Är det bara jag som får dåligt samvete att äta ibland? Illamåendet som poppar upp när man inte har tränat tillräckligt mycket den dagen och ska äta mat. Och man känner hungern försvinna. Men det värsta är ändå att se sig själv i spegeln och se fettet på magen. Det får mig att vilja spy, att inte äta mat, att hoppa några måltider på helgen och inte känna hungern som skriker efter föda. Mina föräldrar har till och med börjat klaga över att jag äter för lite när jag tränar så mycket som jag gör. Det jobbiga är att jag verkligen försöker men varje gång jag ser mig i spegeln ser jag fettet på magen som knappt finns och då kan jag lova er att matlusten försvinner helt.

Jag har börjat fundera på att om man ser min fajt mot hungern, om andra kan se hur jag mår och vad jag gör mot mig själv. Skulle någon hjälpa mig? Om läraren hade frågat min klass rakt ut " skulle ni svälta er själva?" då hade jag räkt upp handen och sagt ja. För jag gör ju det. Men frågan är hur många som skulle bli chockade utav mitt erkännande. För jag tror att många ser mig som den duktiga glada tjejen som aldrig skulle skada sig själv. Det är ju medningen att dem ska tro det för det är min mask. Men ibland vill jag att någon ska se igenom den och se min fajt. Och hjälpa mig.

Likes

Comments

Om jag skulle falla, skulle du fånga mig?

Om jag skulle berätta hur jag mår, skulle du krama mig?

Om du ser mig krossas, skulle du plocka ihop bitarna och laga mig?

Ska jag behöva göra något som jag inte vill för att någon ska prata med mig? Ska jag behöva ändra min personlighet för att jag ska vara intressant? Tydligen så ja, Man kan inte gilla en sån som mig, det är lika möjligt som att kossor kan flyga. Vem kan gilla en tjej som bryr sig om andra, är känslig, knasig och ibland helt blond? Ingen. Det är lika bra att börja planera katternas namn.

Jag har hört att det är minst någon som tänker på en varje kväll. Men självklart finns det undantag och jag är ett av dem.

Likes

Comments

Alla har en rädsla, något som man är rädd för. Vad är din rädsla? Min största rädsla just nu är att få en kram, en kram som får mig att släppa ut mina känslor. Mina känslor som jag kämpar med att hålla tillbaka. För om jag börjar gråta är jag rädd att jag aldrig kommer att sluta.

Kramar ser jag som en helig sak och som betydelsefull vilket gör att om jag får en kram betyder det för mig att personen gillar mig eller bryr sig om mig. Det är inte så ofta att någon bryr sig om mig eller ens gillar mig. När det väl händer blir man chockad, min kropp stelnar till och fantasin börjar attackera mig samtidigt som känslorna slåss om att få komma ut.

En kram är ett farligt vapen mot mig, om det andväns så förstörs jag. Men jag vill ändå ha en kram men det går absolut inte.

Likes

Comments

Idag är det nyår och jag sitter på badrumsgolvet och gråter. Mitt hår är snyggt uppsat, min klänning är på och min besvikelse är stor. Medans alla andra är ute och festar sitter jag och gråter. Hur kunde det sluta såhär? Hur kan jag ha så höga förväntningar på andra som gör att det alltid slutar i besvikelse? Är det för höga krav att sätta sin kompis framför pojkvännen, tala saning, bry sig, bete sig som man vill bli behandlad, hålla det man har lovat. Är det för höga krav? När jag klarar det kan väl även du? Varför börjar jag ens gråta över detta. Jag borde ju redan vara van med besvikelse, jag borde ha vetat att jag kommer att bli besviken. För det blir jag alltid. Men ändå så slutar det alltid samma, att jag sitter på golvet i badrummet och gråter tyst för mig själv.

Så mitt nyårs löfte inför 2017 kommer att vara "att inte ha några förväntningar på andra än mig själv". För då kan inte någon göra mig besviken och ingen kommer att kunna göra mig ledsen igen.

Även om mitt nyår inte blev bra så får ni ha ett gott nytt åt.

Likes

Comments

Har ni fått den där känslan att ni bara vill skrika rakt ut, skrika bort smärtan i bröstet och sedan bara ramla ihop i gråt? Den känslan har jag varje dag, men istället för att skrika rakt ut skriker jag inombords. Istället för att brista ut i gråt så ler jag. Ler för att om jag gör det tillräckligt mycket borde jag väl bli glad? Det borde ju fungera eller? Jag borde ju kunna lura mig själv eftersom jag visst kan lura alla andra runt omkring mig. Dem tror ju på mitt leende så varför kan inte jag göra det. Varför kan inte jag tro på min glädje när alla andra gör det? För att jag vet den hemska saningen? Eller för att jag vet att jag inte förtjänar glädje?

Likes

Comments

Det var ett tag sen jag skrev sisst, ett tag sen jag orkade skriva ner mina känslor och tankar. Ett tag sen jag vågade släppa mina känslor fria i från buren jag håller dem fånga. Fånga för att inte bryta ihop, för att slippa känna.

Nästan allt går bra men ändå så känner jag mig ledsen, svag, beroende av att få bekräftelse att jag betyder något för någon. Jag känner mig ensam men ändå så är det folk runt mig.

Jag orkar inte gråta längre men ändå så är det jag behöver göra. Gråta för att sedan slippa känna smärtan i bröstet. Men det gäller att bara le och bita ihop, smärta är något bra och det har alla, eller?

Likes

Comments

Ett ord kan skada mer än hundra slag, visste ni det? Ett ord kan vara som kniv hugg i hjärtat men det kan också läka såren. Men även om såren läks så finns det alltid ett ärr som kommer att finnas där för alltid. Ibland så bryts ärret upp och bli ett sår som kanske aldrig läker. Ett ord är allt som behövs.

Ett ord kan ändra hela ens liv, hur man ser sig själv, andra och hur man mår. Ett ynkla jävla ord kan ta ens liv ifrån än. Ett ord kan krossa en person. Ett ord är allt som behövs.

Alla har fått ett ord, ett hugg, ett sår, ett ärr men alla har fått olika mycket. En del har fått mer och en del mindre.

Ett ord kan skada och läka mer än du tror, fälla mera tårar än bygga leenden. Ett ord kan skapa kaos.

Välj dina ord noga för du kan aldrig ta tillbaka något du har sagt eller skrivit hur ångerfull du än är.

​bild av bubbel_bubbel

Likes

Comments

Vi har alla en bubbla som är våran egen, där vi kan tänka, tycka, tro vad vi vill och ingen får reda på det, fören vi själva bestämmer oss att berätta. Tänk vilken makt vi alla har, vi har makten att bestämma hur nån ska få lära känna oss, se oss, tycka om oss och hur mycket de ska få veta om oss. Det är vi som bestämmer, vi har makten. Har ni tänkt på det?

Min bubbla är min vän, min trygghet, min frihet, där jag kan vara vem jag vill utan att behöva känna mig dömd av andra. Vad är din bubbla för dig?

Vad hade hänt om vi hade spruckit bubblan, skulle någon fortfarande gilla oss? När de ser allt, sorg, onska, hat, kärlek, avundsjuka, vad vi har gjort, känt, sätt och tänkt. Är vi fortfarande älskbara då?

Som en vis man sa till mig en gång "man kan tänka bubblan som en oknuten ballong och det är alltid någon luft som vill ut." Det är ju så det är, man vill alltid berätta något men det är så lite som kommer ut, så lite man vågar berätta, det är så jag tolkar det. Hur tolkar ni det?

Likes

Comments

​Allt jag säger blir bara fel hela tiden, varför? 

Varför ska jag ens ha talar förmågan när jag ens inte kan säga något rätt. 


Likes

Comments

Ibland blir man så glad att man spricker men ibland vill man bara ramla i sprickan ~ bubbel_bubbel

Likes

Comments