Skinnarloppet i Malung. 45 km klassisk stil

Magsmärtor och feberkänning fredag kväll. Inte bra inte bra. Kontakt med en gammal bekant från Kirkko som sökt samband för gemensam attack. Lördag bättre i magen, men allmänt seg, ok , jag åker med tänkte jag.

Vi kom iväg lördag em och det tog 4 tim bilkörning till Blå Hallen i Malung där man kunde anmäla och seeda sig till lämpligt startled. I en gymnastiksal fick vi skriva in namn och adress. Och längst ner i lokalen fanns en man som skulle avgöra vår kapacitet. Vi sträckte upp oss, ut med bröstet och stegade morskt fram.

- Jaha grabbar, hur står dett till här då? frågade han.

- Vi är ruskigt snabba, sa vi rappt, snabbt och försökte verka övertygande.

- hööö,mm, herrar i 45 års åldern är de som har bäst självförtroende. Sa han med en trött uppsyn.

- Ja, jo , kanske det men det finns ju dom med god självinsikt också, försökte vi.

-Mm,mmm jo ällähurva, sa han då. Och delade ut Led 3 till oss av 5 möjliga. Vi tackade och kände oss privligierade.

Åter till hotellet för kvällsvard, sen det sedvanliga förberedande diskussionerna om vallning och alla detaljer som hör till. Bädden tidigt, upp kl 07 och frulle. På med tävlingsdräkt och iväg till arenan. Fram med vallaställ på parkeringen och grävde i vallapåsen. Glid hade fixats dagen före medelst en häxblandning av 3 sorters paraffin. Jag kletade på lite klister och drog en repa i spåret. Vädrade i luften, kände på snön och tog mitt beslut. Skidvallning handlar väldigt lite om kunskap och mycket om en personlig uppfattning och chans. Man skapar en möjlig lösning på den aktuella situationen, beräknar och gör invärtes ekvationer. Till sist måste man bara bestämma sig. Alla , ALLA känner sig osäkra och frågar andra. Ju mer man frågar , desto mer förvirrad blir man. Man tar ett beslut och hoppas att det funkar. Jag gick på rött klister och blandade i röd burkvalla som jag smetade ut med sickeln. Drog avslutande riller på det och sen lugnade jag mig. Nu går det inte att ändra. Bara köra.

Loppet

Skidor placerades på vänsterflanken, spåret drog in i skogen och sen vänster så jag ville ha innerkurva. Försökte tagga igång, men kände mig inte på bettet. Nånå, det ska köras det som finns hur som helst.Startskottet smällde och vi drog iväg. Trångt som vanligt, jag såg en möjlighet att gå längst till vänster, utanför spåret. Jag såg öppningen och tog den i ögonblicket. Vips hade jag plockat 30 placeringar utan att använda mer kraft. Körde på i de småkuperade spåret. Försökte att inte gå för hårt. LIte orolig att magsmärtor skulle döda mig nånstans ute i skogen. Korta branta saxbackar varvades med längre utförskörningar så man hann återhämta sig lite. En del branta backar skördade offer, jag hade fullt jobb att hålla undan från de fallna hjältarna. Ute på myrarna hamnade jag bakom en kort herre som vevade på för fullt. Jag kunde utan stärre problem haka på, men kände mig seg och trött i kroppen, inget klipp el kraft, men jag hade bättre teknik än han så jag höll rygg. I en liten backe släppte jag han lite grann och tammefasen om jag kom ikapp sen, fan också.

25 km passerades på 1.29 tim. Jag försökte med klent resultat beräkna sluttid. Fick som iinte ihop nåt vettigt mellan stavtagen. 2 mil kvar, jag tog rygg på någon med skabbig stakteknik, men hade fullt upp att haka på uppför. Ville/vågade inte gå om, men i längsta saxbacken kom jag upp brevid och såg hans plågade ansikte, han är rökt hann jag tänka, jag kliver på. Plockade 2 till före krönet. Sen ut på myrarna. En färglad jacka hade sprungit ifrån mig uppför.Såg han en bit fram, han såg också dålig ut på huggande. Några minuter senare vara jag i rygg, en ung kille, mycket kraft och energi, men det räcker inte. Jag gick lugnt i rygg och lät han plocka motvinden.På högerflanken kom en grupp av 3 åkare förbi. Hmm, hmmm ska jag våga gå med där? 12 km kvar, jag kliver på.

En liten, smal gubbe ( i min ålder el några år yngre....).Stakande hängde jag med, men direkt det gick uppför och krävdes skidteknik fick jag kämpa. Fan vad jag kämpade. Jag tänkte hålla så länge det gick. Sen kan det inte vara långt till mål resonerade jag. Han fick 10 m och jag slet som en slav även i lätt parti för att täppa till luckan. Hoj hoj, hur länge pallar jag. Hård kamp och jag la mig tätt, tätt, tätt i rygg. Jag är en utpräglad "hängåkare" har jag en rygg kan jag gå med betyligt hårdare än jag egentligen orkar. Vilja och pannben är icke att förakta.

6 km kvar, varenda knix drog han iväg, saxande småsprang han, jag stönade och dreglade precis som vanligt. Sen kom böljande utförskörningar och jag märkte att "Svärden" levererade. De gillar verkligen blött glatt före som kom med värmen och solskenet. Jag fick bättre glid jämfört med andra på slutet. Jag kunde släppa han lite i knixarna och känna mig säker att glida ikapp. Han kämpade och slet för att bli av med mig. 2 km kvar och jag kände.

- Faaan, jag kommer plocka han, jag kommer fan i mig att plocka han. När ska jag rycka?

1 km kvar. Det kommer en gubbe till på vänstern, sprillans ny utrustning, "tåppofthelajn" grejer rakt igenom. Stor och stark såg han ut och stakade hårt. Jag gick vänster och klev in i rygg. "Min" gubbe hängde inte med i svängarna, han blev kvar på högern. Jag fick en lucka på han och kände att det var klart. 700 m och jag skissade på min nya antagonist, har jag chans där också möjligen. Jag försökte sträcka ut och hugga det sista jag hade. Men han hade för hög fart och jag kom inte om. Upploppet var kort och jag hörde speakern säga.

- Här har vi en långväga gäst. KIRUNA X COUNTRY, Hans Johansson går i mål DÄR. Tiden 2.48.18 tim. Bra kämpat.

Ner på knä, stjärten i vädret, pannan i snön äs josual.

Efterdyningar/sammanfattning

Efter sedvanligt stapplande och uppvätskande av kroppen satt jag och mådde illa och väntade på Ludde som var på ingång. När jag hängde med huvet och lyssnade på speakern hörde jag hans kvalitativa och engagerade kommenterande. Jag reste mig, vacklade in i speakerhuset och frågade.

-Är det du som är konfrencier?

-Nä, han kommer här, sa en man och pekade mot en dörr.

-Är det DU som är konfrencier? Frågade jag igen.

-Ja.

- Jag vill dela ut lite betyg här. Du är DEN BÄSTA SPEAKER JAG HÖRT PÅ EN SKIDTÄVLING! Tack för att jag fått vara med.

- Men tack, är det du som är från Kiruna? Jag hörde om dig i seedningslokalen igårkväll!

- Eeh, jaså, ja, jo det kan nog varit jag. Sa jag lite sluddrande. Varpå jag vacklade ut från hytten och hittade ludde vid bilen ifärd att packa in utrustningen.

Jag är nöjd med placeringen,tiden och skidorna. Men inte så nöjd med kapaciteten. Jag känner att kroppen är trött efter ovanligt många urladdningnar på kort tid. Jag är som lite nerkörd.Orkar inte riktigt jobba upp pulsen trots att jag tar i hårt. Det är dock i linje med min plan, men känns ändå inte så kul "in the very moment" om man säger så .Helt slut i låren, fasen dom tar stryk, överkroppen är hyfsat intakt,men låren, ajaj,ajaj.

Kanonbra arrangemang, spår och en banprofil som passade mig. Tack Malung och hoppas på återseende.

/Hängåkarn

Likes

Comments

Hej och välkomna till denna återgivning av säsongens första officiella tävlingsverksamhet.Orsa Grönklitt är platsen för aktiviteten. Tiden 8 jan 2017. AXA Skimaraton heter tävlingen. Sträcka 42 km. En stor tävling med flertalet elitåkare. Ca 20 st inom topp 100 på Vasan. Totalt 500 deltagare.

​Jag kom upp till stadionområdet i god tid 2 tim före start. Skidorna var preppade och jag redan ombytt. Allt verkade välarrangerat, vädret fint och 5 minusgrader. Jag började att testa Salomon, jag kände efter några meter att de gick fint. inom mig togs beslutet direkt. Det är Salomon som gäller idag. Jag körde några km för att värma och känna på fästet. Fästet var ok, men inte riktigt bra. Det var 5-6 grader varmare än gårdagens prognos. Hmm, jag hämtade Vauhtis violetta "old snow -1 till -7". Jag kände att det bettade bättre, fint tänkte jag, inget mer att göra med utrustningen. Jag traskar runt som vanligt i startfållan, lägger skidorna betydligt längre fram än jag är bra, precis som vanligt. Och som vanligt känner jag mig lugn, fokuserad och förväntansfull. Det är här jag vill vara, för mig är detta livet. Alla träningstimmar jag gjort sen i våras har fokuserat hit. När jag klafsat runt i Lunsens träskområden med ryggsäck full av vikter, genomblöt och frusen. Cykelvägen ut mot Storvreta som jag stakat fram och åter gång på gång. När jag morgon och kväll cyklat till kontoret och maxat upp från gångtunneln vid centralen. Hela semestern vigdes till förberedelser runt om i Sverige. På tredje veckan var jag så slut att jag låg helt stilla i Jukkas i 3 dar utan att orka resa mig. Jag har legat och tuggat tartar på löparbanan på Studenternas efter tunga intervallpass. Klätterträning, gym, simning, backträning och Tough Viking på gärdet i Stockholm. Detta och mycket mer ligger till grund för dagen. Som jag nämnt förut trivs jag i stridens hetta, när kampen är jämn och utgången oviss.

Starten går, det blir trångt och kalabalik ut från stadion. Jag är väldans nära att tråckla ihop mig och bli överkörd, men klarar med en hårsmån. Högt tempo första kilometern i det kuperade spåret. Pulsen drar i väg i vanlig ordning, sen går det utför och ner i lägre partier där stakningen tar vid. Långa raka partier med pumpande och vevande. Jag känner att jag går väl hårt och hakar på ganska bra åkare. Jag tänker att det här är för fort, jag går för hårt. Men klarar som inte riktigt att lugna mig utan trycker på. Efter mycket stakning svänger spåret in i skogen och går upp mot stadion. Det är slingrigt med branta korta saxbackar. Jag varvar 11,5 km på 41,36 min. Voj hivatti, inte fan håller den här farten.

Vätskar upp rejält och går ut på rond 2. Jag lugnar mig något, men kör ändå hårt. Jag har blivit starkare i stakningen känner jag. Vänder mig om och vad skådar mitt norra! Det är 6-7 åkare bakom. Fan jag ligger och drar i en klunga, detta är inte min stil. Jag ser 2 åkare framför, jag sträcker ut och efter några min är jag i rygg där. Vänder mig om och ser endast 2 bakom, ååpa, de andra har släppt, jag körde ifrån dem, nu jävlar går det fort. När vi svänger upp i skogen är spåret dåligt, halkig snö och tekniskt krävande diagonal. Då kommer hela klungan jag stakade ifrån förbi och försvinner, satan tänker jag.Det där är skidåkare, vilket fusk.Andra varvet dammas av på 44 min.

Varv 3 välkomnar mig ut från stadion. Hoff jag har gått för hårt, nu är jag trött. Hoff, trött. Rejält trött. Jag hamnar i ingenmansland och går automatsikt ner i fart som är mer bekväm. Hugga, staka, hugga, staka. En dam kommer upp på sidan och tar sig sakta förbi. Jag går upp i rygg, el stjärt ska man kanske säga, tack för utsikten :-). Jag hakar på utan alltför stora problem. In i skogen upp mot stadion igen, och vips så är hon borta. Jahapp då var hon skidåkare också fi fan vad irriterande. Saxar upp för de branta knixarna, men jag har bra fäste så jag kan åka i spåret när det är normalbrant. Varv 3 tar 47 min

Jag är jävligt trött och börjar idiotförklara mig själv, fan jag kommer totalkollapsa på sista rundan. Jag har gått för hårt, fi fan vad trög jag är. Jag som orakel borde väl veta bättre, jojo, nog visste jag, men veta är en sak och göra är en annan. Men i utförsbackarna får jag lite luft mellan klunkarna så jag kvicknar till något så när. Sista varvet är betydligt kortare vilket är tur. En ung kille med dålig stakteknik går om, jag försöker hålla rygg, men fan, jag orkar som inte. Krampkänning i triceps, måste korta av rörelsen. Han tar sig sakta längre bort från mig. Hur kan jag inte komma ikapp?? Är det åldern? Grubblar jag på under tiden jag tar i allt jag kan. Upp i skogen för sista gången. Jag kämpar, jag kämpar mig upp. Hör speakern från stadion när jag närmar mig. Gör en sista kraftansträngning. Svänger in på upploppet, 50 m kvar, jag tar i allt och det går jävligt långsamt. Vaför kommer inte mållinjen?? Var är du min ängel? Var är min räddare i nöden?Var, var??Där, däär är den, jag glider över, hänger på knäna och stönar, sjunker ner på knä. Stön, pust, efter några min får jag av mig utrustning och vacklar runt i målområdet, vätskar upp mig och får krafter att gå därifrån.

Sammanfattning.

Sluttid: 2.45.28 tim på 42 km. Medelhastighet 15,2 km/tim. Placering: 303 av 506 startande. Det gav startled 6 på Vasan, missade led 5 med 3 min. Jag hade bra glid, bra fäste, bra klädsel som faktiskt inte ska underskattas. Jag känner mig nöjd, det har gått bra. Och som första lopp för säsongen riktigt bra. Jag brukar förbättra mig avsevärt med några tävlingar i kroppen. Jag blev varvad av tätklungan nära stadion på andra varvet (tror jag). Jag kunde haka på i deras tempo NOLL meter. Det är helt sjukt hur fort det går.Troligen gick jag lite för hårt i början. Men det är svårt att veta. Åker man långsammare i början så måste man ta igen det nånstans. Så frågan om det gett bättre sluttid är en spekulation. Dock gissar jag nån/några min snabbare, kanske. Säkert är att om man håller samma fart sista varvet som på första så har man öppnat för långsamt, för att optimera sluttiden ska man tappa på slutet.

De 3 delar jag är mest nöjd med

​1. Stakningen, jag har bättre "träff" och rytm, jag klarar att staka längre sekvenser i högre fart.

2. Kroppen/formen. Jag orkar köra hårt med hög puls och tung belastning länge utan att totalkollapsa.

​3. Skidorna. Jag hade bra skidor, både glid o fäste. Mycket nöjd med premiären och ser fram emot fortsättningen på säsongen.Ajjl bi bäck

./Storstakarn

Likes

Comments

Snöpremiär

Efter väl förrättat värv på kontoret inför "Alla helgon helgen" var det dags att pressa ner pedalen på Subban och styra norrut.

I höjd med Gävle var E4:an avstäng p.g.a olycka. Vägen gick österut längs den gamla landsvägen upp mot Norrsundet.

Ut på storvägen ett tag för att svänga västerut in i landet. Via Lill-Babs Järvsö, Sveg och på väg 84 mot Funäsdalen.

Där går en avstickare norrut för att strax efteråt bromsa in vid Bruksvallarna.

Den legendariska plats Johan Olsson förberedde sig inför hemma VM i Falun.

Vid Bjärvbyn( det heter faktiskt så) svängde jag in och stannade vid ett fint timmerhus som kallades "Hästkläppen". Öppnade dörren och steg in. Uthälld i soffan ligger Matte Lauri.

- Ja, tjena. Säger jag på Kirunesiskt manèr.

- Tjena. replikerar han.

Snabb urlastning av bil och ilastning av kropp i säng, snaaaark.

Mårrån, en stadig frulle, på med tränings dräkt och ut i spåret. Vi beblandade oss med andra elitklubbar. Vi drog på ett 3 timmarspass direkt efter svår förkylningsvirus som rivit i min kropp de senasate 2 veckorna.

Kul med snö, tungt i kroppen, men ändå fungerande. Sen vila ,mat värme samt diskussioner och bastu.

Dag 2 : 3 timmars pass. Lite högre fart och puls. Hade som rosslat igång kroppen kändes det som . Trött, vila, mat, bastu, Lördagkvällen användes till bilragg på byn och till Funäsdalen. Det var väldans drag på byn. En affär hade öppet, jag köpt valla och en plastskrapa för mittspåret.

Bastu o bädden. Upp tidigt , ett kort pass och därefter packa, städa ur och sätta sig i varsin bil söderut.

Man får säga vad man vill , men engagemanget är det då inget fel på. Drygt 100 mil med bil för att få ihop 65 km skidåkning.

Premiären avklarad, kul att se andra delar av fjällvärlden som man som Kirunes är helt bortkopplad från. Som Kirunes är man indoktrinerad att de svenska fjällen och naturen finns inom kommungränsen. Resten är något diffust, tveksamt och i bästa fall blek kopia.

Därför känns det berikande att vidga sina vyer inom landets gränser.

Tackar för uppmärksamhet.

/Premiäråkarn

Likes

Comments

​Hej kära dagbok!

Idag har jag åkt skidor i Högbo. Det snöade och var runt nollan, synnerligen svårvallat. Drog på K12 av Vauhits burk.

Jag ramlade ner i ett dike.Jag gjorde en väldigt fin kullerbytta och stannade längst ner i diket inbäddad i all nysnö som fallit under natten. En vänlig person ropade.

-GICK DET BRA?

Snömolnet som låg och spottade ut snökristaller ropade tillbaka.

-Jo fif fan, riktigt bra. Päfffäkt sa snömolnet också faktiskt.

När väl snömolnet tagit sig upp kunde ett stavbrott noteras. Hoj fi fan tänkte snömolnet och fortsatte åka 1,5 tim med hjälp av fibrerna som ändå höll ihop staven lite grann.

Annars trevlig samvaro med kollegor faktiskt.  Snöglopp o jävligt tungåkt. Men som Snömolnet brukar säga.

-TIMMARNA SKA IN. Med eller utan stavar, DOM SKA IN.

/ Snömolnet


Likes

Comments

NR 1: Jag är kär.

nr 2: Alla som känner mig bra vet att jag är en killmagnet av sällan skådat slag.

nr 3: Idag var jag på gymmet och fick som vanligt lystna blickar efter mig. Men nu var det en kille som inte kunde hålla sig.

SÅ här gick det till på kvällens fyspass.

Värmde upp med skierg. Sen vidare att veva runt lite med några små tyngder en dryg timme.

Som avslutning klippte jag lite skierg och sist lite rodd. När jag började dra lite i kedjan hörde jag en röst bakom mig som sa följande ord. (Obs: Jag tror inte han såg mig på skiergen som var undangömd i hörnet. )

-Du ser ut som en skidåkare!

- Eeh, ursäkta sa jag. Och vände mig om samtidigt som jag fortsatte ro.

- Vad sa du att du SA, sa du???

- Nä, men man kan ju se på folk vad dom är bra på. Du ser ut att vara bra på skidor!!!

-Vänta lite nu, hur menar du? Sa jag och fortsatte dra i handtaget.

-Jo, men man kan ju se att du är snabb.

-TAAAAACK, TACK. Du ska veta att detta inte kommer passera obemärkt. Jag KOMMER att delge detta uttalande till någon extern person(alla jag får tag i). Jag är oerhört tacksam över din falkblick, TÄÄÄNK JO HANNI. CAN WE MEJBI BE TOGHETER???!!!! Typ resten av livet eller liknande??? Sa jag och tyckte han var väldigt söt i sin trasiga tshirt med stora LP skivor under armarna.

Därefter fortsatte jag ro samt skissade på hur jag bäst skulle basunera vår intima kontakt.

Övrigt lugnt på slätten.

/ Skidåkarn ;-)




Likes

Comments


Hej igen, nu ska jag berätta hur man blir brottningstränare.

Jag besökte mitt gamla träningscenter Gävle Kraftsport. Efter avslutat skift i krokarna stegade jag in i gymet.

Den första person jag träffar på är Marek Szupyra, gammal elitbrottare från Frank Anderssons tid. Fortfarande mycket god fysik och träningsintresse. Många år sen jag såg han senast.

- Tjena Marek, känner du igen mig.

Marek som var inbegripen med nån styrkemaskin av nåt slag tittade upp, kisade och sade.

- Hasse? Är det Hasse?

- Japp korrekt, hur är läget?

Jag och Marek har tränat mycket brottning tillsammans. Och på uppvärmningen var vi alltid på samma lag i innebandyn. "Gamla" mot "unga" körde vi alltid. Och redan på den tiden var jag på gamla sidan. Jo, jag är gammal , jo, jag vet, jag vet. Nog talat om den saken.

Han gick direkt igenom samtlig fysisk verksamhet han sysselsatt sig med senaste 15 åren. Bla 6 veteran- VM och tillika världsmästare..

Nåväl åter till historien. Jag fingrade lite på vikterna och när jag för tillfället kände mig nöjd efter dryga timman var jag på väg ner i omklädningen. Brottningen som ligger väggivägg med gymmet stod med öppen dörr. Lyset tänt och ljud därifrån. Hm,hmm, jag går in o kikar tänkte jag.

Där inne är en grupp ungar fullt upptagna att lyssna på tränarn. Det var Jocke Söderman, en välbekant figur det också. Före detta landslagsbrottare i svenska landslaget. För att reda ut landslag hittan o dittan. Marek var för Polska Landslaget på Franks tid och svenska landslaget som veteran när han flyttat hit.

Jag stod stilla i 10 min utan att någon tog notis om mig. En liten vattenpaus, han tittar upp, vänder bort blicken, stannar till i steget, tittar tillbaka och utbrister följande.

-TJEEENA. KOM IN O HJÄLP TILL. DET ÄR FULLT MED UNGAR, IN OCH HJÄLP TILL.!!!

Eeeh, alltså, jag gör ett nostalgiskt besök efter 15 års frånvaro. Och efter 4 sekunder är jag återanställd som tränare. 4 sekunders anställningsintervju.

Jag är redan ombytt, tar 2 steg in på mattan och i ett trollslag är allt som vanligt. Tiden står stilla, jag behöver inga instruktioner, jag kan ju allt. Jag ser var Jocke har fokus, Jag tar direkt ansvaret över andra flanken och börjar instruera.

Inga presentationer, jag böjer mig bara ner mot killarna.

-Kom igen, ta tag i armen kasta iväg han. Bra jobbat kom igen killar, en gång till, kämpa på. Bra,bra jobbat. Kör på , kör på.

Vad? varför ? varför händer märkliga saker hela tiden? Märkligt märkligt. Och jag som har tilltro till ödet och det förutbestämda funderar ju på vad detta kan ha för mening och betydelse i min vandring på livets väg?

Jaaa, mmm, vad ska man säga vad ska man säga. En surrealistisk upplevelse. Efter väl förrättat värv sätter jag mig på bänken. Studerar adepterna och försöker spå deras framtid på mattan. 2-3 st med lite gnista. Av dessa dryga 20 ynglingar är chansen att någon blir seniorbrottare försvinnande liten, den finns men är försvinnande liten.

Att bli brottare kräver oerhört mycket.

 * Du måste ha gener. Glöm allt svammel att alla kan bli vad som helst. Du MÅSTE ha gener. Annars är du helt borta. Jag har sett killar i 10 års ålder som tycker det gör ont att göra en kullerbytta på mattan som är mjuk o fin. Såna killar sitter snart hemma i soffan och spelar pokemon.

* Mentalt krävs mycket. Brottning är en tävlingsidrott där man står ensam på mattan med motståndarn. Få människor klarar inte ens att tänka tanken.

Sådär, nu är de flesta jordvarelser bortsållade.

Förutom detta krävs:

*Engagerade föräldrar(men inte föör engagerade)

* God organisation/förening

*Du behöver en hel del kamrater/sparring. Brottning är individuell idrott men kräver många träningspolare. Man ska helst inte vara bäst i klubben. Nån/några som är lite bättre för att utvecklas.

Förutom ovanstående eller kanske förtydligande av ovanstående. Du måste, MÅSTE verkligen vilja ta i allt du kan för att plocka poäng. Du måste, måste verkligen ta i allt du kan för att förhindra någon att ta poäng. Du måste vara jävligt sugen att ta i allt du kan med hela kroppen även om du är så trött så du egentligen vill dö. Om du vill det år ut och år in kan du komma upp på nivå att vinna en del matcher som senior.

Har du inte ovanstående får du ägna dig åt annat.

Jag har alltid känt stolthet att vilja bli och efter många års hård träning kalla mig brottare. Jag kommer ihåg bekanta som höll på med andra idrotter och var ganska framgångsrika. De hade alltid lätt nedlåtande uttalanden runt brottningssporten.

Jag tänkte på följande sätt. Kul att det finns andra sporter så ni kan hålla på med nåt. För Brottare blir ni aldrig.

-You are to fucking weeak!

Detta sade jag aldrig men så tänkte jag. Jag kände mig alltid helt överlägsen.

Nå det blev lite utvikning och nostalgiska tankar som kommer över mig ibland från de 25 år jag intensivt varit involverad.

/ Nyanställd

Likes

Comments


Hej , hej, det var ett tag sen sist. Hejhej. Jag har inte glömt bort er, nädå, nädå. Denna Brottariiblogg är ingen "6 nr/ månadprenumeration". Det är en av få saker jag anser mig ha inflytande över. Vilket betyder att det är JAG som skriver när JAG finner det lämpligt. Jag har ingen direkt plan, mer av terapeutisk art. Jag hackar lite när andan faller på.Och nu finner jag lämplighet att dela med mig av en bildeserie för att beskriva en random kontorsvecka på slätten.

Välkommen till

KONTORET.

Likes

Comments


God morgon kära Bloggkamrater. Nu ska jag beskriva gårdagens fysiska verksamhet. Jag fick nys om en rullistävling förra söndan på Studenternas. Satt på bänken och flåsade efter några varv med FYRORNA. Vaktisen kom fram och tomtuggade.

- Det är tävling nästa helg.

- Jaså, vart?

- Vaksala Kyrka går starten.

- Jaha, jaja, ok då. Hmm, hmm.

Jag har uttalat mig tidigare att EJ vara med i tävling på rullisar. Det känns för farligt, kraschrisk och armbågarna, det går åt helvete har jag tänkt, så ICKE rullistävling, ICKE.

Starten var 10 min bort med cykel. Jag kunde inte säga nej.

40 km i 3 varv skulle avverkas. Jag tog mig till Team sportia torsdag efter kontoret. Fram till Ingesson.

-Du, du, tävling lördag, kan man göra nåt med skidorna?

- Ja man kan trimma dom, men det är inget vi håller på med.

- Hm, hm ok hajar..

Hem bort med hjulen, torkade lite med papper, satte tillbaka, slipade stavspetsar och ställde dem i hallen och sen invänta lördag.

Tvåorna i ryggan, stavar i handen och cyklade runt Gränby köpcentrum. God tid till start, kanonfint väder.

Precis som vanligt stampade jag runt och stirrade ut motståndarna. Jag ser att dom småkikar på mig, ett obekant ansikte. Vem är han, vad gör han här? Ser dom ut att tänka.

I vanlig ordning är jag lugn, samlad och fokuserad före start. 50 min före dags att värma upp. Jag knäpper på utrustning och halkar bakåt, kan inte röra mig framåt?? Vad i helvete nu då???? Och strax går det upp för mig.

Jag har vänt bakhjulen FEL väg!!! Det går inte att åka!!! O HERRREGUUUD, DET ÄR JU FAN INTE SANT!!! HOJ HOJ HOJ, ÄR DET INTE DET ENA SÅ ÄR DET DET ANDRA. Helvetes jävlar.

Raskt letar jag mig fram mot staben, ser en kille med arbetsbyxor. Kliver fram och frågar om han har verktyg. Vi går till hans bil och lyckas med gemensamma krafter och lämpliga nycklar vända hjulen. Puuuuh säger jag puuuh, nu går det nog lite lättare.

Starten går, fältet hugger på och jag likaså. Lång rak sluttande utför efter 1 km. Jag tänker lägga mig i rygg. På rullisar kan man haka på klart bättre åkare genom att hålla tätt i rygg. Planen är att ligga bakom i en klunga av bättre åkare ett bra tag.

Åkare rullar förbi, jag hugger hårt. Det kommer äldre och äldre åkare. Jag tänkte kliva in i rygg. Men jag KAN INTE hålla ryggen. Det går inte. Jag är pigg, bra form, hugger allt jag har men kan INTE krypa upp i rygg på ens de äldsta!!! Vad i helvete är det frågan om??? Jag vevar på, det går fort, vi svänger ut på småvägar på slätten. Jag kör ensam, någon kommer förbi, försöker hänga på men helt omöjligt. Pulsen är hög som ett hus, detta kommer icke att hålla, jag kan inte hålla sån här puls fyra mil.

Halva första varvet, en nätt kicka närmar sig, jag saktar in, väntar. Vi är på väg tillbaka och det är motvind, vill gärna krypa in i rygg. Jag går in tätt, tätt bakom. Hon vispar med spetsarna på låren. Men jag måste hålla så jävla tätt jag kan, pulsen hög, hon är smal och liten. Jag synkar stavtagen så vi har samma rytm. Kämpar som fan hela varvet. Sen äre bara släppa iväg hon.

2 varv kvar det här är fruktansvärt. Jag vevar runt i ingenmansland, halva varvet kommer en äldre dam förbi, liten späd sak. Jag kör samma taktik, tätt, tätt. försöker synka men hon kan som knappt staka, bara vispar lite med kvistarna. Ljusen börjar tändas. Det är en äldre dam som uppenbart inte är skidåkare. Jag måste ge absolut allt för att hänga med i rygg ute på slätten med rejäl motvind. Det ska inte ske. Nåt är fel. Det är hjulen, hjulen är fel. I de små utförslöpor som fanns så rullade hon ifrån mig i motvind. Det är ofattbart. Jag är helt borta med utrustningen.

Jag sliter min kropp till slamsor och lyckas med rejäl kamp haka på andra varvet. In på sista varvet. Damen tappar flaskan, jag får försprång. Men hon är ikapp med en herre i släptåg. Hon säger glatt bakifrån.

- Nu får du dra ett tag.

- Äru helt väck, jag ska inte dra, jag ska DÖ, det är DÖD jag ska.

Mannen går upp och drar, han är helt tydligt dålig stakare. Efter ett tag kliver han åt sidan.

- Vad menar du??? Ska JAG upp i spets??

- Ja du får köra ett tag.

- Inte en chans, helt sopslut. Gör vad du vill men täten ska jag icke, icke tät.

Jag är döende ute på slätten, jag kollar bakåt. Ingen i sikte. Är jag sist???? Ligger jag sist????

Jag har aldrig varit sist i en skidtävling, ska detta bli första gången??? Det har varit nära, väldigt nära. Men icke sist i startfältet. FAN, jag kommer bli sist. Hoff, hoff, jag kan inte komma på annat än kämpa på.

En liten knix och jag diagonalar lite, en civilist på cykel möter mig. Han ropar.

- Du måste staka!

- Ska jag döda dig?! Sluddrar jag fram. Tror inte han hör, men funderar på vända och sticka staven i halsen på han och fråga.

- ÄR DET SÅ HÄR DU MENAR?????

Ett tips: Stör mig icke under idrottsutövning, stör mig ICKE. Efter går bra om jag lever. Inte under tiden INTE under tiden. Ett gott råd till alla.

Målportalen passeras, jag sneddar höger ut i diket, faller ihop. Någon kommer fram med vatten.

- Gurgel gurgel får jag fram.

- Ta av skidor.

Jag har snärjt ihop ben, och skidor i en röra, ligger neråt i diket.

Får hjälp, kommer upp i sittande med gräs i flinten. Någon närmar sig försiktigt bakifrån.

- Vatten? Kanske lite vatten nu? Frågar flickan försiktigt.

- Gurgel,gurgel. Svarar jag men får upp näven och bälgar i mig.

10 min senare sitter jag på en bänk i närheten, mumsar på en bulle och sörplar honungsvatten. En av funktionärerna kommer fram.

- Var det du som låg i diket?

-JA.

- Du ser annorlunda ut nu.

- JA

- Du är den som var tröttast av alla.

- JA.

- Du tog ut dig mest.

- JA.

Jag kan ju som inte komma på nåt annat än ta i allt jag har? Vad gör andra människor med sina liv? Skriv o berätta!

Sammanfattande epilog som brukligt i mina små episoder.

Pulsen var 160 i genomsnitt vilket motsvarar 91 % av max. Tiden 2.32 tim . Jag var några minuter inne i AN zonen vilket är över A3. Placeringen blev 2 st bakom i mål och 6-7 st som brutit. Det är ruskigt bra att orka ligga så högt under så lång tid. Visar på god fysform.Normalt går pulsen ner på slutet för att man är för trött att hålla upp den. Jag orkade ligga högt som fan hela vägen.Hjulen som jag gnäller om. Jag vet inte va dom gör jag men jag hade nog bland den sämsta utrustningen. Lite grann ligger nog i att jag inte är så bra på rullisar jämfört med snö. Men när jag inte kan lägga mig i rygg när jag tar i precis allt då är det fel. Det kom förbi en rejält överviktig herre på 60 plus. Helt omöjligt att följa med ens några meter. Jag kände mig stark hela vägen orkade trycka på och stakningen kändes fin. Resultatet mätt med mig själv var riktigt bra men jämfört med andra katastrof. Talesättet ömsom vin ömsom vatten kan vara på sin plats.

Nånå, rejäl genom körare, rätt in på kontot. Cashing bara. Bygget inför vintern känns riktigt bra.

Åver änd aot för denna gång.

/Fabbro pöls

Likes

Comments

Toughviking

Hej, nu ska jag berätta om när Jag/vi genomför

de Tough Viking påGärdet Stockholm city.

Öppnar med lite försnack. Nån gång slutet av maj började Emeliefråga.

- Ska du vara med på Vikingen? Häng med på Vikingen! Det blirkul, vi kör i lag. Häng på.

-Hmm,hmmm jag vet inte jag, Behöver man inte nån slagskroppshydda som fungerar?

- Äääähh, va fan, inga problem, Anmäl dig NU!

-Hmm,hmm, nja, tja, alltså.

-NU! ANMÄL!

- Hmm, OK.

Därefter förträngde jag mycket och samtidigt gick jag tillUppsala Survival klätterklubb granne med studenternas. Tränat med dem 5 ggr.

Jag har övat armgång ettantal ggr också.

Förutom dessa grenspecifikaövningar har jag inte gjort nåt direkt inriktat på Vikingen. Det är allmänbarmarksträning inför skidsäsongen. All form av löpträning gick åt helvete närjag drog baksida lår i mitten av juni. Det har varit inriktning rehab på denfronten ända fram till start.

Nåväl, vi går vidare ihistorien och stegar in i början på den aktuella veckan. PÅ tisdag kom jag påatt FASEN OCKSÅ, det är ju sant, lördag , Gärdet, Viking, 15 km hinderbana,nordens tuffaste hinderbanelopp. Fan, också, varför`? varför?.

Rädslan kröp längs medryggen likt den djupa kylan som stiger upp från myren en kall decemberdag. Mankänner den direkt om man slarvat med klädseln och lämnat minsta glipa. Buurrrr,burrr kände jag och sökte flyktvägar..

Tiden rör ju sig av någonoutgrundlig anledning framåt konstentejnisly och lördagen slog upp sina klarblåöver slätten detta nådens år i sena augusti 2016. Jag sitter ombytt itävlingsdräkt och väntar in mina teamkamrater. Mattias, Emelie bromsar till påLevertin, jag hoppar in, vi kör till Vallahallavägen, promppar bort tillGärdet, anmäler oss. Sen är det bara ladda.

Loppet

Stargrupperom ca 100 pers går iväg var 10:e minut. Kl 13 är detdags för oss, vi är 8 st. De andra körde den kortare varianten några månadertidigare så det hade lite rutin. Jag vänder mig till Mattias.

- Du, det är inte många som är äldre än mig här!? Säger jag närjag sveper runt med blicken och febrilt letar några gråa strån somåldersindikering.

- 1 %, det är 1% som är äldre. Du är med i ”enprocentklubben”....

Jag hoffar lite i vanlig ordning samtidigt som starten går.Spektakulärt med kanonskott och eldsflammor vars värme sveper ner överatleterna när vi lufsar igenom portalen ut på banan. Efter 100 m står ett gängAmerikanska fottispelare och tacklar folk. Jag som glömt bort det, är heltoförberedd och stapplar iväg åt vänster in i staketet, helvete, helvete. Tänkerjag och lufsar vidare.

Hinder nr 1: Över/ under.Lugnt och fint i folksamlingen, ingaproblem.

nr 2: Tassa igenom massa däck. Inga problem.

nr 3: Gyttja som är utlagd på gräset. Klaffs, fan, suger fast,rädd tappa skorna. Ner på knä, kryper över ca 30 m. Skorna är lerhögar ochväger 1 kg stycket. Klafsar vidare och försöker få bort det värsta.

Nr 4: Arbetscontainers som ska klättras upp och ner i. Ingaproblem.

Nr 5: Gummikloss som ska släpas med kätting en slinga. Ingaproblem.

Joggar vidare genom skogklädda kullarna på området. Sen tror jagdet är taggtråd som ska ålas under. Bara ner med lilla stjärten och kräla på.

Nr 6 tror jag är repet. Det ska klättras upp i ett rep 4-5 m ochslå i en klocka för att få G. Inga problem för min del. Bara orma sig upp ochklippa till klockjäveln.

Nr 7: Rakt ut på Gärdet och stanna till vid hinkar. Jo, det ärcementhinkar fulla med grus som ska kånkas runt en slinga. Suger tag i dom ochkånkar iväg. Slingan är rätt lång, gissar runt 150 m. Jag som burit så jävlamycket såna här saker i livet tänkte att det ska nog lösa sig även om jagnumera är kontorsråtta. Gick på ganska fort trots att de slog mot benen. Såghur folk stod och vilade. Men jag styltade på och kom runt utan att behövaställa ner dom. Gick bra men tungt och ont i små kontorsnävarna.

Jag sa till Mattias att jag börjar gå mot nästa. Så kan domjogga ikapp när alla är klar. Jag hade ganska ont i knät nu efter några km.Dessutom började det känns i framsida lår. Ville hålla mig från löprörelser såmycket som möjligt. Gå fort är dock inga problem. Jag kom precis fram tillnästa när Mattias hann ifatt mig.

Nr 8: En kettelbell skulle dras upp ca 5 med ett rep. Jag togstöd med foten och lade kroppsvikten bakåt. Vips, så flög den upp i luften. Jaglåg på rygg och försökte ta mig upp utan att tappa ner den i backen. Den varlite lättare än jag trott. Fick upp och ner den utan problem när jag väl kommiti stående.

Strax efter detta var det dags att tvaga sig. En bassäng mediskallt vatten. Det var så kallt så det var bara ganska mycket varmare änbåtrännan i Jukkas. Fattar ni. Det var sviiinkallt. Ganska mycket varmare änbåtis i Jukkis. Det är fan i mig mer än det flesta klarar av. Nå, hur som helstbara hoppa i, dyka under. Skönt att tvätta av sig lite lera och svalka av sig iStockholmska sommarvärmen.

Sen va det nåt klätternätställning med spända gummiremmar, Baraklättra över.

Nr 11: RAMPEN. Då varedags för det mest utmärkande hindret. Denstod som ett fyrtorn ute på den böljande grässlätten. Hoff, rädd, närmade migmed rädsla i mitt väsen. Jag är inte direkt rädd för väggar, ramper , fyrtornetc. Det var baksida lår. Hmm,hmm endast sprungit 600 m i sakta mak i ett svepsenaste 2 månaderna. Vad händer när jag ska göra några maximala steg och tryckaifrån? Hmm, hmm. Mattias före. Han klippte på med benen och fick utan problemtag i repet som hänger ca 1 m ner från toppen. Klättrade snabbt upp och ladesig på mage för att hjälpa alla andra som kom i närheten.

Tramp, tramp, upp mot väggen, tramp. Sträcker ut handen, men denfamlar tomt i luften och jag hasar ner igen.. Hm,hm. Nästa försök. Trycker pålite hårdare, stamp, stamp, ut med högerhanden, sträcker ut. får tag i repetmen för dåligt grepp så jag tappar och hasar ner. Försök 3. i kurvan uppåt,spänner till i baksidan lår. Försöket misslyckas. Jag blir rädd, ska jag tamer? Går det sönder? Jag ställer mig i kön av tävlande som likt seriefigurerhasar ner ellerl kommer upp i ett enda surrealistiskt skådespel. Försök nr 4blir halvhjärtat och jag hasar ner och tar straffrundan som är en slinga ut påfältet och tillbaka.

Vi samlar ihop gänget och joggar vidare. Tempot är ganska lugntmellan hindren för att orka igenom hela banan. Tror det är"monkeybar" som kommer sen.

En ställning för armgång som är byggd i en båge. Man måsteklättra snett uppåt och sen ner och upp i en båge igen. Jag har full kontroll,greppet känns stadigt och det är jobbigt men inga diskussioner att jag skaramla ner.

Nr 13(tror jag): Ringarna. Ett pärlband av ringar i linje somman ska svinga sig igenom. Det är svårt att få vridning på kroppen för de ärfästade i breda band som spänner emot vridrörelser. Men ringarna är tydligen enbra gren för mig som jag aldrig provat , känner fullständigt säker och bratajming och grepp. gör inga överdrivna saker. Tar mig igenom säkert och väntarin den andra i gänget. Nu gör det ont i låren, jag gissar att inte många somser löpningen MELLAN hindren som farligast, värst och svårast att genom föra.Men det är så jag känner och vill helst ha fler hinder och mindre löptid. Nå,nå, nu är jag här och stampar på så gott jag kan. Fram till nr 14 som ärdäckvältande. Två ggr ska ett stort däck vältas runt. Suger tag och det är heltstumt, hmm. Sneglar åt sidan, tycker det ser något lättare ut. Går dit, ochvälter utan problem runt den. Strax efter hugger det till på armen.

- Aj, fan säger jag och får samtidigt ett hugg till i nacken.

-Ajaj, satan.

Bredvid en hästhage blir jag dessutom stucken av getingar. Jojag tackar jag, tack tack.

Sen är det nog dags för gjyttja, vi ska ut och vada bland vasseni knädjupt vatten som varvas med gropar som man ramlar pladask och krälar/simmarfram. Tar sig upp i stående och strax efter ramla ner i ett hål igen. Inte vetjag sträckan men tar några minuter att ta sig igenom . Sen är det nåt nät somska krälas under och in i skogen.

Sen är vi nog framme vid långt vattenhinder. Jag simmar längsmed stranden. Långt, hur långt vet jag inte, några hundra meter. Kan det ta 10min? Skönt att vila benen och svalt i vattnet.

Kommer upp, genom skogen, ut på asfalt och över en bro. Där ärdet dags för tricepskontroll.

Nr 15: Bardipsgång med armarna. Tungt ,men kontroll vaggar jagmig fram mellan stängerna.

Nr 16: Sandsäcklyft. En sandsäck ska lyftas 3 ggr på ett podium.Rädd för baksidan går jag ner djupt, kopplar smidjebälte och lyfter stadigt uppsäcken. Det tar tid så jag kommer efter de andra. Men vill inte göra så hastigarörelser och rycka upp den.

Nr 17: Genom ett rör som utmynnar i vattnet. Lite småsten somkänns i knät annars lugnt.

Vätskekontroll. Finns redbull som jag sveper 2 muggar av. Trötti hela kroppen nu. Ont/trött i lår och knä. Hoff, tungt att komma in i nånslags joggande.

Nr 18: balansgång. check.

Nr 19: nåt slags nät. Check.

Nr 20: Svinga sig i ett rep. Ser när Mattias kastar sig ut. Etttunt rep som man halar in storrepet med har fastnat runt fotleden. Det tartvärstopp ute i luften. Jag tänker. Fan, där gick foten av. Sautan. Han ståroch pustar , haltar tillbaka för att svinga sig igen. Därefter kan han faktisktstödja på foten och fortsätta.

Nr 21: Balansgång på rep mellan träden. Check.

Nr 22: Slappt nät. Jag tar mig över längst bort. Börjar gå ochhinner långt innan de andra är ikapp. De fastande i folkanhopning.

Nr 23: Plank som lutar mot. Kommer över.

Nr 24: Turkish table. Trött som fan. Fullt med folk. Säger tillMattias att jag gör ett försök själv. Tror Emelie klättrar upp på han och över.Upp med nävarna, får tag i skivan, drar upp mig , svänger upp benet och PANG.Någon krypskytt träffar rakt i vaden. Jag skriker av smärta, ramlar ner.Sjukvårdare fram, släpar iväg mig. Satan, muskeln gick av. helvete. Dom bänderi foten och efter några minuter släpper krampen. Jag kan stå upp, kommer fram.Klättrar via Mattias upp och över.

Därefter krampar låren växelvis. Jag haltar fram. 1 km kvar.halt, halt, trött som fan. halta linka halta linka. Gänget drar ifrån, jagkämpar igång benen, lyckas med nån slags löprörelser. Sen ska vi ut i vattnetigen, och simma till kustjägarnas båt, klättra upp, och hoppa ner. Simmar tillstranden, när jag krälar upp på stenarna ser jag lagmedlemmar alldeles framför.

Sen har vi omvänd ramp, man ska åka ner ut i vattnet. Ja det gårju som hejsan, och jag stapplar vidare. Alldeles framför målet står det sistahindret.Det är full med snören som hänger ner och är strömförande. 10 000 voltstår det ovanför.Hmm.

Helt slut, det är bara springa på. Kommer in bland snören. PANG,det smäller i huvet käkarna slår ihop, det svartnar. Jag stapplar framåt. PANG,smäller i skallen och jag är nära att däcka. Stappel, stappel. kommer ut ochtar mig över mållinjen.

Ja, det är ungefär så jag kommer ihåg det. Övrigt var vädretfint, trevlig samvaro. Jobbigt som tusan. Värst för låren. Allt med grepp gickbäst. överkroppen funkade fint. Att jag kunde springa var mer än jag trodde.har inte sprungit så långt på 10 år tror jag.

En riktigt fin helkroppsgenomkörare.

Tääänks för att ni lyssnade J

 

 


Likes

Comments

-Ska jag ta med träningskläder? Frågar jag Fritz.

- JA, det må du göre. Svarar han distinkt.

Sagt och gjort och vi tar oss till centrala delarna av Oslo.Bilen parkeras vid ett gammalt stenhus med sliten fasad.

På en skylt står det Sportsklubben av 1909. Vi går upp till andra våningen.Omklädningsrummet är slitet, dörren trasig, Mitt i rummet står en våg. En gammalt modell där man lägger vikter i en skål och ställer sig på andra sidan och ser om man väger jämt. Ingen vanlig människa skulle använda den för den ser så gammal och risig ut, faktum är dock att det är den mest tillförlitliga som brottare använder sig av. De moderna modeller som folk har i badrummet kan ha fin display och snygg design, men är helt värdelösa i jämförelse.

-Hmm, hmm. Säger jag och står stilla.

- Vad gör dokker? Frågar Fritz och utbrister uppmanande.

-Byt om!

-Jag har inga skor med mig försöker jag slingra mig.

- Det finns där. Säger han och pekar på en hylla fylld med brottarskor.

Mhmm ajdå tänker jag men går fram och hittar ett par med halva sulan borta som jag får in fötterna i. Jag har inga strumpor och skrapsåret på tån svider. Hm,hmm tänker jag och tar de få stegen in i lokalen.

Detta är första gången på många år jag är med om en brottningsträning. Det är de sista passen inför OS i RIO där Norge lyckats få med en brottare i grekisk romersk stil. Stig- Andrè Berge i 59 kg.

Allt känns bekant, svikten i mattan, lukten, känslan, snacket.En känsla av kamratskap präglar alltid en brottningsträning. Det är lite dämpat, någon skrattar till, andra knyter skor och tejpar lösa kroppsdelar. Alla förbereder sig på bästa sätt.

Jag har mest tänkt tassa runt, kanske göra en kullerbytta, kladda på BILL och insupa stämningen. Tydligen har tränarn annat i kikarn.

-Ställ upp efter väggen! DU också, försök inte smita!

Hmm,hmm fasen också, tänker jag och ställer mig brevid 100 kg-monstret Felix som står med bar överkropp och inger en oerhört massiv känsla.

Jag frågar.

-Hur känns formen? Är du i fin form?

- Njaä, kan jag ikke påstå, säger han. Lit sommarfejt.

- Syynd för dig.... Säger jag och framkallar skratt i gruppen.

Uppvärmning med en söndersparkad fotboll halvfylld med luft.

- Tar bollen i taket så är det Penalty och övrigt är det NORULES!!

Säger han på engelska för att även den Polska killen som sparrar mot Stig ska förstå.

Jag är rädd, för att nåt ska lossna från kroppen, men gör faktiskt ett mål och klarar mig helskinnad igenom 20 min.

Därefter lite gymnastik och nackövningar. Nacke är en muskel som aldrig tränas specifikt i andra idrotter. En lätt nackuppvärmning är tyngre än vad en normalindivid kan klara av. Jag som tränat kontinuerligt 25 år klarar faktiskt göra det flesta rörelser trots 15 års frånvaro. Dristar mig till huvudstående och känner mig stolt som har så pass bra kontroll på kroppen.(Tränarn sådär impad.....).

Sen några enkla parövningar och jag är helt slut och svetten rinner i floder över skinnet. Jag står lutad med händerna på knäna och flåsar.Tränarn räknar ihop paren, två och två. Jag tittar inte på han, men lyssnar.

- Det är ojämnt. Hasse du får vara med Felix!

Jo, jajamen, det ska jag. Tack tränarn, tack för den sista smörjelsen.Gud, tack mitt öde som på något sätt ofta försätter mig i situationer. Hojj fiiifaan. Hojj fiiiifaaan. Som sagt, jag är 46 år, har inte varit på mattan de senaste 15 åren samt krämpor mest överallt. Som FÖRSTA kontakt med verksamheten ska jag alltså kliva in mot ett 100 kg-monster i världseliten, Hojjj fi faaan vad lämpligt. Det känns som väldans lämplig mjukstart.

- Jaha vad ska vi göra då, frågar jag försynt?

- Match 7 min.

Mmmm,mmm,mmum, jamen dåså, inte nåt mer?? Hojjj fiifaaan.Nå,nå, nån gång ska man dö, tänker jag och närmar mig skräckslagen monstret.Han är ju tacksamt nog väldigt nätt på handen och mördar mig icke. Gissar att han går på 10 % av kapaciteten. Efter 1 min känner jag rörelserna. Märkligt nog sitter känslan kvar i kroppen. Jag rör mig brottningslikt och känner hans   rörelser rätt snabbt, jag behöver som inte tänka. Jag står rätt och rör mig korrekt, jag förstår hela scenariot väldigt snabbt och läser han ganska klart.Jag vet vad han håller på med men kan ju självklart inte göra något åt det. Efter 3 min är jag helt jävla slut, stönar och stånkar. Det är så mycket svett, så fruktansvärt mycket svett. Brottning måste vara den svettigaste sporten som finns. Under en vanlig brottningsträning bildas pölar av svett på mattan. Det är helt omätbar transpiration.

Därefter kör ju grabbarna svinmånga matchupplägg och jag halvligger mot väggen och är nöjd att vara vid liv. Och kommenterar för mig själv olika situationer och studerar tekniken.

Efter träningen småkikar jag på Bill och provar på nåt krysstag.Det är inte vackert men jag klarar som av det någorlunda. Jag är ju hela tiden rädd att kroppen ska explodera. Det är mycket explosivitet och ytterlägen på alla kroppsdelar. Hoff, hoff , känns helt livsfarligt.

Grabbarna i truppen är 20-25 år och satsar helhjärtat på brottning. Att bli så bra som möjligt. De är unga, pigga och motiverade. De får ingen ekonomisk uppbackning så de kan leva på idrotten. De måste bara se till att vara tillgänglig och redo för träning 1-2 ggr/ dag. De är helt sjukligt vältränade samt då specialiserade inom brottning. Det är fascinerande hur mycket den inre motivationen betyder, känslan av att man själv vill något.

De ser nog på mig som en gammal farbror, bekant med tränarn och tog ingen direkt notis av mig. Men jag kan säga att jag förstår allt som sker i lokalen. Jag behöver som inte titta i detalj på allt heller. Jag kan gå runt och känna av situationen. Jag ser detaljerna i rörelserna, taktiska rörelser. Försvar, attacker, hur fötterna vinklas,ryggen, blicken, jag har fullständig koll. Det är som att ingen tid förflutit förutom annan typ av trikå och matta. Jag är uppväxt med tygmattan och de stumma madrasserna under den. Tyget som sög åt sig svetten och gav lokalen en allestädes närvarande frän lukt av ingrodd svett. Jag kommer ihåg plastmattans intåg på 80-talet. Som med allt nytt är det inte bara positivt. Klagomålen var mer brännsår och knäskador pga av fästet som är mer distinkt än tygets mera eftergivlighet. Jag har ägnat 25 år av mitt liv inom sporten. Både teori och praktik. Det är så många träningar jag i princip krupit ut ur lokalen, illamående flera timmar efteråt och knappt fått i mig mat. Jag har varit med om så många sjukligt slitsamma träningar, träningsläger och tävlingar som inte går att förstå för de som inte varit med. På något sätt sammanlänkar det oss brottare oavsett var vi kommer från. Man kan se i ögonen att han har samma erfarenheter och vi kan förstå varandra. Att tala brottning med någon som inte själv varit aktiv är oerhört intetsägande och mer eller mindre meningslöst. Ungefär som att stirra på en pöl utspilld mellanmjölk.  Jag blev aldrig världsmästare eller svensk mästare. Jag var hyfsad och försökte bli ett snäpp vassare. Jag gav allt och har inte någon känsla att jag kunde nog ändå blivit världsmästare. Jag var inte tillräckligt bra. Jag kommer aldrig ligga i soffan och fundera. Om jag gjort si, om jag gjort så. Jag skulle nog bli jävligt bra bara jag tränat lite grann. Tänk om jag skulle försöka ordentligt, dååå jävlar. Nä, såna tankar kommer icke övermanna mig.

 Jag gav allt.

Jag anser att brottarna är det största atleterna i de olympiska spelen i RIO.

Jag tackar Fritz och alla brottarna för att jag fick vara med. Det var väldigt nostalgiskt. Önskar lyckat till på OL och hoppas allt går bra.

Likes

Comments