Jag vill skrika, bara skrika rakt ut, skrika tills luften i mina lungor tar slut, skrika tills stämbanden går sönder så någon kanske kan förstå hur jag känner inuti, på insidan där hjärtat slår så otroligt fort, där inne där allt bara värker och gör så himla ont.
Jag vill bli hel, jag vill att någon ska laga mig för jag klarar verkligen inte av detta längre.
Jag känner för att slå, bara slå och slå tills all ilska försvunnit.
Jag vill ta igen tid, jag vill ha tillbaka mitt liv.
För det är någon som tagit det ifrån mig.
Jag orkar inte och jag mår bara sämre och det blir bara värre. Jag kommer snart inte orka hålla uppe en fasad mot alla. Jag håller på att gå sönder. Totalt.
Mitt hjärta är redan förstört.

Du tittar inte på mig längre, inte som du gjorde förut och det gör så ont i mig, du pratat inte med mig.
Du söker uppmärksamhet hos andra.
Jag duger inte, jag är inte tillräckligt bra. Jag har förstått det.
Om du inte älskar mig längre, släpp mig då istället.
Gör inte mer skada än vad som redan blivit.
Jag känner att jag kan ge upp precis allt för dig, men om du inte är redo så kan jag inte tvinga dig att stanna kvar.

Oron i min kropp bara växer, för så fort du inte är nära mig längre vet jag att det finns en annan, som är mer intressant. Som du ser, som du vill ge din tid.
Medan jag sitter och tror att allt är så bra. När det inte är det, när det inte har vart det under en längre tid, vilket du fått mig att tro.

Jag är så vilse. Jag vet att vi ska försöka fixa detta.
Du säger ju att du vill vara med mig. Men jag vet inte.
Du ser inte mig längre.
Jag är inte intressant.
Bara något du har, någon du vet väntar.

Förlåt för att jag inte är det du drömt om.
Jag kommer aldrig bli det. Förlåt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 94 readers

Likes

Comments

Ibland så känns det som att allting omkring mig bara svävar förbi och jag kan inte riktigt bromsa in.
Tiden försvinner och jag vet inte hur jag ska göra för att ta vara på dagen. Den senaste tiden har jag haft så svårt att hålla koll på dagarna, tiden eller datum. Vilket skrämmer mig då jag oftast alltid brukar ha koll i vanliga fall.
Det har hänt så mycket som jag absolut inte räknat med vilket fick mig att rasa totalt. Panikångest attacker, ännu mer sömnsvårigheter, har nu ännu svårare för att lita på folk och vet inte alls om jag kommer kunna göra det igen.
För första gången någonsin så är jag verkligen rädd för att låta någon komma nära mig, för jag är så himla rädd för att bli sårad, sviken och kanske övergiven.
Jag kan förstå om man tröttnar på mig, absolut.
Men då tycker jag man kan säga som det är istället för att göra allt så mycket värre.
Jag släpper oftast inte taget om folk jag bryr mig om eller älskar. Så länge allt är ömsesidigt så håller jag hårt i dessa människor.
Som det ser ut nu så behöver jag mina vänner mer än någonsin och även om jag kommer ha svårt att prata så är bara tiden den som är viktig just nu.
Jag vill inte känna mig mer sviken, jag vill heller inte känna att jag är i vägen eller att någon ska känna att jag begär saker från andra.
Jag kanske bara behöver någon som har tid, tid att lyssna, tid att prata, tid att ge råd.
För jag är så jäkla rädd just nu, så himla liten i mig själv och det värsta jag vet är att bära på denna konstanta oro.
Jag är inte rädd för mig själv just nu, jag är mer rädd för vad denna sjukdom kan driva mig till. Jag är rädd för att tappa balansen. Jag är rädd för att jag måste klara mig igenom allting själv.
Visst, ibland kan jag se mig själv som min ända bästa vän, då jag kan laga mig själv efter varje gång jag blivit krossad. Oftast så känns det som sjukdomen, diagnosen är det ända som kan göra sönder mig totalt, från en sekund till en annan. Den är min största ovän, men jag vill inte låta den vinna över mig, även fast det finns dagar då jag inte orkar kämpa, trampa vatten längre eller klarar av att stå upp för mig själv.
Jag tappar min självkänsla, orken att fortsätta, självhat.
Ibland så tror jag att denna sjukdom kommer ta mitt liv, att den är större än något annat och att jag aldrig kommer klara av att tygla det som händer i mitt huvud och kropp. Jag är så himla rädd för att jag inte ska orka trampa vatten och sjunka till botten och inte kunna ta mig upp därifrån.
Jag är van vid att bli nedslagen från toppen och hamna på botten i ett oändligt mörker som jag inte har en aning om hur jag ska ta mig ut, men jag vill inte stanna här för alltid, jag vill kunna ta mig uppåt, stanna där och se det vackra som livet har att ge.

-
Jag sitter och undrar vad alla lyckliga människor gör, hur dom gör och vad det är som driver dom.

Kommer jag hamna där en dag? Kommer jag få vara en av dom som inte ser några hinder i min väg? Kommer jag få vara den som kan skratta från hjärtat på riktigt under en längre tid och mena det? Kommer jag få vara den som skiner lika starkt som solen? Kommer jag få bli driven av något som leder mig in i allt det där positiva?


Jag vet att jag kanske aldrig får göra det som andra gör, min resa kommer vara lång, jag kommer ha det jobbigt. Jag kommer behöva stöd från nära och kära.
Jag kommer behöva någon som klappar mig på axeln eller håller om mig, som kan berätta att jag inte är lika misslyckad och värdelös som jag känner mig.
Jag kommer behöva få gråta ut hos någon, jag behöver någon som är redo att hålla min hand och älska mig när jag själv glömmer av det.


Jag behöver någon som ser mig stark, när jag själv känner mig svag, som lyfter mig och berättar att jag inte är lika svag som denna sjukdom får mig att tro.


Jag vet att detta inlägg blev rörigt, som det brukar bli.
Men var tvungen att få skriva, och orden bara kommer från ingenstans, jag låter det bara få skrivas ner.
Jag orkar inte läsa igenom detta, om det är alldeles för rörigt så kanske någon förstår hur det är inuti mitt huvud.

Jag ser mig själv just nu så som skogen ser ut när man tar ner träd, på insidan.
Trasig, ful och uppriven.
Medan utsidan fortfarande försöker se bra ut.

  • 90 readers

Likes

Comments

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Men känner att jag måste på något sätt, för det är ju genom skrift jag kan hantera mina känslor och förmedla hur jag faktiskt känner.
Jag vet att livet aldrig kommer vara enkelt, för det har aldrig vart det men jag hoppas fortfarande att man kan komma till en punkt i livet där man är nära allt det där.
Ibland står allting helt stilla för mig och att se hur alla andra människor lever vidare som ingenting kan ibland ta kol på mig, varför ska jag sitta fast?
Jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bra för hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än kämpar så känns det som att jag alltid tar tre steg bakåt. Som att jag inte kan ta mig framåt.
Jag vet att det är enkelt att säga att man ska fortsätta kämpa, att livet blir bättre. Men när det är långt ifrån räckhåll så känns det bara som ett slag i magen.

Jag tänker varje dag på ifall jag gör fel, för någonting måste det vara som gör att jag hamnar här. I mörkret.
Hur ska jag ta mig ut härifrån? Hur ska jag göra för att känna den där lyckan igen?
Livsglädjen, ja den finns väl någonstans men det känns ändå helt omöjligt att hitta den när man trampar omkring i ett träsk och ett oändligt mörker.
Ibland undrar man om man inte är lika mycket värd, som alla andra människor. Ifall det är något med mig som gör att man kan trampa på mig, göra mig illa och testa hur länge jag orkar.
Jag frågar mig själv varje dag ifall jag kommer orka, ifall jag kommer bli gammal och ifall jag kommer uppleva saker som alla andra. Ifall det finns en mening med allt, om jag klarar av att ta mig över nästa hinder.
Jag vet att jag kommit långt, jag har försökt stå stadigt även när jag bara vill ge upp. Visst har jag testat livets sköra tråd, men hur jag än har försökt så verkar det som att min tid inte är inne än, så jag får vänta. Fortsätta framåt och försöka hålla mig uppe. Även när det känns som jag drunknar.

Mitt humör kan skifta på två röda, det kan gå från bra till dåligt hur fort som helst. Även om jag inte vill, jag kan bara inte styra det. Trots medicin så känns det som det inte hjälper mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att få ett så fungerande liv och en så fungerande vardag som möjligt.
För en vecka sen så kände jag att jag kanske kommer klara av allt det där som andra gör. Men nu står jag på ruta ett igen.
Igår hade jag flera panikångest attacker och det gör så jag måste börja om igen. Jag har inte fått många verktyg att jobba med utan jag har fått försöka lära mig själv, hur jag ska hantera allting. Ibland känns det meningslöst och som att det är helt förgäves..

Idag fick jag ett meddelande av en tjej på Facebook, någon jag inte känner direkt och att få stöttning från någon helt utifrån får en att vilja fortsätta kämpa lite till. Att andra ser att man är stark trots att man känner sig svagast i världen får en att vilja sträcka på sig lite.
Jag tog in det hon skrev och jag tackar henne verkligen för det hon skrev.
🙌🏻

Nu ska jag inte uppehålla er mer, om ni nu kommit ändå hit ner. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva som sagt och det kanske är ganska rörigt nu, men det får det var för allting i mitt huvud är rörigt just nu!

  • 111 readers

Likes

Comments

Det känns åt helvete med det mesta idag och jag har ingen ork kvar i kroppen.
Mycket som hänt på en och samma gång och jag vet inte hur jag känner kring allt just nu.
Ibland kommer livets käftsmällar från ingenstans och ibland lär man av dom. Vilket jag hoppas denna gången.
Ärlighet varar längst och det är det jag håller mig till.

Jag vet inte ens varför jag skriver här, kände väl bara för att få ut lite, men vill inte skriva något öppet här, inte just nu.

Så godnatt alla där ute, ta vara på varandra för man vet inte vad man har förrän man håller på att förlora det.

  • 111 readers

Likes

Comments

Om jag ska försöka förklara hur jag mår just nu, så skulle jag kunna säga att det känns okej. Det är inte dåligt och det är ännu långt ifrån bra. Jag är väl mer stadig i mig själv nu, än vad jag var för några veckor sen. Jag känner att jag har mer ork i kroppen nu, så jag hoppas att det håller i sig.
Jag kanske behövde detta, få vila upp mig, får se det som något positivt kanske. I allt negativt.
Jag vet att jag aldrig kommer må helt bra, jag vet nu varför jag är som jag är, blir som jag blir och snart kanske jag vet hur jag ska kunna hantera det också.
Jag orkade inte hålla uppe en fasad, som jag vanligt vis gör.
Jag klarade inte av att inte låta andra se att jag föll ner mot den bottenlösa grunden. Jag orkade inte hålla huvudet över ytan längre. Jag är så trött på att trampa vatten, jag började sjunka liksom och jag kände hur jag höll på att drunkna.
Lungorna kunde inte riktigt fyllas med luft, trots att det var fullt med luft i dom så kunde jag ändå inte andas.
Jag kände mig så ensam, lämnad totalt övergiven och jag kunde verkligen inte se klart.
Jag kände mig delad, på så många sätt när jag klev in genom dörren på akuten. Det kändes som jag förlorade stort.
Jag kunde se hur andras liv bara rullade på, trots att mitt liv stod helt stilla, jag var tom. Borttappad.
Men nu, nu är jag okej.
Jag har fått vila, jag har fått fokusera på mig.
Även om resan framöver inte kommer vara enkel så ska jag iallafall försöka. Ingen annan än jag kan ju rädda mig själv.
Jag vill inte sjunka, jag vill inte drunkna, jag vill inte vandra omkring i ett oändligt mörker. Jag måste låta någon annan hjälpa mig nu, jag måste överlåta det till någon som kan. Någon som vet hur jag ska hantera detta, men det kommer ta tid. Så jag får försöka ge det tid, även om jag inte kanske känner att det hjälper, så kanske det kommer göra det. Tillslut!

Idag är det fredag och jag får permission i helgen och det känns så skönt! Få komma hem till dom jag älskar, få sova i sin egna säng och framförallt äta GOD mat. Allt är bättre än sjukhus mat! Känner ingen som helst stress eller oro idag över att komma hem. Det jobbiga blir väl på söndag antar jag. Men då ska jag bara stå ut två nätter och sen är jag hemma igen. Förhoppningsvis så blir allt bättre, ska väl inte säga att jag går tillbaka till det "vanliga" för det relaterar bara till allt som vart så jobbigt det senaste.
Idag känner jag för att stor städa! Öppna fönstren, putsa dom och verkligen få bort all skit, överallt! Sånhär ork har jag inte haft på länge! Så jag tänker ta vara på det!
Hoppas bara Jonathan vaknat, han skulle gå upp vid 3 så hoppas att han är här snart 🙌🏻

Ni andra får ha en trevlig helg! 🎉

  • 245 readers

Likes

Comments

Just nu är min mage fylld av en orolig känsla, typ som miljontals fjärilar fast det inte är något positivt som ska ske.
Det blir mer som en klump och ett obehaglig pirr.
Som om att jag skulle kräkas.
Det är så många delade känslor i mig just nu. Jag orkar inte, jag har ingen som helst lust till någonting.
Jag vill bara gömma mig under täcket och ligga där hela dagen. Även fast folk kommer och säger till en att det är mat eller dylikt..
jag får inte gå ut själv, måste ha med mig en anhörig eller personal. Jag la ändå in mig självmant denna gången ändå känns det som att jag är här på samma grunder som senast.
Jag har ingen som helst ork kvar i kroppen.
Det känns jobbigt, alltihop.
Det ända som lyfter mig lite är att Jonathan kommer hit och har med sig Elli så jag får gå en sväng med dom. Träffa min lilla bebis, för henne saknar jag något otroligt mycket.
Det gör liksom ont i mig att jag inte är där, hos henne.
Vi behöver ju varandra, mitt lilla hjärta!
😔❤

Fick träffa en läkare förut, och nu blev ja tillsagt att vi ska gå efter diagnosen jag fick 2014.
Antisocial och depression.
Måste då vara så att man kan vara deprimerad hela livet och att man aldrig kommer ifrån det.
Förstår inte heller den antisociala biten heller, är jag helt plötsligt psykopat? Inräknas jag nu i den kategorin?
Blir ärligt talat mer och mer nere i mig själv. Det känns verkligen inte bra nu.
Får se vart allt detta leder.. jag hör tydligen till många olika diagnoser och här verkar det dom om att man inte kan ha mer än en och samma.. visserligen så vet jag endel som har mer än en till två diagnoser.

Ska försöka prata med någon här och fråga vad som menas och hur dom kan fastställa detta.
Det är ju inte direkt så att man håller hoppet uppe.
Men jag försöker.

  • 322 readers

Likes

Comments

Vill bara passa på att säga tack till er som verkligen ställer upp just nu. Det betyder mycket verkligen!
Vill verkligen passa på att tacka Hanna och grannen Maria lite extra. Tack verkligen tack för det ni gör för mig.
Så jag med lugn och ro och gott samvete kan vara här utan att oroa mig. Det är otroligt snällt av er!

Hanna kommer hit en sväng idag igen, hjälper verkligen för att dagarna ska gå fortare. Så det känns skönt. Finns inte så värst mycket att göra men bara att hon kommer uppskattar jag. Vi brukar ju inte ha några tysta stunder och har alltid något att prata om så det kommer bli kanon!
Fint av henne att komma hit och umgås

Har verkligen funnit en sann bra vän som visat tydligt att hon finns där för mig.
Igår hade vi planerat att vi skulle göra massa grejer, en riktig mysdag, men hon valde att spendera dagen med mig oavsett vart jag befann mig. Det kallar jag för en otroligt bra vän!
Så stöttande och stark kvinna!


Sen även tack
Maria, för att ni tar Elli på dagarna när Jonathan jobbar och för att ni hjälper oss båda nu. Även att ni tar hand om henne på natten eventuellt om jag blir kvar här även nästa vecka. Jag är så tacksam för det, Elli är ju min lilla bebis och det känns så skönt att ni hjälper oss med det


sen så är jag självklart tacksam över att alla i familjen och nära bryr sig och visar förståelse och uppskattning. Jag är riktigt tacksam för det. Tror int ni kan förstå hur mycket det värmer nu. Jag vet ju att jag har er och även om jag inte ger så mycket respons nu så värmer det bara att få veta att ni tänker på mig och att ni finns där.

Och min älskade älskade älskade pojkvän, mannen i mitt liv!!
Du ska bara veta vad jag uppskattar din hjälp, omtanke och ditt stöd. Du hjälpte mig något otroligt genom att bara sitta intill mig i söndags både natten/dagen och kvällen.

Jag älskar dig mest av allt. Glöm aldrig någonsin av det!

  • 329 readers

Likes

Comments

Jag blir kvar här, hur länge det kan jag inte svara på.
Men det kanske är det bästa just nu.
Samtidigt som jag så gärna bara vill hem, hem till Jonathan, hem till Elli. Men jag antar att jag måste försöka må bra först. Innan jag tar det där klivet än en gång.
Det blev för mycket och jag kan inte bära hur mycket som helst. Tyvärr.

Jag känner mig så elak, jag vill inte på något sätt att du känner dig dum eller otillräcklig, för det du gjort för mig har ingen annan gjort. Du såg mig.
Det är absolut inga fel på dig på något sätt, inte alls! Det får du absolut inte tro. Det är fel på mig och jag ska få hjälp med det nu. Jag vill verkligen inte göra dig illa på något sätt. Jag vill inte få dig att må dåligt. Därför tog jag hjälpen nu.
Nu innan det kanske förstör både mig och dig.
Du får aldrig glömma av att du är så otroligt stark, så otroligt bra! Jag tycker verkligen det.
Det är inte många som orkar leva med sånna som mig. Det är många som bara ger upp. Men du har inte gjort det. Inte än och jag hoppas inte att du gör det.
För tro mig, du har gjort mig till en bättre människa, du lyfter mig, höjer mig mer än du anar.
Du har inte fått mig att känna dålig, kanske lite men inte annars.
Du gör allt vad som står i din makt för att jag ska få må bra.
Och jag beundrar din styrka, din vilja och för att du klarar av att vara stark för oss båda två.
Du är så otrolig på många sätt och jag kan inte tacka dig nog för allt du gjort och gör för mig.
Min älskade älskade
Jonathan du får inte glömma av att jag älskar dig. Du får inte glömma av hur mycket du betyder för mig. Jag kan inte tänka mig att vara utan dig. Jag vill få ha dig vid min sida föralltid
Men det är bara om du vill och orkar det såklart.
Jag kan tänka mig att det är svårt många gånger och att det kanske känns som man kämpar i motvind.
Jag har bara inte hunnit tacka dig för allt det vackra du gjort för mig

Så jag börjar att säga tack nu, och mer tack kommer du att få.
Min egna
superhjälte, du är så fantastisk
JAG ÄLSKAR DIG MED HELA MIG!

  • 355 readers

Likes

Comments

Som många av er redan vet så har jag under en tid mått dåligt. Självklart har jag haft bra dagar också men faller oftast ner mot botten igen och kämpar för att ta mig uppåt, varje dag är en ny kamp att klara och jag kan lova att jag försöker stå så stabilt på benen jag kan.
Men ibland så fälls benen ihop likt en fällkniv och jag kan inte resa mig upp igen. Jag är inte världens bästa människa det vill jag inte påstå. Absolut inte! Men jag gör så gott jag kan hela tiden och räcker inte det så kan folk bara gå.
Jag behöver inte mer skit nu och jag vill inte få höra på något sätt att jag är dålig eller liknande.

Igår/inatt så blev det för mycket för mig, jag och Jonathan bråkade en aning och det kom ut ord ur hans mun som tog det sista av min ork. Jag fick en panikångest attack och kunde inte riktigt kontrollera mig själv när jag blev kvar ensam i lägenheten. Det tog liksom över och hela natten har jag fällt tårar och haft ångest. Inte kunnat andas och inte litat på mig själv. Känt mig hopplös, oälskad och äcklig.

Idag åkte vi in till psykakuten och jag bli
kvar här över natten.
Förhoppningsvis så bli
det bara inatt om jag inte blir inlagd i morgon efter att jag fått träffa överläkaren.
Jag vet inte så mycket av vad som kommer ske från nu, men nu ligger jag här på avdelningen och har blandade känslor.
Ena delen av mig vill självklart hem till tryggheten. Till Jonathan, till Elli. Soffan och sängen.
Samtidigt som en del av mig känner att jag är såpass svag nu så jag behöver få vara här, få lite trygghet. Hjälp. Kunna tänka och hantera detta med professionell hjälp.


Jag älskar Jonathan över allt annat, det säger jag ingenting om. Jag har aldrig älskat en människa så som jag älskar honom och detta kanske behövdes för oss båda. Så jag kan få hjälp och kunna få en fungerande vardag.
Jag älskar Jonathan oavsett form, utseende, personlighet eller humör. Han är värd mer än allt guld på jorden för mig. Han är den jag andas för.
Utan honom är jag totalt förlorad! Det bara är så.
Förlåt för att jag är sånhär, jag vill inte att du ska må dåligt pga mig. Jag vill kunna ge dig hela världen, och jag önskar så att du kunde få se dig genom mina ögon så du skulle förstå.
Förlåt för att jag blir svag och dum.
JAG ÄLSKAR DIG MED HELA MIG.

För övrigt så har alla nyfikna fått en blick in vad som händer och sker nu. Nu vet ni och jag orkar inte med massa frågor mer. Jag är svag i mig själv nu och jag kommer förhoppningsvis resa mig igen.


Tack för övrigt för all stöttning och hjälp jag fått.
Alla fina ord och omtanke. Tack

  • 366 readers

Likes

Comments

Shit.


Hatar när man tänker lite för mycket på saker.
Jag borde liksom egentligen sova nu för i morgon ska vi till Melinda, var ju ett bra tag sen vi sågs så känner verkligen att det är dags nu🙌🏻
Just nu är klockan 02.42 så jag hoppas verkligen att jag kan få mig några timmars sömn faktiskt.

Men, jag får skylla mig själv som ligger och funderar och försöker hitta svar mitt i natten.
Mått rätt kasst det senaste så har ju inte fått ordentligt med sömn liksom👋🏻
Ska göra ett tappert försök nu i hopp om att jag somnar tillslut.
Kände bara att jag var tvungen att skriva ett onödigt inlägg här.
Godnatt allesammans ☺️

  • 333 readers

Likes

Comments