Dundret Runt. 47 km. Gällivare klassisk stil. 1/4 2017

Försnack

Hoj fi fan vilken vecka på slätten. Offf, riktigt stressigt storstadsliv och dåligt med sömn. Nåväl, nåväl, jag försökte ändå följa min plan. Planen som tagit form några månader tidigare. Planen att göra säsongsavslut i Gälli och Dundret runt som tävlingen kallas. Gissar att det beror på att man ska åka runt berget som kallas Dundret. Egentligen kan jag inte med bästa vilja i världen komma på någon annan anledning till namngivningen faktiskt. Nåväl, nåväl, nog om detta, nog om detta som jag brukar säga.

Kl 24 kvällen/natten före stämplade jag in i Jukkas och eldade igång kamin och sökte plusgrader. Svintrött som jag också brukar säga kröp jag ner i säcken. 05.50 ringde klockan. Jag var så trött så jag skakade i kroppen, hoj fiiifaaan hoj fiii faaan. vid andra snoozet steg jag upp, fick igång elden, på med en kanna vatten och grävde fram tävlingsdräkten ur väskan. 06.50 trampade jag med skidfodral och rygga till Esrangevägen där Luddejunior hämtade upp i sin minibuss. Jo det är samma Junior som Kopparrajden. Lustigt nog känner vi ju högst flyktigt varandra, men ödets vägar äro outgrundliga. Ut till Jukkaskorsningen och möta upp Pecka Och Per-Martin. Iväg mot Gälli, vädret fint. Väl på plats kände vi oss som stjärnor. Vi blev lotsade framåt på parkeringen för vi skulle köra tävlingsklass, ojojoj, tyckte vi, jädrans vad man blev påpassad här då. Fram med grejer ut på stadion. Helt fritt att lägga ut. Jag lade skidorna lite bak, typ tre framför. Jag kände ju att jag var helt urlakad och ganska slak redan vid start, därav blygseln.

Skidor ska testas och bajset ska bajsas, Det är jädrans tarmtömmande runt skidtävlingar. Kön till WC-avdelningen ringlar sig lång precis jämt. Inom idrottpsykologin brukar det benämnas "trigger", det är något man gör som avslutande verksamhet före start. Så kroppen är redo, NU ÄR DET DAGS.

Det var kallt, prognos visade kallföresskidor. Jag hade med färskt minne från Rajden vallat både kall och varm oavsett prognos. Dock kände jag mig säker på kall. Tester på plats visade kallföre med ganska liten marginal ändå. Det är fullt upp två tim före start, man hinner som inget annat än dona med sina grejer för att vara klar vid start. 20 min före start studerade jag himlen, kände på luften, kraffsade i snön och grävde i mitt huvud. 18 min före start tog jag Swärden för att prova, Fan, fan, vad ska jag göra? Det blir varmare under dan, solen kommer fram. 12 min före start svor jag högt och sade. HELVETE jag måste panikvalla fäste på swärden. Fram till ryggan, gräva fram burkar, veva på för allt jag var värd. Fem min före start lade jag ner Swärden på start och gjorde mig redo för strid.

Loppet

Starten gick, jag var beredd, spåret smalnade av till en tratt, skarp höger för att gå över en smal hög bro över vägen. Jag har blivit varnad för detta moment och var beredd. Jag höll längst höger och klarade mig helt problemfritt över. Därefter flacka skogspartier med små lätta knixar. Efter några hundra meter kände jag på skidorna. Mmm,mmm, log inombords, jag gjorde rätt val. De känns fina och lena i snökontakten, bra, bra, tack för att jag kanske lärde mig något från Rajden. Några kilometer senare åkte vi längs en långsmal sjö, vädret var fint, och jag var tillräckligt pigg för att slänga ett öga på terrängen. Fjällvärlden breder ut sig väster ut över myromården varvat med skogklädda berg med någon kalfjällstopp som sticker upp Jag var dock spänd på kroppen, hur skulle den reagera efter två veckors förkylning och en stressig storstadsvecka utan träningsmöjlighet. Inte optimalt absolut icke, men jag har en egenhet att få för mig nåt och det fäster ibland i huvet Jag har för flera år sen fått för mig att åka Dundret runt, men av olika praktiska anledningar har detta icke varit genomförbart. Upplägget nu vår tufft men ett genomförande fanns inom räckhåll. Men kroppen kändes fin, kändes bra, inga problem att veva på efter myrarna i bra fart. Jag låg tvåa i en klunga, en kort ung dam före. Hon höll bra fart men jag höll rygg utan att ligga på gränsen. Einar Knutsen i vit dräkt stakade förbi till höger. Fan, är han så bra tänkte jag, ser stark ut. Einar är känd entreprenör i trakten och har jobbat mycket inom turismverksamhet. Vi har ett förflutet ihop som jag inte talar så högt om och hoppas han inte riktigt minns. Men det kanske är läge att bikta sig lite samt att det borde vara preskriberat vid dags dato.

Bekännelsen

1998 augusti. Jag, Isak, Lasse, Inga, Täckdal och Kauma hyrde gummibåt av Einar i Lappeasuando. Där fick jag med handen på bibeln och svart bläck skrifva under att ICKE köra i vissa forsar i bygden. Nå bla, var det ju då vattenfallet under bron i Rautas. Våra planer var ju inte helt oväntat att köra fallet under bron i Rautas. Vad göra ? Vad göra? Täckdal stod på tågbron och blickade ut över det dånande skummet med cyklop i pannan. Inga stod tyst med blicken i samma riktning. Jag kom trampande över bron med något dimmigt huvud. Det kan bero på att vi smakade lite igår ,KAN bero, inte klarlagt, men möjligheten finnes....Jag blickar ut över skummet. Tänker, nä fan, det här är inte riktigt bra, inte riktigt bra.

Inga, närmar sig, tar till orda.

-Ja, jo det här borde nog funka.

Täckdal:

-Ja om vi håller högerflanken så bör det gå.

Eeeh, tänker jag, eeh, jaså det säger ni. Tja , ja nå inte fan ska väl jag vara surkuken i gänget. Som Skipper drog jag efter andan för att överrösta dånet.

- Ja va fan, hoppa i båten grabbar så kör vi!

Det gick åt helvete, vi välte mitt i fallet, Inga fastnade under båten mitt i valsen, jag spolades ut genom alla stenarna på botten, Täckdal försvann och kom åter nånstans i vågorna. Båten slets sönder, alla grejer sprutade som en snöslunga rakt ut i Rautasälven. Jag stod längre ner mitt i forsen och likt en målvakt försöka fånga det som räddas kunde. det som inte kunde räddas var årorna, de hade knäckts som stickor när jag försökte reda ut situationen.

Åter till Einar, dagarna senare skulle båt och åror lämnas åter. Båten var lagad, men årorna, hmm,hmm hur ska vi göra. Jag steg ur bilen i Lappeasuando, tog några raska kliv fram och gick på attack.

- Nog var det satans klena åror i alla fall. Fan tål inte mycket de där. Sa jag och räckte över spillrorna.

Einar, tittade ned, tittade upp och tog till orda.

- 17 år!! I sjutton år har jag kört alla jävla forsar här i fjällvärlden. En, EN jävla åra har jag lyckats knäcka. Ni har smulat sönder två, TVÅ åror på några dagar, HUR I HELVETE HAR DET GÅTT TILL???????? HUR I HELVETE??? Svarade han då.

Sautan tänkte, jag det gick inte riktigt hem.

- Nja, tjaaa, alltså, det var så här... jag tror ... vi fastnade lite bland stenarna, det blev som.... fast... mellan stenarna på nåt konstigt sätt. Jätttteeeosis, vi hade väldans osis. Nåt annat kan man inte säga.

- Mummel mutter satans helvetes jävlar, mummel mutter replikerade Einar.

- Ja, jo det får man nog hålla med om mutter mutter. Sa jag också.

Dessa tankar, bilder och minnen flög genom huvudet när jag såg han staka förbi till höger.

Åter till loppet.

Långa stakpartier ute på myrarna varvades med långa slakmotor där det ska diagonalas. Det är ju där jag tappar mest mot skidåkare, trots att jag själv anser att jag glider ut som en balettdansös på varje steg så är jag totalt borta jämfört med andra, de bara försvinner upp, in, bort nånstans. Och långa partier, det tog som aldrig slut, veva på höger, vänster höger vänster, stön dregel, stön dregel. Men kroppen kändes ändå rätt ok, 20 km passerat och inga haverier. Nånstans vid 25 km kom Luddejunior i rygg, gick förbi, jag hakade på. Men han segade sig iväg sakta, jag hade inte krafter kände jag, kroppen var trött, en totaltrötthet. Det var som att jag inte riktigt orkade ta i. Jag kom i rygg på en dam som diagonalade hela tiden, även på myrarna, fort som fan. Hon var helt vild, veva, veva, veva, jag kunde dock stakandes hålla rygg på platten utan att ta ihjäl mig.

Jag såg klungan med Ludde nån minut framför, hmm, hmm när det är 7-8 km kvar kanske jag kan göra ett ryck och försöka gå i kapp. Efter kontrollen 10 km kvar hände följande, jag blev kronslut, det blev motlut, diagonaldamen som jag tänkt klippa förbi, försvann framåt nånstans och jag tänkte.

- Hoj fiii faaan vad tungt, och snön, strävt, och trött, trött nå så in i bänken. Så där trött så jag helst ville lägga mig ner och sova. När man blir sådär kronslut så ångrar jag i vanlig ordning allt, precis allt, hojhojhoj. Varför? varför? Var det gud? Eller hade jag nåt med saken att göra? Varför? Hoj fifan. .

Någon håller rygg, jag fejkar drickapaus med slangen, det ska icke ligga och klyvas vind, fan jag är "into the välli åf dett", icke vind, icke. Finten går hem och jag plockar tätt i rygg direkt. Men han tjorvar med att byta spår hela tiden och gå emellan, tjrov tjorv, och sen orkar jag inte, han drar sakta ifrån, jag är helt sopslut. Jag hör högtalarna från stadion, det är inte långt kvar tänker jag. Men sen tystnar de, aj fasen var det vinden som drog med sig ljudet ? Vi åker i skog och myr. Jag känner vagt igen det. För några år sen var jag hjälpryttare vid överlevnadsutbildning för helikopterpiloterna på sjöräddningen. Jag hade en Lavvu uppslagen här i faggorna. Nå, jag ägnade inte alltför mycket tid till återblickar. Jag försökte som bara ta mig levande i mål. Helt plötsligt såg jag bron, å fasen redan här? En backe upp och jag kommer in på stadion. Hör speakern som nämnde om spurtstrid för tid 3.09.44 tim när jag äntrar upploppet. Jag tar som vanligt ut de sista av de sinande krafterna och ligger och tuggar snö. Det är så in grönjävulskt jobbigt att köra långlopp. Jag blir av nån outgrundlig anledning jättetrött, alltid. Märkligt, märkligt, borde man som inte vänja in sig nån gång? Tiden blev 3.10.44 tim, placering vet jag inte riktigt, inget vidare skulle jag säga i alla fall. Men jag kom igenom.

Sammanfattande analyser

Medelpulsen låg på 157 vilket är 90 % av max. Det är högt inte tu tal om den saken. Inget jag rekommenderar att prova för en vanlig människa.Dock är det lite lägre än jag kan åstadkomma om jag lägger på mer ben. Stakningen ger trötthet men drar inte upp puls riktigt lika hårt som diagonalandet.

Skidor: Inget att gläfsa om på den fronten. Inga raketer men jämförbart med de flesta runt omkring. Och utförskörning som jag talat om tidigare är ju min bästa gren. Jag borde egentligen vara störtloppsåkare. Det är ytterst sällan någon kör om utför. Jag går ikapp och förbi de absolut flesta. Jag är i princip helt vansinnig och orädd. Broms och försiktighet är inte något utmärkande i personligheten.

Klädsel/utrustning: .Inget att klaga på dräkt, känner mig riktigt vass och stolt i min tajta kroppsstrumpa med Kiruna X Countrys logga. Hur jag har nästlat mig in i "Elitklubben i stan" är i sig värt en egen novell som kanske kommer i sinom tid Hur som helst är jag fullvärdig medlem trots en extremt begränsad kapacitet i spåret. Faktiskt totalt värdelös jämfört med samtliga av de övriga atleterna.. Men med mycket käft och ryggrad kan man ta sig in på många platser. Vätskebältet med slang inga klagomål. Den blev jag pålurad av välsmord säljare i mässtältet i Mora på Stafettvasan. Jag steg fram, och pekade.

-Den där, den där, sa jag och pekade på slanghistorien.

-Den ska jag INTE ha. Några minuter senare gick jag därifrån med exakt den produkten. Sade då till mina lagkamrater.

- Jädrans bra säljare, riktigt vass, grattis grattis, bra jobbat.

När det nu var runt nollan var det dock inga problem med dylik sak och bör nog läggas på pluskontot.

Strategi/taktik/resursplanering: Efter studier av pulskurvor, hastigheter och olika staplar kan jag inte se nåt knas där. Jag har tappat lite på andra halvan vilket är normalt och lämpligt. Man bör åka långsammare på slutet, annars har man inte disponerat loppet korrekt. Men inte någon kollaps som alltid är en överhängande risk när man dansar på knivseggen. Spekulationerna böljar dock fram och åter. Om jag kört snabbare i början, hade det gett bättre sluttid? Om jag gått lugnare i mitten, skulle detta ge bättre? Fram och åter går tankarna. Tog jag rätt rygg i rätt läge? Det är ju såklart bara spekulationer, men såna analyser är viktiga för utvecklingen och bör genomföras. Det är ju dessutom min favorithobby. Svaret är ändock nej, jag disponerade bra och hittar inga delar jag kunde plocka nåt nämnvärt.

Förberedelse/formtoppning: Här finns det förbättringspotential. Jag blev kanonförkyld 36 timmar efter Kopparrajden så där försvann två veckor. Sista veckan var synnerligen storstadsstressig med lite och dålig sömn. Inga träningsmöjligheter. Sista dygnet var kaotiskt med minimal sömn, fullt upp och geografisk förflyttning på 140 mil. Inte optimalt alls. Med bättre sista tre veckor kunde nog 5-10 minuter kapas gissar jag.

Överlag kan jag inte annat än säga att jag gav allt och hade inte mer att bjubba på denna dag runt berget.

/Biktaren


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hehe, hehe myste jag för mig själv. Hehehe vad listig. Planen hade tagit form. Hehe jag är ett geni.

The Masterplän

Vasan lades upp som kuliss, målvakt, distraktion. En dimridå för allmänheten och massmedias nyfikna luskanden. Det stora målet, årets viktigaste lopp. Kopparrajden 2017, Klubbmästerskap för Kiruna X Country. Tävlingar, träningstävlingar och alla träningsmoment riktades in för formtopp 6 dagar EFTER Vasan. Kan verka som same same för den oinvigde, men icke, icke. Skillnaden är hårfin men avgörande. Betänk åkare som kan vara i kanonslag världscuplopp veckan före VM, på VM halvslak för att veckan efter återigen vara på topp. Det är hårfint i elitskiktet, dansen går på en välslipad knivsegg. Efter Malungloppet på 45 km som går under namnet "Hängåkarn" här på bloggen var jag så jävla slut i kroppen. Veckan efter var som sirap. Helt slut, fan kommer jag nånsin att bli pigg igen? Fan, fan, hojj vad trött, seg och sliten jag känner mig. Helgen efter nåt lätt pass i Storvreta konstsnöslinga något piggare, men inget tryck i grejerna.

Inästling

I skydd av mörkret och med hjälp av SAS tog jag mig norrut. Full utrustning i bagaget. omlastning och vidare till Vittis. Mat, lätt vila hos Avalanche. Över till Stormonstret för preparering i den gamla ladan. Test på fottiplanen utanför. Första metrarna kände jag. Hoj vilket glid. Detta kommer gå fort. Hoj vilket glid. Jag känner direkt om det glider. Kändes kanon kanon. Fan i morgon får dom jobba om de ska förbi. Men stavfästet var katastrof, sjönk djupt ner. Mina små orginaltrugor var värdelösa. In till herr Stormonster för skifte till större modell. Och nu är jag lugn, allting bra. Tre veckor efter Malung hade jag tränat väldigt lätt och kört Stafettvasan åtta dar före. En hård maxning på 30 min. Som det tog mellan Oxberg och Hökberg. Detta finns icke nedtecknat i blogg eller annan plats än min träningsdagbok, men är icke förty ett faktum. Upplägget kändes perfekt. Jag kände mig i bra form. I morgon körs det blankt, det blir stakning utav bara helvette.

Tävlingsdag

Lördag och tävlingsdag. Den 49:onde upplagan av denna skidtävling som går mellan byarna Svappvaara och Vittangi stod för dörren. Sträckan är 28 km flack bana längs med E 45:an. En ovanligt publikvänlig tävling då man kan se åkarna större delen av tiden från vägen.

Vädret har slagit om rejält. Prognosen visade -12 och mulet vid start. Nu var det runt noll och sol.Hmm,hmm Inte riktigt bra, hmm,hmm Jag hade bara förberett Salomon för det var så glasklart kallföresläge. Nu klart varmare men snön är nog frotfarande kall. Det är ju den som är intressant, det är där belagen är. Fan inte riktigt bra inte riktigt bra. Känns inte så bra när jag åker, luftar mina farhågor till Ante.

- Fan, kan det vara fiaskoläge? Har jag gjort en brutal miss?

- Nä, sluta svamla, jag har samma vallning som du, det är trögfört idag.

- Mmm, mm kanske är så, kanske är så, mm, mm.

Jag står som tredje par längst till vänster. Taktiken är att skicka på rejält första kilometern för att gå ner något mildare ute på myrarna. Staka stort och glida ut. Ligga bakom och hugga. 1-2 km in i loppet sjunker insikten in. Inte långsamt som åldersdemens smyger sig på, inte långsamt som förståelsen för en elakartad cancersvulst som man inte direkt känner av. Men inte heller lika överraskande som blixten slår ner. Känslan är tydlig och jag försöker ignorera, förtrycka och osynliggöra. Men sanningen står där och visar sig i all önskvärd tydlighet. Jag har för dåligt på fötterna, helvete, de är inte bra, glidet är inte bra. Känslan är frustrerande, panikartad. Liknande att man vill visa för fröken att man är bra på skriva men har stukat handen så man håller pennan i fel hand. Det ser förjävligt ut, man kan så mycket bättre. Men fröken har ju ingen aning om detta. Eller som Elofsson när han skulle haka på Muhlegg. Man vill, men det går inte.

Jag hugger på och försöker hålla rygg. Det är tungt så in åt helvete. .Jag spanar framåt, hur rör sig klungan där framme? Tar vi in? mm,mm nja, nä inte vad jag kan se? Jag har bra tryck känner hur jag hugger rejält med stavarna. Men det händer inget. Hoj fi fan. Det går inte att hålla ryggar med mindre än maxbelastning.

Första milen passeras på 36 min, mm inte så tokigt, men det har kostat, oj vad det kostade. Pulsen är ju i vanlig ordning hög. Men kroppen känns bra, såväl inre som yttre funkar bra. Jag har bra tryck, jag känner att jag har kraft i varje stavtag. Och hjärta/lungor funkar fint, pulsen hög men ändå inga dödslarm. Benen, hur var benen? Låren? Lår och ben fina och fräscha, kände mig pigg, rapp, fräsch och stark. Jag skulle påstå att jag aldrig haft en bättre fysisk förmåga för skidor/långlopp.

Jag sliter hårt att hålla en rygg, vid vätskekontroll tar han en mugg, jag som har vätskebälte med slang behöver inte ta nån mugg. Borde få några sek vila här. Men NEJ, jag tappar några meter på han och kan stört omöjligt täppa till luckan. Han försvinner sakta ur mitt synfält. FI fan.

Vid Suptallen svepte tankar fram och åter, fram och åter. Jag tar skidorna och hugger dem till slamsor mot närmsta träd och går in till Vittis. Helvete vad grinig jag kände mig.

Hoj hoj, surmulen som synden stakade jag vidare.Jag kände mig lite som matadoren i Tjuren Ferdinand på julafton. "Han spottade och skrek, slet sitt hår, knäckte svärdet i småbitar för inte få visa hur tapper han var med sin cape och sitt svärd" Nåt sånt skulle man kunna använda som metafor.Försökte vända tankarna.Jaja, det är ju fint väder åtminstone, jaja man får väl se det som ett hårt träningspass, jaja man måste kunna åka på dåligt material också, jaja än det ena och än det andra höll jag på dona med i verkstan.

Jag såg Wester stå vid sidan av spåret. Jag var trött som fan, lätt dreglande och simmig blick.

-Fram med stavarna lite till, de är liite för nära pjäxorna.Sa han på sitt välkända dalmål.

Inte ett ljud från min sida, men gjorde som han sa.Tack Wester, tack. Jag befann mig i ingenmansland, ingen rygg framför i sikte. Ingen bakom vad jag kunde se.Svårt att motivera sig att plåga sig in i dödskuggans dal, men jag högg på.Men fick som ingen fart. Det långa lätta utförslöporna där man kan få några sekunders vila när man glider funkade inte. Jag var tvungen staka hela tiden.

Men plötsligt 2 km från mål. Jag såg nåt som rörde sig där framme.Var det en åkare? Inne i skogen gled det plötsligt bättre, jag närmade mig.En gnista tändes i samma stund som jag fick flyt i snön. Jag försökte att inte förivra mig, jag bör ta han, tänkte jag.Lugnt och metodiskt, beräkna målgång nu. En km kvar, han hade lucka på 50 m. Hm, hm tänk nu. Jag planlade attacken på samma sätt som "Nortughattacken i Vittis" som publicerades 2015.

På krönet av backen ner mot OK tog jag sats, stakade allt jag hade och kröp ihop. Tänk droppen HJ, tänk droppen. Ut på myren viker spåret vänster. Jag var i närheten.

Slutstriden

Kvällen före tävling tog jag en powerwalk för att studera spåret. Sista biten in mot upploppet går den på sidan av gatan. Jag gick ner på knä och besiktade grusningen, inget grus, BRA. Om det blir spurtläge i morgon så tar jag gatan. Då var det klarlagt.

Nu blev det exakt detta scenario som jag förberett mig på. "Ludde junior" som är det namn jag känner min kombatant som fortsatte i spåret. Jag klev vänster ut i gatan och högg allt jag hade. Högg,högg,högg, ut på planen som är upploppet. Jag hade ingen koll på om han var tätt i rygg eller hade släppt. Jag är av den åsikten att göra allt jag kan under de omständigheter som står till buds. Bland annat är jag väldigt noga att maxa in till mål, it ejnt åver till the fätt lejdi sings. Som jag sagt många gånger. Jag är inte bra som skidåkare, men allt, fan allt ska ut. det ska vara rent på kroppskrafter när linjen passeras. För mig är mållinjen allt i detta läge.Jag är redo att dö för den.

Inne i dimmorna hörde jag vagt speakerns röst. Långt i fjärran hörde jag mitt namn och klubbtillhörighet basuneras ut. Jag klyver mållinjen sex sekunder före "Ludde junior". Målgången är en standarvariant, ner på knä, stjärten i vädret. Dregel, snor och snö blandas i en salig röra. Någon ska hänga medalj runt halsen. Jag är inte i skick för medaljceremonier, sluddrar fram några sträva kommentarer. kvinnan backar.Jag sluddrar på, sludder sludder, fi fan vilken sport, sludder sludder. Kvinnan gör ett nytt försök, hon kommer tassande. Det är Katti min kusin som vill medaljera mig.

-Hörrödudu, varför är inte du i spåret? Du ska vara där ute, jag vill köra om dig. Varför är du inte med?

-Men är det Hans, jag kände inte igen dig. jaha du är byn, men så roligt.

-Roligt! Roligt? Hoj fi fan, det är svinjobbigt, men tack för medaljen. Och kul att ses förresten. Får jag ur mig för att sen resa mig och stappla iväg och beklaga mig för Stormonstret.

Sammanfattande analys och beklaganden

Jag har kört ca 25 officiella tävlingar på skidor. jag har aldrig klagat på skidorna. Antingen har dom varit helt ok, bra eller riktigt kanon. Men nu lägger jag all skuld på dem. De gick inte bra i detta före. De gled kanon dagen före med 6-7 grader kallare. Jag tar på mig allt ansvar, det är jag som vallat, funderat, testat och tagit beslut. Ytterligare en erfarenhet att lägga i skidboxen. Det jag tar med mig från dagen är då lärdom om min utrustning och att kroppen var i bra skick. Jag blev 54:a av 88 startande. Tiden 1.51 tim.

Efter studier av pulskurvor och hastigheter kan jag bara bekräfta uppfattningen Jag hade den klart lägsta snittfarten på vinterns tävlingar. Och detta är kortaste sträckan och lättaste banprofilen. Jag hade bästa formen ever. Det talar sitt tydliga språk. För dåligt på fötterna. Skall icke ske igen, icke.

Over änd aout

/Smöremissen














Likes

Comments

I början av februari. Jag satt i slättlandsoffan och sökte tävlingar med ljus och lykta. Snöläget här nere på slätten är milt uttryckt katastrof. Men fick nys om en tävling i Gimo som ligger i grannbyn. Jag kämpade för fullt för att ordna startplats i det begränsade fältet på grund av den korta slingan konstsnö som skulle bära upp de sörländska skidentusiasterna. Söndagen kom och sovmorgon med den, 5 mil och start kl 12. Inte som vanligt "upp i ottan" före loppen som annars är brukligt. Jag var på plats i god tid.

Dagen D

Idag var det så dags, dags för Dagen D i min karriär, en milstolpe ska passeras. Nålsögat som kamelen ska ta sig igenom. Det var menat, förutbestämt och klarlagt långt före jag själv hade en aning. Swärden var preparerade, det skulle köras blankt, det skulle vara rent, det var dags för den sista invigningsriten. Likt blod som byts i mörka källarlokaler, endast stearinljus och skuggor på väggen, blodsband skapas. Inte en droppe fästvalla så långt vallastället sträcker sig. Det var dags att staka sig igenom ett långlopp på 40 km. Att staka ett långlopp kräver ett mentalt steg som någon gång skall tagas. Man måste släppa sargen, kapa livlinan, klippa navelsträngen och ta steget ut, fullt ut. Denna "någon gång" var tydligen idag.This vås the dej.

Into the dark side

Swärden lades i spåret, jag ställde mig på och gled iväg., japp, kände jag direkt, det glider bra. Gunde Svans fru Marie var oerhört direkt i sin analys av skidorna, behövde bara några meter för att konstatera om det var nåt att åka på. Jag vill inte på minsta sätt likställa min bedömningsförmåga med hennes, icke det icke. Men mina erfarenheter är följande. Det ska kännas "bra" eller "väldigt bra" direkt. Annars är det nåt fel som är trasigt.Nu kändes det direkt "bra" då släppte jag det och fokade på uppvärmning.

Banan var en 3 km lång bädd av konstsnö. Flackt, platt, med en väldigt brant kort backe. Jag laddade på och lyckades hugga mig upp för denna. Hoff det var tungt, hm,hm, hur ska detta gå? 14 gånger ska den plockas,14, hmm,hmm. Jag provade mig på saxning i samma brantknix. Problemet att saxa utan fästvalla är att man glider och halkar. Detta kan lätt förväxlas med den regelvidriga och synnerligen skamfyllda "tjuvskaten" som kan rendera tillsägelse alternativt diskvalificering från någon funktionär. Men jag kunde faktiskt saxa utan större problem, ok jag får sikta på det i den backen, spekulerade jag.

Nå,nå, nog om detta, nog om detta. Uppvärmning klar, bankoll klar. Allting klart förutom den sedvanliga tarmtömningen. Vi skall icke belasta tittarna med denna spektakulära verksamhet. Ja den är alltid spektakulär och cirkusbetonad men på ena eller andra sättet ordnar det sig. Det löser sig sa han som sket i vasken. Eller som jag brukar säga.

- Olen valmis, jag är klar. Dags att äntra arenan.

Jag måste säga samma sak som jag sagt förut, för det är den sanning jag känner. Jag mår som bäst tiden före start, jag känner mig vid liv. Jag har en känsla av kraft, vitalitet och kan man säga, lycka. Jag känner mig stark, jag känner mig överlägsen. Jag känner mig som en gladiator som bara väntar på de små lammen som ska tassa in på arenan. Jag går med rak rygg, stål i blick och med en eld i bröstet som bara vill ut. Jag rekommenderar ingen att utstöta hätskheter eller moppsa i detta läge. Det är jag som äger ringen. AJM IN THE FACKING ZOONE!

Loppet

Starten går, jag är med, trycker max direkt. Spåret är isigt, det går fort som rackarns. Jag vill gärna haka på i början, jädrans vad det går, varv ett går under 10 min. En liten matematisk beräkning säger runt 19 km/tim. Det säger egentligen ingenting, mer än att det är en hastighet på 19 km/tim. Men man kan ju skojräkna fram och åter om man inte har nåt att göra. Det glider lätt som tusan och jag tänker att dessa 40 km kommer avverkas i rask takt. Efter 2 varv kommer jag på att jag bör dricka något. Varv tre spanar jag in vätskekontroll, får i mig två muggar och pumpar vidare.

Jag tror det är vid fjärde varv, vid varvningen jag hör en röst från sidan.

- KOM IGEN HASSE, BRA KÖRT!

Eeh vadan detta? Någon som hejar på mig? Någon från kontoret som bor i faggorna och står och hejar?

Det är ju tre st till från kontoret som är här och kör samtidigt. Kan vara någon kamrat/kollega till dem som känner igen mig? Ja men gud så trevligt att man har hejjaklack på slätten där jag känner ytterst få jordvarelser.

Varv fem.

-HEJJA HASSE, KOM IGEN, BRA JOBBAT!

Jag bröstar upp mig och får lite extra kraft i stavarna. Ytterligare nåt varv senare kan jag identifiera hejjklacksledarn. Det går då upp för mig att det är gubben bakom mig som heter Hasse och det är till han alla hejjramsor är riktade. Hehe, lustigt, lustigt tänker jag. Funderar att vända mig om och presentera mig för min namne, men har som fullt upp med annat så det får bero. Men det gör ju som inget. Det hjälper ju även mig på vägen mot målet. Vi varvar på, runt runt i cirkeln. Det är en cirkusföreställning av folk som åker om varandra hejvilt. Spåren smulas sönder och hastigheten sjunker succesivt.

Jag blir tröttare och tröttare, hoff, det är tungt att staka. Fasen vad jobbigt. Det märkliga är att jag blir mest trött i låren, det är framsida lår som får mest stryk. Jag får helt enkelt syra. Hoj,hoj vad tungt. Och varven sen, vilket varv är jag på? Jag måste hålla reda på varven själv, vilket är en högst märklig lösning på ett seedningslopp till Vasan. Att hålla ordning på 14 varv när man är helt borta och knappt vet vad man heter är höga krav, ruskigt höga krav från arrangörerna. Men det var det som gällde så då får man väl räkna på så gott man kan. Jag siktade på brantknixen, den var så utmärkande så där hade jag räkningen.

Min utgångsfart var väl optimistisk, efter 20 km kände jag på följande sätt. Hoff, hoff, hur ska jag orka ända fram? Ojoj, jädrans vad jobbigt. Övergången från att gå med fäste och då staka 80-90 % till 100 % stakning var tyngre än beräknat. Hoff, hoff, jädrans vad trött. Och långsamt går det, jag såg hur varvtiderna ökade konstant. Hoff, framsida lår, syra, orkade inte resa mig ordentligt mellan stavtagen. Hugga, hacka, hugga , hacka, det ska kämpas, jo det ska kämpas.

Its never isi, sämpa krappen sämpa. Hugg hugg. Till sist var det dags, dags att kliva vänster in i målområdet vid varvning, korsa mållinjen. OUUFF,det är så skönt när plågan är över, bara sjunka ihop. Stön pust flämt. Stenlund från kontoret hade kommit i mål några minuter tidigare. Han stod där pigg och glad och undrade hur det gått.

- SKAÖFLLDÖAPSLUDDERÖÖÖGGHHG.Fick jag fram

- Hur känns det? Försökte han igen.

-ÄÄHSOOLSLSHOJFIFAN,ÖÖÖH. Kontrade jag med.

Han tog några steg tillbaka och fingrade på 112-knappen.

Efter några minuter kunde jag vrida på huvudet och få fram.

- det känns PÄÄFÄKT, fint som fan.

Därefter stapplade jag iväg och hämtade värmekläder. In i värmestugan och lade mig på golvet. Grabbarna hämtade en kopp kaffe och en sockerbomb. Jag kom upp i stittande och kunde redogöra och sammanfatta loppet.

Sammanfattning

Då var premiären avklarad, den sista invigningsriten, det sista steget in i långloppsvärlden.

AJ MEJD IT!

Med facit i hand gick det rätt bra ändå. Tid 2.38 tim och motsvarar led 6 vasan (3 min till led 5). Efter studier av pulskurvor kunde konstateras att jag orkat hålla upp pulsen bra hela tiden. Det betyder att kroppen orkar jobba hårt över tid. Den drastiskt minskade farten berodde till stor de på yttre förhållanden. Söndersmulade spår, lätt regn, sockrig snö och all smuts som fastnade i belagen gav analysen.

Ännu en dag på slätten.

/Dart Vader




Likes

Comments

Skinnarloppet i Malung. 45 km klassisk stil

Magsmärtor och feberkänning fredag kväll. Inte bra inte bra. Kontakt med en gammal bekant från Kirkko som sökt samband för gemensam attack. Lördag bättre i magen, men allmänt seg, ok , jag åker med tänkte jag.

Vi kom iväg lördag em och det tog 4 tim bilkörning till Blå Hallen i Malung där man kunde anmäla och seeda sig till lämpligt startled. I en gymnastiksal fick vi skriva in namn och adress. Och längst ner i lokalen fanns en man som skulle avgöra vår kapacitet. Vi sträckte upp oss, ut med bröstet och stegade morskt fram.

- Jaha grabbar, hur står dett till här då? frågade han.

- Vi är ruskigt snabba, sa vi rappt, snabbt och försökte verka övertygande.

- hööö,mm, herrar i 45 års åldern är de som har bäst självförtroende. Sa han med en trött uppsyn.

- Ja, jo , kanske det men det finns ju dom med god självinsikt också, försökte vi.

-Mm,mmm jo ällähurva, sa han då. Och delade ut Led 3 till oss av 5 möjliga. Vi tackade och kände oss privligierade.

Åter till hotellet för kvällsvard, sen det sedvanliga förberedande diskussionerna om vallning och alla detaljer som hör till. Bädden tidigt, upp kl 07 och frulle. På med tävlingsdräkt och iväg till arenan. Fram med vallaställ på parkeringen och grävde i vallapåsen. Glid hade fixats dagen före medelst en häxblandning av 3 sorters paraffin. Jag kletade på lite klister och drog en repa i spåret. Vädrade i luften, kände på snön och tog mitt beslut. Skidvallning handlar väldigt lite om kunskap och mycket om en personlig uppfattning och chans. Man skapar en möjlig lösning på den aktuella situationen, beräknar och gör invärtes ekvationer. Till sist måste man bara bestämma sig. Alla , ALLA känner sig osäkra och frågar andra. Ju mer man frågar , desto mer förvirrad blir man. Man tar ett beslut och hoppas att det funkar. Jag gick på rött klister och blandade i röd burkvalla som jag smetade ut med sickeln. Drog avslutande riller på det och sen lugnade jag mig. Nu går det inte att ändra. Bara köra.

Loppet

Skidor placerades på vänsterflanken, spåret drog in i skogen och sen vänster så jag ville ha innerkurva. Försökte tagga igång, men kände mig inte på bettet. Nånå, det ska köras det som finns hur som helst.Startskottet smällde och vi drog iväg. Trångt som vanligt, jag såg en möjlighet att gå längst till vänster, utanför spåret. Jag såg öppningen och tog den i ögonblicket. Vips hade jag plockat 30 placeringar utan att använda mer kraft. Körde på i de småkuperade spåret. Försökte att inte gå för hårt. LIte orolig att magsmärtor skulle döda mig nånstans ute i skogen. Korta branta saxbackar varvades med längre utförskörningar så man hann återhämta sig lite. En del branta backar skördade offer, jag hade fullt jobb att hålla undan från de fallna hjältarna. Ute på myrarna hamnade jag bakom en kort herre som vevade på för fullt. Jag kunde utan stärre problem haka på, men kände mig seg och trött i kroppen, inget klipp el kraft, men jag hade bättre teknik än han så jag höll rygg. I en liten backe släppte jag han lite grann och tammefasen om jag kom ikapp sen, fan också.

25 km passerades på 1.29 tim. Jag försökte med klent resultat beräkna sluttid. Fick som iinte ihop nåt vettigt mellan stavtagen. 2 mil kvar, jag tog rygg på någon med skabbig stakteknik, men hade fullt upp att haka på uppför. Ville/vågade inte gå om, men i längsta saxbacken kom jag upp brevid och såg hans plågade ansikte, han är rökt hann jag tänka, jag kliver på. Plockade 2 till före krönet. Sen ut på myrarna. En färglad jacka hade sprungit ifrån mig uppför.Såg han en bit fram, han såg också dålig ut på huggande. Några minuter senare vara jag i rygg, en ung kille, mycket kraft och energi, men det räcker inte. Jag gick lugnt i rygg och lät han plocka motvinden.På högerflanken kom en grupp av 3 åkare förbi. Hmm, hmmm ska jag våga gå med där? 12 km kvar, jag kliver på.

En liten, smal gubbe ( i min ålder el några år yngre....).Stakande hängde jag med, men direkt det gick uppför och krävdes skidteknik fick jag kämpa. Fan vad jag kämpade. Jag tänkte hålla så länge det gick. Sen kan det inte vara långt till mål resonerade jag. Han fick 10 m och jag slet som en slav även i lätt parti för att täppa till luckan. Hoj hoj, hur länge pallar jag. Hård kamp och jag la mig tätt, tätt, tätt i rygg. Jag är en utpräglad "hängåkare" har jag en rygg kan jag gå med betyligt hårdare än jag egentligen orkar. Vilja och pannben är icke att förakta.

6 km kvar, varenda knix drog han iväg, saxande småsprang han, jag stönade och dreglade precis som vanligt. Sen kom böljande utförskörningar och jag märkte att "Svärden" levererade. De gillar verkligen blött glatt före som kom med värmen och solskenet. Jag fick bättre glid jämfört med andra på slutet. Jag kunde släppa han lite i knixarna och känna mig säker att glida ikapp. Han kämpade och slet för att bli av med mig. 2 km kvar och jag kände.

- Faaan, jag kommer plocka han, jag kommer fan i mig att plocka han. När ska jag rycka?

1 km kvar. Det kommer en gubbe till på vänstern, sprillans ny utrustning, "tåppofthelajn" grejer rakt igenom. Stor och stark såg han ut och stakade hårt. Jag gick vänster och klev in i rygg. "Min" gubbe hängde inte med i svängarna, han blev kvar på högern. Jag fick en lucka på han och kände att det var klart. 700 m och jag skissade på min nya antagonist, har jag chans där också möjligen. Jag försökte sträcka ut och hugga det sista jag hade. Men han hade för hög fart och jag kom inte om. Upploppet var kort och jag hörde speakern säga.

- Här har vi en långväga gäst. KIRUNA X COUNTRY, Hans Johansson går i mål DÄR. Tiden 2.48.18 tim. Bra kämpat.

Ner på knä, stjärten i vädret, pannan i snön äs josual.

Efterdyningar/sammanfattning

Efter sedvanligt stapplande och uppvätskande av kroppen satt jag och mådde illa och väntade på Ludde som var på ingång. När jag hängde med huvet och lyssnade på speakern hörde jag hans kvalitativa och engagerade kommenterande. Jag reste mig, vacklade in i speakerhuset och frågade.

-Är det du som är konfrencier?

-Nä, han kommer här, sa en man och pekade mot en dörr.

-Är det DU som är konfrencier? Frågade jag igen.

-Ja.

- Jag vill dela ut lite betyg här. Du är DEN BÄSTA SPEAKER JAG HÖRT PÅ EN SKIDTÄVLING! Tack för att jag fått vara med.

- Men tack, är det du som är från Kiruna? Jag hörde om dig i seedningslokalen igårkväll!

- Eeh, jaså, ja, jo det kan nog varit jag. Sa jag lite sluddrande. Varpå jag vacklade ut från hytten och hittade ludde vid bilen ifärd att packa in utrustningen.

Jag är nöjd med placeringen,tiden och skidorna. Men inte så nöjd med kapaciteten. Jag känner att kroppen är trött efter ovanligt många urladdningnar på kort tid. Jag är som lite nerkörd.Orkar inte riktigt jobba upp pulsen trots att jag tar i hårt. Det är dock i linje med min plan, men känns ändå inte så kul "in the very moment" om man säger så .Helt slut i låren, fasen dom tar stryk, överkroppen är hyfsat intakt,men låren, ajaj,ajaj.

Kanonbra arrangemang, spår och en banprofil som passade mig. Tack Malung och hoppas på återseende.

/Hängåkarn

Likes

Comments

Hej och välkomna till denna återgivning av säsongens första officiella tävlingsverksamhet.Orsa Grönklitt är platsen för aktiviteten. Tiden 8 jan 2017. AXA Skimaraton heter tävlingen. Sträcka 42 km. En stor tävling med flertalet elitåkare. Ca 20 st inom topp 100 på Vasan. Totalt 500 deltagare.

​Jag kom upp till stadionområdet i god tid 2 tim före start. Skidorna var preppade och jag redan ombytt. Allt verkade välarrangerat, vädret fint och 5 minusgrader. Jag började att testa Salomon, jag kände efter några meter att de gick fint. inom mig togs beslutet direkt. Det är Salomon som gäller idag. Jag körde några km för att värma och känna på fästet. Fästet var ok, men inte riktigt bra. Det var 5-6 grader varmare än gårdagens prognos. Hmm, jag hämtade Vauhtis violetta "old snow -1 till -7". Jag kände att det bettade bättre, fint tänkte jag, inget mer att göra med utrustningen. Jag traskar runt som vanligt i startfållan, lägger skidorna betydligt längre fram än jag är bra, precis som vanligt. Och som vanligt känner jag mig lugn, fokuserad och förväntansfull. Det är här jag vill vara, för mig är detta livet. Alla träningstimmar jag gjort sen i våras har fokuserat hit. När jag klafsat runt i Lunsens träskområden med ryggsäck full av vikter, genomblöt och frusen. Cykelvägen ut mot Storvreta som jag stakat fram och åter gång på gång. När jag morgon och kväll cyklat till kontoret och maxat upp från gångtunneln vid centralen. Hela semestern vigdes till förberedelser runt om i Sverige. På tredje veckan var jag så slut att jag låg helt stilla i Jukkas i 3 dar utan att orka resa mig. Jag har legat och tuggat tartar på löparbanan på Studenternas efter tunga intervallpass. Klätterträning, gym, simning, backträning och Tough Viking på gärdet i Stockholm. Detta och mycket mer ligger till grund för dagen. Som jag nämnt förut trivs jag i stridens hetta, när kampen är jämn och utgången oviss.

Starten går, det blir trångt och kalabalik ut från stadion. Jag är väldans nära att tråckla ihop mig och bli överkörd, men klarar med en hårsmån. Högt tempo första kilometern i det kuperade spåret. Pulsen drar i väg i vanlig ordning, sen går det utför och ner i lägre partier där stakningen tar vid. Långa raka partier med pumpande och vevande. Jag känner att jag går väl hårt och hakar på ganska bra åkare. Jag tänker att det här är för fort, jag går för hårt. Men klarar som inte riktigt att lugna mig utan trycker på. Efter mycket stakning svänger spåret in i skogen och går upp mot stadion. Det är slingrigt med branta korta saxbackar. Jag varvar 11,5 km på 41,36 min. Voj hivatti, inte fan håller den här farten.

Vätskar upp rejält och går ut på rond 2. Jag lugnar mig något, men kör ändå hårt. Jag har blivit starkare i stakningen känner jag. Vänder mig om och vad skådar mitt norra! Det är 6-7 åkare bakom. Fan jag ligger och drar i en klunga, detta är inte min stil. Jag ser 2 åkare framför, jag sträcker ut och efter några min är jag i rygg där. Vänder mig om och ser endast 2 bakom, ååpa, de andra har släppt, jag körde ifrån dem, nu jävlar går det fort. När vi svänger upp i skogen är spåret dåligt, halkig snö och tekniskt krävande diagonal. Då kommer hela klungan jag stakade ifrån förbi och försvinner, satan tänker jag.Det där är skidåkare, vilket fusk.Andra varvet dammas av på 44 min.

Varv 3 välkomnar mig ut från stadion. Hoff jag har gått för hårt, nu är jag trött. Hoff, trött. Rejält trött. Jag hamnar i ingenmansland och går automatsikt ner i fart som är mer bekväm. Hugga, staka, hugga, staka. En dam kommer upp på sidan och tar sig sakta förbi. Jag går upp i rygg, el stjärt ska man kanske säga, tack för utsikten :-). Jag hakar på utan alltför stora problem. In i skogen upp mot stadion igen, och vips så är hon borta. Jahapp då var hon skidåkare också fi fan vad irriterande. Saxar upp för de branta knixarna, men jag har bra fäste så jag kan åka i spåret när det är normalbrant. Varv 3 tar 47 min

Jag är jävligt trött och börjar idiotförklara mig själv, fan jag kommer totalkollapsa på sista rundan. Jag har gått för hårt, fi fan vad trög jag är. Jag som orakel borde väl veta bättre, jojo, nog visste jag, men veta är en sak och göra är en annan. Men i utförsbackarna får jag lite luft mellan klunkarna så jag kvicknar till något så när. Sista varvet är betydligt kortare vilket är tur. En ung kille med dålig stakteknik går om, jag försöker hålla rygg, men fan, jag orkar som inte. Krampkänning i triceps, måste korta av rörelsen. Han tar sig sakta längre bort från mig. Hur kan jag inte komma ikapp?? Är det åldern? Grubblar jag på under tiden jag tar i allt jag kan. Upp i skogen för sista gången. Jag kämpar, jag kämpar mig upp. Hör speakern från stadion när jag närmar mig. Gör en sista kraftansträngning. Svänger in på upploppet, 50 m kvar, jag tar i allt och det går jävligt långsamt. Vaför kommer inte mållinjen?? Var är du min ängel? Var är min räddare i nöden?Var, var??Där, däär är den, jag glider över, hänger på knäna och stönar, sjunker ner på knä. Stön, pust, efter några min får jag av mig utrustning och vacklar runt i målområdet, vätskar upp mig och får krafter att gå därifrån.

Sammanfattning.

Sluttid: 2.45.28 tim på 42 km. Medelhastighet 15,2 km/tim. Placering: 303 av 506 startande. Det gav startled 6 på Vasan, missade led 5 med 3 min. Jag hade bra glid, bra fäste, bra klädsel som faktiskt inte ska underskattas. Jag känner mig nöjd, det har gått bra. Och som första lopp för säsongen riktigt bra. Jag brukar förbättra mig avsevärt med några tävlingar i kroppen. Jag blev varvad av tätklungan nära stadion på andra varvet (tror jag). Jag kunde haka på i deras tempo NOLL meter. Det är helt sjukt hur fort det går.Troligen gick jag lite för hårt i början. Men det är svårt att veta. Åker man långsammare i början så måste man ta igen det nånstans. Så frågan om det gett bättre sluttid är en spekulation. Dock gissar jag nån/några min snabbare, kanske. Säkert är att om man håller samma fart sista varvet som på första så har man öppnat för långsamt, för att optimera sluttiden ska man tappa på slutet.

De 3 delar jag är mest nöjd med

​1. Stakningen, jag har bättre "träff" och rytm, jag klarar att staka längre sekvenser i högre fart.

2. Kroppen/formen. Jag orkar köra hårt med hög puls och tung belastning länge utan att totalkollapsa.

​3. Skidorna. Jag hade bra skidor, både glid o fäste. Mycket nöjd med premiären och ser fram emot fortsättningen på säsongen.Ajjl bi bäck

./Storstakarn

Likes

Comments

Snöpremiär

Efter väl förrättat värv på kontoret inför "Alla helgon helgen" var det dags att pressa ner pedalen på Subban och styra norrut.

I höjd med Gävle var E4:an avstäng p.g.a olycka. Vägen gick österut längs den gamla landsvägen upp mot Norrsundet.

Ut på storvägen ett tag för att svänga västerut in i landet. Via Lill-Babs Järvsö, Sveg och på väg 84 mot Funäsdalen.

Där går en avstickare norrut för att strax efteråt bromsa in vid Bruksvallarna.

Den legendariska plats Johan Olsson förberedde sig inför hemma VM i Falun.

Vid Bjärvbyn( det heter faktiskt så) svängde jag in och stannade vid ett fint timmerhus som kallades "Hästkläppen". Öppnade dörren och steg in. Uthälld i soffan ligger Matte Lauri.

- Ja, tjena. Säger jag på Kirunesiskt manèr.

- Tjena. replikerar han.

Snabb urlastning av bil och ilastning av kropp i säng, snaaaark.

Mårrån, en stadig frulle, på med tränings dräkt och ut i spåret. Vi beblandade oss med andra elitklubbar. Vi drog på ett 3 timmarspass direkt efter svår förkylningsvirus som rivit i min kropp de senasate 2 veckorna.

Kul med snö, tungt i kroppen, men ändå fungerande. Sen vila ,mat värme samt diskussioner och bastu.

Dag 2 : 3 timmars pass. Lite högre fart och puls. Hade som rosslat igång kroppen kändes det som . Trött, vila, mat, bastu, Lördagkvällen användes till bilragg på byn och till Funäsdalen. Det var väldans drag på byn. En affär hade öppet, jag köpt valla och en plastskrapa för mittspåret.

Bastu o bädden. Upp tidigt , ett kort pass och därefter packa, städa ur och sätta sig i varsin bil söderut.

Man får säga vad man vill , men engagemanget är det då inget fel på. Drygt 100 mil med bil för att få ihop 65 km skidåkning.

Premiären avklarad, kul att se andra delar av fjällvärlden som man som Kirunes är helt bortkopplad från. Som Kirunes är man indoktrinerad att de svenska fjällen och naturen finns inom kommungränsen. Resten är något diffust, tveksamt och i bästa fall blek kopia.

Därför känns det berikande att vidga sina vyer inom landets gränser.

Tackar för uppmärksamhet.

/Premiäråkarn

Likes

Comments

​Hej kära dagbok!

Idag har jag åkt skidor i Högbo. Det snöade och var runt nollan, synnerligen svårvallat. Drog på K12 av Vauhits burk.

Jag ramlade ner i ett dike.Jag gjorde en väldigt fin kullerbytta och stannade längst ner i diket inbäddad i all nysnö som fallit under natten. En vänlig person ropade.

-GICK DET BRA?

Snömolnet som låg och spottade ut snökristaller ropade tillbaka.

-Jo fif fan, riktigt bra. Päfffäkt sa snömolnet också faktiskt.

När väl snömolnet tagit sig upp kunde ett stavbrott noteras. Hoj fi fan tänkte snömolnet och fortsatte åka 1,5 tim med hjälp av fibrerna som ändå höll ihop staven lite grann.

Annars trevlig samvaro med kollegor faktiskt.  Snöglopp o jävligt tungåkt. Men som Snömolnet brukar säga.

-TIMMARNA SKA IN. Med eller utan stavar, DOM SKA IN.

/ Snömolnet


Likes

Comments

NR 1: Jag är kär.

nr 2: Alla som känner mig bra vet att jag är en killmagnet av sällan skådat slag.

nr 3: Idag var jag på gymmet och fick som vanligt lystna blickar efter mig. Men nu var det en kille som inte kunde hålla sig.

SÅ här gick det till på kvällens fyspass.

Värmde upp med skierg. Sen vidare att veva runt lite med några små tyngder en dryg timme.

Som avslutning klippte jag lite skierg och sist lite rodd. När jag började dra lite i kedjan hörde jag en röst bakom mig som sa följande ord. (Obs: Jag tror inte han såg mig på skiergen som var undangömd i hörnet. )

-Du ser ut som en skidåkare!

- Eeh, ursäkta sa jag. Och vände mig om samtidigt som jag fortsatte ro.

- Vad sa du att du SA, sa du???

- Nä, men man kan ju se på folk vad dom är bra på. Du ser ut att vara bra på skidor!!!

-Vänta lite nu, hur menar du? Sa jag och fortsatte dra i handtaget.

-Jo, men man kan ju se att du är snabb.

-TAAAAACK, TACK. Du ska veta att detta inte kommer passera obemärkt. Jag KOMMER att delge detta uttalande till någon extern person(alla jag får tag i). Jag är oerhört tacksam över din falkblick, TÄÄÄNK JO HANNI. CAN WE MEJBI BE TOGHETER???!!!! Typ resten av livet eller liknande??? Sa jag och tyckte han var väldigt söt i sin trasiga tshirt med stora LP skivor under armarna.

Därefter fortsatte jag ro samt skissade på hur jag bäst skulle basunera vår intima kontakt.

Övrigt lugnt på slätten.

/ Skidåkarn ;-)




Likes

Comments


Hej igen, nu ska jag berätta hur man blir brottningstränare.

Jag besökte mitt gamla träningscenter Gävle Kraftsport. Efter avslutat skift i krokarna stegade jag in i gymet.

Den första person jag träffar på är Marek Szupyra, gammal elitbrottare från Frank Anderssons tid. Fortfarande mycket god fysik och träningsintresse. Många år sen jag såg han senast.

- Tjena Marek, känner du igen mig.

Marek som var inbegripen med nån styrkemaskin av nåt slag tittade upp, kisade och sade.

- Hasse? Är det Hasse?

- Japp korrekt, hur är läget?

Jag och Marek har tränat mycket brottning tillsammans. Och på uppvärmningen var vi alltid på samma lag i innebandyn. "Gamla" mot "unga" körde vi alltid. Och redan på den tiden var jag på gamla sidan. Jo, jag är gammal , jo, jag vet, jag vet. Nog talat om den saken.

Han gick direkt igenom samtlig fysisk verksamhet han sysselsatt sig med senaste 15 åren. Bla 6 veteran- VM och tillika världsmästare..

Nåväl åter till historien. Jag fingrade lite på vikterna och när jag för tillfället kände mig nöjd efter dryga timman var jag på väg ner i omklädningen. Brottningen som ligger väggivägg med gymmet stod med öppen dörr. Lyset tänt och ljud därifrån. Hm,hmm, jag går in o kikar tänkte jag.

Där inne är en grupp ungar fullt upptagna att lyssna på tränarn. Det var Jocke Söderman, en välbekant figur det också. Före detta landslagsbrottare i svenska landslaget. För att reda ut landslag hittan o dittan. Marek var för Polska Landslaget på Franks tid och svenska landslaget som veteran när han flyttat hit.

Jag stod stilla i 10 min utan att någon tog notis om mig. En liten vattenpaus, han tittar upp, vänder bort blicken, stannar till i steget, tittar tillbaka och utbrister följande.

-TJEEENA. KOM IN O HJÄLP TILL. DET ÄR FULLT MED UNGAR, IN OCH HJÄLP TILL.!!!

Eeeh, alltså, jag gör ett nostalgiskt besök efter 15 års frånvaro. Och efter 4 sekunder är jag återanställd som tränare. 4 sekunders anställningsintervju.

Jag är redan ombytt, tar 2 steg in på mattan och i ett trollslag är allt som vanligt. Tiden står stilla, jag behöver inga instruktioner, jag kan ju allt. Jag ser var Jocke har fokus, Jag tar direkt ansvaret över andra flanken och börjar instruera.

Inga presentationer, jag böjer mig bara ner mot killarna.

-Kom igen, ta tag i armen kasta iväg han. Bra jobbat kom igen killar, en gång till, kämpa på. Bra,bra jobbat. Kör på , kör på.

Vad? varför ? varför händer märkliga saker hela tiden? Märkligt märkligt. Och jag som har tilltro till ödet och det förutbestämda funderar ju på vad detta kan ha för mening och betydelse i min vandring på livets väg?

Jaaa, mmm, vad ska man säga vad ska man säga. En surrealistisk upplevelse. Efter väl förrättat värv sätter jag mig på bänken. Studerar adepterna och försöker spå deras framtid på mattan. 2-3 st med lite gnista. Av dessa dryga 20 ynglingar är chansen att någon blir seniorbrottare försvinnande liten, den finns men är försvinnande liten.

Att bli brottare kräver oerhört mycket.

 * Du måste ha gener. Glöm allt svammel att alla kan bli vad som helst. Du MÅSTE ha gener. Annars är du helt borta. Jag har sett killar i 10 års ålder som tycker det gör ont att göra en kullerbytta på mattan som är mjuk o fin. Såna killar sitter snart hemma i soffan och spelar pokemon.

* Mentalt krävs mycket. Brottning är en tävlingsidrott där man står ensam på mattan med motståndarn. Få människor klarar inte ens att tänka tanken.

Sådär, nu är de flesta jordvarelser bortsållade.

Förutom detta krävs:

*Engagerade föräldrar(men inte föör engagerade)

* God organisation/förening

*Du behöver en hel del kamrater/sparring. Brottning är individuell idrott men kräver många träningspolare. Man ska helst inte vara bäst i klubben. Nån/några som är lite bättre för att utvecklas.

Förutom ovanstående eller kanske förtydligande av ovanstående. Du måste, MÅSTE verkligen vilja ta i allt du kan för att plocka poäng. Du måste, måste verkligen ta i allt du kan för att förhindra någon att ta poäng. Du måste vara jävligt sugen att ta i allt du kan med hela kroppen även om du är så trött så du egentligen vill dö. Om du vill det år ut och år in kan du komma upp på nivå att vinna en del matcher som senior.

Har du inte ovanstående får du ägna dig åt annat.

Jag har alltid känt stolthet att vilja bli och efter många års hård träning kalla mig brottare. Jag kommer ihåg bekanta som höll på med andra idrotter och var ganska framgångsrika. De hade alltid lätt nedlåtande uttalanden runt brottningssporten.

Jag tänkte på följande sätt. Kul att det finns andra sporter så ni kan hålla på med nåt. För Brottare blir ni aldrig.

-You are to fucking weeak!

Detta sade jag aldrig men så tänkte jag. Jag kände mig alltid helt överlägsen.

Nå det blev lite utvikning och nostalgiska tankar som kommer över mig ibland från de 25 år jag intensivt varit involverad.

/ Nyanställd

Likes

Comments


Hej , hej, det var ett tag sen sist. Hejhej. Jag har inte glömt bort er, nädå, nädå. Denna Brottariiblogg är ingen "6 nr/ månadprenumeration". Det är en av få saker jag anser mig ha inflytande över. Vilket betyder att det är JAG som skriver när JAG finner det lämpligt. Jag har ingen direkt plan, mer av terapeutisk art. Jag hackar lite när andan faller på.Och nu finner jag lämplighet att dela med mig av en bildeserie för att beskriva en random kontorsvecka på slätten.

Välkommen till

KONTORET.

Likes

Comments