Hej! Hallå! Tjena! Hur är läget?

Jag är tillbaka (igen). Jag skrev ju i mitt senaste blogginlägg att jag skulle börjar blogg mer, och det har ju gått sådär med det. Men nu LOVAR jag.

Vad har hänt sen sist då?

Jo, jag har halvt pluggat ihjäl mig, haft panik över skolan och fyllt 18 år (jag har gjort annat också såklart).

Igår fyllde jag 18, och jag tror jag hade den bästa födelsedagen på länge. På morgonen så sjöng min familj för mig, sen så öppnade jag paket (ja, de vanliga) sen när jag kom till skolan så hade några i min klass pyntat mitt skåp fint och köpt kladdkaka (mums) till mig.

Sen när jag kom hem hade jag släktkalas med smörgåstårta och tårta. Ja, det var typ de.

Hoppas ni har det bra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej allihopa!

Jag vet att jag inte har bloggat så mycket på
sista tiden , men det har varit så mycket och sen har det varit jul. Jag har varit med min familj så jag har inte känt för att blogg. Jag har även haft en liten dipp senaste tiden, så jag har inte riktigt känt för att skriva helt enkelt.

Idag är det ju nyårsafton. En högtid som jag inte är ett så stort fan av. Jag tänker varje år att detta året ska jag ta tag i saker och våga
mer. Jag tänker alltid att nästa år kommer jag vara mer med kompisar och liknande.
Men så i slutet av året sitter man där och inser att inget har förändrats. Även nu tänker jag att nästa år kommer allt bli så mycket bättre. Fast det här året är jag faktiskt lite rädd för vad som ska hända.

I februari fyller nämligen jag 18 år. OCH DET ÄR SJUKT.  Jag är rädd för att bli 18 dels för att det känns som man ska ha gjort massa saker innan man fyller 18 som jag inte har gjort, sen känner jag mig inte redo för att bli klassad som "vuxen" och till sist så känns det som att allt det jag förväntar mig ska bli bättre när jag blir 18 inte kommer bli bättre.
Jag får hoppas att jag har fel.

Jag ska även försöka bli bättre på att blogga nästa år. Framförallt ska jag ta tag i min blogg serie.

Hoppas alla får en bra nyårsafton och ett bra 2017. Själv ska jag fira nyår med min farmor och hennes sambo.

Likes

Comments

Hej!
Jag har inte bloggat nu på ett tag t.ex igår kom de ingen del i serien. ​​Det är för att jag har inte orkar. Jag har en period där jag typ inte orkar någonting. Jag ligger efter jättefter med allt. I skolan osv. 

Jag ska försöka lägga upp veckans del i slutet av veckan, och blogga mer. Tills dess får ni ha det så bra.

Likes

Comments

Hej!

Något som jag har tänkt på är vad innebär det att vara bortskämd? Är det när man får allt man pekar på? Eller bara får saker utan att man har bett om det? Är det när man inte hjälper till hemma? Har stökigt på sitt rum och låter alla andra göra allt åt en?

Många skulle säkert se mig som bortskämd. Jag får mycket av min familj, både matriella saker och hjälp. Men jag hjälper till väldigt mycket hemma, håller rent i mitt rum själv och säger tack när jag får något. Jag ber nästan aldrig om något, hjälp eller saker. Men om någon erbjuder sig att hjälpa mig eller köpa något åt mig, så tackar jag inte nej. Hjälpen jag får behöver jag p.g.a min skada. Så är jag bortskämd?

Vems fel är det att man bli bortskämd? Ens eget eller den som skämmer bort än?

För ibland kan man ju få massa saker utan ens veta. Och ibland räknas man vara bortskämd om man tackar nej till saker man får.


Så vad är då bortskämd?

Likes

Comments

Hej!

Det senaste dagarna har jag haft världens jobbigaste humör svängningar. Jag har gått från att vara trött till att vara pigg och glad till att vara skitförbannad, och sedan bli ledsen för att till sist bli glad igen. Det här är skitjobbigt. Det jobbigaste är nog att jag ibland inte riktigt vet varför jag blir ledsen eller arg. Det bara kommer.

Och ibland började med en jobbig tanken, sen kommer nästa, och nästa, och nästa och så håller det på så. Till slut vet jag inte varför jag inte egentligen av vilken andledningen jag är ledsen för. Ibland blir jag rädd att folk i min omgivning ska bli trött på mig, för att jag gråter så mycket (och det kanske dom är)

Det här med gråtandet kommer i perioder, ibland gråter jag en eller flera gånger per dag och ibland gråter jag inte på en hel månad. Efter jag har gråtit så känner jag mig så lätt. Det känns som allt det som gjorde ont har följt med tårarna ut. 

Ibland när jag är ledsen tycker jag det är jättejobbigt att folk kommer fram till mig och frågar hur det är och liknade. Speciellt om jag inte känner människan, och ibland tycker jag att det är jätteskönt att folk kommer fram och frågar hur det är och liknade. Ibland tycker jag till och med att det är jobbigt att ingen kommer fram och frågar hur det är.

Men jag är tacksam för dom som tar hand om mig och stöttar mig. Det betyder mycket. Jag är tacksam för dom som hjälper mig ta mig upp när jag är nere. Det är därför jag är den jag är idag. Så ta hand om varandra.


Kram

Likes

Comments

Hej!

Det är tisdag, vilket innebär att det är dags för en ny del i min lilla blogg serie. Jag vill bara påpeka att jag kommer i denna delen enbart utgå ifrån mig själv, men jag hoppas att fler som har en CP-skada eller någon med en liknade skada känner igen sig.

Detta kan vara den viktigaste delen i hela serien, och den ska handla om hur man bemöter en person som har en CP-skada. Jag kan förstå att det kan vara svårt, och det är de även för mig att förklara det. Det som jag tycker är viktigast att tänka på är att en person med en CP-skada är som vilken person som helst. Det som är skillnad är att personen inte kan styra sina muskler på samma sätt, och det gör så att man ibland gör rörelser som inte var menat, t.ex en gång i skolans matsal så satt jag med några från min klass. En av personerna kände inte till min skada så bra. Jag skulle ta upp mitt sugrör ifrån glaset, då mina händer skakade till. Det var lite mjölk kvar i sugröret, och när jag råka skaka till så skvätte de mjölk på den här personen och hen blev sur på mig. Det var självklart inte meningen, och jag förstår att hon blev sur, men det vara bara några droppar och jag kunde inte hjälpa det. Det som är viktigt att tänka på om du hamnar i någon liknade situation med någon som har en CP-skada så är det viktigt att tänka på att personen inte kan hjälpa det.

Något som också är viktigt att tänka på är att det tar längre tid att utföra vissa saker, då inte musklerna arbetar på samma sätt. Jag kan tycka det kan vara jobbigt när jag vet att folk väntar på mig. Jag blir då stressad, men det brukar bli bättre om någon av de som väntar på mig säger att jag kan ta det lugnt och att de väntar tills jag är klar. Samtidigt som jag tycker det är jobbigt att ha folk som väntar år mig, så tycker jag att det är lika (om inte ännu jobbigare) när folk bara går. Under min skoltid såhär långt så har det varit så att när alla andra (utom jag) är klara runt bordet har varit klara har de gått, och jag har blivit ensam kvar (självklart gör inte alla så, men vissa) Det jag tycker är bäst är personer som väntar och säger att jag inte behöver stressa.

Det jobbigaste med att ha en CP-skada är alla som har en föuppfattad mening om var CP är. Vissa verkar tror att man är dum i huvudet bara för att man har en CP-skada. Andra tror att man är trögfattad eller mindre mogen. Men så är inte fallet. Jag har träffat många som har "grövre" CP-skador än vad jag har, och jag tycker dom är mognare än många som inte har en CP-skada. De hakar inte upp sig på saker eller älta dom i hundra år, utan man är arg ett tag och sen är det bra. Sen upplever jag att de människor jag har träffat som har en CP-skada inte har så bråttom att växa upp. Vilket många har idag. Jag tycker inte man ska ha det. Var barn sålänge du "kan", du är bara det en gång (vad vi vet), så vad är det för fel att vara det så länge man kan. En del missbrukar också förkortningen CP, och säger det om allt och alla på ett negativt sätt. Vilket är fel tycker jag. CP har blivit nästan som en svordom.

En annan sak som är jobbig är alla som ska retas, mobbas och fråga massa konstiga saker. Jag har haft främlingar som frågar varför jag går och pratar konstigt, och jag vet att dom inte behöva mena något illa med det. Men när det kommer en främling och frågar en sådan sak utan att säg något annat så blir man lite ställd. Men jag brukar försöka tänka att det inte är deras fel, utan samhällets. Hade vi uppmärkasamat CP-skador i samhället mer kanske folk inte behövt fråga/undra.

Så gör inte skillnad på människor och människor. Vi kan inte styra livet, men vi kan göra det bästa av det. Och vi måste hjälpa varandra att ta fram det bästa av vandra och varandras liv.

Hoppas allt är bra med er❤️ KRAM

Likes

Comments

Hej!

Jag tänkte att jag skulle gå in lite mer varför jag började blogga. Jag tänkte först att jag skulle ha min blogg för att kunna lägga upp mina dikter och noveller. För att jag måste ha ett mål med mitt skrivande annars går det inte. Jag slutför aldrig det annars, och därför startade denna blogg. Men när jag väl hade startat bloggen så kom jag på massa andra idéer t.ex CP-serien. Det huvudsakliga med den här bloggen är att jag får hålla igång mitt skrivande. Jag älskar att skriva. Det kvittar vad det är för typ av text. Jag ÄLSKAR det.

Mitt intresse för skrivande kommer ifrån skolan. Det började i femman, då jag för första gången fick bekräftat att skriva vad någonting jag var bra ifrån både lärare och elever. Jag tycker det är lättare att utrycka mig i skrift än i tal.

Detta är varför jag startade blogg. Och jag känner att jag inte vill ha någon press på mig. Så ibland kanske det bara blir ett inlägg i veckan och bland kanske det blir fem. Jag gör det här för skojs skull, och jag tycker självklart att det är kul att folk läser den. Kom ihåg att inte vara rädda för att ställa frågor. Vill jag inte svara så göra jag inte det, och då ska jag försöka förklara varför jag inte vill svara.


Hoppas allt är bra med er❤️

Likes

Comments

Hej!

I det här inlägget ska jag prata om något som jag stör mig så sjukt mycket på, och det är folk som alltid ska få det till att det är dom som har det värst och ingen kan ha det värre än dom. För om jag berättar något jobbigt för dig så vill jag att du ska hjälpa mig. Oftast är det genom om prata om det och kanske få din åsikt eller någon fin kommentar som hjälper. Om du då kommer med ett problem som du har och "pratar bort" mitt problem så blir det ju inte bättre precis, utan det gör ju så att jag skäms över att jag har yttrat mig om mitt problem. Jag menar inte att alla inte förtjänar att prata om sina problem. ALLA gör det, men det finns olika sätt att göra det på.

T.ex om jag berättar om mitt problem, och du svara "Vad då då? Jag har ju det här problemet..... Det är mycket värre". Så tycker jag inte det är okej att svar, men om man svara såhär "Åh, vad synd. Jag förstår. Jag har också haft det tufft med det problemet....., men vi kanske kan göra det här så att det bli bättre" så tycker jag det är okej. Eller om personen ältar upp sina problem och sedan säger att du verka vara utan problem, då tycker jag det är okej att ta upp ett eller några, men absolut inte alla, av sina problem för att kunna bevisa att den andre inte ska känna sig ensam om att tycka saker och ting är jobbigt. Sålänge man inte trycker ner eller förminskar andras problem, så tycker jag det okej att man tar upp ett problem man själv har.

Så förminska inte varandras problem, utan lyssna på varandra och hjälp varandra. Alla har vi våra olika problem, och vi måste få prata om de. Och det är viktigt att ha folk som verkligen lyssnar.


KRAM BYLAN

Likes

Comments

Hej!

Hoppas ni har haft en bra vecka. Förlåt för dålig bloggande den här veckan, men jag har haft en vecka med många prov och mysiga händelser. Så att det har inte blivit något bloggande helt enkelt, FÖRLÅT

I ett av mina senaste inlägg snackande jag om hur jag har blivit så mentalt stark, men jag har mina brister fortfarande. Brister som jag inte har pratat om, för att jag är "rädd" för hur folk ska reagera. Mina brister är att jag inte riktigt vågar fråga folk am dom vill vara med mig eller om jag får hänga med på fester eller liknade. Det här "problemet" har jag haft hela mitt liv. Jag kom ihåg när jag var liten så fick mamma och pappa tvinga mig att ringa till kompisar, och jag kom ihåg att jag medans signalerna gick fram tänkte att hoppas ingen svarar, hoppas ingen svarar. Och det var inte för att jag inte ville vara med personen. Då visste jag inte varför jag kände så. Men idag tror jag att det är för att jag känner att jag inte är riktigt som alla andra. Jag tänker ofta att varför skulle folk vilja umgås med mig. Det är likadant när det kommer till kärlek. Jag tänker ofta att jag aldrig kommer bli tillsammans med någon, för varför skulle någon vilja vara tillsammans med mig. Jag tror typ att folk inte vill vara med mig p.g.a min skada.

Det är inget/ingen som har gjort så att jag känner såhär. Det är bara jag. Jag hoppas att jag någon gång ska slippa känna såhär. Och om någon av mina vänner läser det här och tänker "varför har hon inte berättat det här?" Så är det för att jag typ skäms över det.. Jag tycker att jag är tramsig för att jag känner såhär. Men jag kan inte hjälpa det. Jag hoppas att någon dag, SNART, inte ska känna såhär. Och nu kanske ni undrar tycker du det ät jobbigt när folk frågar dig om du vill hitta på något med dom? Nej, det gör jag inte. För då är det ju de dom frågar och då vet jag ju att de vill vara med mig (hoppas jag), men det är inte så ofta folk frågar om jag vill hänga med och göra saker. Och det gör ju bara allt värre. Så för det mesta (typ alltid) är jag med min familj.

Jag är med kompisar (på fritiden) kanske en gång i halvåret. Jag hoppas verkligen att detta förändras, för jag vill inte ha det såhär längre, jag vill inte känna det jag känner längre. Jag vill kunna hitta på saker med jämngamla (fika, gå på bio, vara hemma hos någon m.m) iallafall en gång i veckan/en gång varann vecka. Nu tar det typ ett halvår mellan gångerna som jag är med kompisarna. Och ja, jag vet att det är mitt eget fel och att jag måste våga mer och att jag är värsta tönten. Men jag kan inte hjälpa det. Det bara är så och har alltid varit så, och det är bara mitt fel att det är så.


Jag hoppas ni inte känner såhär och att ni har det bra❤️

Likes

Comments

Nu var det dags för del två i min lilla blogg serie, och den här gången tänkte jag berätta om de olika sorterna som cerebral pares brukar delas in i.

Så vi börjar med den första sorten som är Spastik CP. Fyra av fem som har en CP-skada har spastisk CP. Vid spastisk CP är musklerna både svagare och mer spända än vanligt. Spänningen i musklerna är i obalans, och vissa muskelgupperna drar starkare än andra. Personer utan CP finns det en jämvikt mellan muskelgrupperna så att deras krafter balanserar varandra. Till exempel balanserar böj- och sträckmusklern i ett knä varandra, men om man har en Spastik CP-skada så spänns knät av sig själv. Vilket innebär att det är svårt att sträcka ut eller böja knät. Om man har en Spastik CP-skada är det vanligt att benen dras inåt och korsar varandra. Det är många som även kallar det spetsfot. Detta innebär att musklerna i vaden är spända och har blivit för korta. Detta gör så att man står på tår eftersom man inte kan trampa ner ordentligt. Spända muskler växer dåligt, och utan rätt behandling kan lederna formas fel eftersom att det är en obalans mellan musklerna. Man brukar kalla spastisk CP som bara påverkar ena sidan av kroppen för unilateral spastisk CP. Det förkortas USCP. Om skadan påverka båda halvorna kallas de för bilateral spastisk CP, och förkortas BSCP. Vid bilateral spastisk CP är det mer vanligt med symtom från benen än från armarna. Bilateral spastisk CP där benen påverkas mer än armarna kallades tidigare spastisk diplegi. Bilateral spastisk CP där armarna är mer eller lika mycket påverkade kallade tidgare spastisk tetraplegi.

Den andra sorten heter Dyskinetisk CP. Av alla som har en CP-skada har var sjätte person dyskinetisk CP. Vid en dyskinetisk CP kan man ha ofrivilliga rörelser i hela kroppen, till och med i munnen, tunga och svalg. Vid Dyskinetisk CP kan rörelserna vara slängande och ibland mer långsamt vridande. Det kan vara svårt att hitta rätt kroppshållning. Dessa rörelser kallas atetos, eller choreoatetos. Musklernas spänning kan variera mellan låg till plötsligt kraftigt ökad, detta kallas tonusväxling. Spänningen ökar så mycket ibland så att kroppen fastnar i stela förvridna positioner. Man kallar ofta tonusväxling för dystoni. Tonusväxling kan göra så att man får mycket stora svårigheter att röra sig, vid Aten-OS brukar rörelseförmågan vara mycket bättre. Det är vanligt att man har en blandform av CP. Vid dyskinetisk, både vid atetos och tonusväxling, kan en del av det som kallas normala spädbarnsreflexer finnas kvar hela livet. Många barn med dyskinetisk CP, särskilt de som inte har så mycket dystoni, verkar kunna fortsätta förbättra sin motoriska funktion långt upp i skolåldern och senare

Vid CP ataxi, eller ataktisk CP, kan man ha rubbningar i balansen, svårt att koordinationera sina rörelser eller så är ens rörelser skakiga. Det är ovanligt med atatisk CP. Det är bara ungefär tio procent av de som har en CP-skada som har ataktisk CP. Man har ofta Spasticitet, vilket då betyder att man har ökad muskelspänning i benen.


Det var allt för del två. Har du missat första delen finns den under kategorin CP-serie.

HA DET BRA!

KÄLLA:

http://www.1177.se/Jonkopings-lan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Cerebral-pares---CP/

Likes

Comments