Header
View tracker

Tankar

Hej på er! Sitter just nu och kollar lite bilder på lägenheter och sånt och alltså herregud vad jag vill flytta hemifrån. Det är nog det som ligger högst upp på min önskelista just nu, att jag ska få flytta hemifrån. Vill verkligen flytta nu, nu, nu. Längtar så mycket tills den dagen då jag ÄNTLIGEN kan packa ner mina saker i massor av lådor och bege mig ifrån Umeå. Jag vill ut och resa, upptäcka världen och bara njuta av att få ta eget ansvar över allt. Oavsett om det är dåligt eller inte. Den längtan är så enormt stor och det känns som att jag ska explodera när jag tänker på det.
Men det är så mycket som måste klicka också vilket skrämmer mig lite samtidigt som jag blir mer frestad av tanken på att bara fara här ifrån.

Idag är det i alla fall första advent och på torsdag åker jag till Stockholm för att hälsa på min bästis Tilde, och det ska bli så himla mysigt! Men innan dess så väntar en hel vecka, massor av plugg och en del dagstrips i mitt huvud till Thailand.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tankar

Hej på er! Nu känns det som att det var länge sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Mycket har hänt sedan jag kom hem till Umeå igen och nu känns det som att allt börjar gå på rutin och det känns så bra. Har verkligen känt mig vilse de senaste veckorna men nu äntligen är jag back on track!
Har förövrigt klippt av ca 20 cm av mitt hår och skaffat lugg och jag har nog aldrig varit så snygg haha. Det är verkligen en sådan härlig känsla när en vet att en passar i något och folk faktiskt säger det till en. Såklart att jag saknar USA ibland, mest Pam, Rea, Sydney och Teigan men nu när det varit presidentval och Trump vann så känner jag mest att jag kanske stack i rätt tid. Inte för att jag är ett Hillary fan överhuvudtaget men jag tycker det är helt fantastiskt konstigt att ett sådant stort land inte kan få fram två bättre kandidater. Men hade tänkt skriva mer om det i ett annat inlägg då jag har otroligt mycket tankar och åsikter inom just det ämnet. Och för er som inte känner mig så bör ni förstått att jag har otroligt mycket åsikter och saker att säga. Är väldigt framåt med mina tankar och funderingar kring samhällsfrågor och det är något folk märker ganska fort då jag pratar hela tiden och absolut inte kan hålla käft. Men nog om det! Kolla in mitt nya hår istället!

Likes

Comments

View tracker

Q&A, Tankar, USA

Hej på er! Jag vet att det är många av er som undrat hur allt har gått, hur jag mår och vilket beslut jag tog och jag sitter just nu hemma i Sverige, på min säng, i mitt rum och jag mår bra.

För lite mer än 1 vecka sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog, jag tänker inte sitta och må dåligt på andra sidan jorden. Jag kan må dåligt hemma istället så jag avbröt mitt utbytesår. Det är så himla tråkigt att något som man taggat så länge och verkligen sett fram emot inte blir som man tänker att det ska bli. Det blev bara fel, fel, fel. Redan från början. Och det var inget för mig. Jag passade inte alls in i deras samhälle eller kulturen. "The land of dreams", snarare "the land of dubbelmoral" och ni som vet, ni vet vad jag menar.

Men varför åkte jag hem? Ni som följt mig vet ju vad det handlar om men jag vet också att jag har en del utbytesstudenter som hört av sig till mig och som går igenom samma sak just nu och till er vill jag bara säga, ni är inte svaga för att ni väljer att åka hem för det är så jävla tufft.
Jag hade det så sjukt svårt att hitta vänner i min stad då väldigt många ungdomar tyckte att det var svinsmart och as kul att röka på och bli höga. Jag kunde inte bygga en relation med dom då det var emot mina organisationers (Explorius och CETUSA) regler, och mina personliga "regler" också. Det är inget jag står för och jag vill inte umgås med människor i dom kretsarna men det är sjukt svårt att skaffa kompisar då det är lagligt i Washington och typ alla ungdomar gör de.
Det ÄR mycket droger i USA och som utbytesstudent är det svårt att inte se det då du kommer från en helt annan kultur och ett helt annat samhälle. Jag vet såklart att det finns droger i Sverige med men det är sker inte lika öppet som i USA. I alla fall inte vad jag vet.

Men det som blev droppen för mig var när jag kände att jag inte fick hjälp av min Amerikanska organisation.
Dom var mer bekymrade över att jag hade missat några skoldagar än över the fact att jag mådde dåligt och inte hade några vänner. Svaret jag möttes av var "gå med i en klubb" MEN HALLÅ JAG VAR MED I 4 STYCKEN KLUBBAR REDAN. Key club, fashion club, multi culture club och gay straight alliance club. Som att det inte var nog?
Jag försökte verkligen, jag gjorde mitt bästa men det var inte nog och jag kände mig så himla otillräcklig.

När min mamma sedan skickade iväg ett argt mail om problemet som fanns i min stad och försökte få dom att flytta mig till en stat där droger var illegalt så fick jag höra att det inte fanns ett drogproblem och att dom minsann hade 20 års erfarenhet av detta. De började sedan dra upp statistik för att motbevisa mig för att "90 % av alla invånare i delstaten Washington använder inte marijuana". Men det var ju i hela staten? Jag var i Tacoma, inte i hela staten. Men dom lever ju i det där samhället så jag kan ju inte förvänta mig att dom ska förstå men samtidigt så var det deras jobb att hjälpa mig. Gjorde dom det? NEJ.
Fick höra att droger var illegalt för tonåringar fram tills dess att dom var 21, men jaha? Det händer ju fortfarande. Oavsett om det var olagligt eller inte. För det vet vi ju alla att ungdomar håller på illegala saker även i Sverige, typ som att dricka alkohol innan dom fyllt 18.

Jag vet att man blir behandlad som barn tills det att man är 21 i USA, jag har sett det själv och upplevt det (dock får man ta körkort när man är 16??? lol) och därför blev jag heller inte tagen på allvar när jag berättade om mina känslor och upplevelser. Jag är uppfostrad till att vara en självständig tjej med mycket åsikter och tankar och det har jag alltid varit och jag kände att tappade lite av den delen när jag var där på grund av hur jag blev behandlad.

Ni vet som när man är tonåring (som jag) och är tillsammans med någon och det förhållandet gör att man tappar en del av sig själv på grund av att ens partner inte ger en något utrymme och man blir typ kvävd och sedan tar det hur lång tid som helst att hitta sig själv igen. Typ lite så. USA var min partner för 2 månader och jag skulle tappat hela mig själv om jag stannat. Den där Hanna som jag är så stolt över att vara skulle vara som bortblåst.

Men vad hände när jag sen bestämde mig för att åka hem? Jo då jävlar ville folk umgås med mig. Shit alltså. Min helg var fullspeckad och jag hann knappt andas. Jag tänkte att "nej gud tog jag verkligen rätt beslut nu" men sedan kom det som ifatt mig, de där att dom inte velat umgås något förens när jag skulle hem och då ville jag bara hem till Sverige ännu mer. Dom är jättefina människor men det var annat som satte stopp.

Jag har i alla fall varit hemma i 1 vecka nu och jag tog verkligen rätt beslut. Jag känner mig bekväm och glad hemma vars jag har min familj och mina vänner och jag uppskattar dom SÅ mycket.

Det som kommer ske framöver är att jag på måndag börjar skolan igen och jag hoppar in i min gamla klass och jag kommer att få plugga upp det jag missat, vilket inte är så mycket då jag "bara" var borta 2 månader. Jag kommer även att fortsätta blogga här men som en "vanlig" blogg men jag kommer även att svara på frågor om min upplevelse av ett utbytesår och berätta saker som jag kommer på.

Jag har lärt mig något av detta också och jag tänker inte sitta och säga "åk inte som utbytesstudent" för det finns massor av folk som haft det superbra, jag hade väl bara otur eller något. Jag har träffat fantastiska människor under min resa och jag har fått se saker en del människor aldrig kommer få uppleva vilket jag är jätte tacksam över.

Men det matchade inte mig.



Likes

Comments

Q&A, USA

Som många av er vet så är ju Sverige och USA ganska så annorlunda från varandra och båda länderna är bra på sina egna och alldeles olika sätt, så jag tänkte besvara 10 frågor så det blir som en Sverige VS Usa.

Om du skulle varit tvingad att välja vars du skulle bo för resten av ditt liv, vilket land skulle du då välja?
Jag skulle välja Sverige ALLA dagar i veckan. Ju längre tid jag spenderar i ett annat land desto mer uppskattar jag Sverige. Vi har kommit så långt i utvecklingen mot till exempel jämställdhet och massor av andra förändringar inom samhället som USA inte ens har snuddat vid. Sverige är ett ganska "oskyldigt" litet land som är tryggt och vi har det bra. Ja menar här sker det så mycket saker varje dag, skolskjutningar, kidnappningar och massa annat hemskt. 

Lärarna i Usa eller sverige, vilka är bäst?
Åh det är en svår fråga för dom är bra på olika sätt. Lärarna i USA är mycket mer passionerade om de ämne de lär ut vilket gör att lektionen är mer intressant medans lärarna i Sverige är mer som "kompisar" vilket en kanske kan tycka låter konstigt och lite hemskt MEN du utvecklar en relation på ett helt annat sätt med dina lärare hemma i Sverige. En mix mellan ländernas lärare skulle nog vara det bästa haha

Vilka land har det bästa skolsystemt?
Sverige. Skolan är mycket mer social i Sverige då vi har längre raster och mer lektioner tillsammans (i allafall jag som pluggar musik hemma i umeå), Så du har större chans att lära känna folk inom andra program då ni kan spendera mer tid med varandra medans här i USA så är du in princip "fast" med de människor du har lektion med då du inte har lika stor chans att träffa folk utanför om du inte sportar eller är med i någon klubb.

Vilket land har bäst betygssystem?
​På denna måste jag faktiskt säga USA då saker inte skjuts upp på samma sätt. Här kan läraren säga, "​Här får ni en inlämningsuppgift och den ska vara klar i slutet av lektionen" ​vilket enligt mig är bra då det visar hur du jobbar på lektionen och det pushar det elever som är som jag och har en tendens att skjuta upp saker tills sista sekunden. Självklart är det inte världens största uppgift utan du ska typ svara på 7 st frågor. 
​Till exempel på min US history lektion så har vi något vi kallar för the IQ's där vi får en fråga om ämnet vi jobbar med och vi ska besvara den och sedan i slutet av månaden så samlar läraren in allas böcker och h*n rättar och kollar så du har alla IQ's. Något som också är viktigt här är att anteckna under lektionstid. Även där så samlar läraren in din bok och rättar och om du antecknat på lektionen kan du liksom få A. "It's an easy A" ​som dom säger, och det är det verkligen. 

Vilket land har den bästa maten?
​Det är nog olika från person till person då det finns mycket snabbmatskedjor här och jag är inget riktigt fan av pizza och hamburgare i mängder. Inte heller Mac N Cheese, ugh haha. Så för mig är det absolut Sverige!

Vilket land har bäst klädstil hos ungdomar?
​Jag måste säga att jag verkligen inte tycker att den här svenska mainstream, preppy hockeystilen, ni vet med håret bakom öronen, keps / en grå för liten mössa, converse, chinos eller jeans som är uppvikta, en stickad tröja eller en skjorta är något som jag tycker är jättesnyggt men den är ju 1000 x bättre än stilen som snubbar har här. Dom har in princip sin pyjamas i skolan. Dom har på sig tofflor eller sandaler med strumpor i, ett par "sidenshorts" ni vet såna där glansiga men en vit rand på sidan och en svart text som säger typ puma. Det, matchat med ett alldeles för litet linne och "svampfrisyren" eller som jag valt att kalla den, "den använda elektriska tandborsten". 

Vilket land har bäst skolaktiviteter?
​Men shirre, USA!! Dom har så många roliga och bra klubbar. Typ key club där dom ger tillbaka till samhället. De serverar mat till hemlösa och tar hand om de hemlösa studenterna runt om i staden.

Om du skulle behöva välja, High school eller gymnasiet
​Gymnasiet, då det som sagt är mycket mer socialt och du träffar mycket människor.

Vilket land har det snällaste människorna?
​Det är nog USA. Det finns snälla människor i Sverige med men här är folk mer noga med att säga typ "vilken fin tröja du har" eller "jag tycker du är jätte vacker". Här får du typ komplimanger dagligen vilket är hur kul som helst, en blir ju så himla glad av att höra att någon tycker en är söt. Det hände mig för kanske 3 veckor sedan när jag var inne på en Nike outlet. Snubben som hälsade kunderna välkommen stannade mig och sa att han tyckte jag var snygg/söt och de slutade med att jag sprang tillbaka och gav han en lapp med min snapchat hahah. Och ja haha han snapade och gör det fortfarande!

Vilket land har de artigaste människorna?
​USA is back at it again! Här är en sjukt noga med att skaka hand och säga ​"Hi Hanna, Nice to meet you!" ​Vilket gör situationen mindre stel och jag vet i alla fall att jag känner mig sedd och uppskattad vilket är viktigt för oss alla. Kommer nog ta med mig de till Sverige när jag åker tillbaka för alla situationer blir ju så mycket lättare!

Så, det var alla frågor och svar jag hade för denna gången. Hoppas ni tyckte det var kul att läsa för jag vet att jag tyckte det var superkul att svara på! 

Vi hörs senare, puss!



Likes

Comments

USA

Hej fina ni! Måste först börja med att tacka alla som skrivit till mig och försökt stötta mig, det betyder supermycket!!

Idag är i allafall en bättre dag, har haft flera som kommit fram och pratat med mig och jag har aldrig ens sett dom innan vilket kändes kul! Hade även svinroligt i eftermiddags då jag var på vårat klubbmöte för Gay Straight Alliance där det finns riktigt skönt folk. I morgon är det pep rally och vi i klubben ska sälja klubbor och "göra" facepainting. Det blir min första pep rally och det känns sjukt spännande. Ska mest troligt på Wilsons footballgame i morgon också. Det är verkligen amerikanskt.

Till er som undrar, nej jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra än. Vi får vänta och se helt enkelt!


​Hur fina är inte mina hjärtan? Fy sjutton vad jag saknar dom!

Likes

Comments

Tankar, USA

Alltså, känner mig så frustrerad och ledsen över att jag inte mår bra. För jag gör verkligen inte det. Det känns jättejobbigt och den där tuffa starten som jag hade har som inte gått över utan den håller fortfarande i sig. Blir så ledsen av att se hur de andra utbytesstudenterna har det. Jag vet ju att de flesta endast visar de bra sidorna på sociala medier men jag vet ju också vad mina vänner säger. Typ Hanna och Emilia, och dom skulle ju aldrig ljuga och säga att dom har det bra om dom inte har det. Försöker att inte tänka på det men jag blir som påmind om det hela tiden. Det är väldigt svårt att inte tänka på det när jag ser det dagligen. Jag har tappat motivationen helt.


Likes

Comments

Tankar, USA

Det är så himla mycket tankar och känslor som florerar i huvudet. Och ingen som har gått igenom detta vet hur det känns. Så många känner sympati men de är ingen som kan känna empati i denna situationen. Har redan gått igenom stadiet hemma i Sverige över att inte ha några vänner och det suger. Det är hemskt och det gör verkligen svinont att känna att en inte duger. Jag vet ju att jag klarar mig, jag klarar allt jag vill men jag vet bara inte om jag orkar. Jag vet vad jag gav mig in på men hela denna situationen är så jävla svår och det får mig att känna mig otillräcklig även fast jag vet att jag duger. Men hur fan gör en i en situation där hur du än vrider och vänder så blir de fel? För det känns ju som ganska omöjligt men jag vill verkligen få det att fungera. Jag vill ju inte åka hem men samtidigt saknar jag strukturen, vardagen och att känna sig behövd hemma i Sverige. Och det känns så jobbigt att vara på en plats där det känns som att jag inte riktigt är helt välkommen när jag vet att jag hemma i Umeå är så jävla välkommen och älskad. Jag vet ju att min familj och mina vänner saknar mig. Tänk om det var en för stor utmaning? Ja menar att ens bestämma sig för att åka var ju as stort och mitt i allt är jag så stolt över mig själv som är här. Det är många som inte ens klarade det.

Innan jag åkte satt jag och tycket att folk som avbröt sitt utbytesår var super löjliga, jag menar hur svårt kan det vara? Jag var så inställd på att jag SKULLE klara det och det är nog därför jag känner mig som en weak ass person som ens tänker tanken på att åka hem. Men det är så svårt. Ibland matchar en inte med kulturen, samhället eller människorna. Och det är ju helt okej. Jag är inte svag för att jag tänker och funderar på att åka hem. Jag är stark för jag är ju faktiskt här. Jag som är mammas tjej, som aldrig varit borta från mamma mer än 3 veckor sitter här och det har nästan gått 2 månader. FYFAN VAD JAG ÄGER. Ni som säger annat suger.

Jag har inte bestämt mig för något, jag vill inte besluta mig om något för fort. Det får tar den tid det tar och vad jag än bestämmer mig för så kommer det lösa sig. På ett eller annat sätt.



Likes

Comments

Tankar, USA

Hej! Idag har jag absolut världens sämsta dag. Är svinledsen och känner mig nere, har gråtit så mycket och ögonlocken är fruktansvärt ömma. Jag har svårt att skaffa vänner. Och det känns så jävla hemskt att skriva det. Typ som att jag skäms. Jag är en väldigt social tjej som har lätt för att prata med människor, så vad är problemet?
En av reglerna hos min amerikanska och svenska organisation är ju då att jag inte får dricka, röka eller ta droger vilket INTE är konstigt, och då ingår också regeln att om jag vistas i närheten av alkohol eller andra droger så blir jag hemskickad om det skulle komma fram. Problemet är att här i Washington så är det lagligt att röka weed vid 21 års ålder. Att röka på här är så himla normaliserat att in princip alla gör det. Jag känner doften av weed när jag går utanför killarnas toaletter i skolan, på fotbollsmatcherna, jag ser folk som röker på gatorna, i bilar och till och med i klassrummen känner jag doften ibland, folk lägger till och med ut på mystory?! Det är överallt och även om det är olagligt att röka på när du är minderårig så händer det. Har till och med haft 4 tjejer som satt och drack på lektionen en morgon? Jag är 17 år och ska fylla 18 i februari, jag är mognare än de flesta här då vi i Sverige blir uppfostrade till att vara självständiga medans här i USA så behandlas man som barn fram tills dess att man fyllt 21. Vilket gör att många här är otroligt omogna fram tills dess att dom fyller åtminstånde 16 år och vid den åldern så börjar de dricka och sådant. Hemma i Sverige har jag inget problem att umgås med folk som dricker då det inte är olagligt så länge jag inte gör det, men här är det en regel från min organisation att jag inte får vistas på platser med droger eller alkohol då det gör att jag kan bli hemskickad vilket jag inte vill. Jag vill inte umgås med människor som är omogna och inte ta mig på allvar men jag vill heller inte umgås men folk som röker på. Och tyvärr så verkar det vara varken eller här i Tacoma. De enda personerna som ens visar minsta intresse för att lära känna mig är personer som är äldre och mognare vilket känns bra men det finns ett problem. Dom använder droger. Även om jag inte gör det så är det ett problem för jag blir obekväm och vill inte vara en del av det för det är inget jag står för- Så vad gör jag? Jag väljer bort dom för jag kan inte ens bygga en relation med dom på grund av drogerna. Och det är 1000 x svårare då det faktiskt är lagligt här. Har fått berättat för mig att det är lättare att få tag på weed än på alkohol för att det är så fruktansvärt normaliserat. Hur fan ska jag göra? VAD ska jag göra? Jag känner mig så ensam för jag har som sagt inga vänner. Får en sådan klump i magen av detta.

Ber om ursäkt för ett sådant negativt inlägg men jag vill berätta om alla mina känslor som ja har här i USA.

Saknar mina vänner hemma i Sverige

Likes

Comments

Tankar, USA

Hej på er! Några av mina vänner vet om vad som pågått under det senaste veckorna här i USA och jag var inte säker på om jag skulle skriva ett inlägg om det men eftersom att detta är en blogg om mitt utbytesår så känner jag att jag vill ta med alla mina up's and down's.

Som ni redan läst på rubriken så är det så att jag har bytt värdfamilj.
Jag bodde hos en kvinna som var ensamstående, dvs att hon inte hade barn eller partner så det var bara hon och jag. Hon är dessutom en otroligt duktig och professionell musiker och hon var med i olika orkestrar och pjäser vilket gjorde att hon arbetade väldigt mycket då hon även hade ett "vanligt" jobb också inom kyrkan. Vi hade väldigt kul ihop och jag gillar henne mycket men hennes jobb satte väldigt många hinder för att våran relation skulle kunna utvecklas mer. Jag var ensam mestadels av tiden och jag kände mig så himla ensam. Jag hade mycket hemlängtan och ville helt ärligt åka hem för det kändes liksom onödigt att vara här när jag mådde dåligt för jag gjorde faktiskt det. Jag blev väldigt stressad av situationen vilket låter svinskumt men det kändes inte alls bra. Jag pratade med min dåvarande värdmamma om det och även med min lokala kontaktperson om det och vi bestämde oss för att det var bäst att försöka hitta en ny familj åt mig då min föredetta värdmamma inte ens hade kommit in i den stressiga jobbperioden än. Jag gick in princip bara och väntade på en ny värdfamilj medans jag bodde kvar i mitt "gamla" rum. Jag var så himla stressad och det ledde till att jag blev sjuk som ni säkert redan läst om. Jag är fortfarande inte helt återställd då det har varit så himla mycket de senaste veckorna.

Efter någon vecka så berättade min kontaktperson Pam att jag skulle få komma och bo med henne och hennes utbytesstudent Rea från tyskland tills de hittade mig en ny familj, så jag flyttade in hos dom.
Dom hade det svårt att hitta mig en familj då de som ville ha mig trodde att jag skulle komma nästa år och de var inte förberedda. Det var väldigt påfrestande och jobbigt för mig, alltså herregud vad jag gråtit och tyckt detta varit jobbigt. Efter många om och men så fick jag ett brev av Pam och Rea och i brevet så var det ett litet kort. På kortet så hade dom skrivit "My dearest Hanna, I know it's been really hard not knowing where you will be this year so... will you be my swedish daughter? And swedish brother?" (Rea drev och ville att ja skulle vara hennes brorsa istället för syster haha)
Och självklart ville jag flytta in med dom!! Jag blev superglad och chockad över att dom ville att jag skulle stanna. Så nu har jag fått en ny kontaktperson då Pam numera är min värdmamma. Hon är förövrigt världens bästa värdmamma också.
Nu känns det jättebra och jag mår mycket bättre men jag skulle ljuga om jag sa att det varit lätt.

Och till er som undrar, nej jag och min föredetta värdmamma är INTE osams på något sätt!


Så detta är anledningen till varför jag inte uppdaterat något, men förhoppningsvis så kommer jag vara lite bättre på det nu. Hoppas allt är bra med er i allafall! Puss


Likes

Comments