Som att kunna skratta åt sig själv när man efter en lång stunds tv-tittande ser sig själv i spegeln med en sträng intorkad O`boy längs mungipan.

Som att tända lampor i alla rum fast du bara är i ett rum åt gången.

Som att köpa en bukett rosor till dig själv en fredag kväll fast det bara är du som kommer att se dom på hela helgen

Som att flytta disken från vardagsrummet in till köket för att det kanske bringar ro i själen.

Som att bädda sängen på morgonen för att det blir som en belöning till dig själv när du kryper ned där bland lakarna senare på kvällen.

Som att tända att tända ett ljus bara för dig själv. För bara dig. Ensam. Tittandes på stearinljuset. För du är värd allt. Verkligen allt. Därför ska man komma ihåg att göra saker för sin egen skull. .

Men det är lättare sagt än gjort. Som med det mesta.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Tiden står stilla. Tårarna rinner. Tankarna kommer ikapp. Vem är jag? Vad gör jag? Vad kan jag göra?

Tankarna som kommer ikapp stillar sig lika hastigt. De kommer som en våg som sköljer över dig likt en tsunami som stoppas mot bergets mitt och allt blir stilla. Tyst. Tomt. Tragiskt.

Salterna från tårarna lämnar torr sprucken hud längs kinderna efter 2 timmars hulkande. Vad gör det här med oss? Vad är det som händer?

Känslan av den tommaste tomhet men som samtidigt gör att man känner sig så full.

Det finns konkreta svar på vad man kan göra. Det upprepas hela tiden.

Men jag tror också att vi måste fortsätta leva. Leva för dom, som inte hann leva klart.

Likes

Comments

Tiden läker alla sår.

Mitt i allt. Mitt i all röra när det är som värst så är det den förbannande tiden som läker alla saltade sår. Man får det sagt till sig flera gånger om att det kommer bli bättre. Det kommer att bli bättre, med tiden. Det sista man vill höra i sådana situationer är just det. Att det blir bättre med tiden. Tiden läker alla sår.

Tillslut har människor till och med lyckats pränta in det i ditt huvud. Den har förvandlas som någon nyckel som gör att man på något sätt varje dag ska lyckas låsa upp alla bommarna en efter en. Som får en att kliva upp ur sängen om mornarna. Och blir man det minsta lilla tveksam och med en antydan till att stanna upp och tänka efter så upprepar man tyst för sig själv att det blir bättre med tiden och att tiden läker alla sår.

Sen brakar allt samman. Den där jävla tiden den bara kommer. Men det blir inte bättre. Den där jävla tiden, ja den kanske läker. Men till vilken hjälp då i takten med att såren blir större, intensivare och djupare?

Det är verkligen här som man börjar bli rädd. Rädd att inte hitta en ny nyckel. Och hittar man en så kanske den inte passar.

Javisst, tiden läker. Men inte alla sår.

Likes

Comments

Som att sitta med ryggen vänd mot ett fönster. Man tror sig veta att bakom, bakom ryggen där finns bara ett fönster. Ett fönster som man minsann vet hur det både kan öppnas och stängas, vändas ut och in på och till och med krossas om så skulle behagas.

Man bara tar för givet att fönstret är genomskinligt och lätt att förstå sig på. För det är ju det vi ser? Vi ser ju i genom, för det är ju gjort av glas? Aldrig skulle vi komma på tanken att fönstret faktiskt är ett fönster av två världar. Ett glas vänt mot den varma innersidan, och det andra glaset vänt mot den nu kalla vintersidan.

Som att kasta ett glas med kokande vatten ut i vinterns många minusgrader och märka att det varma och kalla möts som små kristaller.

För visst är det enkelt för en människa som (lyckligt nog) aldrig har haft ångest att säga att man nu minsann får man ta och rycka upp sig?

Visst är det enkelt för en människa som hela livet har varit smal att säga hur oproblematiskt det är att gå ned i vikt?

Och visst är det enkelt för en människa med de högsta betygen att säga att det bara är att läsa den där boken på tvåhundranittiosju sidor 2-3 gånger för att klara det där provet?

Lika enkelt som det är för mig som överanalyserar, är uppmärksam och tycks mig ha någon form av perspektivseende att säga att människor är dumma i huvudet.

Är det inte bisarrt?

Likes

Comments

Så hände det tillslut. Det som aldrig skulle hända. Eller det som vi alla visste skulle hända någon gång i alla fall. Men bara inte nu. Inte imorgon heller. Kanske till hösten. Kanske till jul. Då kanske jag är redo. Beslut. Då kanske jag är redo för ett beslut.

Det hände ändå. Alldeles för tidigt. Eller var det för sent? Jag hade aldrig varit redo. Det förstår jag nu i efterhand. För så är det ju.

Man vet ju någonstans att inget varar för evigt men man måste ju leva på hoppet när man väl är i det annars så har man ju inget kvar?

Kanske var det inget kvar. Kanske var det inget kvar, för att jag redan gett allt.

Jag hann aldrig ta något beslut. Det kom till mig som en långsamt slingrande anakonda som kramade sönder mig kroppsdel efter kroppsdel.

Varför kom det som en chock fast jag redan visste vad som var på väg att hända? Det är hoppet. Det var hoppet som aldrig lämnade mig.

Jag visste vad det skulle innebära att tappa
hoppet, det lilla som jag hade kvar. Det har alltid varit så svårt för mig att låta relationer dö.

Att släppa taget i det här fallet är som att en människa dör utan att man får gå på en begravning. Det finns liksom inget naturligt avslut och farväl. Det finns inget avstamp för sorg och acceptans. Och inte heller någon att dela sorgen och finna acceptansen med.

Separationsångest. Den smyger sig på eller visar sig på en gång. "Kanske var det inte så illa ändå?" Eller så var det exakt det som det var.


Man svävar i ovisshet samtidigt som man försöker se framåt. För det finns väl bara en riktning enligt de flesta? Men det man inte får glömma är att man får falla ett steg bakåt bara man stapplar framåt igen när man orkar.

Framåt. Framåt ska vi. Kanske inte nu, kanske inte imorgon. Men kanske senare i höst eller fram mot jul.




Likes

Comments

Det är något som håller mig ute efter en ensam sen promenad. En promenad som jag försökte jogga en liten sträcka på men som blev alldeles för kort för att ens bli av på något sätt.

Tvekar på om jag ska in genom porten och upp för alla trappor till mitt idag fuktiga varma hem. Stannar upp och ser mig omkring. Funderar, tänker och filosoferar. Allt kommer ikapp mig. Likaså den ensamma äldre damen som precis slagit sig ned med en nyköpt glass på en träbänk. Hon har en krycka med sig och är förmodligen rätt så stapplig. Men trots det så har hon sin blommiga blus på sig en varm junikväll och sitter där på bänken och njuter. Kanske är det av glassen eller så är det egentligen tillvaron och livet.

Jag kan inte låta bli att slå mig ned någon bänk bort (ja jag är för svensk för att sätta mig vid samma bänk som damen) och bara förundras över att man kanske kan njuta av allt, av livet helt på egen hand. Hon kanske inte var ensam, hon kanske var självständig, levnadsglad och lycklig. Men ändå så är den första känslan när jag möter hennes blick, hjärtskärande.

För det är ju så vi fungerar. Vi tycker synd om. Utan att veta. Hon kanske är världens lyckligaste människa just i denna stund.

Jag däremot sitter på bänken en bit bort och känner tårarna rinna längs kinderna.

Men just nu så var hon troligtvis nöjd och som jag misstänkte så stapplade hon sig upp från bänken och sedan vidare. Kanske hem eller kanske så inte. Det är sådant man inte vet.

Men är det någonting jag vet så är det att jag vill bli så när jag blir gammal.

Självständig, levnadsglad och jävligt lycklig.

Likes

Comments

Tog mig en spontanare till Stockholm och hälsade på en vän och testade Urban deli's mysiga takterrass med ett glas vin och sen god mat inne i restaurangen. Marängsviss blev det till efterrätt också. 

Mys mys mys

Passade även på att ensamprova hattar på Åhléns

Likes

Comments

Är det något jag älskar så är det att det har blivit balkongsäsong. Visst, jag satt ute vissa kvällar då plusgraderna var få också just för att mina tankar kommer ikapp mig då.

Men jag måste erkänna att det är mycket ljuvligare när solen börjar glimta mellan molnen och man känner en liten lätt rodnad om kinderna.

Jag vet inte riktigt men jag hämtar mitt lugn på denna uteplats samtidigt som man kikar ut över allt det gröna som börjar blomma upp.

Kanske är det just känslan av att befinna sig på höjd, blicka ur över allt och alla samt ha en behaglig distans till världen runt omkring som är det som jag fastnar för.

För allt som känns behagligt är väldigt behagligt, right?


(Oskar Linnros- Från balkongen är en favorit)

Likes

Comments

Jag vet inte vad det är men det är helt klart min favorit.

Maträtten som de flesta älskar, eller i alla fall äter och tycker det är helt ok och ofta intas på fredagkvällar. För mig blir det oftast söndagstacos, vilket känns helt rätt i alla fall.

Ett bra avslut på veckan då jag ibland kan bli helt till mig och taggad på livet endast för att det blir en tacomiddag.

Jag tror de flesta som älskar tacos är liknande människor som mig, som inte är så förtjust i att testa till exempel testa nya maträtter eftersom man inte vet hur det kommer att smaka. Med tacos så blir det alltid samma upplevelse och man vet att man inte blir besviken. Man vet liksom vad man får och är nöjd med det.

Ibland är det skönt att bara veta i förväg att man kommer att känna sig tillfreds. Vare sig det gäller maträtter, aktiviteter eller i själva livet.

Ja, visst. "Våga för att vinna", "om man inte testat något annat så får man aldrig veta", och det är självklart man måste testa nya saker här i världen. Men ibland är det bara så skönt att veta vad man får och kan förvänta sig. Och sen bara blir det så. Att man blir nöjd.

Likes

Comments