Nepal, Trekking

Instead of a diary where I'll guide you through my trekking day by day - here you've got one day - hour by hour (almost). Sorry if I lost you already ;)

Manaslu circuit - the ultimate trekking in Nepal

English, further down...

04.46
Jag vaknar. Funderar lite på om jag kan somna om. Hör tupparna som börjar gala. Bestämmer mig för att gå upp. Trevar med handen efter pannlampan. Väljer den med rött ljus för att inte väcka någon annan.

05.01
Tar min enlitersplastflaska och letar upp en slang där det rinner vatten. Den kan finnas varsomhelst. Slänger i en tablett i vattnet så att det blir drickbart av mig.

05.10
Plockar ner mina kläder som hängt på tork under natten. Jag känner på dem. Känns som de är blötare nu än när jag hängde upp dem kvällen innan.

06.00
Ska äta frukost som är beställd kvällen innan.

06.15
Äter frukost. Tibetanskt bröd eller Manaslu bröd eller något annat namn för samma bröd. Det är gott!

06.30
Ska gå från byn.

06.50
Går från byn. Guiden tittar stressat på mig.

06.51
Vi anländer till poliskontroll där man ska visa upp sina papper att man har tillstånd att vandra. De är långsamma och guiden hade kunnat gjort detta innan för att spara tid men han tar en sak i taget.

07.11
Vi börjar vandringen på riktigt. Det ser ut som det kommer bli en fin dag. Vi är först ut som vanligt. Jag är trött och benmusklerna behöver ett par timmar för att bli uppvärmda. Njuter av de vackra vyerna.

10.20
Lunchdags! Känns väldigt tidigt men jag är hungrig.

10.24
Jag snörar upp kängorna och undrar om de kommer hinna torka i solen under lunchen. Hänger upp sockor från igår och idag. Skyndar mig att blanda till en klordrink så den hinner dra sig en stund innan jag ska äta.

11.20
Maten är klar att serveras! Det känns inte så tidigt längre. Dal bhat - traditionsenlig rätt - "power 24 hour" brukar de lägga till.

11.55
Vidare mot slutmålet. Är extra trött efter lunchen och vattenflaskorna är påfyllda, alltså är det mer att bära på. Ler när jag tänker på mitt Snickersförråd som är lättillgängligt bak på ryggen.

15.40
Framme! Jag känner att jag fokuserar mer på att komma fram till sista byn än att titta mig omkring längs stigarna. Det är jobbigt att gå upp, upp, upp, okej!?

15.47
Hänger upp mina kläder på min supertvättlina. Hoppas på torka.

15.53
Duschen får en att veta att man lever ...levde. Vattnet är så iskallt att jag tror att mitt hjärta slutar slå några slag. Jag tar på mig alla mina kläder och vilar lite på träbritsen i mitt rum. (Det låter kanske inte skönt men perfekt för mig!)

17.00
Beställer middag enligt min guides uppmaning: "It's better to order NOW!"

17.40
Frågar hur det går med maten. Svaret: "Jaha, ville du äta nu?" Det tar 20 minuter. I verkligheten är det 40 minuter.

18.21
Har sällskap vid middagsbordet av andra vandrare. Vi spelar kort och skrattar åt det mesta. Dricker te och äter kakor. Pannlampan finns nära till hands eftersom strömmen försvinner då och då.

18.47
Tittar på klockan. "Oj!!! Redan SÅ mycket! Dags att krypa ner i den varma sovsäcken och drömma sig bort över topparna."

English version - kind of the same as above. But not exactly the same...

Manaslu circuit (definitely the same no matter what language)

04.46
I wake up. Is it too early? It's very dark. Everywhere. Wait a minute, the roosters are up, then I'm up. I reach for my head torch and light the red lamp trying not to disturb anyone else.

05.01
My 1-liter bottle is empty and needs to be filled with 'normal water' aka tap water. I start my hunt for a hose, it can be hidden anywhere. Then, I add the little magic tablet that makes the water purified. I can drink! (After 30 minutes.)

05.10
I have a clothesline to dry whatever I've been wearing during the trek. It's a bit disappointing to pick the clothes down, more wet than the night before...

06.00
Time for breakfast I ordered last night.

06.15
Actual breakfast time. Tibetan or Manaslu bread is on the menu. It doesn't matter which one you choose cause they are same. It's good and fulfilling.

06.30
Time to leave the village.

06.50
We leave the village. My guide is moving his feet up and down like a child eager to go. Now.

06.51
Check point! You have to show the permits you have to have to prove that you're not breaking any laws. Kind of. You're not allowed to walk this area without permits. Or a guide. The checking is slow and you may wonder why the guide didn't go here before our (my late) departure... Might change til next time. (No, it didn't.)

07.11
We are on track! Beautiful day! My muscles are tense from yesterday but after five minutes of walking the sweating starts.

10.20
It's lunch time! Early. But I could eat.

10.24
Fresh air and some sunlight on my feet - lovely feeling. I'm thankful for the tip 'Remove your shoes and socks immediately during a longer break.' Then water needs to be purified and all that.

11.20
Food is on the table. Not so early after all. Traditional food: Dal bhat. 'Power 24 hour!' someone always adds.

11.55
Back on track. I wish I could stay in the lunch village for the night and play cards instead of more walking. Though, the thought of all my Snickers bars hidden in the backpack makes me happy again.

15.40
We reach The village of the day - which will host us for the night. I get the feeling that I'm more focused on reaching that village than on the road there. I realise I can't balance on rocks and enjoy the view (if there was one, I don't know) at the same time.

15.47
I try to line dry my clothes as usual. I'm so happy for my line with loops which I can attach everything easily to. Dry, dry, dry! Fingers crossed.

15.53
Okey, imagine cold water. Now add some ice to it for a while and then imagine it. That is the temperature of the water in the shower. Every day. After the shock I put on all my clothes to try to get warm and take a nap on my wooden bed.

17.00
Follow instructions, according to my guide's words: "It's better to order dinner NOW!"

17.40
I'm hungry. I ask about my food. The answer: 'Oh you wanted to eat now? No rest?' The dinner is ready in twenty minutes, I'm told. Then you multiply that by two and you know when.

18.21
I eat like it's the first time I see food in a very long time, accompanied by other trekkers with the same manners. We're talking about food.
Playing cards, tea, biscuits and laughter keep us busy. The head torch is next to me, ready to be used whenever there's a power cut.

18.47
Suddenly someone bursts out: 'Oh! O-oh, it's late. Need to get some sleep before tomorrow comes!' Time to crawl into the nice and warm sleeping bag...

Wet clothes - water hole

Breakfast!!!

Amazing views ❤

Dal bhat - 'Power 24 hour'

The best energy source

Carrying... a lot!

I could stay longer

Lovely socks keep me warm ...

... as do the fire in the kitchen.

Good times! (... and apparently we played the same game more than once.)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nepal, Trekking

So, I set off to Kathmandu to do some trekking. As for me, it was more like training for... I don't know, to survive haha.. I had made up my mind of which trek to do although I didn't know much about it. I did know it could be done in 14 days - there, I had a plan!

It's not possible to recreate the beautiful views, the near-to-death-bus-ride-experience (last time was a long time but... this time more people can assure it is in fact the truth), the air, the stone stairs, the wonderful people, the temples and the monks, to be completely alone with the nature as company, the pain in my muscles, the stone stairs, the happiness of a Snickers (or two...) and oh, oh, did I mention the stone stairs?!?!

You have to go there yourself! The people of Nepal would be happy to have you.

As ready as one can be for... robbing someone?! - bring it on! 😂

The bus ride was something extra... Along the hillside we bumped our way forward. Most of the time it felt like we we're moving more up and down than actually going somewhere. After a while the bus stopped and we had to walk - the road condition was too bad to continue by wheel. The nature, on the other hand, was not too bad if you ask me.

Likes

Comments

Travel, Nepal

That's what one of my fellow travellers suggested the title of my book should be - the book about the longest bus ride in my life. Time wise that is. I could never imagine a trip like that. If I knew before... no, I do not want to do it again. Despite the experience and the people you meet and get friends with, no.

The bus had AC, Wi-Fi, toilet - on board - according to the ticket company (Red buses)(Well, as you can see further down, the bus isn't even coloured red.). If you ask me, none of this was true. Alright, every now and then the driver turned on some cool air running down from the ceiling. For, like, ten minutes.

We started early in the morning, set off from New Delhi. When I turned my back to my seat I was given - someone took it from me. I struggled to try to get it back. I was left half of it. Why me? I was the only non-Indian/Nepalese person on board - surprise!

When we got to the Nepalese border I heard people who were happy because we reached the border 'much earlier than we used to'. Apart from the seat incident on the bus due to 'There's limited space.' this could be a fast and smooth journey. Oh I couldn't be more wrong. I didn't know what was lurking around the corner...

A bumpy ride with uncountable stops due to 'the gears don't work' made 24 hours into 41. I didn't know if it was day or night, I was sweating like a maniac most of the time and I started to wonder if we would make it til the end. I'm way too structured to be able to ignore the fact that the bus doesn't work and we're in a small village where you can't buy anything to eat except for crisps (Yep, had three bags during the trip.) and you're stuck for four hours and no one will tell you anything about what's going on. I mean, come on people, FOUR hours! What if I could be like 'them', chilling, relaxing and four hours later I would hop on that bus like it was a quick ten minutes break. Nothing more. Oh I wish! Because it would have been useful more than once!

Titeln på inlägget refererar till vad en av de kära medresenärerna på min senaste bussresa föreslog att min bok skulle heta. Boken om bussresan. Det var liksom inte som en vanlig bussresa. Men vad vill man egentligen få ut av en resa med buss? Att transportera sig från A till B på kortast möjliga tid? Eller gäller "Det är inte målet som är det viktiga, utan vägen dit."

Åker man buss länge så är det stor chans att man får ett gäng vänner på köpet. Det är klart, man tror kanske inte att det är möjligt precis innan resan startar. Mitt säte blev utpekat för mig, längst bak i bussen i ena hörnet, med fönstret på min högra sida. Jag var den enda... Ja, du vet. Fick gå av för att fixa med min väska och när jag kom ombord igen (lättare sagt än gjort för det var många som ville in) så märker jag hur min blick börjar leta febrilt efter... Där! Min lilla ryggsäck! Inte kvar på sätet! Men det är något (eller någon) på mitt säte. Jag känner direkt att den tidiga morgontimmen, ingen frukost och för lite sömn inte är rätt uppladdning inför att behöva strida för att få min sittplats tillbaka. Jag försöker, lite snällt, förklara att sätet i hörnet är mitt - jag har betalat för en hel sittplats, till mig. Ingen gör någon ansats till flytta på sig. Den pojkaktiga tjejen på mitt säte förstår inte engelska. De som sitter bredvid förstår inte heller vad jag säger. Plötsligt börjar de guppa lite upp och ner och mitt säte börjar bli synligt. När hälften är ledigt bestämmer sig den guppande skaran att det får räcka. De tittar menande på mig och gestikulerar att "Nu kan jag sätta mig." Med mycken möda lyckas jag klättra över knäna på de som hindrar min väg till sätet, det halva sätet. Jag trycker ner baken och inser att jag inte kommer kunna röra mig utan att vi alla på raden reser oss samtidigt på ett, två å TRE! Nä, just då trodde jag inte att jag skulle hitta några vänner på den stundande resan. Ett dygn på ett halvt säte var inte vad jag hade tänkt mig. Det visade sig att det inte blev så heller...

För att snabbspola - fyrtioen (41!, två dygn minus sju timmar) senare rullade vi in i Kathmandu. Det var nattsvart ute och staden sov. Alla stopp längs vägen för att "växellådan" gått sönder och lagats kortsiktigt var bara ett suddigt minne för jag var mycket TRÖTT. Att vägarna var så dåliga (okomfortabla) så att vi hoppade och slog huvudet i hatthyllan ett otal gånger gjorde att jag kände mig lite sjösjuk när resan var över. Men! Jag minns mest: maten jag blev bjuden på, de fem sex sju stoppen vid gränsen där min väska inte behövde sökas igenom och min nyvunna vän som vaktade dörren när jag kissade första gången efter 20 timmar.

Samtliga på bussen uttryckte med jämna mellanrum ett medlidande för att jag behövde uppleva detta. Varför tog jag inte flyget från New Delhi? Bra fråga.

You better hold on.

At the border, anyone could cross, in any way

Checkpoint - luggage

Immigration office (note the cows to the left)

I can smell trouble...

It will only take ten minutes to fix this....
(But the spare part needed to fix the bus with was more than ten minutes away.)
Toilet AND dishes - how convenient or?!

The cute goat entertained us!

A truck is overtaking us - uphill - only first gear works for the bus

Bumpy bumpy

Oh no! Had to stop again, on the edge of a cliff, with only one lane to pass the bus.

A few minutes later, SO close to the finish line, we had to stop for an hour or so to let the police search the vehicle for I-don't-know-what-but 'You have to unscrew the floor and prove nothing's hidden there!'

An amazingly kind person bought momos for me - by far the BEST moment on the entire trip! 😍

Likes

Comments

Delhi

A brand new experience for me - did you know that they serve free food at some temples? I tried to contribute a little myself and helped to serve the food late in the evening at Gurudwara Bangla Sahib. It's such a special place where all the people are calm and peaceful. Whatever they believe in, it brings them together and it seems to do good.

Jag besökte ett tempel som tillhör religionen Sikhism. Utan att vara speciellt påläst kändes det som en härlig plats att vara på. De som kommer till templet verkar gå en slinga på området, sitta tysta på det mattbeklädda golvet i stora salar och följa olika ritualer. Först ska man täcka håret, sedan ta av sig på fötterna, tvätta händerna noga och sist ta ett litet fotbad innan man beträder den heliga marken. Allt går enligt rutin, i lugn och behaglig takt. Jag försöker härma de andra så gott det går. En man förklarar för mig att det gör inget att jag begår misstag, det syns att jag inte hör hemma där ändå. Efter en stund inne i templet så går den upptrampade stigen nedför en trappa och "ut på gården" till en stor bassäng som är mer vid än djup. Män och barn badar i det bruna vattnet och jag kan se kvinnor som doppar fötterna. Själv nöjer jag mig med att beundra deras hängivenhet. Jag går försiktigt ett varv runt bassängen, rädd att jag ska halka vilken sekund som helst på det blöta blankpolerade vita marmorgolvet.

Ritualen fortsätter. Ett glas vatten (serverat från stora baljor i stålmugg) senare är det dags för maten. Frivilliga delar ut brickor, skedar, bröd och olika grönsaksröror till folket som strömmar in. De sätter sig i skräddarställning på en lång matta i en rad bredvid varandra och sedan går det fort att bli serverad. Det strömmar in nya människor oavbrutet och de som ätit sig en bit tar sin bricka och lämnar hallen. Efter maten tvättar man händerna och livet fortsätter i sin vanliga ordning.

Det var en rolig upplevelse att hjälpa till och dessutom chocka de som väntade på maten med utsträckta händer när de plötsligt vände blicken uppåt :)

Gurudwara Bangla Sahib, New Delhi

The langar (food) is served in the Gurdwara kitchen - everyone is welcome to eat.
My words were "Parshada waheguru. Parshada waheguru. Parshada waheguru. ..."

The Sarovar (a big holy pond) in front of the Gurudwara

Likes

Comments

Delhi

I visited the Red Fort. In general, tourist sights don't necessarily interest me. More commonly, the people who are around will catch my attention. It happened. Again.

Despite being one of Delhi's most famous places to go to I didn't feel like "one tourist among all the others". The majority of the visitors looked like locals. So I was just "the tourist". More than once I got the question "One photo?" which I learned didn't mean if I could take the photo. No, I should be in the photo. I was the tourist attraction.

However, sunny, sweaty and a bit stiff from the metal bars bed I strolled around the old fort trying not to be noticed. I failed. As you already know by now.

The dog was greeting every visitor by paying no attention whatsoever to them/us...

Colourful clothes

The dog was... saying goodbye

Likes

Comments

Travel

Jag har varit ganska passiv på bloggfronten ett tag. Men, ge inte upp hoppet! Nu är jag tillbaka för att lägga delar av min tid på att dela med mig av, ja, min tid. Bilder, berättelser och fyndiga texter från vardagen kommer att flöda framöver. Hoppas jag!

I'm back! More stories from everyday life - which, at the moment, is travelling. Stay tuned!

Likes

Comments