Jag ligger och sover tryggt...
Jag drömmer...
Jag är lycklig jag ska äntligen få ett litet syskon.
Det är länge kvar, en hel evighet..
Jag har frågat mamma och det är 3 månader kvar.

Jag blir väckt av pappa... Pappa förklarar att mamma var tvungen att åka till sjukhuset inatt.
Jag har massa tankar och frågor men ingen som kan svara på dom för det är ingen som riktigt vet vad som hänt.
Jag vill prata med mamma men det går inte.
Jag saknar henne redan jättemycket.

När jag lägger mig för att sova är det jättejobbigt.
Jag undrar om mamma och mitt lilla syskon mår bra. Jag har bara varit ifrån min mamma några dygn sedan jag föddes. Om vi inte setts på en dag så har vi pratat i telefon. Jag har alltid sagt godnatt till min mamma, varje kväll....Men inte den här kvällen...

Mamma har flugits till Uppsala i helikopter nu..
Varför?
Undrar hur hon mår?
Om hon är glad eller ledsen?
saknar hon mig?
Svårt att sova jag tänker jättemycket och känns som jag har massa slem i halsen.
Jag tror jag är rädd...

Jag har fått en lillebror!
Han är jätteliten !
Jag vill så gärna se honom! Vill till min mamma nu!!

Pratat med mamma i telefon..
Hon låter glad och hon berättar att min bror är jätteliten och jättesöt.
Hon säger att hon saknar mig så otroligt mycket.
Jag saknar min mamma ännu mer nu.

Jag frågar mamma varje gång vi pratar i telefon, flera gånger om dagen, när dom ska komma hem...
Men mamma vet inte...
Hon säger att det kan dröja ett tag...
Min lillebror måste bli större och friskare först.

Tänk om det är lika länge som 3 månader?
Jag saknar min mamma, jag vill till henne nu!

Jag får jätteont i huvudet och kräks.
Jag får åka till sjukhuset.
Vill att min mamma ska vara hos mig, jag är rädd...
Jätterädd...
Pratar med mamma i telefon och hon säger att hon så gärna vill vara hos mig men att det inte går... Jag hör att hon gråter.
Min mamma gråter!
Jag saknar henne.

Varje kväll har jag svårt för att somna. Varje kväll kommer det där dumma slemmet tillbaka i min hals.
Jag har så många tankar och frågor.

Äntligen ska jag få åka till mamma och lillebror och hälsa på!!
Jag längtar så jättemycket.!

Mamma är jätteglad när hon ser mig och hon kramar mig hårt massa massa gånger.
Hon pussar mig på huvudet hela tiden och säger att hon saknar & älskar mig hela tiden.
Jag vill aldrig lämna mamma igen!

Min lillebror är jätteliten.
Han är mycket mindre än vad jag sett på bilderna mamma skickat!
Jag är glad,rädd,lycklig och ledsen.
Tror min mamma ser det på mig.
Hon är med mig hela tiden och pratar och förklarar allt. precis som hon kunde läsa mina tankar.
Vi leker och jag vill aldrig åka hem.

Jag gråter när jag ska åka..
Men mamma säger att vi ses snart igen.
Hon lovar att komma hem snart och hälsa på.
Det känns lite bättre men jag vill ändå vara kvar hos mamma.
Jag ser att mamma också är ledsen.
Och tänk om mamma alltid är så ledsen när inte jag är hos henne?

Jag pratar med mamma i telefon varje dag och en dag säger hon att till helgen kommer hon hem och hälsar på.
Jag blir glad!

Jag försöker att vara i skolan men det är jobbigt.
Varför förstår ingen mig?
Har dom aldrig varit rädda och saknat sin mamma?
Jag kan inte förklara hur jag känner, det är jättesvårt.
Men mamma förstår utan att jag förklarar, det är bra.
Jag saknar min mamma....

Mamma kommer hem flera gånger och hälsar på och då försvinner slemmet i halsen och jag är glad.

Jag vill inte till skolan!! Jag vill bara vara hos min mamma!!
Men ingen förstår!

Efter en evighet säger min mamma att dom ska få åka till sjukhuset nära mig!! Hon säger att då kan vi träffas varje dag!
Jag är så otroligt glad!
Jag ska få träffa min mamma och min bror igen och varje dag!

Sent sent en kväll på vintern efter jul och nyår ringer mamma och säger att dom äntligen kommit till Karlstad!!
Jag säger till mamma att jag vill att hon kommer hem!!
Hon säger att hon kan inte lova något men ska prata med dom på sjukhuset.
Jag väntade och väntade på att mamma skulle ringa igen...
Men hon ringde inte...Hon kom hem!!

Nästa dag följde jag med mamma och Robert in till sjukhuset.
Där var min lillebror.
Han var mycket större nu men han hade massa slangar och sladdar överallt.  Det pep nästan hela tiden och mamma försökte förklara varför.

Mamma åkte hem varje kväll och sov hos mig, det var jätteskönt.
Slemmet i halsen försvann då.
Men tillslut var mamma tvungen att vara kvar på sjukhuset även på nätterna.
Jag förstod det, min lillebror var ju liten och behövde mamma.

Jag brukade åka in till mamma nästan varje dag. Men på kvällen var slemmet i halsen tillbaka.
Ingen verkade förstå att det var mamma som var medicinen mot det... det hjälpte inte med vatten eller halstabletter.

Skolan var jättejobbig.
Jag kunde inte tänka på siffror eller bokstäver.  Jag bara tänkte på min mamma och min sjuka lillebror.
Ingen förstod mig!

Tillslut fick jag flytta in till sjukhuset till mamma och börja skolan där.
Då försvann slemmet igen och även magontet.
Mamma klagade ofta på vad jobbigt det var att bo på sjukhuset.  Jag var bara glad över att jag fick vara med min mamma och lillebror.
Vi bodde i ett rum...mamma tyckte det var trångt men jag tyckte det var mysigt.

En dag så berättade läkaren att det inte skulle dröja länge förrän vi fick åka hem med lillebror!
Mamma var jätteglad!
Vi fick ta med lillebror ut ifrån rummet ibland.
Fast då fick vi koppla alla slangar till små apparater och till stora tuber med luft.
Jag gick med min bror i barnvagnen på sjukhuset och jag kände mig jätteglad.
Mamma sa att jag såg stolt ut.

Men lillebror blev inte bättre..
Han blev oftare och oftare så där sjuk och alldeles blå så mamma fick ta med mig ut från rummet.
Det var jobbigt att se att min bror inte kunde andas. 
Men mamma tröstade mig alltid och sa att det kommer bli bättre.

Alltid när jag höll min bror var han så glad, jag älskar honom så mycket.
Läkaren sa till mig att Charlie mår så bra när jag var med honom.
Så då visste jag! bara jag var med lillebror skulle han kanske bli friskare fortare.

Dagarna på sjukhuset var långa... Jag hade tagit med massa leksaker som jag hade i lådor på toaletten.  För ute i själva rummet fick det inte plats och fanns ingen plats att leka på. Så jag lekte alltid på toaletten.
Varje måndag åkte jag och mamma hem och lagade mat som jag skulle ha och äta under veckorna på sjukhuset.
Minns att mamma frågade mig om jag inte saknade kompisarna och allt lekande nu när det var sommarlov? Jag svarade bara att jag vill bara vara med dig och lillebror.

Varje dag såg nästan lika ut...
Massa prover på lillebror, massa undersökningar och massa mediciner som han skulle ha.
Jag brukade prata och leka med honom när sköterskorna skulle sticka honom.
Jag gjorde leksaker till honom av saker som fanns på rummet. Mamma och sköterskorna sa att jag var påhittig.
Jag älskade att leka med lillebror.

En dag sa läkarna att dom ville prata med mamma och Robert.
lillebror hade varit jättesjuk och jag hade fått börjat vara ute på avdelningen där barnen som är jättesjuka låg. Jag hjälpte sköterskorna, mamma och Robert  med att ta hand om lillebror.
För läkaren hade ju sagt att lillebror mådde bättre när jag var hos honom.
Mamma var ju min medicin så kanske var jag lillebrors?
Men jag ville inte stanna ensam med sköterskorna och lillebror utan jag blev jätteledsen.  Då sa mamma att läkarna fick prata med henne där.
Jag förstod inte allt men jag förstod när mamma blev så där argledsen att det inte var så bra.

Jag frågade aldrig mamma vad det var.
Men mamma frågade mig hela tiden hur jag mådde och vad jag kände. Hon sa att hon såg på mig att jag funderade på något.

När mamma fick en kasse till sjukhuset som min pappa kom med så förstod jag nästan.
I kassan var en tavla med lera. en sån som man gör handavtryck på.
Jag frågade mamma varför vi skulle göra det. Mamma såg ledsen ut och svarade bara genom att krama mig.
Jag förstod att det skulle bli ett minne.
Lillebror var ju så sjuk.

Vi fick inte längre ha lillebror inne på vårat rum. Hans maskiner pep hela tiden och lillebror orkade inte vara uppe i mammas famn längre. Det var jättejobbig.  Mamma berättade sagor för honom och jag brukade bädda om honom och klappa honom tills han somnade.

En dag sa mamma att hon och min pappa bestämt att dom tyckte jag skulle få hitta på något kul.
Jag hade hört läkarna och mamma prata om Uppsala igen men mamma hade lovat mig att inte lämna mig igen. så jag blev glad när jag skulle få åka bort en helg och få åka karuseller och bo på hotell.

Jag saknade lillebror och mamma massor när jag var borta men visste att jag snart skulle få träffa dom igen.
Så jag trodde när vi var på väg hem att jag skulle få åka till mamma på sjukhuset.
Men mamma ringde till pappa och sa att hon var hemma.
Jag blev jätteglad!
Hade lillebror blivit frisk?
Var alla hemma?
Skulle vi slippa sjukhuset?

Jag sprang in till mamma! Hon satt i soffan... Jag var så glad!!
Men mamma var ensam och såg ledsen ut...
Mamma tog mig i knät och så strök hon mig över kinden....
Jag förstod vad som hänt!!! Jag borrade in mig i mammas famn och kramade henne så hårt och började gråta...
Mamma sa att lillebror har inte ont längre, han är fri.
Vi satt jättelänge och kramades.

Jag tänkte jättemycket.
Var det mitt fel att lillebror dog? Var det för att jag lämnade honom? Varför? Slemmet i halsen kom tillbaka... Jag älskar min lillebror.
Jag har äntligen fått hem min mamma men jag kommer ALDRIG mer få se min lillebror!!!

Det var jättesvårt att sova och jag tänkte jättemycket.

Jag var med när vi skulle begrava lillebror.
Hans kista var jätteliten och jag gråt när jag såg den. Men mamma gråt så mycket. Hade aldrig sett mamma vara så ledsen.
Jag orkade inte vara med hela tiden utan min pappa tog med mig ut. Jag stod och väntade på mamma utanför kyrkan.
Jag saknade henne...
Mamma och Robert bar ut lillebror och skulle lägga hans kista vid platsen jag varit med och valt ut.
Det verkade inte som mamma såg mig när dom kom ut.
dom ställde lillebror på en vagn och började gå..... Jag ville följa med! Jag ville vara med min mamma!
Mamma märkte nog det för Robert kom och hämtade mig. Jag gick bredvid mamma och lillebror hela vägen.
Mamma och Robert ställde ner kistan i hållet i marken.
Sen tog mamma mig så där jättenära igen och kramade mig och sa att vi säger inte hejdå till lillebror för han kommer alltid vara med oss.

Jag hade fått tillbaka min mamma, min medicin men min lillebror var borta.
Det kändes tomt och jobbigt.

Skolan började och det var inte kul. Det var jobbigt. Ingen mer än mamma verkade förstå hur jag mådde.
Mamma pratade ofta med skolan och var arg många gånger.
På skolan hade jag ingen att prata med och det var där jag tänkte mest. Ville inte vara ifrån mamma. jag var så rädd att hon skulle försvinna.
Jag grät på nätterna för att jag saknade Charlie.  Men mamma satt alltid med mig och pratade och fick mig att ibland tänka på annat. Jag grät ännu mer på morgonen på skolgården när jag var tvungen att säga hejdå till min mamma...
Min mamma hon som verkade förstå allt utan att jag behövde säga något. Hon som visste vad jag gått igenom.  Min trygghet!
Jag var 7 år när lillebror blev en ängel. Men bara för att jag är liten och inte kan förklara allt med ord så har jag faktiskt det riktigt tufft.
Jag förlorade min lillebror som jag längtat så mycket efter.... Och bara för att tiden har gått så betyder det inte att jag inte känner något ont längre.
Vissa nätter kommer det där jobbiga slemmet i halsen igen och jag tänker på lillebror. Jag saknar och älskar honom så mycket.
Min mamma säger att jag är en så stark och klok tjej och att mitt hjärta är av guld. Jag önskar bara att dom andra vuxna runt mig kunde förstå.... Förstå
att tiden inte läker alla sår.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Över ett år har gått, du skulle snart fylla 2 år...Jag kan fortfarande känna känslan när vi blev väckta den här dagen för 1 år sedan.... vi skulle åkt till Uppsala denna morgon.....Charlie skulle få hjälp där.... Jag minns hur hjärtat slog när sköterskan öppnade dörren till vårat rum, bara tanken på det får hjärtat att slå lika fort i skrivande stund... "Charlie mår inte bra" ...i nästa sekund stod jag vid Charlie.... ser spruthålen efter återupplivningsförsök..... tankar och känslor svämmar övet...det här är fel!... vi skulle sova och gå upp och ta bilen till Uppsala......Istället ser jag maskiner som visar att mitt älskade barn är på väg att dö..... allt blir till streck....det piper säkert men det hör jag inte.... Jag sliter bort sladdarna från Charlies bröst...Jag hör läkaren säga att han kan plocka bort tuben......Jag backar.... där ligger mitt barn....Mitt älskade älskade barn....Min kämpe....Min värld..... död....... han är kritvit...hans små läppar är blålila...han börjar redan bli kall....Känner en känsla av overklighet....det händer inte....Jag drömmer.... världens hemskaste dröm....nyp mig.....skrik högt....väck mig.... 1 år sedan... älskade älskade Charlie.....saknaden är så enorm att ord inte räcker till....Och kärleken till dig är än större än saknaden.... Någongång, någonstans möts vi igen och då är evigheten vår ❤ Min lilla ängel, min butterflybaby ❤

Älskade underbara barn mamma saknar dig mer och mer för varje andetag jag tar.

Likes

Comments

Innan Charlie somnade in och innan jag visste hur det är att förlora ett barn så förstod inte jag människor som la upp bilder på sina barn när dom somnat in.
Tyckte att det var obehagligt och extremt konstig handling av dessa föräldrar.
Nu förstår jag varför...
Iallafall hur det är för mig..
Ni vet känslan när man nyss blivit förälder, man vill visa och tala om för hela världen vilket vackert barn man skapat. Det känns som det man känner och upplevt är man helt ensam om.. Man är världens lyckligaste och vill tala om för hela världen vad fantastisk man känner sig och vilken enorm lycka man känner.
När jag var och såg lilla Charlie sista gången så sa jag till prästen -det är så hemskt att något så vackert ska gömmas under jord.
För han var så vacker..
Jag frågade läkare senare om dom gör något med kroppen för att den ska hållas "fin". Borde veta att det gör dom inte, men Charlie var så otroligt fin att det såg ut som han låg och sov.
Endast händerna var missfärgade. Ansiktet hade färg, läpparna var blodröda och han skimrade likt pärlemor.
Inte alls så som han såg ut strax efter att han somnat in. Då var läpparna lilablå och hela han var kritvit.
Det här har lett till att jag har velat visa honom för mina nära och kära. Velat visa vad otroligt rofylld och vacker han var.. Jag förstår och respekterar att dom inte vill men önskar så enormt ibland att man kunde visa... Varför?
För att begäret om att visa det underbaraste och vackraste man har inte försvinner bara för att barnet blivit en ängel. Nästan har det förstärkts, det är ju faktiskt dom absolut sista bilderna jag har på mitt älskade barn... Jag kommer aldrig någonsin få några fler foton på honom, aldrig..
Många kommer nog tycka som jag gjorde innan jag blev mamma till en ängel angående detta inlägg.

Har funderat och tänkt att visa bilder på Charlie efter han somnat in. Men inte gjort det av respekt till mina läsare. Och vet inte ens om man får lägga ut sådana bilder.
Men skulle vilja visa vad vacker han var och kanske kunna ge andra nyblivna ängla föräldrar som tvekar som jag en gång gjorde ifall jag skulle våga se Charlie igen eller ej.
Tack vare andra änglamammor och de bilder jag fick se på deras barn när de somnat in gav mig modet att "våga" se Charlie en sista gång...
Och jag vet nu att jag hade ångrat mig så länge jag levat om jag inte hade gjort det...

någongång någonstans träffas vi igen mitt älskade älskade barn ❤

Likes

Comments

Livet går vidare... Lär man sig leva med sorgen och saknaden? Ja det gör man, men livet blir aldrig mer detsamma...aldrig. Jag har inte "kommit över" sorgen, och definitivt inte saknaden, bara för att mitt liv fortsätter... bara för att jag ler eller skrattar betyder inte det att sorgen och saknaden inte finns. Den finns och den ligger ytligare och tyngre än vad jag visar. Vi var och blev fotograferade för ett tag sedan och när jag såg bilderna på mig hoppade jag till.... Tänkte inte mer på det förrän min dotter ville ta några bilder på mig och Robert under semestern. När jag även på dessa bilder såg samma sak jag gjort på bilderna tagna i studion kändes det tungt.... Jag ler på bilderna...Men leendet är enbart på läpparna. Mina ögon avslöjar allt,, sorgen och den sjukt jobbiga saknaden. Troligen ser inte andra detta utan det är nog bara jag, för visst kan ett leende dölja mycket.... Samtidigt är jag så otroligt lycklig, jag har två barn här på jorden som betyder allt och lite därtill, två helt fantastiska bonus barn som jag inte skulle kunna leva utan. Jag har världens mest underbara och fantastiska sambo och bonuspappa till mina barn, och i oktober har jag den enorma äran att få bli hans fru. Jag har en fantastisk familj som jag älskar mer än livet och skulle kunna göra allt för.... Jag har så mycket att vara glad och lycklig för och över och saken är den att jag äntligen börjat tillåta mig själv att vara det. Både för min egen skull men också för de människorna runt mig och då i synnerhet mina barn. Detta var något jag inte tillåt mig själv göra eller vara första året. För hur och varför ska jag vara glad eller få känna lycka när mitt barns hjärta slutat slå???Alla tankar och känslor är väldigt svåra att förklara, att vara lycklig samtidigt som man hela tiden lever på gränsen för att helt rasa ihop och bryta samman är det möjligt? Ja absolut men det går nog aldrig riktigt förklara hur.... Jag tänker på Charlie hela tiden och det är ingen underdrift. Han finns i mina tankar från morgon till natt och ofta i mina drömmar. Tankar som "hur hade Charlie reagerat på att känna gräset under sina fötter","hade Charlie, precis som sina syskon, älskat mammas köttbullar" , "hur hade Charlie sett ut nu?" Tankarna och frågorna finns där hela hela tiden.... Önskan om att få känna honom nära, känna hans lilla hand i min....stoppa om honom och se honom sova för att sedan vakna....den önskan blir bara högre och högre.... Och tanken på att det aldrig kommer hända blir allt mer och mer jobbig.... Att jag sett mitt barn sluta sina ögon för sista gången...sett allt ta slut....upplevt det största felet i världen, att föräldrarna överlever sina barn. Jag har upplevt det där otroligt hemska man bara läser om... Läser och gråter över.... det är numera min verklighet, mitt/vårat nya liv..... Och alla är vi olika, alla hanterar vi saker annorlunda.... Men finns inget som är rätt eller fel! Det är något jag lärt mig nu. Till att börja med tillät jag mig själv bara att göra och vara så som det förväntas att man ska reagera och vara... Var rädd att folk skulle döma mig om jag gjorde något utanför den där ramen om hur man ska bete sig efter att ha förlorat ett barn. Och att folk förväntade sig ett visst beteende, låsa in sig och gråta och bryta ihop, stämde mer än vad jag trodde.... Det märkte jag efter att lyssnat på min kurator och läkare... Fick råden från dom att göra "roliga" saker, försöka hitta något att lägga fokus på. För mig föll det naturligt att göra dessa saker med barnen och lägga all tid på dom, men sakta men säkert tröttnade dom och medan dom var i skolan, hos kompisar eller sov så orkade jag knappt andas... Då fanns ingenting mer än tankarna att fokusera på... Var tvungen att hitta något mer "roligt" att göra... Blev då att jag började måla och baka... Och dum som jag var så delade jag detta på instagram. Och det var då jag förstod vad rätt jag hade om att man förväntas reagera och agera på ett visst sätt. Kommentarer och ifrågasättningar om hur jag orkade göra sådana saker men inte jobba och om jag inte har något annat/bättre för mig än att baka är bara några exempel på vad rätt jag hade...  Innan mitt liv ändrades så kunde jag också vara dömande, så antar att meningen "genom sig själv känner man andra" passar in att skriva nu... Kunde inte förstå hur folk kunde springa ut och festa och "ha kul" bara några veckor/månader efter dom förlorat en närstående  (barn,förälder,vän)! Nu är det ju en viss skillnad på att baka och att festa men för deras del kanske det var deras "räddning", deras sätt att fly från verkligheten en stund... Dels pga just sådana här exempel så skriver/bloggar jag. Vill på alla, eller iaf många, sätt få andra att förstå hur det är att förlora varannat andetag.  Att aldrig någonsin bli hel igen.... Och under tiden man lär sig leva med sorgen och saknaden och försöka hitta sitt nya jag så finns det inte mycket som är rätt eller fel....

Kommer nog bli lite röriga inlägg nu när jag börjat igen. Har så mycket jag vill förmedla,ventilera och skriva.
Hoppas ni har överseende med detta

Likes

Comments

Döden är något jag alltid har fruktat,hatat och haft en extrem ångest över.
När jag var yngre gnagde tanken mig varje natt att jag kommer försvinna någon gång, och så även alla runt mig. Dom tankarna kunde driva mig till vansinne. När jag blev äldre så försvann dom nattliga tankarna mer och mer tills en natt.
Några veckor efter att My, vid 2 månaders ålder, fått en extrem kraftig allergireaktion på mjölk.
(Vi ,jag och hennes pappa,trodde inte hon skulle överleva. 2-3 fall på ca 60 år som dom visste om som reagerat så som vår My gjorde. )
Då kom tankarna igen...
Största och jobbigaste scenariot som mina tankar handlade om var mina barn, tänk om dom skulle försvinna för mig, tänk om någon av dom skulle dö! Bara tanken fick mig att ligga sömnlös och må riktigt dåligt. Det gick månader med dessa tankar, och månaderna blev tillslut år med samma tankar om döden och mina barn.
Hamnade i en ganska djup och långdragen depression, det förstod jag inte då det kom långt efter.
Har nog ätit/testat minst 10 olika antidepressiva mediciner och gått hos kurator 1 gång i veckan under många många år.
Nu har det jag fruktat så extremt hänt, mitt älskade lilla barn finns inte längre...
Han är död...
Jag har begravt mitt barn!
Jag har sänkt ner hans kista i marken!
Jag har sett mitt barn dö!
Jag har känt hans värme försvinna!
Jag har kysst hans kalla panna och strukit hans knubbiga och likstela kind!!!
Han är död!
Mitt älskade älskade lilla barn...

Jag kan inte säga att jag hamnat i en depression efter att jag förlorat mitt barn.
Jag hamnade i en depression av rädslan över att förlora mitt/mina barn(fanns ytterligare faktorer också).
Men det man hamnar i efter förlusten av sitt barn är något mycket djupare och mörkare än någon sorts depression jag någonsin hört talas om. Man kan inte jämföra det med en depression.
Den dagen man förlorat sitt barn har man förlorat
lusten och lyckan över livet,halva sitt hjärta, vartannat andetag och sig själv....
För hur kan man leva när ens barn har dött?
Jag vet faktiskt inte....

Ingenting kommer någonsin att bli detsamma,
allt är förändrat...
Jag är trasig, jag är inte längre jag...
Och tanken på att mina barn inte bara har förlorat sin lillebror utan också den mamman dom en gång hade.....det gör ont....det gör så ont att mina barn alltid kommer  ha en trasig mamma....
För livet blir aldrig mer detsamma..

Du är en saga för god, för att vara sann(?)
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna, aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Min underbara ängel,min saga
jag saknar och älskar dig
mer än ord kan beskriva
💕

Likes

Comments

Vad trodde jag egentligen?
Att det skulle kännas bättre när viloplatsen blev "hel" när stenen blivit monterad?
Känns mer verkligt än vad det gjort på länge.
Och det gör så ont, så fruktansvärt rysligt ont.
Mitt älskade barns kropp ligger i marken! Nedgrävd och jag får aldrig mer i mitt jordeliv känna hans värme, hans närhet inte heller se honom växa upp.
Jag vill bara ha honom tillbaka!!
Min ljumma kaffekopp i min hand får mig att tänka på hans små varma händer i mina...kylan av det kalla dörrhandtaget i min hand när jag ska gå in påminner mig om sista gången jag rörde honom, hans knubbiga stela kinder.....kysste hans iskalla panna... det mesta får mig att tänka på tiden med mitt älskade barn. Det går inte en timme på dygnet som han inte är med mig i tankarna.
Men på något vis trots att det gör ondare så är jag "glad" över att hans viloplats äntligen är "hel".

Älskade lilla Charlie,
mamma saknar dig så obeskrivligt
mycket
💕
Älskar dig mer än livet
Och när mamma levt klart och tagit hand om dina fantastiska syskon då är
evigheten vår
💕

Likes

Comments


När en blomma bryts av 
i sin vackraste blom 
då blir marken så trist 
och så fruktansvärt tom. 
Men kanske ändå 
att det någonstans finns 
en äng eller undangömd skreva, 
dit blommor som brutits för tidigt 
får komma och fortsätta 
växa och dofta och leva… 

Inte kan väl den blomman 
förvandlas till stoft 
som av himlen har fått 
både färger och doft? 
Men kanske ändå 
att det någonstans finns 
en kärlek som allt kan förklara: 
att den som har gjort 
den blomman en gång 
nu vill ha den tillbaks 
för han kan inte mer 
vara utan den bara…

Atle Burman
Ur diktsamlingen: "En källa av ljus". 

fick denna text skickade till mig idag,
och visst är den otroligt vacker.

🌷

Vill passa på att tacka alla igen som skriver till mig,finns för mig och tänker på mig ❤
Ni är fantastiska och erat stöd betyder mer än ni anar, vetskapen om att ni finns och tänker på mig/oss värmer mitt trasiga hjärta något enormt💕
Tusen tusen tack snälla underbara ni
💕

Likes

Comments

Det här är en liten del av det sista som jag filmade på sjukhuset....Vi visste till 99% att han inte skulle klara sig då. Det var fruktansvärt jobbigt, obeskrivligt..... Ville hålla honom nära men han orkade bara korta stunder....maktlöshet....att hålla sitt barns hand och se in i dom där två små nyfikna ögonen och veta att dom kommer snart slutas för evigt och jag kan ingenting göra....det ÄR det hemskaste en förälder kan uppleva....det måste det vara.... Jag viskade så sååå många gånger -snälla lilla Charlie visa läkarna att dom har fel....... Försökte hela tiden att inte gråta när han var vaken, det var svårt men berättade sagor för att hålla tårarna borta.... Och nu håller jag tårarna borta för de andra barnen skull.... Och är nog inte bara för barnens skull utan för alla i min närhet....ett leende från mig har jag fått för mig underlättar för andra.... Men det blir allt svårare att hålla den "fasaden" . Jag vill på ett sätt få alla att förstå att alla känslor och saknaden bara blir allt svårare att hantera och att jag känner mig så otroligt svag,trasig och ensam.....vill bli förstådd utan att förklara..... Men ingen, inte ens min sambo, kan läsa mina tankar. Allt är så svårt att förklara, känslorna nästintill omöjligt....mina barn och familj gör mig lycklig men det tar inte bort känslorna och sorgen över att ha förlorat mitt barn. Kan nog ibland låta som om att jag inte är lycklig någon gång....men det är jag..Min familj gör mig lycklig men som skrivet
det får inte bort det onda...
Jag kan nog tyckas stark och kanske är jag det ,
men det känns inte så.
Jag blir arg och ledsen över mycket, men låter det oftast stanna kvar inom mig. Jag tar tabletter för att kunna sova och tabletter för att orka med dagen. Försöker naturligtvis in i det sista att inte göra det och jag har hellre 3-4 sömnlösa nätter än att ta något men ibland måste jag... samma sak på dagarna.
Jag tänker hela tiden på Charlie, tyvärr oftast på allt jobbigt han fick uppleva. Och är det inte det så är det alla "om" tankar... Jag försöker hålla allt flytande här hemma och jag försöker till 100% att alla här hemma ska må bra men ibland,vilket blir allt oftare, brister det, jag orkar inte, det blir tvärstopp!  Och då stuper allt....
Det är oftast då jag blir arg istället för ledsen...
Jag blir allt mer orkeslös och trött... Känns som om den där tunna tunna linan jag balanserar på snart brister... och vad händer då? För alla "måsten" fortsätter att finnas och komma även om min ork inte finns...
Vem tar över då
?
Jag är nog "stark" bara för att jag inte har något val, för ingenting skulle fungera annars...
Men låt mig få vara svag ibland,
för jag behöver det.

(filmsnutten ligger på min instagram Jenniemedie80, då den inte gick att lägga upp här nu)

Likes

Comments

Här, i den stilla gryningen
Kan jag känna, allting andas, igen
Dom tunga molnen
Drev iväg med vindarna
Inga tårar, ifrån himlen, blir till regn
Vi, hör orden i en sång
Som finns kvar här i våra hjärtan
Nu, i lugnet efter storm

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men han lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Kärleken är

Och när natten sänker sig
Är vi trygga i varandras andetag
En vind, som smyger sig hit in
Bär en doft utav vilda rosor

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men han lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Kärleken är

💕

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men han lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Att kärleken är...

Likes

Comments

Lycka är fel ordval men idag fick vi besked om Charlies sten, dom hoppas hinna montera den innan alla helgon.... som skrivet är lycka fel ord och känsla men det kommer kännas "bra" att den äntligen kommer .
Senaste dagarna har varit extremt jobbiga, saknar och tänker på min kämpe mer och mer för varje dag..... Tankarna och saknaden blir bara tyngre och tyngre.... Jag vill bara ha honom här, känna honom nära,visa honom vad mycket jag älskar honom..... Det driver mig till vansinne och känns som jag stänger in mig mer och mer.... Min sorg förvandlas mer och mer till ilska och jag hatar att jag aldrig mera kommer bli hel! 

Likes

Comments