Header

Tankar, USA, Q&A

Hej på er! Idag tänkte jag ta upp något som ni såklart vet varit jobbigt för mig, att avbryta utbytesåret i USA. Jag har pratat lite men en annan tjej som ganska precis avbrutit sitt år och jag inser att det är nog inte bara jag som behöver skriva av mig, utan någon annan behöver också höra vad jag har gjort för att ta mig vidare.

Detta är mina tips!

- Prata om det. Jag vet att det är sjukt drygt att behöva upprepa sig och berätta historien om varför man åkt hem tidigare från sitt utbytesår men tro mig, det hjälper. För varje gång du pratar om det och berättar om varför så blir det mindre jobbigt. Ja det är fortfarande lite jobbigt att prata om men det går lättare nu än förut. Och känslan av att man misslyckats krymper och känslan av att du ändå gjorde bra ifrån dig växer.

- Allt händer av en anledning. Jag är en sådan person som tror att allt händer av en anledning och om man tror på det så har man också något att luta sig tillbaka mot när det känns tufft!

- Prata med andra utbytesstudenter om deras upplevelser. Andra utbytesstudenter är helt fantastiska på att peppa varandra och varje utbytesår ser olika ut för olika personer, ingens är det andra likt. Andra utbytesstudenter förstår dig på ett annat sätt och någon kommer säkert kunna relatera. Dom kommer att finnas där, även när du bestämmer dig för att åka hem.

- Lita på att du gjorde ditt bästa. Denna punkt är så viktig, jag har många gånger nu i efterhand tvivlat och frågat mig själv om jag verkligen gjorde mitt bästa, vilket jag måste lita på att jag gjorde. Jag tog beslut som kändes rätt då även om saker och ting ibland gick lite för fort så vet jag att jag alltid lyssnade på mina känslor och min magkänsla.

- Det kommer något gott ur det. Hur jobbigt det än är och hur ont de än gör att känna att man misslyckades med något som man så gärna ville så kommer det komma något gott ur att du avbröt ditt utbytesår också.

- Titta inte på videos, bilder eller annat som andra utbytesstudenter lägger ut på sociala medier om du tycker att det är jobbigt. Det sätter sig som en klump i magen och man känner sig dålig.

- Kom ihåg att High School ändå inte varar för evigt
och det skulle tagit slut, förr eller senare.

- Låt det göra ont. Det kommer kännas, vissa dagar är man ledsen, vissa dagar är man arg, vissa dagar saknar man sina vänner eller värdfamiljen i värdlandet och andra dagar tänker man inte på det. Men låt känslorna komma när dom ska komma, stäng det inte inne för det blir bara värre och du kommer gå runt som en tickande bomb istället.

- Du är inte ensam om att ha åkt hem från ett utbytesår. Det finns flera andra som också valt att göra som du gjort, det passar inte för alla eller så är det inte rätt tid. Men oavsett så är du inte ensam!


Ibland vill jag bara lägga mig i fosterställning och sörja. Sörja över att detta var något jag hade sett fram emot, velat göra i flera år och äntligen fått chansen att göra, men det blev inte som det skulle ha blivit. Och när jag känner så, så är det helt okej. Det får kännas som skit och jag har rätten till att vara ledsen.

Ja det suger att titta på bilder, videos, inlägg etc, som utbytesstudenter gör. Det suger så hårt att dom ska ha en återträff med alla utbytesstudenter och jag är inte en av dom. För jag åkte hem från mitt år. De är riktigt jävla segt att se alla promposals och balbilder för att jag vill ju också! Ja vill också se eller vara med när mina vänner tar graduation men det är inte så nu.
Och ja, det är jävligt jobbigt att det känns som att mina föräldrar kastade massor med pengar i sjön och det är jobbigt att känna sig misslyckad. Men det är också helt okej. Känslan kommer nog aldrig försvinna helt, men den kommer inte att kännas lika mycket.

Och till alla er som åkt hem från ett utbytesår. Ni är så starka!


















Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tankar, USA

Hej på er!
Sitter i min säng nu och har ganska precis kommit hem, har varit och övningskört med mamma, vilket var kul!
Känner verkligen i kroppen att jag blir lite ledsen nu när det är vår, mest för att jag följer så många utbytesstudenter på sociala medier och det är ju prom för de flesta just nu, inklusive mina vänner och värdsystrar!

Skulle så gärna vilja vara där, jag kände det när jag var och hälsade på, på Wilson också (min skola) när jag var där. Kändes som att jag inte riktigt var klar och det känns så fruktansvärt dryg. Det gör mig samtidigt arg som fan eftersom att jag ville det så himla mycket.

Hur kommer man över känslan av att man inte lyckades?

Även om jag vet alla anledningar till varför jag åkte hem och att jag egentligen inte misslyckades, det är så många som inte ens tog sig dit jag tog mig. Men de skär som lite i hjärtat varje gång någon frågar om varför jag åkte hem för nu i efterhand låter det som töntigt när jag säger det ut högt.

Det var i slutet av maj förra året som jag bestämde mig för att åka som utbytesstudent och jag har som samma känsla i magen nu i år. Vill bara att den ska gå över för om någon skulle säga åt mig att jag fick chansen att åka igen fast nu i sommar så skulle jag typ göra det, i hopp om att det skulle bli annorlunda denna gång. Det låter som en kärlekshistoria mellan mig och USA. Och det känns typ lite så, vet aldrig om jag någonsin kommer kunna komma över den kärleken så som jag gjort med någon jag brukade vara tillsammans med hahah.

Är så glad att jag har kvar Pam i mitt liv, är så tacksam att jag fick chansen att träffa henne. Och det är tänkt att jag ska åka tillbaka till USA nästa år efter studenten för att jobba i 3 månader och ska då bo med henne men om det blir Tacoma eller någon annanstans återstår att se. Men det kommer ju som inte vara samma sak som att åka som utbytesstudent, även om det aldrig kommer vara det, även om jag skulle få chansen att åka igen. Och det suger.

Likes

Comments

Vardagsnytt, USA

Hej fina ni! Jag är riktigt usel på att uppdatera er på vad jag gör och vad som hänt under senaste tiden, och det ber jag om ursäkt för!

I början av april så satte jag mig på planet som skulle ta mig tillbaka till tacoma och det som var mitt hem för mer än 6 månader sen. Det kändes så himla bra och jag var verkligen redo denna gång, ingen stress utan bara en bra känsla i magen. Jag mellanlandade i Amsterdam och flygresan tog 15 timmar, men det var så värt det!

Min fina, fina värdfamilj väntade på mig, glada, exalterade och säkert en aning nervösa.
Jag hade det så bra, hann träffa nästan alla jag ville hinna umgås med innan jag skulle tillbaka till Sverige. Har hunnit sjunga i bilen med Sydney och Teigan, äta frukost på cheesecake factory, käka lunch med min gamla värdmamma på red Robin, upptäcka Seattle, mysa med hundarna på tacomas dog shelter, tryckt sushi med min värdmamma på bästa sushibaren, lekt med Lily och mocha i hundparken, besöka skolan, vänner och lärare och bara njuta av min tid i USA!
Fy så bra jag haft de, nästan så att det borde vara olagligt att ha så kul!

Nu är det maj och det har precis varit Valborg, och jag mår så himla bra. Det känns så skönt att det börjar bli vår, även om de fortfarande är kallt ute. Jag blir en helt annan människa när ljuset kommer tillbaka. Skolan slutar dessutom snart och om bara 1 år så tar jag studenten. Det känns fantastiskt!
Yran är snart, jag ska se Håkan och i sommar ska mest troligt till Spanien med Tilda. Så himla kul!!

Hoppas ni också mår bra, tills vi hörs igen så får ni ta hand om er!
Pussar

Likes

Comments

Tankar, Vardagsnytt

När jag var 13 år så hade vi en kille på min skola, han var någon form av assistent, han var 20 år och alla tyckte så mycket om honom.
Han brukade hålla i idrottslektionerna och sitta med oss i uppehållsrummet. Han var en sån där kille man såg upp till, han som följde sina drömmar och peppade alla att göra det dom ville.
Han skämtade mycket med mig och min bästa vän och det var tydligt att vi var 2 av hans favoriter.

Egentligen så tyckte han om min bästa vän mer men tog man henne så kom jag på köpet för vi två satt verkligen ihop.

Jag tyckte inte att det var speciellt konstigt att han skickade bilder på sin mage till mig, sa att jag var snygg och att han verkligen gillade mig. Samtidigt så var det inte ens i närheten av hur han var på min bästavän, och gudarna vet vad han brukade säga till henne.
Men vi var ju bara barn så vi förstod nog inte riktigt vad han gjorde. Jag gjorde inte det i allafall.

Jag sprang på honom ute i helgen. Han drog tag i mig och frågade vad jag gjorde ute på krogen och jag skrattade och svarade "men du jag är ju 18 nu". Jag kanske inte skulle gjort det men jag kan inte göra något åt det nu.

Han frågade vars jag hade min bästa vän och jag svarade att hon inte hunnit fylla 18 och att hon var i fjällen med sin pojkvän.

Han såg bekymrad ut först men ansiktsuttrycket ändrades ganska snabbt. Han frågade om jag var singel, om jag haft kul och vad jag gör nu förtiden. Efter några minuter tog han på min arm och berättade hur mycket han gillade mig, att jag var så fin och att han hade saknat mig. Det kändes konstigt, han var ju i princip min gamla lärare.

Han sa att han fortfarande tycker att jag är ung men att om 2 år så skulle vi träffas och han skulle berätta vad han egentligen tänkte om mig och så blinkade han med ena ögat och tog på min midja.

Jag var 13 och han var 20, idag är jag 18 och han 25.

Han lutade sig till Emma och berättade vad han tänkte om mig. "jag visste att hon skulle bli snygg"

Tack, vad gulligt sagt men du har fortfarande varit en typ av ledare för mig.

Han började följa mig på instagram, addade mig på snapchat och frågade varför jag inte bjudit över honom nu när jag bott själv hos min syster (som är utomlands). Jag svarade att det var för att jag inte var intresserad. Sen sa han "jag skulle inte banga på dig;)"

Det kändes inge bra i magen när jag läste orden. Jag har inte bara blivit äldre sen sist, jag har också blivit mer medveten. Mer medveten om vad han egentligen gjorde mot mig och min bästa vän när vi var 13, och vad han gör nu när jag är 18.

Det känns äckligt. För hade han varit en främling som jag träffat och han hade varit 25 så hade det inte varit samma sak. Varför kan man fråga sig?


För när jag i 7an sprang runt i shorts och sport-bh på idrottslektionen och spelade vattenbrännboll så har han tittat på mig och tänkt "om några år".

Jag var ett barn. Det är äckligt. Det känns inte bra.

Det kändes inte konstigt då för jag förstod inte när jag var 13. Men jag förstår nu och han vet att jag gör det. Men jag är inte down för något.

Likes

Comments

Vardagsnytt

Hej på er! Nu var det verkligen längesen jag skrev och jag ber verkligen om ursäkt för det. Vill först tacka alla er som skrivit till mig angående mitt förra inlägg om jämställdhet, det gör mig superglad och det betyder otroligt mycket.


Hur som helst så har jag fyllt 18 (?!) och igår så for jag, Emma, Maja, Inez och Vilma ut på Allstar eftersom att alla vi hunnit fylla 18 och vi hade så himla kul! Dom är ju helt fantastiska och jag älskar att hänga med dom.
Vi kom hem kring 3 och vaknade först 12 idag. Jag och Emma lagade amerikanska pannkakor till brunch och såg sommaren med Göran. Efter det så diskade vi undan efter middagen igår och så. Bor nämligen i min systers lägenhet nu under 2 veckors tid då hon är på Bali (är jävligt avis). Men det känns skönt, älskar att va själv.

Efter att vi gjort oss i ordning och så skulle vi fara och panta massa burkar som Julia har här hemma och vi ska ta Emmas bil och när vi kommer ut så är bilen borta. Helt sjukt, så Emma ringer sin pappa och jag till min bror som jobbar på larmcentralen. Vi ser även senare att det ligger bitar från låset på bilen på marken så dom har alltså brutit upp låset och kört iväg. Bilen är en gammal röd Saab 9000 från 90 så den är väl enkel att bryta upp låset på tänker jag.
Stackars Emma var som i chock, såklart! Och vi bara stod där utan bil med 3 påsar pant haha.
Tydligen så är det 2 bilar som blivit stulna på samma plats innan jul så det är någon som far runt och knycker bilar i centrala Umeå.
Det är i alla fall polisanmält och nu får vi bara vänta och se, men det är ju så onödigt och nå så jävligt att folk inte kan lämna andras grejer ifred!

Annars så var det en bra kväll, vi hade super trevligt och käkade god mat.
Har dessutom fått sportlov nu så ska bara ta det lugnt i veckan, så ja tänker att vi hörs senare!
Pussar

Likes

Comments

Tankar

Hej på er!
Efter att ha hamnat i en diskussion där ämnet var skillnaden mellan män och kvinnor i dagens Sverige så känner jag att jag måste ta upp ämnet - feminism.

Det där sjukt smutsiga och illa klingande ordet. Det där ordet som många är rädda att kalla sig för. Ja, det där ordet.

Har under en längre period funderat över om jag borde ta upp ämnet i ett inlägg men avstått då jag vet hur det är. Det är alltid någon som ska komma med en kommentar om att man ska komma med statistik. Men är jävligt trött på det nu. Det ska alltid viftas med bevis och statistik för att man ska kunna bevisa sig trovärdig.

Det finns en stor skillnad i dagens Sverige mellan kvinnor och män. Socialt, politiskt och ekonomiskt.
2014 gjordes en undersökning som visar att kvinnor endast tjänar 86% av männens lön INOM SAMMA YRKE. Andra undersökningar visar att kvinnor tar ut fler utbetalade barnledighets dagar och att kvinnor även kan kvittera 67% av männens pension. Ja listan kan göras lång och statistiken kommer från scb.se (statistiska centralbyrån)

Källa: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Levnadsforhallanden/Jamstalldhet/Jamstalldhetsstatistik/12252/12259/Behallare-for-Press/406481/

Ja, vi i Sverige har kommit långt när det kommer till jämställdhet MEN det kan inte användas som ett argument. Bara för att vi kommit långt jämfört med andra länder så betyder det ju inte att vi ska sluta driva vårat samhälle framåt? Det är ju bara korkat.
Generationer av kvinnor har knutit näven i fickan och nu börjar den slå tillbaka för våra rättigheter som människor.
Vilket är något som skrämmer folk. Jag vet att jag provocerar (framförallt) den äldre generationen.

Feminism är en ideologi vars målsättningen är att kvinnor ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som män. Och det går åt båda hållen (men jag kan endast prata om mitt perspektiv som kvinna då jag inte har talesföreträde när det kommer till ett manligt perspektiv). Det handlar inte bara om kvinnors rättigheter utan även männens. Att män har rätt till vårdnaden om sitt barn om mamman inte har förmåga till exempel. Det handlar om människors rättigheter.

Det är inte konstigt att kampen för jämställdhet mellan alla kallas för feminism när det började som en kvinnorättsrörelse men att namnet sedan byttes ut. Feminist var tidigare ett nedsättande uttryck som man sa till de kvinnor som inte passade in i samhällets beteende och rådande könsnormer.
Feminin är ett ord vi fått lära oss i skolan, samma med maskulin. Men för er som inte vet det så betyder det kvinnlig och om jag kopplar det till vad jag tidigare skrivit om så är det ju inte jätte konstigt att det heter feminism då det var en rörelse för kvinnor eftersom att kvinnor hade en längre position - kvinnlig = feminin.
jämställdhet handlar inte om åsikter, det handlar om fakta.
Fakta att kvinnor är mer utsatta i samhället än män.

Enligt en undersökning inom anmälda våldtäkter som skedde 2015 var 96 % av offren kvinnor och 4 % män bland vuxna. 97% av det misstänkta är män, 15 % av sexualbrotten sker i offret eller gärningspersonens hem och 69% av brotten sker av en för offret okänd person.
Denna statistik kommer från brottsförebyggande rådet.

Källa: https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html#

Om du som nu läst detta anser att något annat stämmer så får ​du ​gärna komma med källa och statistik..

Att säga "jag är inte feminist, jag är jämställdist" är som att säga "jag gillar inte vatten, jag föredrar H2o" för det är exakt samma sak, bara att du som jömställdist är feg som få.
För feg för att säga att du är feminist för att ordet klingar dåligt i en del folks öron. Är du "jämställdist" så är du en feminist i disguise. För det står för samma sak, det är bara det att du inte riktigt vill göra det rättvist för alla, inför alla för att du är feg. Det får ju inte vara för uppenbart!


När diskussionen om vida vi ska ta bort den internationella mansdagen till exempel. Den dagen är ett stort skämt. Och nej, jag tycker inte den internationella kvinnodagen ska finnas heller, men den bör finnas tills dess att den inte behövs mer. Men den internationella mansdagen behövs inte och det vet du. Ja den är till för att hylla de män som är förebilder i samhället men really, den behövs inte. Man skapar inte alltid jämställdhet genom att ge alla lika utan målet är att det ska bli lika för alla. Kvinnodagen har ett syfte då den lyfter ALLA kvinnor, överallt, för att uppmärksamma och informera andra om det våld som finns i delar av världen mot kvinnor.


Jag vet att jag provocerar när jag säger så MEN männen äger makten som finns i samhället och det syns VARJE dag. Nej inte alla män våldtar, trakasserar eller kränker kvinnor men det är tillräckligt många män för att varje kvinna någon gång under sitt liv blir utsatt för något av ovanstående. Det är tillräckligt många män för att det ska räknas som ett samhällsproblem och inte ett problem hos den enskilda individen. Tänk på det innan ni säger "men inte alla män".


Om vi leker med tanken att jag är på väg hem en kväll och 10% av de killar jag möter hem i mörkret kommer utsätta mig för något typ av brott. Blottning, våldtäkt, trakasseri, hot, sexuellt ofredande etc. Om jag då möter en kille eller ett gäng, är det då konstigt att jag byter sida av vägen? att jag håller nycklarna hårt i handen? att jag tar upp min telefon med 112 inslaget eller låtsas prata med någon? Nej, det är inte konstigt för att jag vill inte bli utsatt för något. Jag vill bara hem. Men om jag bara skriver detta så kommer en del fortfarande inte förstå vad jag menar så jag förklarar på ett annat sätt.

Om du har en godispåse full med alla dina favoriter, men 10% av dom är förgiftade, du vet inte vilka och du kan dö eller lida något fruktansvärt om du får i dig en. Skulle du då stoppa ner handen i godispåsen om du vet att du kanske dör?

Du skulle inte stoppa ner handen i godispåsen på samma sätt som jag väljer att inte gå rakt igenom de där gänget med 5 killar på vägen hem.

Jag är kvinna, jag kan stå på prispallen, men mest troligt så kommer jag stå på andraplats med en man på första. Inte för att jag är sämre utan för att jag är kvinna. Andraplats är inte dåligt, men jag står hellre på prispallen bredvid dig som man och tackar för att jag fick samma rättigheter.


Likes

Comments

Hatar att skärpan på sista bilden blev så dålig, så blev resultatet ganska bra. Och Julia är ju finast i världen!!

Likes

Comments

Tankar, Q&A, USA

Efter att snart ha varit hemma i Umeå i 3 månader så har en del känslor börjat bubbla upp till ytan. Har under en tid inte förstått varför jag varit så arg och ledsen men det kom som fram ikväll. Jag vet inte hur jag ska göra detta till ett positivt inlägg alls då jag vet att jag har haft kontakt med många utbytesstudenter som åkt hem, pratat om att åka hem eller behövt hjälp att ta sig igenom tuffa situationer under sitt utbytesår, för jag vill inte heller påverka deras beslut.

Jag känner mig för jävlig, ledsen, arg, ångestfyllt, besviken och orolig över vad jag ska försöka berätta.
Jag är så jävla ledsen över att det inte funkade, att det jag så länge sett fram emot blev till ett totalt misslyckande. Jag har genom år, drömt om att åka iväg som utbytesstudent till USA och gå på High School. Jag ville upptäcka den amerikanska kulturen, uppleva "The High Schoola spirit" och vara en del av det amerikanska samhället.
Men riktigt så blev det inte. Efter att ha känt mig utanför, varit ledsen och känt mig otrygg i Tacoma så bestämde jag mig att det inte var värt mitt mående. De sista dagarna i skolan så hittade jag några vänner i min klubb som jag kände att jag klickade med. Kanske var det för att dom hade samma åsikter som jag eller kanske var det för att dom ville umgås med mig. Och jag önskar så att jag hade träffat dom tidigare, kanske hade jag inte suttit hemma i vår 4a i Umeå nu.

I alla fall så hade jag redan sagt till min organisation att jag ville hem och flygbiljetten hem till Sverige var redan bokad. Sista dagen i skolan så var jag överlycklig, vi hade haft pep rally och sålt godis med min klubb. Jag umgicks med de människor som jag hade bildat någon typ av relation med och jag kände mig glad.

Nu i efterhand så är jag så besviken på mig själv, att jag inte pushade mig själv över tröskeln, bet ihop och stannade. Jag hade ju velat åka iväg så länge. Kanske hade min organisation sagt "men såklart att du ska stanna" om jag ringt en sista gång och sagt att jag inte ville hem. Jag tänkte inte så. De sista dagarna så började folk prata med mig, de frågade saker och ville helt plötsligt umgås med mig, som att jag hade en lapp på ryggen där det stod att jag behövde det.

Det känns för jävligt att känna att jag kanske kunde gjort lite mer. Det kanske hade blivit annorlunda om jag hade ridit ut vågen och tagit mig förbi de som var jobbigt. Det känns som att jag hade behövt någon hemifrån som hade stått bredvid mig och skrikit i mitt öra att "ryck upp dig du klarar detta". Det som suger just nu är att jag är så himla ledsen över att jag önskade så mycket att det skulle funka, det skulle ju bli det bästa året i mitt liv.
Det gör så fruktansvärt ont, ja det skär fan i hjärtat att se hur andra utbytesstudenter lägger ut bilder på hur fantastiskt dom har det i sitt värdland. Jag vet att dom också bara visar det som är bra, men ändå. Det känns som att jag bara visade det som var dåligt när jag åkte hem. Till en början kändes det bra att vara hemma men nu... nä nu känns det inte bra alls.

Har fått frågan mer än en gång att om jag skulle fått chansen, skulle jag åkt tillbaka?
Har under en längre period sagt nej, då jag velat visa att jag står stark i mitt beslut om att komma hem. Men riktigt så är det inte. Jag skulle åkt tillbaka, för jag vill så mycket (fortfarande) att det ska eller ja, skulle ha funkat. Och jag är så jävla arg på mig själv över att det känns som att jag gav upp för tidigt.

Jag har alltid varit en sån som har tänkt att saker händer av en anledning, men denna gången kan jag inte trösta mig med det. Jag kan inte trösta mig med att det blev som det skulle när mina föräldrar har betalat en enorm summa pengar för att jag ska åka iväg som utbytesstudent i 10 månader för att sedan komma hem efter 2 för att jag inte pallade. Jag kan inte trösta mig med det när det känns som att jag inte fick ut något av det. Ja jag har fått en fantastisk extramamma och fina vänner men inte ens det kan ta bort den där känslan av att jag misslyckades, för jag är så arg på mig själv för att det känns som att jag inte gav allt jag hade.

Likes

Comments

Hej! Efter att ha tagit en paus från bloggandet så har jag tänkt att jag ska försöka ta tag i det igen men det har som känts lite jobbigt att blogga och skriva då jag känner att jag inte riktigt har haft något att skriva om. Men nu är det nya året här och snart har januari passerat vilket betyder att jag snart fyller 18. I februari smäller det! Fyfan va skönt det ska bli, längtar så mycket. Det är ju så mycket som händer när man fyller 18 så nedräkningen är i igång!

Sitter just nu i allafall och gråter till Sofias änglar, alltså HUR fint program? Får rysningar över hela kroppen, och alla dessa människor med helt fruktansvärda historier som är i sånt behov av hjälp. Alltså verkligen, tycker detta programmet förtjänar ALL cred!


Likes

Comments