Header

Första gången jag var i London var det på stipendium från skolan. Jag var i England i två månader och "studerade". Det enda jag fick med mig hem var en längtan över att åka tillbaka.

Sedan dess har jag varit här ett flertal gånger. Alla gånger med olika agendor. I våras var jag och Mattias här för att bara njuta, men det var för kort. Vi kom fredag och behövde åka hem redan på söndag vid lunch. Nu när vi skulle åka iväg för att få lite tid över för vårt gemensamma projekt så var London det bästa alternativet.

Olika hotell har fått agera kontor, och kaffe har varit bränslet. Vi har ätit, strosat, jobbat och haft världens mest udda middag.

Det är en påfrestande tid med endast dryga året kvar i skolan, allt med skolan, jobb och familj ska klaffa. Samtidigt har jag tusen projekt i luften, men det är ju sånt jag mår bra av. Emellanåt faller jag likt en strandad säl i soffan med båda hundarna i famnen, men det behövs det med.


Så många val. Godis för fötterna //Fördelen med att ha två yrken att jonglera mellan. Det blir aldrig tråkigt och det finns ALLTID nya projekt att bita i // Varje dag borde få börja så här 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Totalt 16 kilo av pälsig kärlek slog emot mig när jag kom hem i natt. Hundarna var nära att äta upp mig efter att jag varit borta i fem dagar. Det var underbart att se dem igen och borra in mitt ansikte i deras silkeslena päls.

Jag spenderade de få minuter jag orkade vara vaken med att ta igen lite förlorad tid med min andra hälft. En quick update och pusskalas. Det är fantastiskt härligt att få älska någon som inte bara är en stor kärlek, utan också någon man älskar att prata med och någon som kan vara en bästa vän. Jag har en sådan relation att jag kan längta till vår egna tid då vi bara kan prata. Jag älskar tex när vi tar en långlunch på stan och bara pratar i timmar. Vi delar en kort dåtid (två år), en gemensam framtid och ett Nu. Vi har planer, framtidsvisioner och mål. Vi är precis likadana, det ska ske här och nu (typiskt för mig) och ingen dröm eller vision ska stå utan plan och deadline. Det ska ske. Thats it!

Det här året började ju lite turbulent men delvis en liten privat tragedi där jag inte längre har någon kontakt med en person i mitt liv som jag alltid ändå kommer att vara bunden till. Det gjorde ont och värker fortfarande. 

Likes

Comments

​Jag har lämnat Hudiksvall och tagit mig 1,5 timme söderut, halvvägs hem. 

Jag har haft en underbar weekend med familjen. Så mycket kvalitetstid var det länge sedan jag hade. Somliga kallar det för att komma hem, men för mig är Stockholm hemma och Hudiksvall borta. Det är inte en självklarhet att känna sig hemma i en stad bara för att man är född där. 

Jag har en rolig dag framför mig, jag ska bli klippt och färgad, stylad, sminkad och dressad. Sen ska det fotas och filmas. Räknar med att landa på ön någonstans kring 24.00 i natt för att i morgon befinna mig i en ishall kl 07 för att spela in Beck. Jag älska mitt extrajobb, det är så dynamisk och oförutsägbart. 


​Mina småsyrror håller mig ung//gäller att hålla värmen//Elias-lika söt som god//älskade mamma, världens bästa värdinna ❤️

Likes

Comments

När jag var yngre älskade jag att åka till Stockholm. Jag kände mig lite smått hemma och drömde om att bo där en dag. Jag åkte dit på korta weekends och ibland låtsades jag att jag bodde där. Idag är läget tvärtom, nästan. Jag bor i Stockholm men drömmer INTE om att bo i Hudiksvall. Jag har full respekt för de av mina barndomsvänner som har flyttat tillbaka, jag tycker det är mysigt att det är lite välkända ansikten i staden när jag är på tillfälliga besök. Men det passar inte mig.

Den här helgen ska jag mysa med min familj, träffa min älskade mormor som är en av mina bästa vänner och förhoppningsvis heja på lite gamla vänner. Jag åker själv, måste passa på nu medan jag fortfarande är sjukskriven (armen) och har tid för att åka upp. Det är svårt när jag både pluggar och jobbar att hinna åka upp så ofta som jag skulle vilja. Det dåliga samvetet och saknaden tär på mig men jag kan inte klona mig själv.

Elias är redan på plats då han åkt upp till sin farmor och farfar över sportlovet så han ansluter också framemot lördag. På måndag har jag en modellgrej i Gävle så jag stannar där på väg hem igen. Planerar att landa hemma på ön framåt måndagnatt.

I går beslutade vi lite snabbt att dra igång en renovering igen. Hantverkarna kommer på måndag för planering och förhoppningsvis drar de igång redan på tisdag. Elias och Maja som har sina rum i källaren (låter inte så bra, men det är väldigt fint där nere) ska få nya golv och lister i sina rum och ny färg på väggarna. Vi ska också bygga in trappan (den jag föll från) samt snygga till tvättstugan. Men det mest spännande projektet ska bli vår gästtoalett på mellanvåning som ska få nytt vitt rektangulärt kakel på halva väggen (halva är redan målat i en grå ton). Det blir marockanskt klinker på golvet vilket jag tror kommer bli toppen ! Ska fota både före och efter-bilder.

VI SES I HUDIKSVALL

Likes

Comments

Någonstans mellan Elias i årskurs 3 och årskurs 7 förlorade jag tidsuppfattningen. Vadå? högstadiet? Jag är inte redo för denna enorma tillväxtkurva som den här grabben går igenom. Det går så fort. Så känner nog alla föräldrar men när han börjar prata om egen lägenhet, om att Kungsholmen nog är favoritplatsen för första lyan vill jag skrika i panik och dra i handbromsen och skrika STOPP. Jag är inte redo. Blir man någonsin det?


Jag är iallafall stolt för han är ju grymt snygg :) . Så snäll, omtänksam och klok.

Skolfoto i årskurs 7B

Likes

Comments

Som en utomkroppslig upplevelse. Som om livet pågår där bredvid mig medan jag sitter och tittar på . I små stunder deltar jag. Skrattar, ler och planerar framåt. Sen griper ångesten in och jag får hålla mig fast vid det enda jag har att ta till i de stunder mattan rycks bort under mina fötter - min erfarenhet.

Ångest. En fult ord som är laddat med så mycket smärta, fördomar och eget tyckande. Ångest är till för de svaga, de som inte klarar av vardagens och livets påfrestningar. Ångest bor inte på de fina adresserna, den gömmer sig i dunklet och begravs i påklistrade fasader.

Så länge jag kan komma på har den funnits där. När jag var liten klädde den sig i grov separationsångest, och skuldkänslor. Jag är ett skilsmässobarn. En lycklig separation mina föräldrar emellan. De har alltid gjort sitt bästa för att jag ska ha det bra och vara trygg och de har de lyckats med. Det är inte deras fel att jag som barn fick skuldkänslor när jag lämnade den ena föräldern för att åka till den andra. Skuldkänslor som har kommit tillbaka i vuxen ålder.

Separationsångesten har varit min ständiga följeslagare. När jag var tonåring led jag mig igenom dåliga förhållanden där jag accepterade att vara en trasa man plockade upp och slängde bort efter dagshumör. Allt för att slippa säga "hejdå".

Att leva med ångest, eller generell ångest som det kallas, är idag ungefär lika vanligt som influensa. Skrapar man lite på ytan så har de flesta haft eller känner någon som lever med ångest. Det betyder per automatik inte att jag är en olycklig människa, tvärtom. Jag är en väldigt lycklig person, jag har allt och lite till. Men den ångest jag tvingats leva med kommer ändå och det är inget jag kan bromsa. Jag har valt att inte äta någon medicin, jag ser det som en sporre och har hittat mina knep för att ta mig igenom mörkret när det väl kommer. Ofta griper det tag i mig när jag ska sova, när vi släckt lampan och Mattias har somnat, då kommer det. Jag brukar därför lyssna på ljudböcker eller poddar av människor som på något sätt inspirerar. Jag har också lärt mig att inte trycka bort känslan när den kommer. Att våga omfamna den här obehagliga känslan och bara vara i den är det absolut viktigaste metoden för att kunna leva med generell ångest. Jag har övat, läst, studerat och frågat läkare, psykologer och vänner som har samma besvär som mig och alla säger samma sak- våga vara och våga känna ångesten.

Efter den här olyckan blev min ångest tusen gånger värre. Smärtan, paniken över mardrömmarna där jag föll handlöst igen och de starka medicinerna gjorde sitt för att ångesten jag jobbar med nu ibland känns helt oövervinnerlig.

Sedan några dagar tillbaka har jag börjat sätta ut morfinet som jag ätit i väldigt höga doser sedan olyckan. Det är ett rent och skärt helvete. Nu får jag ta tillvara på alla knep och verkligen leva "by the book" som det bara är möjligt för att orka igenom det här. Träna, dagsljus, mat på fasta tider, sömnen och en bra balans mellan aktiviteter och vila/egen tid. Jag har svårt med höga ljud, starka ljus och jag blir väldigt lätt irriterad. Stök och stoj, personer som pratar i munnen på varandra, är situationer jag inte kan hantera på ett vettigt sätt.

Hundarna är min substitutmedicin och utan deras ständiga närvaro och tillgivenhet hade dagarna varit så mycket jobbigare. Dom är som små pälsiga lyckopiller ❤️


Likes

Comments

Jag blir lite som 15 år igen. E.N.S.A.M H.E.M.M.A. Efter två år i en samborelation är det som att få tio chokladaskar samtidigt och inte veta vilken jag ska börja med, när jag får en HEL kväll ensam utan barn och sambo. Jag älskar dem, men en ensam kväll är en kväll i l.u.g.n och ro.

När det händer att jag har hela huset och hundarna för mig själv en kväll ser jag framför mig en kväll med timmar av SPA-ritualer och lugn favoritmusik från förr. Lugn och harmonisk ska jag valsa runt hemma med ansiktsmask och grönt kring ögonen. Hundarna vilar harmoniskt och allt är så där filmmysigt. Men not. Istället rusar jag runt som en stressad alkis på dekis och irrar runt, glömmer bort att äta maten jag köpte hem. Kommer på alldeles för sent att jag ska äta maten jag ställde fram, då är den ljummen och inte alls så god som den var i min tanke. Det lockar inte alls med SPA-ritualer och jag blir stressad av hundarnas gedigna skällande. Varför skäller de hela tiden? Katten! Det tar mig två timmar av min fridlysta "home alone"-kväll innan jag inser att anledningen till hundarnas hybris är grannens katt som bestämt sig för att köra fredagsmys lutandes mot våra golvfönster i vardagsrummet. Våra hundar löper amok och det tar mig allt tålamod som finns kvar efter veckan för att köra bort katten och få hundarna lugn. Lagom tills kvällsmyset börjar infinna sig plingar mobilen "saknar dig, vill hem nu".

Startar bilen och styr mot Lidingö för att hämta hem min sommelier. Nu börjar vuxenhelgen men på väg dit fulsång i bilen. Det hör till en riktigt Maddekväll.

Det var den kvällen :)

Likes

Comments

"Det här kommer inte att gå så bra"....jag hann tänka många tankar innan jag låg där på golvet. Panik, ångest men framförallt en fruktansvärd rädsla. Innan jag fick igång hjärnan visste jag inte om jag någonsin mer skulle kunna gå. Jag kommer ihåg att det var tyst. Dammsugaren hade landat på golvet efter att ha slagit kullerbyttor nedför trappan som ett resultat av att jag tappade greppet där längst upp på första trappsteget.

Jag skrek. Panik. Jag rörde mina tår, jodå, det gick. Ok, tänkte jag. Jag är inte förlamad. Jag kommer att kunna gå igen, och springa. Som om det helt plötsligt var det viktigaste i mitt liv att jag skulle kunna springa igen. Jag kunde inte identifiera vart det gjorde mest ont, allt värkte, jag började må illa. "Varför kommer han aldrig". Jag hade skrikit på Mattias att han skulle larma 112. Han svarade mig "skrik inte åt mig". Han förstod inte. Jag började gråta ännu mer. Varför var det inte någon som kom. Det hade säkert bara gått någon minut, men för mig kändes det som en evighet.

Nedanför familjen, som befann som på mellanvåningen låg jag i formen av en banan, och simmade i mitt eget dregel. Jag grät och dreglade. Halva ansiktet värkte, axeln värkte och armen...ja den gjorde ont men sen kände jag inget, jag lyckades vända huvudet lite åt vänster, försiktigt eftersom jag visste att jag skulle ligga så stilla jag kunde innan ambulansen kom. Fortfarande hade ingen i familjen uppfattat vad som hänt och ingen hade kommit ner till källarvåningen där jag låg, efter att ha fallit diekt ner från mellanvåningen i ett hål som skapats efter att vi tagit bort spaljén i trappan för en tillfällig renovering. Jag behövde inte vrida huvudet så mycket, det lilla jag såg räckte för att paniken skulle briser i ett inferno av fullständig och explosionsartad ångest. Min arm, min hand?! Den var vriden på ett sätt som det inte ska vara möjligt att vrida en arm på. Jag förstod att den var av. Jag skrek igen "Mattias ring 112, jag har en fraktur i armen och det ser inte bra ut"

Så fort han kom ner såg han vad som hänt. Jag bad honom se till att barnen inte skulle se mig. För sent, min son, Elias, hade redan kommit ner. Jag rabblade snabbt min status och vad ambulanspersonalen behövde veta och gav Mattias direkta order om vad han behövde göra, jag kände att jag inte kommer att kunna vara vaken så länge till. Panik igen. Jag visste att jag absolut inte fick somna. Jag hade slagit i huvudet, omfattningen visste vi inte.. Hade jag svimmat? det visste jag inte heller. På väg in i chock. Trycket föll, skakade, panik, ångest. Det började göra så vansinnigt ont. Kände inte handen längre. Jag kollade på den. Tårarna exploderade och skapade en liten pöl där jag låg och badade i mitt eget dregel. Min fina hand, så fruktansvärt vidrig den såg ut nu.

Hörde någonstans i periferin att Mattias pratade med 112, det kändes som om ingen förstod vad som skulle göras. Allt blev suddigt, grått och jag började försvinna....ville bara sova.

Jag vaknade till av att två killar från ambulansen började sticka mig i armen. Trycket föll och de behövde sätta in snabba åtgärder för att hålla mig stabil. Jag var så trött och samtidigt så fruktansvärt rädd. Jag ska stå på andra sidan. Jag ska inte ligga här, det var fel. De pumpade in morfin för att försöka lindra smärtan men det hände inget. Mer och mer och till slut började smärtan dunsta bort. Min kropp började hoppa okontrollerat, jag visste inte om jag frös eller vad det var men det kände märkligt och jag fick panik igen, det började sticka och bli varmt i hela kroppen. De gav mig Stesolid och packade snabbt in mig i olika plattor för att stabilisera mig. Jag kunde inte röra mig och som i en dimma fick de upp mig från källaren till mellanvåningen där båren stod. Vi kom snabbt ut i ambulansen. Någonstans hörde jag Elias gråta. Kaos, det var kaos. Vi kom snabbt ut i ambulansen och efter att vi åkt en bit började jag få vansinnigt ont i magen, inre blödning trodde syrran. Jag försvann och det sista jag hörde var att sjuksköterskan bredvid mig rapporterade att han hade svårt att hålla mitt blodtryck uppe och att de skulle köra på med blåljus.

Inne på akuten gick det snabbt. Flera läkare och syrror som väntade. Jag vaknade inne på traumarummet och det kändes som om det tog en sekund att slussas mellan skallröntgen, magnetröntgen etc....

"Du har haft änglavakt" sa läkaren till mig.. Jo tack, jag förstår det. En krossad arm och muskulära blödningar men huvudet och ryggen klarade jag.

Tack du ängel där uppe som räddade mig, som knuffade mig lite åt vänster precis när jag föll, det gjorde att jag krossade armen och inte huvudet. Tack till personalen som tog så fint hand om Mattias, barnen och mig inne på traumaenheten på St Görans akutmottagning.

Jag fick vänta i åtta dagar innan de kunde operera min arm. Det var så mycket blödningar och svullnad kring frakturen att den behövde minska innan de kunde gå in och laga. Operationen gjordes den 30 januari, på min kära pappas födelsedag. De trasiga benen i armen lagades med plattor och skruvar. När jag tittar på röntgenplåtarna ser det ut som en reklamannons för Bauhaus, en väldigt massa skruvar i olika storlekar. Jag fick ha gipset efter operationen i två veckor och sen fick jag en ortos som jag ska bära dygnet runt i fyra veckor och därefter när jag anstränger armen/ handen extra mycket.

Jag har minimal funktion i min hand idag. Den kommer alltid vara 15 graders felvinklad, det var ett måste för att få ihop den igen. Men kirurgen har lovat att det inte kommer synas med blotta ögat, om man inte vet om det. Jag är sjukskriven tills i mitten på mars och sen får vi se. Det pratas inte så mycket om allt runtomkring en sådan här skada. Smärta, oron, ångesten, beroendet man får av den tunga medicineringen och inte minst de mentala komplikationerna man får efter en sådan här grej.

Jag bagatelliserade detta i början. Tänkte att armjäkeln växer väl ihop och så är det bra med det. Men riktigt så enkelt är det inte och det är just det som jag kommer att skriva mycket om här i min blogg. Jag har saknat den där ventilen jag hade när jag för många år sedan drev mig stora blogg och hade osannolika 10.000 unika besökare i veckan. Nu ska jag ta detta som hjälp att bli helt frisk igen. Att skriva är min terapi, att fota och även använda handen för att skriva på datorn är en form av viktigt träning.

Tack till dig som läser. Om du har läst ända hit är du säkert en av dem som kommenterat och skickat massor av styrka genom fina ord i någon av mina sociala kanaler. Jag vill tacka för det. Det har betytt massor.

KRAM <3
Madeleine



Den "nakna" sanningen, vaknat upp på sjukhuset dagen efter operationen.

Likes

Comments

Då pumpar vi musik i alla våra högtalare (Sinatra såklart) /dukar vid det stora matbordet och mumsar räkor...

Bianca och Mischa, två små "kärlek i en päls" // Älskar er så mycket att hjärtat slår extraslag <3

Likes

Comments

Det är dags igen för mina hjärnceller att leta sig fram och börja prestera. Det känns initialt väldigt trögt. Jag har suttit i tio minuter och stirrat på rubriken "akut buk" och det enda jag kan tänka på är choklad, semlor och sushi. Ja, kanske inte som en trio, men var för sig. Istället sitter jag och tuggar mandlar, dricker vatten (som jag tagit med hemifrån, gäller att vara ekonomisk, januari är tydligen en svår månad ser jag på löpsedlarna). Föreläsningen börjar om två timmar och tanken är att jag ska vara påläst och skuggat igenom alla instud.frågor i förväg. Dags att kliva in i ekorrhjulet igen.

Likes

Comments