Ända sedan jag fick ångest så har jag suttit och tänkt på hur jag kunnat få ångest.
Och jag har hittat så många orsaker i mitt beteende över hur jag har hamnat här, det är inte bara p.g.a rånen.
Utan mycket av mitt beteende har gjort att jag har drabbats av ångest.

När jag bodde hemma så var allting städat och fint, jag städade mitt rum så ofta jag kunde,
för jag älskade verkligen att ha rent. Jag kunde ställa mig och städa kl 01.00 för jag inte kunde sova om det
inte såg rent ut. När jag storstädade mitt rum kunde det ta halva dagen, och mitt rum var inte ens stort.

Nu när jag har en lägenhet med min sambo så har detta beteende bara blivit värre, jag satte så stora krav
på mig själv. Lägenheten skulle skina VARJE DAG!
Jag kunde vakna 08.00 och städa innan jag skulle till jobbet kl 11.00 , diska , dammsuga, fixa och dona.
När jag kom hem och såg att min fästman lagat mat och inte diskat efter sig fick jag världens utbrott.
Kan ha inte diska efter sig som jag gör, kan han inte lägga tillbaka alla saker där dem skulle vara?
Jag har lagt ner dagar & timmar på att städa detta hem , att det tillslut blev ett fängelse.
Detta var och ÄR inte sunt.

Alla mina lediga dagar och mina timmar gick åt städning. Om jag inte städade så fick jag panik och mådde dåligt.


När jag började gå till min kurator så såg jag hur hennes ögon spärrades upp när jag berättade
över mitt beteende, och hon sa något som har fastnat hos mig i huvudet.

- När du dör vad vill du att folk ska komma ihåg om dig?
# Jag vill att de ska komma ihåg mig som en glad och sprallig person.
- Ja det hoppas jag, för de kommer iallafall inte säga "Ja hon hade iallafall rent hemma för hon städade i hela sitt liv"

Det fick mig att tänka på att varför jag egentligen städar så mycket, ska kungen komma på besök?
Måste det verkligen vara så himla rent?


Min svärmor sa även en väldigt bra sak till mig som jag bär med mig,
- Amra, vi kommer inte för att hälsa på er lägenhet utan er, vi bryr oss inte om det är stökigt.
Ett hem är ett hem när det är stökigt, det bevisar bara att någon bor här.

Att inte städa har varit en kamp, att låta allt vara , men alltså vilken frihet för mig.
Nu städar vi då och då, nu ser det ut som ett hem.


Hur många böcker måste behöva släppas om ångest och krav?
Hur många podcasts måste vi lyssna på innan vi fattar? Innan vi lyssnar och förstår vad vi utsätter oss själva för.
Jag har under dessa månader jobbat med mig själv när det gäller städningen, jag sätter inte längre lika mycket
krav på mig själv att det alltid ska vara skinande rent hemma. För det är inte värt att må dåligt över.





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det värsta med ångesten är nog alla tusen tankar som snurrar på i huvudet och ställer till det för mig.
Jag vet att det bara är jag som kan ändra på hur jag tänker, men vissa dagar är det bara så jobbigt att kämpa emot dem. Kan ni tänka er att varenda dag gå runt och kämpa med alla negativa tankar, och sedan tänka en positiv som sedan ställs om till en negativ. Det är så himla jobbigt.


Den värsta tanken är att jag aldrig kommer bli bra igen och att jag ska leva med overklighetskänslor hela mitt liv.
Det är min största rädsla, även att bara dö sådär, min dödsångest har aldrig varit så stark förut som den är nu.
Jag tänker att det är något fel på min hjärna som läkarna har missat, eller att jag bara kommer bli helt galen
och inte veta vem jag är tillslut.

Min psykiatriker säger att mina overklighetskänslor kommer att gå bort med tiden, men det är så himla jobbigt
att vänta. Jag vill bara att dem ska försvinna NU helst för 2 månader sedan, eller att dem aldrig uppstod.

För er som inte vet vad overklighetskänslor är, så är det som att man lever i en drömvärld, du vet att det du ser är verkligt men hjärnan orkar inte ta in intrycken riktigt för att den är så psykiskt utmattad. Det är hjärnans försvar emot alla ångestattacker och allt psykisk påfrestning som skett de senaste åren. Att hjärnan reagerar på detta vis betyder att den funkar som den ska och är helt frisk, men för mig så känns det hemskt. Men jag kämpar på varje dag, jag försöker verkligen att njuta av livet även fast det är jobbigt. För jag vet att en dag kommer allt kämpande att löna sig.

Det bästa jag vet är när jag är distraherad, är med människor som jag älskar som får mig att komma ifrån dessa overklighetskänslor några timmar. Det är de bästa timmarna på dygnet. Jag vet att jag kommer bli frisk ifrån detta, det är många som blivit det. Och jag måste börja tänka mer positivt, jag är trött på att gå i samma tankecirkel.

Jag tänker klara detta och jag ska klara detta.
Jag är inte en person som ger upp, jag kan falla och falla.
Jag kan gråta tills tårarna är slut.
Jag kan springa tills mina ben inte orkar.
Jag kan falla till det djupaste hålet.
Men jag kommer fan alltid tillbaka starkare än någonsin så FUCK ångest!

Likes

Comments

Jag försökte att dämpa ångesten på mina egna sätt, med promenader, musik och filmer.
Men jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Alla mina hobbys som jag hade älskat att göra
blev helt plötsligt tråkiga, jag tappade lusten till det mesta, och jag tappade även glädjen till saker.

Jag lät mina overklighetskänslor ta över min vardag, och dem blev bara värre och värre för varje dag som gick.
Jag kunde sitta i soffan och kolla på min kropp och tänka "Är detta verkligen jag? Är detta mina händer?"
Allt kändes som en dröm, det kändes som jag levde i min lilla bubbla, helt avskärmad från omvärlden.
Jag såg alla människor och byggnader runtomkring mig, men min hjärna vägrade ta in alla intryck.

För mig var/är inte ångesten värst, utan för mig var och är det overklighetskänslorna som tar knäck på mig.
Jag har haft dem konstant varje dag i några månader och har dem fortfarande. Jag gick runt i månader och trodde
jag hade en tumör i huvudet för jag kunde inte alls förstå att det var min ångest som fick mig att känna såhär.

Jag har alltså gråtit konstant i 3 månader varje dag p.g.a dessa overklighetskänslor, och de blev allt värre för varje gråtattack jag fick. En eftermiddag på jobbet fick jag så ont i hjärtat att jag nästan ramlade ihop.
Jag ringde min syster och skrek att hon måste ta mig till akuten för jag höll på att få en stroke.
Jag hade haft ångestattacker, men inte en så här intensiv.

Jag fördes till hjärtläkaren direkt och förklarade allt som jag varit med om & min ångest.
Hon frågade om jag fick något ångestdämpade och jag svarade Atarax.
För er som har grov ångest vet att atarax knappt hjälper, iallafall för mig.

Vi pratade en stund och kom fram till att jag skulle sättas in på Venlafaxin.
Och nu började tankarna igen, "Vill jag verkligen gå på tabletter? Kommer jag någonsin få ett normalt liv? Kommer jag kunna sluta med dem?" osv osv. Men hon förklarade för mig.

Att om jag inte började med dem så skulle jag vara helt förstörd och inte orka något, jag grät konstant i 3 hela månader.
Hon berättade att jag behövde en paus och börja tänka klart när det gällde ångesten. Och jag var livrädd.
Jag läste biverkningarna och dem var alltifrån roliga. Jag började istället gråta över biverkningarna man kunde få.
Jag googlade runt, och vilken människa som helst vet ju att google inte alltid är ens bästa vän. Ännu en gång förvärrade jag situationen för mig själv.

Tillsammans med kuratorn & läkaren bestämde vi att jag skulle sättas in på Venlafaxin, jag ville ge det en chans.
Och just nu har jag knappt några gråt/panik attacker men jag är fortfarande under inkörningsperioden som det heter.

Livet blev lite enklare och jag har en bit kvar till mål.






Likes

Comments

Allt började med en vecka med världens hemskaste influensa. Jag kunde inte gå , stå eller röra mig överhuvud taget. jag kunde varken sova eller vara vaken och jag helt ärligt brann både inombords och utanpå kroppen. När jag väl blev frisk så mådde jag ändå inte bra.

Jag kände mig dimmig i huvudet hela tiden, ont i huvud och mage och mådde allmänt dåligt. Jag började nojja över min hälsa.
Så jag åkte till vårdcentralen och begärde att få lämna ett blodprov där de kollar igenom allt i blodet.

Samma dag som jag hade lämnat prover så började jag logga in på mina vårdkontakter 100 gånger för att se mitt provsvar. Jag sökte på Google efter varje provsvar och vad alla värden skulle ligga på. Jag började söka på massa sjukdomar och allt blev bara mycket värre. Så denna kväll spydde jag medan jag grät och hyperventilerade.

Jag vägrade att lita på vårdcentralen och provsvaren, allt såg bra ut och var bra. Så varför mådde jag så otroligt dåligt? Varför var jag fortfarande dimmig i huvudet ?
Jag började tro att jag hade en hjärntumör, jag hade ett sådant tryck i huvudet och jag var så rädd.

Jag började få en massa mörka tankar i huvudet, vilket gjorde hela situationen mycket värre. Jag grät varje kväll, jag fick panikattacker hela tiden, varje morgon och kväll.

Efter 2 månader med konstanta panikattacker, gråtattacker och tankar malandes 24/7 så började jag få konstanta overklighetskänslor. Jag kollade på mina händer och undrade, är detta verkligen mina händer, går jag verkligen på denna gata. Hela mitt sinnesintryck var på semester. Jag kunde se omgivningen men min hjärna orkade inte ta in intrycken.   Med dessa känslor så blev allt ännu värre och resulterade i ännu fler attacker.

Jag började tro att jag skulle bli galen , jag började söka efter massa psykiska sjukdomar som schizofreni och andra sjukdomar. Trodde jag skulle glömma bort vem jag var. Blev så rädd och ringde psyk akuten ungefär 10 gånger per dag.

Dem var inte så bra på att stötta mig, de gjorde allt bara mycket värre då de inte ens lyssnade på vad jag hade att säga och lät kalla. Jag tröttnade på att ringa dit och gav upp.

Medan jag fajtades med overklighetskänslor varje dag så genomgick jag en fight med vårdcentralen. Jag stod på en väntelista till kuratorn. Jag fick verkligen ringa 4 gånger i veckan för att se hur de gick. Till och med läkarna hade kontaktat kuraturerna för att jag behövde hjälp snabbt. Det som fick dem att agera var ett samtal där jag grät i minst en timma.

Jag skeppades hit och dit, ring hit och ring dit. Det blev en katt och rått spel där man bara jagade runt. Så tillslut när jag fick min kurator så var det så himla skönt.

Det är så sjukt att en människa som mår så psykiskt dåligt och aldrig haft ångest förut måste jaga runt på detta sätt. Jag var helt ny inom ångesten. Enligt mig så måste vården börja ta människor med psykisk ohälsa mer på allvar och ge människor mer information och stöd. Från första dagen tills man blir bra.

Fortsättning följer..

Likes

Comments

Hej.


Nu var det ett tag sedan jag skrev, några månader faktiskt, men jag har precis fått min psykiska styrka tillbaka och nu orkar jag skriva igen.


Det som hände mig för mer än 3 år sedan är en utav orsakerna till att jag utvecklat min ångest.
För ca 3 år sedan så blev jag utsatt för ett grovt beväpnat rån på jobbet jag jobbar på.

Jag hade alltså en pistol tryckt emot mig och blev hotad till livet om jag inte löd dessa gärningsmän.
För att göra en lång historia kort så sköt dem inne i butiken och hela mitt liv swishade förbi framför mina ögon.
Jag visste inte om det var jag som hade blivit skjuten eller någon annan, men som tur var hade skottet träffat en vägg.

Jag var hur rädd som helst , i chocktillstånd och mådde så otroligt dåligt. De hade tagit ifrån mig min trygghet på jobbet
och i livet. Polisen gjorde väl sitt jobb så gott de kunde med att hitta gärningsmännen. Och inte nog med rånet så visste jag att dessa män gick fria. Även fast rånet inte var riktat emot mig personligen så tog jag det personligt.

När det gått några veckor och jag vågade börja jobba som vanligt, så sker det man inte tror ska hända igen.
Jag jobbar mitt första kvällspass på länge, så kommer det in en maskerad man med en machete kniv och rånar mig IGEN...man tänker VAD ÄR CHANSEN!? TVÅ GÅNGER INOM LOPPET PÅ EN MÅNAD!? Jag blev så rädd ännu en gång.
Det kändes som att mattan rycktes bort under mina fötter och jag föll tillbaka till ruta ett igen. Jag tappade motivationen
till jobbet , till att ens våga gå ut igen och jag var så trött på att vara rädd. Inte nog med att man förhördes 100 gånger med samma frågor och psyket var på 0.

Mitt i allt så började jag resonera med mig själv, det var inte värt att hänga upp sig på dessa händelser.
Jag började med bebissteg börja gå på stan ensam, jag började jobba dagar istället för nätter.
I början hade jag alltid någon med mig på jobbet för att bygga upp min trygghet inom mig.
Jag tog hjälp och gick iväg och pratade med en person som verkligen hjälpte mig upp.

Ni vet när man precis har tagit sig upp igen och livet ännu en gång har börjat rulla och det börjar kännas bra och
man vågar vara glad igen....mitt i detta så skulle det bli rättegång emot ett utav gärningsmännen.

Tänk själva att ni sitter mittemot den som nästan förstört ert liv, som sitter och flinar och skrattar.
Att man sitter där och måste riva upp plåstret om och om igen, att bli kritiserad och utfrågad om man
verkligen uppfattade hela händelsen rätt och om vissa saker verkligen har hänt.
En hel dag gick åt denna detta, och jag var psykikst uttömd. Detta hade präglat mitt liv hela det året, det var det enda
min tid och mitt liv cirkulerade runt. Förhör, grubbande på nätterna och att försöka bygga upp sitt psyke.

Jag tyckte att det gick förvånansvärt bra att ta sig upp igen, och människor kunde knappt förstå hur jag hade
kunnat börja jobba efter bara en vecka, och se glad ut. Men sanningen var att jag var rädd, varje sekund i mitt liv,
vardenda rörelse runt mig reagerade jag på, minsta lilla ljud fick mig att hoppa till. Men jag var fast besluten att ta mig upp och inte låta dem vinna. Det har varit en kamp som varit sjukt jobbig.

Men jag har alltid haft så otroligt fint stöd runtomkring mig från familj, vänner.,pojkvän, svärfamilj och helt underbara kollegor på jobbet.
Utan dem hade jag aldrig klarat mig så långt.

Men det finns något som heter fjärilseffekten , saker & ting slår till längre fram i framtiden.
Och för mig hade detta hänt, ångesten hade börjat slå till efter alla dessa år med rädsla och stress.


Detta ör den korta versionen av allt som hänt, men detta är det jag orkar dela med mig av just nu.

Tack för ni orkat läsa så långt för er som kommit så långt, och de kommer fler inlägg.
Jag kommer berätta mer om min ångest & vad som kommer med det.

Likes

Comments

Hej & Välkommen till min blogg.


Efter många om och men så har jag valt att börja blogga om allt mellan himmel & jord.
En av anledningarna till att jag började med denna blogg var för att få skriva av mig och prata
om panikångest som jag har börjat få.

För mig som precis har börjat få panikångestattacker upplever jag att det finns för lite information om detta.
Att få en panikattack var för mig något helt nytt, något jag aldrig har gått igenom förut. Visst har jag fått vanlig panik.
Men inget i närheten av en riktigt attack. Jag förstod inte vad som hände med kroppen & tankarna.

Jag stod bara där och hade äckliga känslor som gick igenom hela kroppen. Ju fler gånger attackerna kom,
desto räddare blev jag. Jag blev rädd för att jag inte visste vad det var. Jag blev rädd för att få en till panikångest attack.
Ja, jag blev rädd för de mesta. Och de som inte känner mig, jag är en människa som bara grubblar på allt & ingenting.
Jag blir lätt orolig och rastlös, jag måste alltid ha något att göra för att känna mig tillfreds.

Livet går inte alltid som man själv har tänkt sig, ibland händer det väldigt dåliga saker, och ibland händer det väldigt bra saker. Och några händelser har tagit mer på mig än andra.

För några år sedan föll jag offer för två beväpnade rån i butiken jag jobbar, rånen hände en månad emellan.
Och det är det jag tror har framkallat dessa ångestattacker några år senare efter händelsen. Jag har nog inte
bearbetat det på bästa sätt som jag borde. Så nu tänker jag ta tag i detta på bästa sätt och komma ur denna
situation jag har hamnat i och jag tänker komma ur den starkare än någonsin.

För er som läser min blogg så Välkomnar jag er till mitt liv.
Och tänk på att hålla en god ton om ni ska kommentera,positiva tankar är de bästa som finns.

I nästa inlägg kommer jag gå in djupare på vad som hänt mig och hur allting gått.
Det känns skönt att ha börjat blogga igen efter så många år.

Godnatt.






















Likes

Comments