Hiking, Patagonia

I shouldn't have wished for more time travelling by own force, that my legs would carry me instead of a bus or a plane.

The sun sets late so I thought it was a good idea to head to the mountains although it was already past five in the afternoon. After a quick glance at the map I decided my goal and estimated it would be doable to get there and back before sunset. As I started the trail, people were going the other direction. Everyone was done for the day, did their treks already. (I was on a bus before so I couldn't join the great mass early in the morning.) I find it easier to enjoy nature without the crowd so I was pleased anyway. The trail was mainly dirt with a dash of rocks here and there. Some parts were more rocks than anything else but in general I found the trail possible to run. So I did. I ran a little. walked a little. Ran a little again. My goal was within reach - just a minute away - and suddenly my shoe hit a rock and I started to fly forward. I don't need a plane! was NOT a thought that crossed my mind at that moment. My hands were holding down my backpack by its straps and therefore I was flying with my head first. Although everything just happened in less than a second it's amazing how many thoughts there's time for in such a short time. I was certain I would land on my head and that I would die. The rocks were not so many here, more like big puddles but many enough that I would easily hit one or two with my body. My toes touched the ground again and for a millisecond it felt like I would land on my feet. It was only a scrape on the surface and the next millisecond I continued my flying. The backpack was at a steady speed and tried to push me forward as I slowed down and started my descendant back to earth. Thanks to good reflexes (or something like that) I managed to keep my head safe. All at once, my hands and knees reached the dirt below me and I came to a sudden halt.

The pain in my left knee was absolute. It felt as if I no more had a knee. I slowly tried to get up, not too fast. My left hand was bleeding a little and I was afraid to look down to see my torn trousers. The rocks on the trail were there and I realized I didn't hit any of them. Lucky! The blood pounded in both my palms but I was still happy when I looked down and found out my pants were okey. Good quality. I limped my way down to the water to clean myself off.

Should I see what my knee looks like under the strong fabric of my pants? I decided I couldn't do anything about it at the time no matter what. I started my almost two hours walk/limping/half running back to the village. Well, I beat the darkness but I'm not so sure about my abilities any longer :)

I did enjoy the views, the silence and the fresh air - before the "incident". Maybe it's a bad idea to head out alone when you're alone out there too. Just a thought.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Thoughts, Travel

På de flesta resor, oavsett transportmedel, uppstår naturliga möten med människor. Direkt har man något gemensamt (resandet) och oftast är det då lätt att prata med varandra. Tänk dig nästa hissresa: Vilken våning ska du till? Hur länge ska du vara där? Är det första gången du ska dit? Har du varit på andra våningar? Åker du dit ensam? Vilka våningar skulle du vilja åka till? Jag kan inte tänka mig att det blir en tråkig stund i hissen.

Slumpen, ödet, bokningssystemet eller mannen i biljettkassan gör så att just ni hamnar bredvid varandra. Kanske är det en äldre kvinna som pratar spanska ganska fort och som skickar inspelade röstmeddelanden till sin dotter som översätter dem och skickar meddelanden tillbaka på engelska och som du sedan får svara på på samma sätt. Eller så är det en kille som känner en kvinna som har en lägenhet mitt i stan som du kan få låna soffan hos att sova på några timmar tills det är dags att checka in på hotellet. Vem det än må vara så finns det alltid chans till värme och äventyr. Jag gillar de spontana mötena. Även om jag är lite, bara lite, trött på att transporteras på annat sätt än med mina apostlahästar just nu.

Andra slags mål...

Likes

Comments

Mexico City

Det blev ett litet kort stopp i Mexico City på resan och vad kan man säga, allt matchar till blått!

Till något annat. Jag är inte den som är överförtjust i museum. Börjar nu fundera på varför. Kanske för att det inte händer så mycket inne på ett museum? Det känns inte som en AKTIVitet utan snarare som man går i dvala lite grann. Jo, museum är kulturellt och jag har ingenting emot det (Tvärtom är man rätt nöjd när man kan få säga till mamma att "Jag har varit på museum." samtidigt som jag hoppas på att inte få några frågor.) men jag tröttnar snabbt på att gå sådär långsamt från monter till monter eller stryka längs väggarna för att se allt. (Kanske är det också en del i att jag gillar att välja själv vad jag vill se/läsa/lyssna på, inte kan man ju gilla allt som serveras från höger och vänster.) Hursomhelst, det verkar inte som om det är meningen att jag ska gå på museum ändå - hade hittat ett: Museo Nacional de Antropología som jag ville besöka - efter en lång promenad dit möttes jag av vakter som sa: Cerrado. (Det är spanska och betyder stängt.) (Min spanska är inte vad den borde vara men eftersom vakterna var så många försökte jag mig inte på något närmare närmande.) En färgsprakande kreation fanns framför byggnaden så promenaden var inte förgäves.

Det kan givetvis vara roligt och intressant att titta på saker men jag gör hellre något där jag får använda kroppen och knoppen istället. Därför gör jag mina Stadsvandringar. Ja, jag har döpt dem till det. Jag kan gå snabbt, stanna när jag ser något som väcker min uppmärksamhet (gärna mat) och ibland kan det bara ta en halvtimme för att få till ett bra foto. Som när man får vänta på att vinden ska göra sitt och låta flaggan svaja i toppen. Det kan ta tid... Kommit till en slutsats. Flaggor är vackra att titta på. Och de gör sig alltid väldigt bra mot den blå himlen.

Palacio de Bellas Artes

Mexico City Metropolitan Cathedral

Books and shoe polishing...

Beautiful Mexican flag ☺ at Zócalo in front of the National Palace

Likes

Comments

Hiking, Japan

To make the day a little better - bring a purple cute little baby if you go hiking, swimming or visit a restaurant.

Satisfaction guaranteed! 😊

Even though the trail is well marked there's no guarantee to find the right way...

Where's the baby?

There she is!

Good night... 😴

Likes

Comments

Tokyo

Det finns så mycket vackert att se i Tokyo även om första intrycket är att neonskyltar och stora massor med människor är det som erbjuds ögat. Tempel och andra heliga byggnadsverk är en fröjd för den som gillar snickarglädje.

Eftersom jag har så mycket bilder ska jag försöka visa lite mer och spara på orden. Varsågod!

Asakusa shrine in Tokyo

Holy water to purify your body

Beautiful dresses

Procedure at the altar - bow twice, clap your hands twice, and then bow once to pray

Wedding at Meiji Shrine in Tokyo (I'm not sure if it's Japanese, could be Korean. The wedding.)

Minami Gate at Meiji Shrine

Likes

Comments

Tokyo

Jag har besökt framtiden! Det var precis som jag trodde att det skulle vara. Kan inte komma på något annat ord än futuristiskt för att beskriva hur det var. Och så bilder såklart.

When I think of Tokyo the word efficiency comes to my mind. In every possible aspect. One of them is how to use space, for example in a hotel, to be able to host the most guests. Well, I'm happy to tell you that I've finally tried to live in the future, to sleep as an astronaut (How I imagine they live on their space ships.) in a very limited space called a capsule. When I entered the 'capsule room' it was like I left the earth and stepped into another world. I slowly walked to find 'my' capsule and passed what felt like, a hundred others, on the way there.
My cheeks were hurting after a while because of the smile on my face. I believe I even laughed out load - it was all so surreal.

Have you ever been in a capsule? Travelled into the future?

(I know, after a few hours 'future life' seems like the normal thing and you've forgotten how it is to just live in the present.)

First class entertainment

Felt more like an intern than an astronaut after I found out we all had to wear the same clothes... (And the bracelet with the barcode didn't exactly make it less prison-like.)
There are no words for the Japanese toilets...

Likes

Comments