View tracker

Men snacka om att man är sämst på att blogga. Innan jag åkte trodde jag att jag skulle sätta mig ner varje söndag och skriva några rader. så blev det inte. Men det är faktiskt ett gott tecken. Jag trivs så himla bra och det händer saker hela tiden så jag känner inte att jag måste sätta mig ner och skriva av mig.

Vad har hänt sen sist? Tillbaka i vardagen efter Florida och jag känner att man börjar få rutiner. Börjar umgås mer och mer med andra au paier här. Hade mitt första månadsmöte med min LCC och det var roligt att få träffa alla andra som bor i närheten. Temat för mötet var Thanksgiving och man skulle ta med en maträtt, med sämst fantasi så gjorde jag en nutella semifreddo. kan säga att den gick hem hos de andra! Fick även det finaste kortet av min värdfamilj och som den lipsill som man är så börja man grina inför alla. Men dom gör verkligen den här upplevelsen till den bästa! så otroligt tacksam för dom.

Under de senaste veckorna har jag börjat fundera mycket på det här med vänner och jag har insett hur mycket mina vänner i Sverige betyder för mig. Jag saknar dom så mycket och jag skulle vilja att dom var här så jag kunde vi visa dom allt jag har fått uppleva. Jag saknar speciellt Moa, dig skriver jag till när jag är ledsen eller glad och jag vet att du finns där. Jag hoppas verkligen du kan komma och hälsa på under detta år.

Hur går det då med engelskan?.. Trodde helt allvarligt att den skulle vara bättre vid det här laget. Men jag känner att den börjar sakta bli bättre. ibland kan jag prata helt klockrent och jag behöver inte tänka efter alls vad jag ska säga medans ibland så blir det bara pannkaka.. Men hej jag har 11 månader kvar att förbättra den på.


Nu ska jag iväg på äldsta barnets födelsedagskalas och senare ska jag nog ut och äta. VI hörs igen!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Gud jag är ju världens sämsta bloggare. Känner att jag inte orkar sätta mig ner och skriva. Knappt så man svarar på när folk skriver. Livet rullar liksom på i 190.
Hur som helst så är jag tillbaka efter att ha spenderat en vecka i Florida. Och vilken vecka! Vi hann med så otroligt mycket. Först hälsa vi på min värdpappas mamma som har ett hus i Vero beach. Sen åka vi till Orlando och Disney world. Har vart en dröm sen man var liten att åka dit. Men helt ärligt. Lite besviken, eller jag vet inte om man kan säga att man är besviken på Disney world. Men lite blev jag. Det var helt fantastiskt när man klev in där och såg slottet! Men sen var det som vilken nöjespark som helst. Jag tror verkligen att man måste göra fler parker än bara en. Men det hann vi inte med. Dagen efter Magic Kingdom så drog jag och föräldrarna på Universal studios och det var sååååå bra! Blev som ett barn på nytt! Rekommenderar verkligen att åka dit! Vi hann även med ett besök på SeaWorld. Det ända tråkiga med resan var att nästan alla blev förkylda i slutet av veckan.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen! Men jag ser verkligen fram mot att få fira Thanksgiving och jul här i USA.
Om några dagar så har jag vart här en månad. Helt sjukt. Hemlängtan la sig men sen slår till ibland. Men det vore konstigt om man inte längta hem ibland. Min värdfamilj har verkligen gjort allt för man ska känna sig hemma hos dom och det gör jag verkligen!

Likes

Comments

View tracker

Där kom den, som ett slag i magen från ingenstans. Hemlängtan. förstår inte riktigt vad som utlöste den, eller jo jag vet nog men det jag saknar finns inte ens i Sverige så varför ens sakna det? Ämnet nämdes vid matbordet och till en början gick det bra tills jag skulle sova och då brast det.

Senaste veckan har ju vart så bra! Vart med familjen mycket och jobbat mina första dagar. Träffade även en tjej från Mexico som även är här och jobbar som Au pair. Idag fick jag även lufta plånboken lite och köpa en vinterjacka. Mina värdföräldrar var så snäll och tog mig till en stad som heter Freeport där de har massvis med outlets (och även vanliga butiker) så jag kunde köpta lite varmare kläder. Första butiken dom tog mig till var ironiskt nog Fjällräven, vilket kanske inte var det bästa för ens hemlängtan. Kom hem med en jacka från Patagonia, ett riktigt fynd, tror den gick på 1100 kr och den skulle nog ha kostat närmare 3000 kr och sen lite andra saker.

Jag tror även hemlängtan kom för man känner sig så lost i samhället. Man vet ju inget, som såna små enkla saker vilken mjölk jag ska köpa till större saker som hur tar jag mig ens hem? Jag förstår inte hur jag ska hitta här. jag trodde jag kunde jämn föra staden med min hemstad men njaaaaae det kunde jag visst inte. Hemma visste jag allt, hade mina rutiner och kunde mitt jobb. Nu ska jag börja om från noll verkligen, och sen bara göra sig förstådd? Visst min dåliga engelska rullar på och jag tror att familjen verkligen står allt till och med när man verkligen fastar. Men att bara kunna prata med någon utan att behöva fokusera.

Jag är en person som har så himla svårt att släppa vissa saker och ladda om. Men jag måste verkligen försöka för om en vecka är jag i Florida och där väntar båda varma stränder så som Disney world och Universal studios.

Kanske ett glas vin hjälper?


Likes

Comments

ÄNTLIGEN har jag tid att sitta ner och skriva några rader. Ärligt talat så kanske jag har kunnat satt mig ned tidigare men det har liksom inte känts som prio ett.

Nu är jag ÄNTLIGEN i USA. det känns så konstigt att jag har snart vart här en vecka. Det började med skola i New york på Long Island. kan ju säga att skolan var finare utanpå än inuti. den var faktiskt ganska äcklig. klasserna vart faktiskt helt ok förutom att man var trött konstant för jetlagen som aldrig gav sig.

på torsdagen fick vi åka in till THE CITY vilket har vart en dröm sen länge. men helt ärligt så känns det inte om ajg har vart där. Vi åkte vid två och sen tog det två timmar att ta sig in. Vi körde igenom Manhattan med en guide men allt gick så fort så man hann inte se allt man ville. Dom släppte av oss så vi fick gå upp på Rockafeller center vilket vart riktigt häftigt, rekommenderar det verkligen. sen hade vi egentid i två timmar men den tiden behövdes för att ta sig till mötesplatsen (vilket var Empire state building, och ja vi gick åt fel håll) och äta, så det känns inte som jag har sett Manhattan.

Tillbaka på skolan var det bara att gå och lägga sig för klockan sju på fredagen gick bussen till flygplatsen.
flyget gick vid ett så det blev en lång väntan, men väl på flyget så tog det 30 min att flyga till Manchester.
föräldrarna hämta mig och det tog cirka en timme att åka till Dover. Redan klarat av tre delstater woop woop!

När vi svängde in på gatan så blev jag lite nervös, det var äntligen dags att träffa pojkarna! Men vi hann bara komma innanför dörren så kom dom rusandes och fråga om dom kunde visa mig till rummet. Allt gick över förväntan och grabbarna var så roliga och ville leka direkt! På kvällen så gick vi ut och åt och jag fick äntligen riktig mat! Åt en köttfärslimpa som var nästan lika god som min farmor! Det kan jag säga är ett riktigt bra betyg. Väl hemma igen (japp detta är mitt hem nu!) så slockna jag direkt i mitt superfina rum.

Hela familjen har verkligen vart helt underbar och jag börjar känna mig som hemma i deras hus. Det kan inte vara lätt för dem heller att ha en okänd människa i ens hem.

Jag har faktiskt inte känt av nån extrem hemlängtan än, det slår en ibland att man är här och man får panik i två sekunder att man är så långt bort men det försvinner direkt.

imorgon ska vi nog göra någon kul aktivitet med pojkarna! får se vad vi hittar på, vet inte riktigt vad det ska vara för väder.

Vi hörs igen snart!

Likes

Comments

På samma stig gick jag för sju år sedan, men då var det med Inez. Jag hade samma känslor nu som då, men Inez var sjuk inte du. Detta kanske var våran sista skogspromenad. Och som du sprang.
​Fast det var samma känslor idag som då så kunde jag ändå känna en glädje. Du är frisk och när jag åker och du finns du fortfarande kvar. Förhoppningsvis slipper jag se dig bli sjuk, vem vet du kanske fyller 15 år och finns kvar nästa höst? Men på söndag säger jag hejdå som det vore sista gången vi ses. Älskade hund, älskade Alice. 

Dessa dagar känns det som tårarna aldrig tar slut. Minsta lilla får en att bli ledsen. Men det var väntat. Att säga hejdå till alla är så sjukt jobbigt. Nu vill jag bara sätta mig på planet och sluta gråta, för jag vill ha kul! Jag vill ha roligt och jag vill bara åka till familjen. Trodde aldrig att jag skulle säga att jag vill skippa att se New York och åka direkt till NH.

Igår prova vi att packa ner allt i resväskan och nästan allt får plats. Helt ärligt så funderar jag på om vågen ljuger. 15 kg?? Alla youtubeklipp om att packa smart har gett resultat.

Hörs vi inge mer den här veckan så hörs vi från staterna! På återseende! 

Likes

Comments

​Hej igen!

Tänkte att jag skulle berätta lite vem jag är utifall någon som inte känner mig läser bloggen.

Jag heter som sagt Towe och är 24 år. Uppvuxen i en stad i Hälsingland. Har inte haft några speciella intressen i livet så som sport och andra aktiviteter förutom mina hundar (som idag bara är en). Har alltid älskat hundar och de har vart en stor del av min uppväxt. Idag är bara tant Alice kvar som fyllde 14 år i somras. Att åka i väg ett år och veta att man har en väldigt gammal hund här hemma gör nog mest ont av allt. 

Vad har jag gjort i mitt liv då? De senaste tre åren har jag jobbat på Mittmedia på tidningsplaningen. Mitt första riktiga jobb som jag kallar det! Jag slutade där i fredags och den dan var fylld av känslor. På Mittmedia har jag fått så många nya vänner. VI har skrattat varje dag. Att inte få sitta bredvid dom varje dag känns. Men de är vänner som jag vet att jag kommer ha livet ut! 

Innan Mittmedia så har jag hunnit med att plugga i Östersund ett år, jobba på dagis, studera på komvux  och sedan fara upp till Kebnekaise och jobba där några veckor. Hur jag hamna där var för att min dåvarande pojkvän jobba där som guide. Kan säga att jag aldrig hade åkt dit annars. Är verkligen ingen person som gillar fjällvandring, förstå mig inte fel jag gillar verkligen att vara ute i naturen men någon måtta får det vara! 

Som jag nämnde i inlägget innan så börja jag fundera på att åka som Au pair redan när jag tog studenten men livet kom i mellan och den drömmen la jag på hyllan. Men när vardagen var ganska grå och saker och ting bara rulla på så kände jag att jag behövde en utmaning. Det som gjorde att jag spraka mig själv i baken var att jag kände att det skulle jag ångra senare i livet om jag inte prova. Så nu står jag här med snart fem dagar kvar till avresa. Känner jag mig redo? NEJ! Herregud ge mig mer tid. Det gick väldigt fort när jag väl hittade en familj.  

Egentligen så är jag inte en person som gillar att kasta mig ut i det okända och jag vet vilken panik jag kommer att känna på söndag kväll och vilken hemlängtan jag kommer känna första natten i New York och sedan igen när jag väl landar hos familjen. Men jag vet att när jag kom hem från mitt år i Östersund att jag kände hur jag hade växt och hur jag saknade känslan att ge mig en utmaning. 

Jag hoppas detta år kommer bli som jag har tänkt. Jag försöker att lägga ribban på en rimlig nivå. 

Som jag längtar att få träffa "mina" barn! De verkar så härliga, och resten av familjen för de delen. Har fått en väldigt bra kontakt med min värdmamma redan. 

Nu ska jag gå och kolla in mitt kaos som kallas packning. HUR packar man för ett år?
​Den som orka läsa hela detta inlägg, som inte var tänkt att bli så långt får en guldstjärna.

Hörs snart igen!

Likes

Comments

Hej och välkommen!

Mitt namn är Towe och jag har startat den här bloggen för att jag ska inom kort flytta till USA. Jag tänker att jag gör ett helt inlägg där jag presenterar mig senare.

Anledningen till denna blogg är i första hand att vänner och familj kan följa mitt äventyr och för att jag ska kunna dokumentera mitt år. Vad ska jag göra då? Jo jag ska flytta till USA och jobba som au pair. Jag har hittat en familj i New Hampshire där jag ska tillbringa mitt kommande år. Jag trodde aldrig att jag skulle skaffa mig en blogg men nu sitter jag här. Just bloggar har vart en stor del i att varför jag tog beslutet att ta steget mot drömmen att någon gång få bo i USA. Jag hörde första gången talas om Au pair när jag skulle ta studenten 2011, sedan dess har jag läst några bloggar och följt flera tjejers resor. Och nu är det min tur! Om denna blogg bara kommer ha en läsare (min mamma) så gör det inget, den är inte till för att bli Sveriges nästa stora bloggare. Den är till för att jag ska kunna sätta mig ner i lugn ro och reflektera över det spännande äventyr jag ger mig in på. Om det blir ett inlägg i veckan eller ett i halvåret vet jag inte men jag ska göra mitt bästa för att hålla liv i denna!

Om någon hittar in till denna blogg och har själv funderat på att åka eller har åkt, skriv till mig! :)

Nu när jag har använt ordet blogg cirka 20 gånger så ska jag avsluta mitt första BLOGGINLÄGG.

På återseende!

Likes

Comments