View tracker

Idag väckte en tanke inom mig, varför är psykisk ohälsa så tabu? Jag känner många runt omkring mig som någon gång upplevt psykisk ohälsa. Det är inget val, vissa har oturen att stöta på det någon gång i sitt liv.
Trots att vi i dag vet mer om psykisk ohälsa än någonsin är det fortfarande tabu att prata om. Något som leder till ännu mer lidande.

Men varför är det så tabu att prata om psykisk ohälsa? Många har fördomar mot de som någon gång drabbats av psykisk ohälsa. Det är en syn som styrs av vårt samhälle och den kultur vi lever i. Samhället säger att man ska aldrig visa att man mår dåligt och pratar man om det då får man se att andras uppfattning om en ändras. Att få någon slags fysisk sjukdom är helt okej att prata öppet om, men det är inte så ofta sådana sjukdomar är någon direkt orsak till depression. Att man någon gång upplever och får en långvarig depression utan någon specifik orsak så är man helt enkelt lite sämre än alla andra, för folk anser att det är något man kan påverka själv vilket man inte kan på samma sätt med fysiska sjukdomar.

Jag tror att en stor faktor till fördomar mot psykisk ohälsa är okunskap och rädsla, man tror att människor med en depression är mindre mentalt stabila men vem som helst kan egentligen hamna i mörkret. Vare sig du är kvinna eller man. De människor som aldrig stött på någon typ av psykisk ohälsa har svårt att förstå vad de handlar om och många har bara erfarenhet från filmer som tex skräckfilmer som ritar upp alla med en psykisk sjukdom som farliga.
Alla borde få uppleva en långvarig depression någon gång i livet, jag tror man får mer förståelse för de människor som på riktigt lever med tex en bipolär sjukdom, samt mycket mer empati och en ödmjukare inställning.

Men varför fick jag som liten aldrig veta vad en depression var? Varför fick jag aldrig veta vad en panikattack var? Och att jag kanske skulle uppleva en sådan när jag blev några år äldre?
Det är sådana här saker som är så viktiga att ta upp! Att unga tonåringar aldrig någonsin får veta vad en panikattack är orsakar stor rädsla när de väl upplever de och då tror att i denna situationen så dör jag. Varför är det ingen som berättar att en panikattack är inget farligt? Så man sedan kan se något annat än döden framför sig när man upplever de?

Jag är en person som är hyfsat öppen med hur jag mår och då undrar ni säkert, varför? Jo för jag har sett skillnad på hur personer runt omkring mår mig som inte vill öppna upp sig på det sättet och på hur jag mår som vill och vågar. Många vet om hur jag mått tidigare. Jag berättade inte för alla hur jag mådde, bara till de som frågade. Att jag faktiskt berättade om hur jag mådde där och då, har gjort att jag många gånger fått någon som jag kunnat prata ut med. Att bara fått släppa ut allt.

När jag håller inne saker som tyngt mig under en längre tid har de lett till att jag brutit ihop. Känslor som jag under en lång period lyckats hålla undan och gömt mig för, men sen så orkade jag inte hålla inne de. För att slippa bryta ihop har jag gjort ett val och valt att vara ganska öppen med hur jag mår, för att jag mår bra av att prata om det och jag ser positiva saker med det. Av att bara prata med någon, någon närstående eller vårdpersonal så mår jag mycket bättre.

Vi måste prata mer om psykisk ohälsa, och informera om att det inte är något fel på de som får de, på det sättet sprids kunskap och tabun försvinner. Vilket för att fler känner att de kan öppna upp sig och prata om det. Genom ökad öppenhet och kunskap förändras negativa attityder och minskad diskriminering. Målet är att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter, oavsett psykiska olikheter.

Inte om ett år.
Inte om en vecka.
Inte i morgon.
Vi måste börja prata om psykisk ohälsa nu. I dag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu är jag hemma igen, vilket egentligen får mig att vilja åka tillbaka ännu mer. Vädret här hemma är inte så mycket att ha men skönt att få träffa alla mina vänner innan jag åker igen vilket blir 4v och det är relativt långt enligt mig. Dock kommer ju mina kompisar dit och hälsar på men då får vädret först bli lite mer lämpligt.

Idag ska jag en snabbis till frisören för att klippa av en bit och fixa min utväxt som ständigt kommer fram. Planerna idag? Finns inga.

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Jag hade otur och ligger just nu med halsfluss i Spanien vilket är förjävligt, dock är inte det sådan kraftig smärta som jag brukar få. Halsfluss är ju en av mina stora problem i livet eftersom jag får det flera gånger per år men det är ointressant.
Jag mår iallafall hyfsat och är här med min pappa hos min faster, hon har en lägenhet lite utanför Alicante. Jag älskar Spanien och har alltid gjort, det är hit jag alltid åkte som barn så det känns ganska tryggt. Det är strålande sol och 29 grader så jag ska nog klara av denna veckan även med denna dumma halsflussen!!

Sen måste jag be om ursäkt för mitt bloggande, usch vad dåligt det har varit men jag har inte haft lust alls. Nu har jag iaf gått på sommarlov och några ska ju lämna klassen och det blir nya människor. Det känns faktiskt tråkigt och jag vet att några av er läser detta och jag vill att ni ska veta att ni är guldvärda! Jag kunde inte hamnat i en bättre klass än den jag hamnat i! Det är så många som jag vill ska stanna men dom vill något annat och det kan inte jag ändra på. Jag ville starkt byta ett tag så jag vet hur dom känner, men tack vare min bästa bror Annie så stannade jag för utan henne hade jag bytt där och då. Till ni som ska byta skola eller välja en annan inriktning i wish u the best of luck och jag kommer sakna er <333 

Likes

Comments

Min kväll igår var den bästa. Det var helt klart värt 12 timmars köande. Håkan var bäst, stämningen var magisk och vädret kunde inte varit bättre!

Likes

Comments

Nu sitter i solen i kön till Håkan, idag blev det tidig uppstigning men nu är jag riktigt taggad!

Likes

Comments

Imorgon är det dags, min bror blir arbetslös och det ska vi fira enda in i natten. Hur konstigt låter inte det egentligen? Men det är så studenten går till. Jag tycker dock det låter jävligt kul, vem bangar fest? Inte jag!

Idag har dagen varit så stressig, vi har fixat mat i mängder, städat och grejat så huset ser snyggt ut och fixat stolar och bord för de 55 pers som kommer imorgon.

Imorgon kommer bli så kul, är jättetaggad. Ska träffa min släkt och vänner man inte träffat på en lång tid

Likes

Comments

idag hade jag tänkt att skriva om någon som både jag och många andra ungdomar tänker på varje dag, just den negativa synen på oss själva. Detta är är för mig jättejobbigt att skriva men jag hoppas att ni kan ta del av det!

Varför jag hade tänkt att prata om detta just idag och just nu är för att här och nu är det värst. I perioder lider jag tyvärr av ett självhat mot min kropp och mitt utseende. Så har det varit i många, många år men just nu är det värst. Om jag ska vara ärlig så hatar jag att visa mig svag även om jag är väldigt öppen att prata om jag mår dåligt så visar jag mig oftast inte mig svag om det är något som jagar mig en längre tid. Jag är en väldigt självsäker person med ett extra självförtroende därför klarar jag inte av att folk ser mig som en svag person för jag vill alltid visa att jag kan stå på mig själv och att jag är en stark människa. Jag tror inte det är många som skulle kunna gissa på att jag kanske har något jag hatar så mycket på mig själv med tanke på mitt sjölvförtreonde. "Har hon komplex? Nej det tror jag inte på" Jo jag kan faktiskt ha det även om jag vissa dagar tror jag är bättre än andra.

Jag har ofta fått höra att jag har fin kropp och missförstå mig inte, jag vill inte uttrycka detta som att jag får höra detta vardagligen för när de väl händer så tar åt mig exakt lika mycket för jag blir jätteglad men ni som läser detta som vet hur det är att komplex och liknande vet själva att man hittar dessa små fel och även om jag har världens finaste mage eller något annat fint på min kropp så stöter de negativa bort det positiva, tyvärr. En av de saker jag har komplex över i dagsläget är mina finnar, jag har haft finnar så länge att jag inte ens minns när dom kom och detta har ju verkligen hemsökt mig nu flera år. Även om många inte förstår och inte tar det som en big deal så ska ni veta att detta drar ner mitt självförtroende mer än allt, jag har ångest när jag skriver detta och jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Mig utan finnar är osannolikt, ni förstår ju då. Jag hade gråtit av lycka om dom gick bort.
Jag har stannat hemma från skolan för att jag har haft sådan enorm ångest över vad som gömmer sig bakom mitt smink, jag täcker mina finnar med smink exakt varje dag. Jag tycker att det är jobbigt att visa mig utan smink för mina allra bästavänner, jag har flera gånger sprungit in och sminkat mig i smyg. Jag är omringad av vänner som har jättefin hy och jag är super glad för deras skull men det får mig att känna mig mer äcklig, för det är så jag känner, jag försöker täcka mina finnar för att få lika fin hy men såklart funkar det inte. Usch vad jobbigt detta är! Varje morgon går jag i spegeln ihop om att min hy ser bättre ut.
När jag började gymnasiet hade det precis varit sommar och inga finnar syntes eftersom solen gör så finnarna försvinner men så fort vintern kom så vad dom där igen och jag minns första gången jag skulle sova hos Felicia och ingen hade sätt mig utan smink i klassen och jag minns så väl att jag stod där med fetaste ångesten för att Felicia har jättefin hy och jag har inte ens i närheten av det. Jag vet att världen är ytlig idag och att idealen idag ser helt annorlunda ut än för 60 år sedan, idag ska du ha en smal kropp, långt hår och fin hy. Därför skäms jag så mycket, jag tycker det är pinsamt och jag hatar att prata om det.
Jag hoppas att jag någon dag vaknar och känner att min hy är fräsch och att jag skulle kunna ta en bild på mig själv i dagsljus utan att man bara tänker på mina finnar.

Jag peppar iallafall er alla som har något komplex, det känns piss nu jag vet men det blir bättre och det ver jag också men i vissa stunder är det bara skit. Jag måste lära mig att acceptera mitt sanna jag och det måste alla. Alla kommer alltid ha något dom tycker mindre om men en sak man måste komma ihåg, ingen är perfekt!

Likes

Comments

för nu är det dags för mig att blogga mer och blogga om mer intressanta grejer. Jag är ingen sådan person som sitter och tycker synd om mig själv för andra. Även om jag är väldigt öppen och har lätt för att prata om det så tycker aldrig synd om mig själv på det sättet, men någon gång måste man få säga saker som "jag som person har gått igenom en del saker som vissa kommer stöta på i livet och andra kommer aldrig bli drabbade". Det är just sådana här saker jag kommer skriva om, varför? jo för att jag är inte rädd, jag är inte rädd för att berätta om mitt personliga jag.
Jag hoppas ni kommer tycka om det.

Likes

Comments