Samma vecka som allting tog stopp för mig, när allt rasade, fick jag se min kompis brutna ben bli helat framför mina ögon. Benet blev helat genom en enkel bön, till en väldigt stor gud. Jag kommer ihåg hur jag under min utbrändhet återvände till det brutna benet. "om jag bara hade brutit mitt ben, då skulle alla förstå" men det handlade inte bara om att alla skulle förstå, det handlade om att jag längtade efter att Jesus skulle hela mig, men att jag hade begränsat honom till att tro att han inte skulle kunde hela min utbrändhet så som han helade ett brutet benet. Men jag hade fel, och återigen visade Jesus för mig hur otroligt mäktig, god och Stor han är.

I början av detta år hände något jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag "gick in i väggen" och ALLT tog stopp. Från att ha älskat livet och levt i en sådan glädje, så tog allt bara stopp och jag hamnade i ett mörker jag idag inte ens kan föreställa mig, ännu mindre förstå att jag levde i. Hela våren befann jag mig där, och jag levde i en så stor hopplöshet och smärta. All min glädje, allt mitt hopp och all min ork var borta. Allt det som jag trodde var "jag" fanns inte längre och jag sjönk bara längre ner för var dag.

När nyhem började närma sig, en kristen konferens som ligger precis början av sommaren, så växte rädslan och ångesten. För de flesta var Nyhem ett tecken på att sommaren skulle börja, men för mig blev det ett tecken för att sommaren snart skulle ta slut och att jag skulle tvingas tillbaka till en verklighet jag inte ens hade ork att tänka på. Men mitt i den ångesten dök det upp en längtan. Inte en längtan efter människor, att må bra eller att gå på konserter, utan en längtan efter Gud. Jag var väl medveten om att Jesus inte behövde en stor konferens för att möta mig, men jag hade inte ork att söka honom i egen kraft så jag bestämde mig för att åka dit.

På resan dit satt jag och grät. Jag var så rädd. Jag visste att jag inte skulle orka någonting och jag förstod inte vad jag hade gett mig in på. Hittills hade jag orkat en aktivitet på några enstaka timmar och sedan varit däckad resten av dagen, dagen efter och ibland även dagen efter det. Jag hade inte haft ork att ta mig upp ur sängen, att äta eller bry mig om någonting annat än kyrkan en gång i veckan. Det var allt jag klarade av och nu skulle jag på en fullspäckad konferens med massa människor och aktiviteter från tidig morgon till sen natt. Det fanns inte en någon chans att jag skulle orka det här och ändå satt jag nu i bilen påväg dit.

Varje möte så kände jag hur någonting hände i mig

Varje möte så valde jag att låta någon be för mig och min situation

Varje möte så lyftes min blick lite mer, från mörkret som jag suttit fast i så länge, till Gud

Jag var i chock. I FEM dagar var jag på nyhem och jag skrattade, mådde bra och orkade, något jag inte gjort på över ett halvår.

Pappa var i chock. Han kom några dagar tidigare för att hämta mig och var beredd på att hämta en död dotter som låg på botten. Istället hämtar han en tjej med mer energi än hon åkte med.

Min psykolog var i chock. När jag träffade henne efter Nyhems veckan så berättade jag om allt jag gjort. "Det är sällan jag blir imponerad men nu håller jag på att ramla av stolen, det här ska du inte klara av" svarade hon. Jag sa ingenting om det då men jag höll med henne. Jag skulle inte ha klarat det men Gud hade verkligen gjort någonting i mig.

Efter Nyhem så vände det. Jag hade mina sämre och bättre dagar men det hade vänt och jag fick en sommar jag aldrig trodde skulle vara möjlig att få, med så mycket glädje, skratt och kompisar.

När skolan började närma sig på riktigt igen så kom ångesten tillbaka. Jag var så rädd att det inte skulle funka, att jag skulle misslyckas, att jag inte skulle klara av att komma tillbaka igen. Jag skulle börja på en ny skola och på en ny inriktning men jag hade redan tappat allt hopp på att jag någonsin skulle kunna gå i skolan igen och må bra. Men när skolan började så möttes jag av en fantastisk klass, fantastiska vänner, fantastiskt förstående lärare och rektor som gjorde allt de kunde för att hjälpa mig och för att jag skulle må bra och klara av allt.

Nu efter att terminen har slutat är jag mållös. ALDRIG trodde jag att jag skulle kunna gå i skolan igen, ännu mindre att jag skulle kunna ha kul i skolan, ha ork i skolan, må bra i skolan eller skratta i skolan. MEN allt det fick jag göra denna termin, med så mycket fantastiska människor och vänner. Jag saknar ord för att beskriva min tacksamhet.

Jag minns en fredag i kyrkan i höstas. Vi hade haft en lovsångskväll och jag hade fyllts på med så mycket glädje. Efter det gick jag ner och spelade biljard med så fantastiska människor och jag skrattade så jag dog. Så mitt emellan skratten hör jag mig själv säga ord jag aldrig trodde att jag skulle höra mig själv säga igen, ord som jag inte hade kunnat förmå mig att säga på så länge "jag älskar livet". Jag var chockad över orden som kom ut men jag visste att jag menade dem. Den kvällen visste jag att jag hade lämnat denna mörka period bakom mig. Trots att jag var medveten om att min ork fortfarande hade sina dippar ibland, att jag inte gick heltid i skolan och behövde vila lite mer än alla andra, så fanns mörkret inte längre kvar.

Varför berättar jag detta nu då? Varför berättar jag saker jag försökt gömma i ett år för människor? Jo, För att jag inte längre kan vara tyst. Jag skämdes över denna period först, men för mig gjorde Jesus något som är för fantastiskt för att jag skulle kunna vara tyst om. Jesus vände min utbrändhet, han fick mig att må bra igen, känna glädje, fick mig att älska livet igen, fick mig att hamna i rätt skola och på rätt plats, fick mig att träffa så mycket fantastiska människor och fick mig att känna tacksamhet över en period som var så otroligt hemsk på alla sätt och vis. Och JAG VET, att ingen situation, inget problem, ingenting, är omöjligt för gud.

När jag levde i mörkret så kunde jag inte se något ljus, jag kunde inte se någonting bra, men nu i efterhand när jag tittar tillbaka så ser jag hur Jesus var med HELA TIDEN. Det finns inte en enda stund då han inte var med. Inte ens när jag kände mig som ensammast så var jag ensam, för gud var med mig. Så även om du lever i ett mörker nu där du inte kan se något ljus, så kom ihåg att DU ÄR INTE ENSAM. Du kommer aldrig vara ensam och du kommer aldrig vara ett hopplöst fall eller i en hopplös situation.

There are only two ways to live your life. One is as though nothing is a miracle. The other is as though everything is.” - Albert Einstein

För mig så är det så extremt tydligt, alla mirakel som skedde omkring mig under denna period. Saker jag inte kunde se just då, men som blir så tydliga nu i efterhand. Alla människor som Gud sände till mig och allt som bara löste sig. Och jag vill berätta några av dessa och framförallt tacka för allt.

Varje dag så fick jag ett nytt sms, när någon brydde sig, när någon skicka ett bibelord, en present eller bara pepp. Varje gång jag kom till kyrkan fick jag kramar, människor som kom fram till mig och människor som berättade att de bad för mig eller ville be för mig där. Min familj som stod ut med allt jag bar på. Som satte sig bredvid mig och bara var tyst när jag behövde det, som köpte godis och pepp när jag behövde det, som kramade mig och som aldrig gav upp. Mamma som fick utså mest av min skit och fick kämpa bara att få upp mig ur sängen ibland och för att få mig att äta eller för att jag skulle ta min medicin. Mamma som la sig och höll om mig och bad för mig när det var som jobbigast, de kvällar när mörkret var som störst och tårarna inte kunde sluta falla och jag knappt kunde andas. Min psykolog som var helt fantastisk trots att jag hatade att komma dit i början, och min läkare som visar sig vara kristen och som påminde mig att det inte är medicinerna som är lösningen utan Jesus. FANTASTISKA Emilia som jag inte vet hur jag hade klarat mig utan. Emilia som Gud skickade till Norrtälje ett år, det året där hon öppnar upp sitt hem och sitt liv för mig. Det året när jag mådde som sämst och fick komma till henne och bara vara, gråta, prata, klaga eller be. Evigt tacksam över det hon gjorde bara genom att vara den fantastiska person hon är och låta Jesus leda henne.

TACK ALLA SOM STÖTTADE MIG DETTA ÅR OCH SOM INTE GAV UPP PÅ MIG OCH SOM ALDRIG SLUTADE BE!

Jesus kommer aldrig lämna dig ensam, han kommer aldrig ge upp på dig och kommer aldrig sluta älska dig.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min ända tröst i den här världen, när jag ser allt mörker och all smärta, är att det här inte är allt. Det finns en evighet i himlen, en evighet utan någon sorg, en evighet som ligger framför oss. Jag längtar efter den dagen då mörkret en gång för alla besegras, men tills dess, tänker jag försöka lysa så starkt jag kan. För där ljus är, där kan inte mörker vara.

Den här världen är full av så mycket mörker och smärta, så mycket sorg och hopplöshet. Gång på gång finner jag mig själv nedbruten och uppgiven, på grund av den hopplösheten jag känner. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Tårarna rinner, jag skakar och hjärtat skriker. Allt jag ser är mörker.

Men mitt i det där mörkret så möter gud mig, gång på gång. Han får jag att blicka framåt, till den verklighet som väntar oss i himlen. Blicka framåt till ett liv i hopp, kärlek, frid och obeskrivlig glädje. En gång för alla kommer mörkret besegras, en dag kommer allt hat förintas. Åh vad Jag längtar efter den dagen.

Gud visar mig dagligen glimtar av den evighet som väntar oss. Genom den kärlek vi visar varandra tar vi ner delar av himlen hit till jorden, vi får smaka på livet som väntar.

Jag kommer ihåg när jag såg en familj sätta sig bredvid kvinnan som tiggde utanför ICA. Där satt de tillsammans och jag kunde inte annat än att le, det var så så mycket kärlek. Jag såg en glimt av himlen.

Jag minns hur vi stod enade i Stockholm, samlade från alla olika håll, i alla olika åldrar, från alla olika nationaliteter och skrek "KÄRLEK, KÄRLEK, KÄRLEK" tillsammans. Den dagen segrade kärleken i Stockholm och jag fick se en glimt av himlen. WOW

Jag kommer ihåg hur min pappa gick fram till killen som försökte smita in på bion. Pappa pratade med honom, bekräftade honom, älskade honom. Sen gick de tillsammans och köpte en biobiljett som pappa bjöd på. Den kvällen såg jag en glimt av himlen.

Överallt ser jag glimtar av den verklighet som väntar, den evigheten som gud har förberett för oss. En framtid utan sorg, smärta och hat. Full av kärlek, gemenskap och hopp. En framtid där det inte är skillnad på människor utan där vi alla bara är en del av en och samma familj. En verklighet där vi peppar varandra och är glada för varandra, där vi är nöjda över oss själva och älskar oss själva. En evighet utan mörker.

I den här världen är det lätt att känna sig liten och hjälplös, det är lätt att fastna med blicken i mörkret och uppslukas av hopplösheten. Vi kommer inte kunna rädda hela världen, men vi kan ta ner små delar av himlen till jorden. Där ljus är, där finns inget mörker.

Låt oss tillsammans lysa i mörkret.



Likes

Comments

2015 kom det en enorm flyktingvåg med ca 160 000 flyktingar. Många ensamkommande killar men även en del tjejer och familjer. Sverige tog emot nästan alla och det var en förvånansvärt positiv respons till detta, men sen hände något. Politiker började prata om denna flyktingvåg som något negativt för Sverige som land och många svenskar blev rädda för det okända som kom allt närmre. Skulle Sverige verkligen tillåta dessa människor att stanna?

Politikerna och människor började prata om flyktingarna som ett problem för samhället. "tänk vilken kultur de kommer ifrån, Sverige kommer påverkas negativt" "De kommer bara kosta massa pengar för Sverige" "de kommer ta våra jobb". Anklagelserna började haglade in från alla håll. det skapades en rädsla mot dessa människor. Det var okänt, det var läskigt och det var obekvämt.

MIN "HISTORIA"

Jag minns själv första gången jag skulle på integrationsvolleyboll med dessa ensamkommande killar. Jag var rädd. Jag hade hört så mycket om kulturkrockarna mellan killar och tjejer och jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Jag steg in i idrottshallen, hittade snabbt några svenskar jag kände och märkte att knappt någon "flyktingkille" ens noterade att jag kom in. Hmm.. det kanske inte skulle bli så konstigt, läskigt eller svårt ändå.

Desto mer jag lärde känna dessa killar desto mer insåg jag att de var helt vanliga killar. HELT VANLIGA MÄNNISKOR!

De här personerna är helt fantastiska och jag har haft så extremt roligt med så många utav dem. De är inte flyktingar för mig längre, de är mina vänner. Vi måste förstå att de är helt vanliga människor med ett exakt lika stort värde som svenskar. Det är ingen skillnad mellan oss, det ända som är skillnaden är gränserna vi själva skapat. Vi alla är bara människor.

ETT FLYKTINGLIV

Dessa människor har flytt från liv vi i Sverige inte ens kan föreställa oss. De har växt upp i krig och förlorat både vänner och familjemedlemmar. Det som hände i Barcelona händer varje dag med bomber i Afghanistan. Ett liv där ÄR INTE SÄKERT!

Resorna till Sverige såg olika ut, men ingen var lätt. De fick lämna de familjemedlemmar de hade kvar, och vänner. De sov under bar himmel, gick i skogen, klättrade över berg och flydde för sina liv. Resan pågick i flera månader. Vissa stannade i länder på vägen innan de flydde vidare, andra fastnade i fängelse. Flera torterades både fysiskt och psykiskt och de flesta levde i ständig rädsla. Denna resa skulle de inte göra om de inte hade något annat val.

Väl i Sverige kunde de varken prata språket och allt för många kände sig inte heller välkomna. Många drabbades av depressioner och dödslängtan efter allt de gått igenom. Självmord och självmordförsök blev allt för vanligt och de levde med stor sorg och traumatiska upplevelser. Varje dag i Sverige (för de allra flesta) levdes sedan under stor rädsla över att bli hemskickade igen, till ett land de inte kallar hem och dit många inte heller har något att återvända till.

Denna verklighet de levt och lever kommer jag aldrig kunna greppa, det ända jag vet är att det här borde inte vara okej. Så här borde inte människor få leva och ända sättet att ändra det är att låta dem få bygga sin framtid i Sverige och ge dem ett hopp som faktiskt består.

MOTARGUMENT OCH SVAR

"Vi har inte resurser, plats eller pengar för att kunna ta emot dem"

Frågan handlar om liv eller död, så anser du att allas liv är lika mycket värda så är pengar inte relevant. Däremot Skulle jag ändå vilja utmana dig till att vända på det. Nu när de är här, hur skulle det kunna gynna Sverige? Tex. bara det faktum att det kommer ungdomar som varken tar utbildning eller en framtid för givet, är drivna och arbetsvilliga. Det är precis vad Sverige behöver bland ungdomar som är skoltrötta och omotiverade.

"De kommer ta våra jobb"

Tyvärr kommer de nyanlända alltid väljas efter en "svensk" på jobbmarknaden. Om de därför "tar" dina jobb kanske det inte är de som tar dina jobb, utan du som inte riktigt ansträngt dig och därför helt enkelt inte förtjänar jobbet.

"De vill bara ta våra pengar"

Nej, de vill ha ett liv och en framtid. Och om deras framtid får vara Sverige, så kommer de att bygga upp Sverige och bidra till samhället precis som alla andra.

"De ser ner på tjejer"

Kulturen de kommer ifrån kan de inte styra över, men de killarna jag träffat har varit väldigt angelägna att anpassa sig utefter Sverige. Och som tjej, som umgåtts mycket med dessa killar, vill jag säga att detta inte är ett problem som uppstått för mig. Snarare har jag mötts av en respekt och uppassning som jag inte är van vid.

"Våldtäkterna har ökat, det är deras fel."

Våldtäkterna har för det första inte ökat, bara antalet anmälda. Det är även något positivt, att folk vågar anmäla våldtäkter mer nu än förut. Låt inte den positiva grejen bli något negativt för dessa killar.

"Vi kan hjälpa dem på plats"

Absolut, det tycker jag vi ska göra. Dock inte genom fler vapen! (VIKTIGT) Men hittar vi någon lösning så är det fantastiskt. Däremot har kriget hållit på i 40 år och vi har inte hittat någon lösning än, men dessa killar är här nu, så låt oss rädda liv NU, samtidigt som vi strävar och försöker hitta lösning för dem på plats.

Andra länder måste också ta ansvar

Absolut, jag håller med. Sverige kommer inte kunna rädda alla. Men genom att ta emot dessa människor, kan Sverige få bli ett exempel och förebilder för andra länder. Att sluta hjälpa människor för att ingen annan gör det är ingen lösning. Låt oss gå före så ska vi se att andra länder kommer ta efter. Om inte vi börjar, vem ska då göra det?

.....

Jag skulle kunna fortsätta skriva om det här för alltid, men det jag vill få fram, är att dessa människor förtjänar att få leva lika mycket som vi svenskar förtjänar att få leva. Inget liv är mer värt, alla är lika mycket värda. Jag vet att migrationsverket kämpar och att det är ett komplext och svårt system men det handlar om liv och död. Så låt oss bestämma oss för att ta emot dessa människor, hjälpa dem och ge dem ett liv.

LÄR KÄNNA DEM och se att de är vanliga människor.

Livet de levt ska ingen behöva leva, vi kan inte skicka tillbaka dem till ett ställe där De inte kommer ha en framtid. Låt oss säga SLUTA när folk pratar om deras liv inte var något värt, för DET STÄMMER INTE! låt oss ta ett ansvar och tillsammans göra världen lite bättre.

Likes

Comments

JESUS ÄLSKAR DIG! Det spelar ingen roll vad du gjort eller inte gjort., hur du ser ut eller vart du kommer ifrån. Det spelar ingen roll vem du är eller vem du attraheras av. Det spelar ingen roll vem du identifierar dig som eller vad dina intressen är. Jesus älskar dig helt villkorslöst och mer än du någonsin kan förstå.

Det här är det viktigaste, mest angelägna och otroligt största som finns. Bara det faktum att gud, som skapade HELA universum, ser dig och ÄLSKAR DIG. Inte bara älskar dig på avstånd utan älskar dig så mycket att han vill veta vad du tänker, höra vad du brottas med och finnas vid din sida genom allt. Älskar dig så mycket att han gråter när du gråter och skrattar när du skrattar. Älskar dig så mycket att han skickade sin enda son, sitt ända barn Jesus för att dö, bara för att du ska få leva. DET ÄR SÅ OTROLIGT STORT.

Men även i det här samhället, den här världen, så finns det inget mer angeläget än Jesus kärlek. Vi lever i ett samhälle där vi trycker ner varandra, där vi brottas med ideal, ångest, ensamhet, hat, krig, utfrysning och så mycket annat hemskt, listan kan göras oändlig. I en värld med så mycket hat är det så otroligt viktigt, att mitt i allt det eländen få känna sig älskad. Få känna sig älskad och accepterad på riktigt., för den man är. Därför säger jag igen JESUS ÄLSKAR DIG:

Blir du mobbad, blir du utfryst, känner du att det är massa saker som är fel på dig så kom ihåg att du är älskad, mer än du någonsin kan förstå och det är INGET fel på dig. Du är skapad unik, du är skapad perfekt och du är bäst.

Och så vill jag även vända mig till alla kristna och bara påminna er (även mig) om vad som egentligen är viktigt. Är det att peka eller älska?

Det viktigaste, mest angelägna och största som finns är att Jesus älskar dig, och mig. Det vi ska berätta om och visa är jesus kärlek till människor. Det spelar ingen roll vad någon gjort eller inte gjort, jesus kärlek är större än allt. Vi alla är människor och vi alla gör fel, därför har vi INGEN rätt att dömma någon eller peka på någon.

"predika ständigt och vid behov använd ord" låt oss älska, inte genom vår förmåga utan genom kärleken gud har gett dig, låt oss genom guds kärlek älska varandra. Det är mer än en känsla, det är ett beslut och en vetskap om att gud skapade den här människan och den människan är älskad, precis som jag.

"Jag kommer inte ihåg vad personen sa men jag kommer ihåg hur den fick mig att känna"., vilka spår lämnar du efter dig, hur får du människor att känna. Hur vill du att människor ska känna när de umgås med dig. Har du misslyckats med det här så är det ingen fara, gud förlåter, men det är så viktigt att påminna oss om vad vår uppgift egentligen är. Inte peka, bara älska.

Jag vet inte hur du uppfattar kristna, jag vet inte hur människor behandlat dig och jag vet inte hur du mår, men det jag vet är att Jesus älskar dig, ovillkorligt och mer än du någonsin kan förstå. Du är hans barn och han är din pappa. Han ser inga fel med dig, han ser bortom dina misstag och älskar dig för den du är. Det finns inget du kan ha gjort för att han ska älska dig mindre. Han skapade dig till sin avbild, till sitt mästerverk. Du duger som du är, låt ingen få dig att känna något annat.



Likes

Comments

Min farfar har alltid varit en stor inspiration för mig då han verkligen är en man som levt livet med gud. Varje gång jag träffar honom har han en ny galen berättelse, händer dock att man får höra lite repriser ibland, och ännu fler vittnesbörd. Med en frimodighet som innefattar att prata om gud, sjunga om gud, men även det enkla (och så otroligt viktiga) som att bara prata med ALLA han möter med så mycket kärlek och glädje.

För 9 år sedan hände det som inte fick hända, farfar var ute och cyklade och när han skulle svänga över vägen kom en bil och han blev påkörd. Jag minns när pappa berättade det, de var på ett kvällsmöte på barnlägret jag var på och pappa var ledare. Han stormade upp på scenen, med tårar i ögonen och en obehaglig rädsla i rösten och sa att vi måste be för att farfar precis blivit påkörd. Jag förstod att det handlade om liv eller död.

Morgonen efter vaknar farfar med rejäla skador i hjärnan. Två hjärnblödningar, en kraftig hjärnskakning och en spricka i hjärnbalken. För vem som helst hade det varit en extremt tuff och svår situation, men att han nu var 70 år gjorde inte situationen lättare. Läkarna var alla övertygade om att det här skulle han inte överleva.

Just När farfar känner att han var påväg att lämna det här livet så hör han farmor säga "de ber för dig i kyrkan och jag har ringt mina kusiner i Gävle, de ber också för dig." Han berättar om hur han i samma stund som han hörde det kände en kraft inom sig, lyfta tillbaka honom till livet igen, och han fylldes av en övertygelse om att han skulle klara sig.

Trots alla odds överlevde farfar och läkarna var alla övertygade om att det här var ett mirakel. Farfar fyller nästa år 80, han spelar fortfarande gitarr och sjunger, vilket enligt läkare, borde vara helt omöjligt, han kör bil, sprider Jesus kärlek överallt och lever i en så stor tacksamhet till livet som växer varje dag. För honom är varje dag en extra gåva från gud!

Likes

Comments

Idag hade vi dop i kyrkan, två killar hade bestämt sig för att följa Jesus. (HUR FANTASTISKT). Innan de döpte sig fick De frågan varför de ville döpa sig. Ett av svaren blev "för att han kan rädda mig".

De här killarna kommer från Afghanistan, ett land där det inte är okej att vara kristen. Jag vet många nyanlända som blivit kristna och fått dödshot pga deras tro, ibland även från deras egna familjer. Jag har hört hur de blivit utstötta från kompisar och varit medvetna av att OM de blir hemskickade igen, är sannolikheten stor att de inte kommer få leva. ÄNDÅ står de här killarna, innan de ska döpa sig, och säger att Jesus räddar dem. Är det inte konstigt. Hur kan de snacka om räddning när allt deras tro tillför från människor är hat och i värsta fall även död.

I Jesus finns något så mycket större och bättre än vi någonsin kan tänka oss. Någonting som är större än död, större än allt hat och större än allt elände i världen. Det är svårt att förstå, speciellt om man inte känner Jesus, men faktum är att folk är beredda att dö för den här glädjen och kärleken som är större än någonting annat., beredda att dö för Jesus.

När jag tittade på de där killarna, ta det viktigaste beslutet i sitt liv, att följa jesus, TROTS vad beslutet tillför, så började jag nästan gråta. Tårarna var fyllda med så mycket glädje, för jag vet att det inte finns något bättre än gud och jag är så otroligt glad över att se andra få ta del av jesus kärlek, men även så mycket respekt och beundran över deras mod och kärlek till jesus.

Så tänker jag på Gud, som skickade sin enda son Jesus, för att plågas, hånas, piskas och dödas istället för oss. Han som utstod det värsta straffet möjligt, medveten av att han kunde be gud befria honom när som helst, men han valde att dö.

Syftet med korsfästelse var inte bara att personen dog, utan det handlade om att plåga, tortera och håna den dömde inför alla. När man spikades upp, fick man hänga där i flera timmar, ibland uppåt dagar, med armarna så utsträckta att pressen på lungorna bara ökade, tills de till slut kvävde sig själva till döds.

Jesus som aldrig gjort något ont, inte ens under all tortyr, tänkt en ond tanke om de som torterade honom (Det står i bibeln att jesus dog utan synd), det här gjorde han för dig och mig. Medveten av att så många människor, aldrig kommer älska honom tillbaka eller ens bry sig om det han utstod. Det kallar jag äkta kärlek, att älska någon så mycket att man är villig att dö för den personen, oberoende om man någonsin kommer få den kärleken besvarad.

Jag är så tacksam för det Jesus gjorde för mig., även fast jag aldrig kommer förstå vad det verkligen betyder. (Titta på passion of the christ om du vill få en djupare förståelse av vad han genomled för dig, obs mycket blod). Men jag vet att det bara är genom Jesu död och uppståndelse jag kan få leva i den här kärleken, friden och glädjen gud gett mig. Det är bara genom jesu död och uppståndelse som jag kan få leva i himlen. Det är bara genom jesus.


Likes

Comments

Många anser kristna som korkade och dumma i huvudet vilket jag först tyckte var jobbigt, men jag insåg sen att jag hellre är korkad och dum i huvudet och mår såhär bra (tack vare gud), än är "normal" och går miste på den glädjen och kärleken jag fått från Jesus!

LIVET:

Jag växte upp i en kristen familj och i en församling som jag idag kallar "min extra familj". Jag har alltså hängt i kyrkan mer eller mindre hela mitt liv, åkt på kristna läger och konferenser, och älskat att bara umgås med Jesus. Redan som ung förälskade jag mig i jesus, hans kärlek, glädje, närhet, allt. Därför döpte jag mig väldigt tidigt, vid endast nio år (vi har vuxendop i vår församling). Många ansåg det som för tidigt Men jag var stensäker redan då och stensäker även nu på att Jesus är på riktigt.

Desto äldre jag blev desto oftare fick jag höra kommentarer och blev stämplad som en viss person bara för att jag var kristen. Det ledde till att när jag började på gymnasiet valde jag att inte berätta för folk att jag var kristen förrän de frågade, just för att jag var rädd och ville att folk skulle lära känna mig annat än att bara förutsätta vem jag var.

Nu har jag en mycket större trygghet i min tro, vilket jag fått nu under våren när jag var sjukskriven. För mitt i det jobbiga så hade jag alltid gud, och när allting annat försvann, när hela livet tog stopp, så höll ändå Jesus genom allt. Det är bara genom bön och tack vare honom jag mår så pass mycket bättre nu.

MIRAKEL:

På grund av att Jesus alltid varit så självklar för mig har jag aldrig behövt de stora miraklerna för min tro. Jag har mer förundrats över när Jesus gjort små saker för mig, när han har brytt sig om så enkla saker som att hjälpa mig hitta nycklarna, eller när han bara överöser mig med sin glädje och kärlek, eller när han bara levererar bästa bibelordet som blir min kraftkälla i flera dagar.

Däremot kanske andra tycker det låter coolare när jag berättar om när min kompis BRUTNA ben blev helt igen, framför mina ögon, Eller när min kompis mamma blir helt fri från cancer, eller när mina kompisars ben växer ut så de blir jämna precis framför deras ögon, eller när min kompis får se en man som suttit i rullstol hela sitt liv och varit förlamad ta sina första steg, allt bara genom några enkla böner och en så otroligt cool, mäktig och kärleksfull gud??!!!

BIBELNS OCH JESUS TROVÄRDIGHET:

Julius Caesar var en stor historisk man som hade en stor roll när den romerska republiken omformade. Tittar man på originaltexterna som skrevs om honom så finns det 9-10 st på originalspråk som skrev 900 år EFTER hans död. I 900 år gick alltså berättelserna om Julius Caesar från mun till mun innan de skrevs ner. Nya testamentet däremot har 5300 originalskrifter på originalspråket, som alla är skrivna endast 20-30 år efter händelserna.

Julius Caesar ifrågasätter ingen och man lär sig om honom i skolan, däremot blånekar man att Jesus levde, dog och uppstod, det som det står i nya testamentet. Värt att fundera lite på??

Sen är det coolt att kolla på lärjungarna, Jesus närmsta kompisar och även de som spred kristendomen vidare, och jämföra med den stora politiska skandalen Watergate.

I watergate var det 12 av världens mäktigaste män som skulle hålla en lögn. och de lyckades bara hålla lögnen i 3 veckor. Medan Jesus 12 lärjungar, som inte var något märkvärdigare än fiskare, de berättade om Jesus i 40 år under tortyr och ALDRIG nekade Jesus död och uppståndelse. Skulle de verkligen ha klarat att utstå allt det för en lögn, i 40 år??

Är jag verkligen ung och dum för att jag är kristen? Jag vet inte vad du tänker, Men som sagt anses jag hellre som dum och mår så bra som jag gör nu, än att anses som "normal" men då går miste om glädjen och kärleken gud ger mig.

// Ha det super bra!


Likes

Comments

Nämen TJA!

Ingen aning hur man börjar första inlägget på en blogg, men nu har jag börjat. Känner mig fortfarande lite chockad då det känns jätte satisgt det här, att starta en blogg. Vet egentligen inte varför jag startade en, blev nog bara väldigt inspirerad av några kompisar som har bloggar och delar med sig av så mycket bra tankar och funderingar. Hint hint, kolla in deras bloggar;

http://nouw.com/whatif

http://www.devote.se/lydiaochlinnea/att-landa-raett-30842373

http://dailyloved.blogg.se/2017/may/hide-and-seek-and-be-found-2.html

Hoppas iaf att jag ska kunna dela med mig av något bra, med lite (eller väldigt mycket) hjälp från gud. SPÄNNANDE!!!

Detta inlägg blir nog inte mycket bättre än såhär, men fortsätter ni läsa mina inlägg kommer ni få ta del av mina tankar och funderingar. Förhoppningsvis kan ni relatera till något och känna er lite mindre ensamma, bli inspirerade eller få en djupare förståelse kring saker (har som sagt väldigt lång livserfarenhet) men framförallt förstå att ni är så otroligt älskade av gud.

SOV SUPER GOTT!!
Anelle

Likes

Comments