Air Canada Center om några veckor.

Därför har jag således full förståelse för att spelare som ägnat en lång sommar åt att rehabilitera fjolårets skavanker och kanske inte riktigt är hundraprocentigt redo fysiskt väljer att tacka nej framför att chansa. Oavsett vad hjärtat än säger. Det är helt enkelt inte värt det.

Likes

Comments