Det var skidtävling på Matto, stafett. Jag hade 3:dje sträckan.

- Fan, sa jag till grabbarna, vilken form. Jag känner mig i kanonslag.

Man skulle köra ett varv runt stadion. Efter 60 m var det matpaus. Köttsoppa servereades i en skål. jag höll den i båda händerna och sörplade, tuggade om vart annat. Funderade lite på om jag verkligen behövde äta så pass mycket. Det är ju bara några hundra meter. Men, men den kom ner.
Sen blev det tjorv. Vart fasen går spåret? Hm, hmm jag tog en väg. Och var plötsligt inne i lössnöområde, hoj hoj. Jag svor, hur ända in i glödstekta lyckades jag komma in på fel spår?

Jag ramlade, fick plumsa runt och kom till slut upp på hårt. Fan tiden blir ju katastrof. Jag som har så bra form. Svängde vänster och strax kom jag till en kontroll. Man skulle ta av sig utrustning och klättra klättervägg, jo jag tackar jag. Och döm om min förvåning om det inte var Charlotte Kalla vid sidan.

-Aaha, hon är här då borde jag ligga bra till ändå. Måste va i täten?

Jag klättrade ner fort som rackarns, försökte fibbla på mig utrustning före hon, jag måste skapa lucka. Ner för liten backe ut på upploppet, men trugan på en staven borta, puts väck. Jag has, stakade i mål. Kalla borta. Yes, jag vann.

Ja, det kanske inte låter helt logiskt, men jag lovar att allt var helt logiskt inatt.

Köttsoppan hade jag iof lite dubier över. Men ändå inte. Så här i dagsljus kan man fråga sig några saker. Exempelvis köttsoppa på 400 m bana och själva serveringen i papptallrik. Hur man kan köra vilse och komma in i nån slags friåkningsområde med hängdrivor på Matto skidstadion. Att sen stanna för att klättra upp för en vägg på några meter och sen ner igen känns ju inte heller helt genomtänkt. Charlotte Kallas uppenbarelse kändes mest som plus så där skall icke beklagas. Allt detta medan jag panikartat kände att jag var i toppslag och hade i tätstriden att göra, men allt krånglade.

/Sjusovarn


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Uuuursäkta kära lyssnare, nu känner jag att det varit tyst väl länge från blåggmånstret. Dags för uppdaterande information.

Ännu en premiär i tävlingsverksamhet har genomförts för denna unga lovande talang. Konsultkampen på Lidingö. Orienteringstävling i klassisk stil. Ja, jo för den inbitne läsaren vet ni att jag genomförde BAMM 2015 som gick under arbetsnamnet "Its never easy". Jag ser dessa verksamheter som helt olika grenar och därför benämns det som premiär.

Efter hektisk dag på kontoret, in i bilen, ta sig ut på Lidingö.

Lungödem

- Jahaja, hur gör man?

- Stoppa pinnen i hålet tills du hör att det piper. Sa en ung dam.

-Eeeh, eeeh, jaså, hmm, hmm jaja, ok om du säger det så, sa jag. Varpå jag förde in SI- pinnen

i dosan. Pip hörde jag och drog upp den. Böjde mig ner och kraffsade bland de inplastade

papperskartorna.

Jag har sett på tv när de springer iväg, rättar snabbt in riktningen och full fart ut i skogen. Jag tänkte göra samma sak, men när jag väl vänt på ritningen förstod jag ingenting. Jag kunde inte läsa kartan. Lugn HJ, lugn, lugn och fin nu, ta det siktigt. Först måste jag förstå var jag befinner mig. Därpå började jag i sakta mak hasa mig iväg efter en stig. Rejäl omväg men ville som säkra till första tänkte jag. Väl ute bland träden blev jag stående medan en dam i övre pensionsålder, ganska kraftig övervikt och misstänkt lungödem gick förbi.

Pust, pust, väs, väs, stön. Lät det om hon.

Jag lufsade förbi, stannade och försökte deschifrera enigmakoden som någon fått för sig vara en lämplig karta.

Väs, host harkel, stönn, rossel, rossel. Hörde jag bakom när Lungödemet tuffade förbi.

Hoj, fi fan hoj fi fan, jag förstod att allt gått åt helvete. Jag förstod också att jag inte vet var jag är och jag inte kan hålla högre fart än ett Lungödem. Ojojoj, sautan tänkte jag. Jaha, då var allt som vanligt, vad göra vad göra.

HJ, det är dags för din vardagliga portion äpple.

- Bajjt in the saure äppel HJ, ta en rejäl tugga.

Smaska smaska, gluffade jag i mig, och försökte hitta tillbaka till startpunkten. Jag måste ta omtag, annars cirklar jag runt Lidingö till dödagar.

Omstart

Börja om från början, börja om på nytt. Sagt och gjort. Jag hittade den korrekta stigen, därpå kunde jag läsa in mig sakta och ta mig fram till 1:an. Pip, sa det vilket indikerar godkänd stämpling.

Raskt iväg mot nästa. Kort sträcka, dryga 200 m. Ytterst noggrann kartläsning, följa stig, upp på kullen, ner i slänten, check, den gick kanonfint på några minuter. Nästa, flera stigförgreningar, jag följde inte flocken. Det var 3-4 st som tog en stig rakt, jag väjde höger, liten omväg ut på en större variant. Jag kunde springa, tjopp, tjopp. Sträckte ut, förskte hålla koll. Blev stående på storstigen och sökte en avstickare. Då kom trojkan, jag hade gått om rejält med annat vägval, hehe, myste jag, där tänkte jag rätt för en gångs skull. Samlad trupp som sökte samma kontroll. Man sveper runt området och när man hittar tassar man tyst fram och stämplar. Man kan få sekunder av försprång, alternativt bli den som får dra i täten. Pep in mig samma veva som en snärtig blondin, hon såg vass ut. Långa smala ben och pigg uppsyn.Jag lät hon ta tät och chansade att hon visste vad hon gjorde. Då behövde inte jag läsa karta ut till storstigen. Väl ute på storstigen, sträckte jag ut. Och nu ska ni få höra sanningen. Jag sprang ifrån blondinen, japp, läste inte kartan bättre, jag sprang ifrån. Hörde hennes flåsanden som inte på nåt sätt skall likställas med Lungödemet, men indikerar mer än måttlig aktivitet i andningsorganen. Vid nästkommande stämpling var jag lite före och forcerade genom skogen ut på stig och lyfte blicken, fram med fossingarna. Hon var borta med vinden, hehe.

Nu hade jag en manlig person i närområdet växelvis dragande. Ung vältränad kille såg det ut som. Han sprang iväg och jag vek av före, hade en plan att ta mig via några stora stenar in mot skärmen. Funkade men gav inte försprång, han kom tuffande från flanken och vi var jämsides. Nå, nå, låt grabben hållas, han får gå i spets. Han stegade före, vi närmade oss nästa och sökte en avstickare, en liten rackare, svår att se, men han vek av och in i skogen. Jag stannade, läste, hmm, hmm. Nej, inte där, det är en fälla tänkte jag. Jag tog mig högre upp, ville få tag i en mer närbelägen attackpunkt och erfarenheter från BAMM att det är fördel att plocka den från höjd och neråt. Jag tror jag även fått det tipset från en kvinnlig kollega som varit världsmästare som veteran. (jo, jag har plågat hon svårt med frågor förra året när Lunsen skulle betvingas)Nu har hon tyvärr för mig gått i pension, men vill ändå minnas tipset. Uppifrån och ner HJ. Branter, stup och avsatser, svårt att se nåt. Fasen, den är nära men vart är den? Det var flera stycken som sökte, jag såg en hastig rörelse från en av dem. Han var avslöjad, jag förstod att han sett den och rörde mig snabbt i samma riktning. Klättrade ner för en liten brant, pressade mig fram i tätt buskage, pip, bara klättra upp och vidare. Kom igen nu HJ, det här går fint.

Vidare bland buskarna på Lidingö. Jag slängde lite getögon på klockan då och då. Överraskande hög puls för att vara orientering tänkte jag lite svagt. Skall bli intressant att studera kurvorna efteråt.

Två unga killar just före, jag hade läst en liten, liten smygstig i en förgrening, smet in bakom dem och hoppades de inte såg. Taktiken sådär, de kom från flanken, rätt öppet med stora tallar och berghällar, svepte runt, såg en av dem stanna bakom en sten, aha, där är den. Då kom en misstänkt snabb farbror i min ålder svepande. Han hade koll verkade det. Jag och ungtuppen i rygg över hällarna. Ner i en ravin, men jag stannade, en stig som förbryllade. Jag kunde ju chansa att haka på i rygg men ville säkra för mig själv så jag tappade ögonkontakt. Sen in mot starpunkten för attackera sista som var nånstans bland stenhällar, svepa svepa och såg den. Det var flera andra i närheten och en bit till mål, bara springa så fort jag kunde. PIIIIP, sa det och premiär över inom orienteringssporten.

Sammanfattning och lite förklaringar.

De här tävlandet med andra vid samma kontroller är ju spel för gallerian eftersom startiden varierar. Så man vet ju inte hur man ligger till mot dessa egentligen. Att jag inte hade nån koll i början berodde på stress och skala 1:7500 som jag aldrig använt plus att det precis runt startområden är så mycket folk som rör sig så det blir små stigar mest överallt som förvillar. Det är lättare när man kommer ut i terrängen. Enigmakoden var Tyskarnas kända och fruktade kodmaskin som det tog engelsmännen med Alan Turing (en av 1900-talets skarpaste hjärnor) i spetsen, flera år att lyckas kryptera. På tal om Turing så tog han sig själv av daga med ett äpple doppad i cyanid.

Tid till första var 20 min och resterande 3-6 min. Totaltid 57 min på en bana som är 3 km fågelvägen(enligt min GPS sprang jag 5,8 km ). Av någon anledning tyckte jag det var väldans kul och är gärna med fler gånger på dylika arrangemang. På min sträcka blev jag faktiskt 27:a av 63 st vilket jag ser som otroligt bra med tanke på katastrofstarten. Förmodligen låg klass på deltagarna, men det värmer upp egot och självförtroendet ändå.

/Kodknäckarn

Likes

Comments

God morgon kära bloggläsare.

Nu ska jag berätta om förra helgen när jag och Ludde genomförde en tävling i grenen Swimrun (simmaspringa). Det betyder att man ska springa en sträcka till ett vattendrag, därpå simma över detta och återigen springa, simma, springa, simma till dess mållinjen passeras. Denna tilldragelse ägde rum på Utö i Stockholms skärgård lördagen den 27 maj 2017. Början av loppet var katastrofal för att succesivt förbättras och övergå till bra på slutdelen. Jag skall nu berätta mer detaljerat om händelser och incidenter.

Varmt nå grönjävulskt vid start, minst 25 grader och vi höll oss i skuggan och strax före startsignal spolade med vattenslang innanför dräkten. Löpningen uppför backen gick rätt fort, uppe på toppen högg det till i vaden. Ajaj, ajaj, lugnt Ludde lugnt, vaden, vaden. Vi fick sakta ner för att inte den skulle explodera. Lagen forsade förbi ut mot havet. Vid östersjöns strandbrink vadade vi ut. Luften varm men vattnet kallt som rackarns. Det var som en laxodling när det plaskade över hela bukten. Jag drog iväg, Ludde efter, fullt med folk, plask, plask. Efter ett tag vänder jag mig om, mm, mm han hänger på, fint. Fortsätter en bit, vänder om, skrik skrän därbakom. Vad händer?

- DU MÅSTE KOLLA, JAG HÄNGER INTE MED!! SATANS, JÄVLAR. Hörde jag han spotta fram bland vattenkaskaderna.

- Ok. Säger jag och lugnar mig något.

Sen lugnar jag mig ännu mer och till sist ligger jag och flyter på rygg och vispar lätt med armarna. Och han kommer som inte ikapp!!! Jag ligger i havet och ser de bakomvarande lagen ta sig förbi. Jag tänker. Satan, det här går åt helvete. hur ska vi ta oss igenom detta??? Sakta, sakta närmar vi oss stranden, klaffsar oss iland och påbörjar lufsandet in i skogen Vi ligger sist eller näst sist tillsammans med två damer. Ludde fortsätter med äktenskapsgrälet.

-Du måste kolla bakåt, kan fan inte bara simma på sådär, vi måste hålla ihop (man får bara vara 10 m från varandra).

Jag luffsar fram över stigen och tänker att han fick nog panikkänslor och detta kommer släppa snart. Jag såg ju hans ögonglober i vattnet. De speglade lätt panik. Låt han hållas och vädra ut lite ångest. Löpning några min sen åter ner i böljan. Vi kopplar lina mellan oss och börjar veva, lång simning även denna, ca 10 min i vattnet, det går bättre, vi närmar oss lag framför. Det luriga med denna verksamhet är att det ser nära ut i vattnet men tidsmässigt är det betydligt längre. Uppe på land försöker vi öka efter grusvägen, min vad håller ner farten, det gränsar hela tiden till totalhaveri. Men vi håller oss ändå på löpningsnivå. Strax före nästa vattendel ser vi folk i skogen, det är någon där. Vi närmar oss, i vattnet tappar vi något, kort löpning, sen lång simning. Vi tappar på de utländska gästerna, tror de är engelsmän.

Därpå har vi längsta löpdelen, 3,3 km rakt över hela Utö. Hoj, hoj, hur ska detta gå? Det här har varit min största skräck, vatten är jag inte rädd för men jogg /löpning är det farligaste som finns. Vi springer längs med bryggorna vid kajen och upp efter grusvägen. Plötsligt ser vi engelsmännen långt där framme. Det går uppför och vi ökar, vi närmar oss. De ser oss och börjar springa, men antingen är de trötta eller har nå slags skador för de börjar gå efter ett tag, vi kommer förbi på vänsterkanten. In efter små skogsstigar blandat med gräsängar. 20 min på land sen åter i vattnet nu är vi på utsidan av ön och det känns, vattnet är ännu kallare. Vet inte riktigt hur, men ca 12 grader enligt uppgift. Det är kallt, men vi har neoprendräkt ner till knä och ärmar som en t-shirt plus simmössa. Mössan är viktigare än man kan tro, det blir grönjävulskt kallt om pannan när man ligger och vevar.

Nästa löp är ca två km, helt plötsligt ser vi folk framför, vi ökar lite. Vi kommer förbi flertalet lag och denna sträcka kliver vi upp i puls och det börjar bli tungt. vi närmar oss mål, en kort simning, sen kort löp, kort sim, kort löp och sista vattenkänningen. Nu börjar det vara ganska tomt i paketen. Jag försöker öka, men direkt jag drar lite hårdare med armarna får jag syra i hela kroppen. Vi vacklar upp på land, in på en liten stig, det är nära mål, vi hör högtalarna, kommer ut på grusvägen mot mål. Ludde drar upp nån slags spurt, jag hänger på för jag är ju fast i linan som snurrat runt kroppen. Mina vader kan inte transportera mig fortare, jag gör det jag kan. Linan sträcks och han försöker få fram mig. Vid målgång blir vi passerade av två utlänningar på målfoto. Jag hänger på staketet, någon kommer fram och dunkar mig i ryggen.

- Good finish. Hör jag.

Jag funderar på mörda utlänningen men är lite för trött och väljer att ignorera.

Sammanfattningen låter på följande sätt.

Första löpningen gick dåligt pga av vaden och första simningen total katastrof. Detta pga orutin och att vi ej fick ha lina på den. Vi hade provat några timmar före simning och ansåg att vi hade en viss fart som både kunde hålla. Men gissningsvis gick jag hårdare pga av tävling och adrenalin och Ludde försökte haka på och drog på sig syra direkt. Upp och ner i vattnet funkade bra och jag hade inga problem att växla mellan löpning och simning. Detta är en tävling för simmare som går upp på land emellanåt och lufsar lite. Vi plockade placeringar på de långa löpningarna! Vilket är totalt osannolikt då jag med nedre extremiteter som precis undgår rullatorn. Luddes akilleshäl var vattnet och min på land. Så vi bromsade växelvis framfarten. Men fick upp den någorlunda och hade bättre flyt i både löpning och simning andra halvan. En stor miss vi gjorde var att INTE använda paddlar, det var nästan alla som körde med såna. Vi hade inte heller riktigt förstått hur avgörande simmomenten var. Sluttiden blev 2.15.15 tim och det skall tydligt klargöras att vi fick 63:dje och delad plats med de utländska svinen vid målgång. Jag fick dock inte tillfälle att trycka upp resultatlistan i deras ansikten, vilket jag skulle göra om jag såg till dem. Vi låg sist men fick till slut 10 lag bakom oss. En intressant och annorlunda upplevelse. Trött javisst, men inte alls lika sliten efteråt som ett långlopp på skidor.

Erfarenheter till en eventuell nästa gång.

* paddlar

* dolme

* bättre koll i vattnet

/ lilla Sjöjungfrun

Likes

Comments

Jahaja, nu känner jag att jag har tid och kraft för en sammanställning. Som Orup säger i det där musikstycket för ett antal år sen. " Är du redo för en sammanställning, kom igen, kom igen" eller hur den nu går.

Sammanställande analys av Kiruna X Countrys träningsår 2016-2017. I klubben har vi en annorlunda variant av kalender. Året börjar första maj och löper till sista april. Stakarns år kan det kallas.

Totalsumman för året är 259.40 tim.

Detta betyder i princip ingenting. 259.40 tim träning betyder zipp ziro nada. Inkentinken. Det får nån slags betydelse och innebörd om man vet vad som menas med träningstid. Jag har under många år stört mig på och irriterat mig över när folk överlag frågar hur mycket man tränar och i media när det talas om träningstimmar hittan och dittan.

- Hur mycket tränar du?

- Vad menar du?

- Hur mycket tränar du?

-VAD MENAR DU??????

Denna lilla ingress kommer osökt in på definition av träning och vi skall icke fördjupa oss på den punkten. Det är en svår fråga och kräver djuplodande analyser och definitionsavgränsningar.

Jag går tillbaka till siffrorna.

259.40 tim träningstid under ett år. Blir 0,71 tim/dygn. Mindre än en tim per dag alltså.

A1 zon: 58 %, A2 zon: 20 %. A3: 9 %. AN zon: 1 % och styrke 13%.

Löpning 32 tim, rullskidor 52 tim, skidor 90 tim, cykel 36 tim, gym 32 tim, skierg 6,5 tim, simning 3 tim, övrigt 7 tim.

Min definition på träningstid är när pulsen överstiger 120 slag/min. Styrketräning räknas som 30 min oavsett hur länge jag håller på eller hur tungt jag kör, bara det är mer än 30 min. Varför det är satt till 30 min är en överenskommelse i klubben som inte jag alls varit med om att resonera fram. Jag har aldrig räknat timmar på detta sätt så det är nytt för mig. Det är ju inte helt nytt för året före räknades på samma sätt. Så ett års invänjning.

Här nedan ser ni fördelningen varje månad i stapeldiagrammet till vänster samt cirkeldiagrammet till höger. Som ni kan se liknar stapeldiagrammet en sinuskurva. Vilket indikerar pulsering i träningsbelastningen. Jan, feb, mars är relativt lite träning vilket beror på tävlingsperiod.







Sammanfattning/analys/diskussion

Pulsationen är riktigt bra. Kurvan är ruskigt fin, otroligt vacker. Ojojoj som ett Sweiziskt urverk. Facking anbelivibäl. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna göra mer välavvägt genomförande av året. Vill ni lära er nåt om fysisk träning rekommenderar jag att studera detta mästerverk. Jag kan som inte säga nåt annat. åver änd aout. Och för att gå in månadsvis låter det på detta sätt.

Maj: Raketstart p.g.a av all skate i Jukkas.

Juni
: Något dämpat pga bristning baksida år.

Juli: Fokus på träningstimmar under semestern.

Augusti: Helt slut efter semestern plus fokus att ta mig igenom Tough Viking.

September: Frisk, skadefri och fick upp timmarna

Oktober: nån slags bacillattack drog ner mängden.

November: Bra mängd och ökad intensitet, tuff månad.

December: Kliver in på snö och plockar så mycket tid jag hinner/orkar.

Januari: Tävlingar/maxurladdningar, mycket återhämtning, liten mängd.

Febrari: Tävlingar/maxningar. LIte tid, aktiv vila.

Mars: Tävlingar samt kuse i näsan gav låg mängd.

April: Mycket mängd, tack vare jukkasvistelse och maxa det sista ur snösäsongen för slättlöparn.

Här kommer bakgrunden och tankarna inför året.

Ja sådär kan jag sammanfatta Stakarns år.

/ Träningsoraklet


Likes

Comments

Hej kära dagbok, idag har jag genomfört Tough Viking på Stockholm Stadion.

Det gick som hejsan, jag sprang som vinden och klättrade som spindeln. Jag ska nu berätta lite för mig själv om dagens verksamhet. Jag blev hastigt inringd som ersättare för Jocke Söderman som dragit på sig nån åkomma och inte kunde deltaga.

Jahaja, tänkte jag lite ödesmättat. Då är det väl meningen då. Jag har inte gjort någon ansträngning att deltaga i detta spektakel. Men finns möjlighet att trötta ut sig fysiskt är jag sällan sen att haka på.

Allmänfys god efter vinterns många träningstimmar och tuffa tävlingar. Mitt aber är ju knät och löpmomentet.. Icke att förringa då det är en löpartävling med hinderinslag. Avsaknad av grenspecifika övningar under vintern är inte heller riktigt bra.

Mattias och Emelie hämtade upp i vanlig ordning på Levertin. In till City och fram till stadion. Jag fick en känsla av OS 1912, gladiatorspel i Rom och en nostalgisk känsla när jag klev in på arenan. Senast jag befann mig där var 1994 då var det Lingkampen, en serie tävlingar mellan klasserna på Idrottshögskolan som ligger vägg i vägg med stadion. Jahaja tänkte jag än en gång, så det är dags igen att äntra tartaren.

Vädret fint, högtalarna vevade på med högt ljud för att få igång atleterna. Detta är ett spektakel där träningsnarkomaner vill visa upp sig i tajta dräkter och få bekräftelse och påbyggnation av egot. Detta är ju en "innegrej" fluga som avtar när nyhetens och allmänhetens ögon vänds mot nya sinnesrelaterade sensationer.Jag passar in bra känner jag. Starten gick och där stod de amerikanska fottispelarna som försökte meja ner oss. Jag var mer beredd än förra året då jag hamnade i staketet. Nu kroppsfintade jag mig snyggt förbi hela högen. Ut ur stadion och direkt ner i isvattnet, hoj fi fan vad kallt. De övriga hade dragit iväg i rasande tempo, vad är detta tänkte jag? Ska man springa som en vildvittra här i Lill Janskogen eller vad är det frågan om?

Jag är betydligt mycket mer för hindermoment än löpning. Jag ser det som chans att vila nedre extremiteter. Suddiga minnen om första hindren. Var nog kräla under taggtråd, sen över ett plank och nån slags nätkonstruktion. Därefter bära 2 jeepdunkar vatten runt en slinga. Gick bra men syra i underarmarna. Och sen smällde dom på med strömmen. Så tidigt, ajajaj. 10 000 volt. Obehagliga minnen från förra året dök upp. Jag drog ner ärmarna satte pannbandet på och höll fram armarna som skydd. Sprang rakt in, det vibrerade i huden när de strömförande snörena fick kontakt. Jag var nästan igenom då käkarna smällde ihop, det svartnade för ögonen och jag föll handlöst. Som tur var föll jag ut på fria marken. Jag kvicknade snabbt till och reste mig groggy och fortsatte springa.

Några diffusa småhinder, sen skulle man dra en tyngd med kätting runt en slinga. Dragandet gick bra, men jag slog kättingen i ansiktet på mig själv, ajaj, ajaj inte bra. Därefter en hink med sand som skulle kånkas runt. Det var en lång slinga och ont i nyckelbenet av hinken, men men det gick ju. Därefter ut i vattnet, klättra nät i skogen, kräla gyttja för att sen komma till "spinning Wheel" det är stora rattar/hjul som snurrar och man ska klänga sig mellan dessa som att svinga i ringar. Det såg svårt ut. Jag stod och pustade och laddade. Tänkte att jag får inte bli hängande på en ratt, måste ha kort tid i luften. Hoppade upp på sidan och fick snurr på hjulet, sträckte mig över till nästa, sen gung och nästa, gung nästa och vips var jag över men vad i pipsvängen ,det där gick ju jädrans bra, fasen vad bra jag fick till det. Jag var överraskad hur lätt det gick.

Mellan momenten var det ett jädrans springande, Mattias i täten tyckte de gick svinsakta. jag hade annan uppfattning. Kändes som jag kommit in med ett gäng Kenyaner. Jag tyckte det var en jädrans fart i spåret. Som tur var hade Carro tjorv med luftrören så det gick att hålla sig levande.

Därpå hade vi en rejäl armgång framför oss. det var långt och det var högt och det gick uppåt halva sträckan. Hmm, hmm det var aluminiumstegar och man skulle klänga på pinnarna. Pustade och laddade, gäller att klara på första annars är jag rökt. Hoppade upp och greppade, mm, mm bra grepp och lämpliga avstånd, jag kunde ta varannan pinne även på uppvägen. Men tog det lugnt och metodiskt, inte tjorva till det så man ramlar ner i vattnet. Jag kom över, check.

Jag började promppa och Mattias stannade för att hjälpa till. Nå det var ju inte långt till nästa hinder. Runt hörnet stod den där. Rampen, den stod där rakt upp i luften i all sin prakt. stor svart och respektingivande. Hoj hoj, hur ska detta sluta, tänkte jag. Flera rader av köer med folk som gjorde sig redo. Jag gick in en fålla med endast en kille. Väl där såg jag att det var kortare rep än övriga, jahaja, inte konstigt kön var så kort. Jag var rädd, men kom inte på nåt annat att göra än springa allt jag kunde. Försökte acelera de sista stegen, sträckte mig, fick tag i repet. YES, jag klarar rampen tänkte jag. klättrade via knutarna uppåt. Men vid kanten blev det tjorv, fan, jag kom inte upp med handen runt stången, helvete, satan. Ska jag ramla ner när jag är så nära, nä det här går inte. Jag måste upp. Fick syn på karbinhaken som höll repet, skickade in 2 fingrar i öglan och kunde få upp andra näven runt stången. Fint, fint jag häver mig upp. Nä, det gör jag inte, jjag kom inte upp. Svängde upp benet , men fick inte fast det. helvetes jävlar. Jag svingade benet igen, fick fast tån i nåt där uppe. Därefter kunde jag böka och baxa mig upp. Trött, men stolt som en tupp ställde jag mig upp med armarna i vädret. YEEEES, JAG TOG ALLA HINDER PÅ VIKINGEN. Fi FAN VAD NÖJD.

Sen kom Mattias i full fart, tjoffs uppe Sen kom brudarna och vi hjälpte att dra upp dom. Alla uppe , häälit. Dags att fortsätta. Sen kom Bulgariska bagarna, 25 kg på axlarna, inga problem. Därpå fram till repgången. Korta rep med knut längst ned i en rad. Man skulle svinga sig mellan dessa ungefär som ringarna. Hmm, hmm jag gick lågt vid knutarna men var då tvungen hålla upp benen för att inte röra marken. Kom till tredje repet, men tappade där, fan det var svårt. Jag lladdade igen, men kom till andra, jag var för trött. Tog straffrunda 5 varv. Helvete, då tog jag inte alla hinder ändå, irriterande och en rispa i egots sköra yta. Kom sist iväg, sprang hårt uppför bland stenar och rötter för att komma ikapp, flåsade rejält men orkade ändå kämpa. Kom upp i rygg på Kenyanerna, truppen samlad. Därpå nåt nätkrypande för att strax efter komma till repklättring. Det var högt och det var tjocka rep. Men jag har gott självförtroende med såna övningar. Nånstans vid 3 m kom jag på att det var inte så enkelt. Repet var tjockt som fan, svårt få grepp och fotlåset kunde inte användas heller. Fan inte övermod nu HJ inte övermod, se till att komma upp. Jag stillade mig, lugnt och koncentrerat tog jag mig upp bit för bit, upp med armen och ringa i klockan högst upp, kling klang lät det om koskällan och jag begav mig neråt igen.

Därefter närmade vi oss stadion, vi sprang på så gott vi orkade (nä inte Kenyanerna, de trippade på i godan ro) vi övriga normalbegåvade kämpade för fulla bandage. I gemensam trupp sprang vi in på stadion, tassade ner på arenan för att ta oss över mållinjen Nå, nej, så lätt ska det inte gå, nej, inte lätt. Helt plötsligt ska det lyftas som fan. Jomen visst alltså. En medicinboll på 80 kg skulle upp på ett oljefat. Nå Mattias lyfte ju upp den utan problem, jaha , jaja, då gör jag väl också det. Nä, jag gör inte det, jag gör ju inte det. däremot stönar och stånkar jag, tappar bolljäveln, pustar och frustar. Hoff, jag lladdar för ett sista försök. Spänner fingrarna för att den inte ska sladdra iväg, koncentrerar mig, upp på knäna, jag håller balansen. Byter grepp, lugnt kopplar rullningskoppling .Mattias säger att jag ska sänka kopplingen, jag sänker 2 cm. Grymtar och får upp den. Ouuff, det snurrar i huvet, jag stapplar lite och sen vidare. Ett högt plank ska passeras och sen gemensamt över mållinjen. Puuuh säger jag. Där har ni min Tuffa viking Stockholm stadion vad har ni pysslat med?.

Analys/sammanfattning/diskussion/betyg

Betyget på mig är M:et, ja det är MVG. Motivering är att jag klarade av att springa så fort och så långt utan att ha så ont i knät. Förra året hade jag betänkligt ont redan efter 4 km. Bara det är faktiskt värt ett M. Jag kan som inte springa och gör det heller aldrig mer än ett hundratal meter i sträck. Men utöver detta klarade jag hindren förvånansvärt bra för jag har inte tränat alls på dessa sen september. Att besegra rampen är jag synnerligen nöjd och stolt över. Totalt var det inte alls lika tungt som förra året när det är kortare distans. Ungefär hälften så många hinder ska passeras. Även om det inte direkt är svårt så tröttar det ut. att springa genomblöt är ju tungt bara det. Och den där strömmen är fan inte kul. Det är så jävulskt obehagligt. Jag kan som inte komma på hur man ska göra för att ta sig igenom utan att få kortslutning i huvet. När det blir bra kontakt så smäller käkarna ihop och det blir svart, som att få en käftsmäll och kroppen slås ut direkt. Åldern, min ålder var inte lika sällsynt som förra året. troligtvis beroende på den klart kortare sträckan 8-9 km nu mot 15 km förra året. Säg att 5-10 % var i min ålder eller äldre.Tiden blev 1.27 tim, det säger ju inte direkt nånting. Vi var 40 min från segrartiden. Säger inte mycket det heller. Jag har svårt att se detta som en tävling, mer en annorlunda fysövning där man försöker klara av hinder och moment man aldrig konfronteras med. En totalkontroll på kroppen för att se var man har styrkor och brister. Och en gemensam social verksamhet och upplevelse. Det är nog ingen som skulle få för sig att göra dessa övningar på ett träningspass. Och en genomkörare för hela kroppen, för timmarna ska ju in som vi vet, oavsett plats, tid eller verksamhet. Timmarna ska in! Ja det var vad jag hade att säga till mig själv i dagens dagboksanteckningar.

/Kipketer















Likes

Comments

Dundret Runt. 47 km. Gällivare klassisk stil. 1/4 2017

Försnack

Hoj fi fan vilken vecka på slätten. Offf, riktigt stressigt storstadsliv och dåligt med sömn. Nåväl, nåväl, jag försökte ändå följa min plan. Planen som tagit form några månader tidigare. Planen att göra säsongsavslut i Gälli och Dundret runt som tävlingen kallas. Gissar att det beror på att man ska åka runt berget som kallas Dundret. Egentligen kan jag inte med bästa vilja i världen komma på någon annan anledning till namngivningen faktiskt. Nåväl, nåväl, nog om detta, nog om detta som jag brukar säga.

Kl 24 kvällen/natten före stämplade jag in i Jukkas och eldade igång kamin och sökte plusgrader. Svintrött som jag också brukar säga kröp jag ner i säcken. 05.50 ringde klockan. Jag var så trött så jag skakade i kroppen, hoj fiiifaaan hoj fiii faaan. vid andra snoozet steg jag upp, fick igång elden, på med en kanna vatten och grävde fram tävlingsdräkten ur väskan. 06.50 trampade jag med skidfodral och rygga till Esrangevägen där Luddejunior hämtade upp i sin minibuss. Jo det är samma Junior som Kopparrajden. Lustigt nog känner vi ju högst flyktigt varandra, men ödets vägar äro outgrundliga. Ut till Jukkaskorsningen och möta upp Pecka Och Per-Martin. Iväg mot Gälli, vädret fint. Väl på plats kände vi oss som stjärnor. Vi blev lotsade framåt på parkeringen för vi skulle köra tävlingsklass, ojojoj, tyckte vi, jädrans vad man blev påpassad här då. Fram med grejer ut på stadion. Helt fritt att lägga ut. Jag lade skidorna lite bak, typ tre framför. Jag kände ju att jag var helt urlakad och ganska slak redan vid start, därav blygseln.

Skidor ska testas och bajset ska bajsas, Det är jädrans tarmtömmande runt skidtävlingar. Kön till WC-avdelningen ringlar sig lång precis jämt. Inom idrottpsykologin brukar det benämnas "trigger", det är något man gör som avslutande verksamhet före start. Så kroppen är redo, NU ÄR DET DAGS.

Det var kallt, prognos visade kallföresskidor. Jag hade med färskt minne från Rajden vallat både kall och varm oavsett prognos. Dock kände jag mig säker på kall. Tester på plats visade kallföre med ganska liten marginal ändå. Det är fullt upp två tim före start, man hinner som inget annat än dona med sina grejer för att vara klar vid start. 20 min före start studerade jag himlen, kände på luften, kraffsade i snön och grävde i mitt huvud. 18 min före start tog jag Swärden för att prova, Fan, fan, vad ska jag göra? Det blir varmare under dan, solen kommer fram. 12 min före start svor jag högt och sade. HELVETE jag måste panikvalla fäste på swärden. Fram till ryggan, gräva fram burkar, veva på för allt jag var värd. Fem min före start lade jag ner Swärden på start och gjorde mig redo för strid.

Loppet

Starten gick, jag var beredd, spåret smalnade av till en tratt, skarp höger för att gå över en smal hög bro över vägen. Jag har blivit varnad för detta moment och var beredd. Jag höll längst höger och klarade mig helt problemfritt över. Därefter flacka skogspartier med små lätta knixar. Efter några hundra meter kände jag på skidorna. Mmm,mmm, log inombords, jag gjorde rätt val. De känns fina och lena i snökontakten, bra, bra, tack för att jag kanske lärde mig något från Rajden. Några kilometer senare åkte vi längs en långsmal sjö, vädret var fint, och jag var tillräckligt pigg för att slänga ett öga på terrängen. Fjällvärlden breder ut sig väster ut över myromården varvat med skogklädda berg med någon kalfjällstopp som sticker upp Jag var dock spänd på kroppen, hur skulle den reagera efter två veckors förkylning och en stressig storstadsvecka utan träningsmöjlighet. Inte optimalt absolut icke, men jag har en egenhet att få för mig nåt och det fäster ibland i huvet Jag har för flera år sen fått för mig att åka Dundret runt, men av olika praktiska anledningar har detta icke varit genomförbart. Upplägget nu vår tufft men ett genomförande fanns inom räckhåll. Men kroppen kändes fin, kändes bra, inga problem att veva på efter myrarna i bra fart. Jag låg tvåa i en klunga, en kort ung dam före. Hon höll bra fart men jag höll rygg utan att ligga på gränsen. Einar Knutsen i vit dräkt stakade förbi till höger. Fan, är han så bra tänkte jag, ser stark ut. Einar är känd entreprenör i trakten och har jobbat mycket inom turismverksamhet. Vi har ett förflutet ihop som jag inte talar så högt om och hoppas han inte riktigt minns. Men det kanske är läge att bikta sig lite samt att det borde vara preskriberat vid dags dato.

Bekännelsen

1998 augusti. Jag, Isak, Lasse, Inga, Täckdal och Kauma hyrde gummibåt av Einar i Lappeasuando. Där fick jag med handen på bibeln och svart bläck skrifva under att ICKE köra i vissa forsar i bygden. Nå bla, var det ju då vattenfallet under bron i Rautas. Våra planer var ju inte helt oväntat att köra fallet under bron i Rautas. Vad göra ? Vad göra? Täckdal stod på tågbron och blickade ut över det dånande skummet med cyklop i pannan. Inga stod tyst med blicken i samma riktning. Jag kom trampande över bron med något dimmigt huvud. Det kan bero på att vi smakade lite igår ,KAN bero, inte klarlagt, men möjligheten finnes....Jag blickar ut över skummet. Tänker, nä fan, det här är inte riktigt bra, inte riktigt bra.

Inga, närmar sig, tar till orda.

-Ja, jo det här borde nog funka.

Täckdal:

-Ja om vi håller högerflanken så bör det gå.

Eeeh, tänker jag, eeh, jaså det säger ni. Tja , ja nå inte fan ska väl jag vara surkuken i gänget. Som Skipper drog jag efter andan för att överrösta dånet.

- Ja va fan, hoppa i båten grabbar så kör vi!

Det gick åt helvete, vi välte mitt i fallet, Inga fastnade under båten mitt i valsen, jag spolades ut genom alla stenarna på botten, Täckdal försvann och kom åter nånstans i vågorna. Båten slets sönder, alla grejer sprutade som en snöslunga rakt ut i Rautasälven. Jag stod längre ner mitt i forsen och likt en målvakt försöka fånga det som räddas kunde. det som inte kunde räddas var årorna, de hade knäckts som stickor när jag försökte reda ut situationen.

Åter till Einar, dagarna senare skulle båt och åror lämnas åter. Båten var lagad, men årorna, hmm,hmm hur ska vi göra. Jag steg ur bilen i Lappeasuando, tog några raska kliv fram och gick på attack.

- Nog var det satans klena åror i alla fall. Fan tål inte mycket de där. Sa jag och räckte över spillrorna.

Einar, tittade ned, tittade upp och tog till orda.

- 17 år!! I sjutton år har jag kört alla jävla forsar här i fjällvärlden. En, EN jävla åra har jag lyckats knäcka. Ni har smulat sönder två, TVÅ åror på några dagar, HUR I HELVETE HAR DET GÅTT TILL???????? HUR I HELVETE??? Svarade han då.

Sautan tänkte, jag det gick inte riktigt hem.

- Nja, tjaaa, alltså, det var så här... jag tror ... vi fastnade lite bland stenarna, det blev som.... fast... mellan stenarna på nåt konstigt sätt. Jätttteeeosis, vi hade väldans osis. Nåt annat kan man inte säga.

- Mummel mutter satans helvetes jävlar, mummel mutter replikerade Einar.

- Ja, jo det får man nog hålla med om mutter mutter. Sa jag också.

Dessa tankar, bilder och minnen flög genom huvudet när jag såg han staka förbi till höger.

Åter till loppet.

Långa stakpartier ute på myrarna varvades med långa slakmotor där det ska diagonalas. Det är ju där jag tappar mest mot skidåkare, trots att jag själv anser att jag glider ut som en balettdansös på varje steg så är jag totalt borta jämfört med andra, de bara försvinner upp, in, bort nånstans. Och långa partier, det tog som aldrig slut, veva på höger, vänster höger vänster, stön dregel, stön dregel. Men kroppen kändes ändå rätt ok, 20 km passerat och inga haverier. Nånstans vid 25 km kom Luddejunior i rygg, gick förbi, jag hakade på. Men han segade sig iväg sakta, jag hade inte krafter kände jag, kroppen var trött, en totaltrötthet. Det var som att jag inte riktigt orkade ta i. Jag kom i rygg på en dam som diagonalade hela tiden, även på myrarna, fort som fan. Hon var helt vild, veva, veva, veva, jag kunde dock stakandes hålla rygg på platten utan att ta ihjäl mig.

Jag såg klungan med Ludde nån minut framför, hmm, hmm när det är 7-8 km kvar kanske jag kan göra ett ryck och försöka gå i kapp. Efter kontrollen 10 km kvar hände följande, jag blev kronslut, det blev motlut, diagonaldamen som jag tänkt klippa förbi, försvann framåt nånstans och jag tänkte.

- Hoj fiii faaan vad tungt, och snön, strävt, och trött, trött nå så in i bänken. Så där trött så jag helst ville lägga mig ner och sova. När man blir sådär kronslut så ångrar jag i vanlig ordning allt, precis allt, hojhojhoj. Varför? varför? Var det gud? Eller hade jag nåt med saken att göra? Varför? Hoj fifan. .

Någon håller rygg, jag fejkar drickapaus med slangen, det ska icke ligga och klyvas vind, fan jag är "into the välli åf dett", icke vind, icke. Finten går hem och jag plockar tätt i rygg direkt. Men han tjorvar med att byta spår hela tiden och gå emellan, tjrov tjorv, och sen orkar jag inte, han drar sakta ifrån, jag är helt sopslut. Jag hör högtalarna från stadion, det är inte långt kvar tänker jag. Men sen tystnar de, aj fasen var det vinden som drog med sig ljudet ? Vi åker i skog och myr. Jag känner vagt igen det. För några år sen var jag hjälpryttare vid överlevnadsutbildning för helikopterpiloterna på sjöräddningen. Jag hade en Lavvu uppslagen här i faggorna. Nå, jag ägnade inte alltför mycket tid till återblickar. Jag försökte som bara ta mig levande i mål. Helt plötsligt såg jag bron, å fasen redan här? En backe upp och jag kommer in på stadion. Hör speakern som nämnde om spurtstrid för tid 3.09.44 tim när jag äntrar upploppet. Jag tar som vanligt ut de sista av de sinande krafterna och ligger och tuggar snö. Det är så in grönjävulskt jobbigt att köra långlopp. Jag blir av nån outgrundlig anledning jättetrött, alltid. Märkligt, märkligt, borde man som inte vänja in sig nån gång? Tiden blev 3.10.44 tim, placering vet jag inte riktigt, inget vidare skulle jag säga i alla fall. Men jag kom igenom.

Sammanfattande analyser

Medelpulsen låg på 157 vilket är 90 % av max. Det är högt inte tu tal om den saken. Inget jag rekommenderar att prova för en vanlig människa.Dock är det lite lägre än jag kan åstadkomma om jag lägger på mer ben. Stakningen ger trötthet men drar inte upp puls riktigt lika hårt som diagonalandet.

Skidor: Inget att gläfsa om på den fronten. Inga raketer men jämförbart med de flesta runt omkring. Och utförskörning som jag talat om tidigare är ju min bästa gren. Jag borde egentligen vara störtloppsåkare. Det är ytterst sällan någon kör om utför. Jag går ikapp och förbi de absolut flesta. Jag är i princip helt vansinnig och orädd. Broms och försiktighet är inte något utmärkande i personligheten.

Klädsel/utrustning: .Inget att klaga på dräkt, känner mig riktigt vass och stolt i min tajta kroppsstrumpa med Kiruna X Countrys logga. Hur jag har nästlat mig in i "Elitklubben i stan" är i sig värt en egen novell som kanske kommer i sinom tid Hur som helst är jag fullvärdig medlem trots en extremt begränsad kapacitet i spåret. Faktiskt totalt värdelös jämfört med samtliga av de övriga atleterna.. Men med mycket käft och ryggrad kan man ta sig in på många platser. Vätskebältet med slang inga klagomål. Den blev jag pålurad av välsmord säljare i mässtältet i Mora på Stafettvasan. Jag steg fram, och pekade.

-Den där, den där, sa jag och pekade på slanghistorien.

-Den ska jag INTE ha. Några minuter senare gick jag därifrån med exakt den produkten. Sade då till mina lagkamrater.

- Jädrans bra säljare, riktigt vass, grattis grattis, bra jobbat.

När det nu var runt nollan var det dock inga problem med dylik sak och bör nog läggas på pluskontot.

Strategi/taktik/resursplanering: Efter studier av pulskurvor, hastigheter och olika staplar kan jag inte se nåt knas där. Jag har tappat lite på andra halvan vilket är normalt och lämpligt. Man bör åka långsammare på slutet, annars har man inte disponerat loppet korrekt. Men inte någon kollaps som alltid är en överhängande risk när man dansar på knivseggen. Spekulationerna böljar dock fram och åter. Om jag kört snabbare i början, hade det gett bättre sluttid? Om jag gått lugnare i mitten, skulle detta ge bättre? Fram och åter går tankarna. Tog jag rätt rygg i rätt läge? Det är ju såklart bara spekulationer, men såna analyser är viktiga för utvecklingen och bör genomföras. Det är ju dessutom min favorithobby. Svaret är ändock nej, jag disponerade bra och hittar inga delar jag kunde plocka nåt nämnvärt.

Förberedelse/formtoppning: Här finns det förbättringspotential. Jag blev kanonförkyld 36 timmar efter Kopparrajden så där försvann två veckor. Sista veckan var synnerligen storstadsstressig med lite och dålig sömn. Inga träningsmöjligheter. Sista dygnet var kaotiskt med minimal sömn, fullt upp och geografisk förflyttning på 140 mil. Inte optimalt alls. Med bättre sista tre veckor kunde nog 5-10 minuter kapas gissar jag.

Överlag kan jag inte annat än säga att jag gav allt och hade inte mer att bjubba på denna dag runt berget.

/Biktaren


Likes

Comments

Hehe, hehe myste jag för mig själv. Hehehe vad listig. Planen hade tagit form. Hehe jag är ett geni.

The Masterplän

Vasan lades upp som kuliss, målvakt, distraktion. En dimridå för allmänheten och massmedias nyfikna luskanden. Det stora målet, årets viktigaste lopp. Kopparrajden 2017, Klubbmästerskap för Kiruna X Country. Tävlingar, träningstävlingar och alla träningsmoment riktades in för formtopp 6 dagar EFTER Vasan. Kan verka som same same för den oinvigde, men icke, icke. Skillnaden är hårfin men avgörande. Betänk åkare som kan vara i kanonslag världscuplopp veckan före VM, på VM halvslak för att veckan efter återigen vara på topp. Det är hårfint i elitskiktet, dansen går på en välslipad knivsegg. Efter Malungloppet på 45 km som går under namnet "Hängåkarn" här på bloggen var jag så jävla slut i kroppen. Veckan efter var som sirap. Helt slut, fan kommer jag nånsin att bli pigg igen? Fan, fan, hojj vad trött, seg och sliten jag känner mig. Helgen efter nåt lätt pass i Storvreta konstsnöslinga något piggare, men inget tryck i grejerna.

Inästling

I skydd av mörkret och med hjälp av SAS tog jag mig norrut. Full utrustning i bagaget. omlastning och vidare till Vittis. Mat, lätt vila hos Avalanche. Över till Stormonstret för preparering i den gamla ladan. Test på fottiplanen utanför. Första metrarna kände jag. Hoj vilket glid. Detta kommer gå fort. Hoj vilket glid. Jag känner direkt om det glider. Kändes kanon kanon. Fan i morgon får dom jobba om de ska förbi. Men stavfästet var katastrof, sjönk djupt ner. Mina små orginaltrugor var värdelösa. In till herr Stormonster för skifte till större modell. Och nu är jag lugn, allting bra. Tre veckor efter Malung hade jag tränat väldigt lätt och kört Stafettvasan åtta dar före. En hård maxning på 30 min. Som det tog mellan Oxberg och Hökberg. Detta finns icke nedtecknat i blogg eller annan plats än min träningsdagbok, men är icke förty ett faktum. Upplägget kändes perfekt. Jag kände mig i bra form. I morgon körs det blankt, det blir stakning utav bara helvette.

Tävlingsdag

Lördag och tävlingsdag. Den 49:onde upplagan av denna skidtävling som går mellan byarna Svappvaara och Vittangi stod för dörren. Sträckan är 28 km flack bana längs med E 45:an. En ovanligt publikvänlig tävling då man kan se åkarna större delen av tiden från vägen.

Vädret har slagit om rejält. Prognosen visade -12 och mulet vid start. Nu var det runt noll och sol.Hmm,hmm Inte riktigt bra, hmm,hmm Jag hade bara förberett Salomon för det var så glasklart kallföresläge. Nu klart varmare men snön är nog frotfarande kall. Det är ju den som är intressant, det är där belagen är. Fan inte riktigt bra inte riktigt bra. Känns inte så bra när jag åker, luftar mina farhågor till Ante.

- Fan, kan det vara fiaskoläge? Har jag gjort en brutal miss?

- Nä, sluta svamla, jag har samma vallning som du, det är trögfört idag.

- Mmm, mm kanske är så, kanske är så, mm, mm.

Jag står som tredje par längst till vänster. Taktiken är att skicka på rejält första kilometern för att gå ner något mildare ute på myrarna. Staka stort och glida ut. Ligga bakom och hugga. 1-2 km in i loppet sjunker insikten in. Inte långsamt som åldersdemens smyger sig på, inte långsamt som förståelsen för en elakartad cancersvulst som man inte direkt känner av. Men inte heller lika överraskande som blixten slår ner. Känslan är tydlig och jag försöker ignorera, förtrycka och osynliggöra. Men sanningen står där och visar sig i all önskvärd tydlighet. Jag har för dåligt på fötterna, helvete, de är inte bra, glidet är inte bra. Känslan är frustrerande, panikartad. Liknande att man vill visa för fröken att man är bra på skriva men har stukat handen så man håller pennan i fel hand. Det ser förjävligt ut, man kan så mycket bättre. Men fröken har ju ingen aning om detta. Eller som Elofsson när han skulle haka på Muhlegg. Man vill, men det går inte.

Jag hugger på och försöker hålla rygg. Det är tungt så in åt helvete. .Jag spanar framåt, hur rör sig klungan där framme? Tar vi in? mm,mm nja, nä inte vad jag kan se? Jag har bra tryck känner hur jag hugger rejält med stavarna. Men det händer inget. Hoj fi fan. Det går inte att hålla ryggar med mindre än maxbelastning.

Första milen passeras på 36 min, mm inte så tokigt, men det har kostat, oj vad det kostade. Pulsen är ju i vanlig ordning hög. Men kroppen känns bra, såväl inre som yttre funkar bra. Jag har bra tryck, jag känner att jag har kraft i varje stavtag. Och hjärta/lungor funkar fint, pulsen hög men ändå inga dödslarm. Benen, hur var benen? Låren? Lår och ben fina och fräscha, kände mig pigg, rapp, fräsch och stark. Jag skulle påstå att jag aldrig haft en bättre fysisk förmåga för skidor/långlopp.

Jag sliter hårt att hålla en rygg, vid vätskekontroll tar han en mugg, jag som har vätskebälte med slang behöver inte ta nån mugg. Borde få några sek vila här. Men NEJ, jag tappar några meter på han och kan stört omöjligt täppa till luckan. Han försvinner sakta ur mitt synfält. FI fan.

Vid Suptallen svepte tankar fram och åter, fram och åter. Jag tar skidorna och hugger dem till slamsor mot närmsta träd och går in till Vittis. Helvete vad grinig jag kände mig.

Hoj hoj, surmulen som synden stakade jag vidare.Jag kände mig lite som matadoren i Tjuren Ferdinand på julafton. "Han spottade och skrek, slet sitt hår, knäckte svärdet i småbitar för inte få visa hur tapper han var med sin cape och sitt svärd" Nåt sånt skulle man kunna använda som metafor.Försökte vända tankarna.Jaja, det är ju fint väder åtminstone, jaja man får väl se det som ett hårt träningspass, jaja man måste kunna åka på dåligt material också, jaja än det ena och än det andra höll jag på dona med i verkstan.

Jag såg Wester stå vid sidan av spåret. Jag var trött som fan, lätt dreglande och simmig blick.

-Fram med stavarna lite till, de är liite för nära pjäxorna.Sa han på sitt välkända dalmål.

Inte ett ljud från min sida, men gjorde som han sa.Tack Wester, tack. Jag befann mig i ingenmansland, ingen rygg framför i sikte. Ingen bakom vad jag kunde se.Svårt att motivera sig att plåga sig in i dödskuggans dal, men jag högg på.Men fick som ingen fart. Det långa lätta utförslöporna där man kan få några sekunders vila när man glider funkade inte. Jag var tvungen staka hela tiden.

Men plötsligt 2 km från mål. Jag såg nåt som rörde sig där framme.Var det en åkare? Inne i skogen gled det plötsligt bättre, jag närmade mig.En gnista tändes i samma stund som jag fick flyt i snön. Jag försökte att inte förivra mig, jag bör ta han, tänkte jag.Lugnt och metodiskt, beräkna målgång nu. En km kvar, han hade lucka på 50 m. Hm, hm tänk nu. Jag planlade attacken på samma sätt som "Nortughattacken i Vittis" som publicerades 2015.

På krönet av backen ner mot OK tog jag sats, stakade allt jag hade och kröp ihop. Tänk droppen HJ, tänk droppen. Ut på myren viker spåret vänster. Jag var i närheten.

Slutstriden

Kvällen före tävling tog jag en powerwalk för att studera spåret. Sista biten in mot upploppet går den på sidan av gatan. Jag gick ner på knä och besiktade grusningen, inget grus, BRA. Om det blir spurtläge i morgon så tar jag gatan. Då var det klarlagt.

Nu blev det exakt detta scenario som jag förberett mig på. "Ludde junior" som är det namn jag känner min kombatant som fortsatte i spåret. Jag klev vänster ut i gatan och högg allt jag hade. Högg,högg,högg, ut på planen som är upploppet. Jag hade ingen koll på om han var tätt i rygg eller hade släppt. Jag är av den åsikten att göra allt jag kan under de omständigheter som står till buds. Bland annat är jag väldigt noga att maxa in till mål, it ejnt åver till the fätt lejdi sings. Som jag sagt många gånger. Jag är inte bra som skidåkare, men allt, fan allt ska ut. det ska vara rent på kroppskrafter när linjen passeras. För mig är mållinjen allt i detta läge.Jag är redo att dö för den.

Inne i dimmorna hörde jag vagt speakerns röst. Långt i fjärran hörde jag mitt namn och klubbtillhörighet basuneras ut. Jag klyver mållinjen sex sekunder före "Ludde junior". Målgången är en standarvariant, ner på knä, stjärten i vädret. Dregel, snor och snö blandas i en salig röra. Någon ska hänga medalj runt halsen. Jag är inte i skick för medaljceremonier, sluddrar fram några sträva kommentarer. kvinnan backar.Jag sluddrar på, sludder sludder, fi fan vilken sport, sludder sludder. Kvinnan gör ett nytt försök, hon kommer tassande. Det är Katti min kusin som vill medaljera mig.

-Hörrödudu, varför är inte du i spåret? Du ska vara där ute, jag vill köra om dig. Varför är du inte med?

-Men är det Hans, jag kände inte igen dig. jaha du är byn, men så roligt.

-Roligt! Roligt? Hoj fi fan, det är svinjobbigt, men tack för medaljen. Och kul att ses förresten. Får jag ur mig för att sen resa mig och stappla iväg och beklaga mig för Stormonstret.

Sammanfattande analys och beklaganden

Jag har kört ca 25 officiella tävlingar på skidor. jag har aldrig klagat på skidorna. Antingen har dom varit helt ok, bra eller riktigt kanon. Men nu lägger jag all skuld på dem. De gick inte bra i detta före. De gled kanon dagen före med 6-7 grader kallare. Jag tar på mig allt ansvar, det är jag som vallat, funderat, testat och tagit beslut. Ytterligare en erfarenhet att lägga i skidboxen. Det jag tar med mig från dagen är då lärdom om min utrustning och att kroppen var i bra skick. Jag blev 54:a av 88 startande. Tiden 1.51 tim.

Efter studier av pulskurvor och hastigheter kan jag bara bekräfta uppfattningen Jag hade den klart lägsta snittfarten på vinterns tävlingar. Och detta är kortaste sträckan och lättaste banprofilen. Jag hade bästa formen ever. Det talar sitt tydliga språk. För dåligt på fötterna. Skall icke ske igen, icke.

Over änd aout

/Smöremissen














Likes

Comments

I början av februari. Jag satt i slättlandsoffan och sökte tävlingar med ljus och lykta. Snöläget här nere på slätten är milt uttryckt katastrof. Men fick nys om en tävling i Gimo som ligger i grannbyn. Jag kämpade för fullt för att ordna startplats i det begränsade fältet på grund av den korta slingan konstsnö som skulle bära upp de sörländska skidentusiasterna. Söndagen kom och sovmorgon med den, 5 mil och start kl 12. Inte som vanligt "upp i ottan" före loppen som annars är brukligt. Jag var på plats i god tid.

Dagen D

Idag var det så dags, dags för Dagen D i min karriär, en milstolpe ska passeras. Nålsögat som kamelen ska ta sig igenom. Det var menat, förutbestämt och klarlagt långt före jag själv hade en aning. Swärden var preparerade, det skulle köras blankt, det skulle vara rent, det var dags för den sista invigningsriten. Likt blod som byts i mörka källarlokaler, endast stearinljus och skuggor på väggen, blodsband skapas. Inte en droppe fästvalla så långt vallastället sträcker sig. Det var dags att staka sig igenom ett långlopp på 40 km. Att staka ett långlopp kräver ett mentalt steg som någon gång skall tagas. Man måste släppa sargen, kapa livlinan, klippa navelsträngen och ta steget ut, fullt ut. Denna "någon gång" var tydligen idag.This vås the dej.

Into the dark side

Swärden lades i spåret, jag ställde mig på och gled iväg., japp, kände jag direkt, det glider bra. Gunde Svans fru Marie var oerhört direkt i sin analys av skidorna, behövde bara några meter för att konstatera om det var nåt att åka på. Jag vill inte på minsta sätt likställa min bedömningsförmåga med hennes, icke det icke. Men mina erfarenheter är följande. Det ska kännas "bra" eller "väldigt bra" direkt. Annars är det nåt fel som är trasigt.Nu kändes det direkt "bra" då släppte jag det och fokade på uppvärmning.

Banan var en 3 km lång bädd av konstsnö. Flackt, platt, med en väldigt brant kort backe. Jag laddade på och lyckades hugga mig upp för denna. Hoff det var tungt, hm,hm, hur ska detta gå? 14 gånger ska den plockas,14, hmm,hmm. Jag provade mig på saxning i samma brantknix. Problemet att saxa utan fästvalla är att man glider och halkar. Detta kan lätt förväxlas med den regelvidriga och synnerligen skamfyllda "tjuvskaten" som kan rendera tillsägelse alternativt diskvalificering från någon funktionär. Men jag kunde faktiskt saxa utan större problem, ok jag får sikta på det i den backen, spekulerade jag.

Nå,nå, nog om detta, nog om detta. Uppvärmning klar, bankoll klar. Allting klart förutom den sedvanliga tarmtömningen. Vi skall icke belasta tittarna med denna spektakulära verksamhet. Ja den är alltid spektakulär och cirkusbetonad men på ena eller andra sättet ordnar det sig. Det löser sig sa han som sket i vasken. Eller som jag brukar säga.

- Olen valmis, jag är klar. Dags att äntra arenan.

Jag måste säga samma sak som jag sagt förut, för det är den sanning jag känner. Jag mår som bäst tiden före start, jag känner mig vid liv. Jag har en känsla av kraft, vitalitet och kan man säga, lycka. Jag känner mig stark, jag känner mig överlägsen. Jag känner mig som en gladiator som bara väntar på de små lammen som ska tassa in på arenan. Jag går med rak rygg, stål i blick och med en eld i bröstet som bara vill ut. Jag rekommenderar ingen att utstöta hätskheter eller moppsa i detta läge. Det är jag som äger ringen. AJM IN THE FACKING ZOONE!

Loppet

Starten går, jag är med, trycker max direkt. Spåret är isigt, det går fort som rackarns. Jag vill gärna haka på i början, jädrans vad det går, varv ett går under 10 min. En liten matematisk beräkning säger runt 19 km/tim. Det säger egentligen ingenting, mer än att det är en hastighet på 19 km/tim. Men man kan ju skojräkna fram och åter om man inte har nåt att göra. Det glider lätt som tusan och jag tänker att dessa 40 km kommer avverkas i rask takt. Efter 2 varv kommer jag på att jag bör dricka något. Varv tre spanar jag in vätskekontroll, får i mig två muggar och pumpar vidare.

Jag tror det är vid fjärde varv, vid varvningen jag hör en röst från sidan.

- KOM IGEN HASSE, BRA KÖRT!

Eeh vadan detta? Någon som hejar på mig? Någon från kontoret som bor i faggorna och står och hejar?

Det är ju tre st till från kontoret som är här och kör samtidigt. Kan vara någon kamrat/kollega till dem som känner igen mig? Ja men gud så trevligt att man har hejjaklack på slätten där jag känner ytterst få jordvarelser.

Varv fem.

-HEJJA HASSE, KOM IGEN, BRA JOBBAT!

Jag bröstar upp mig och får lite extra kraft i stavarna. Ytterligare nåt varv senare kan jag identifiera hejjklacksledarn. Det går då upp för mig att det är gubben bakom mig som heter Hasse och det är till han alla hejjramsor är riktade. Hehe, lustigt, lustigt tänker jag. Funderar att vända mig om och presentera mig för min namne, men har som fullt upp med annat så det får bero. Men det gör ju som inget. Det hjälper ju även mig på vägen mot målet. Vi varvar på, runt runt i cirkeln. Det är en cirkusföreställning av folk som åker om varandra hejvilt. Spåren smulas sönder och hastigheten sjunker succesivt.

Jag blir tröttare och tröttare, hoff, det är tungt att staka. Fasen vad jobbigt. Det märkliga är att jag blir mest trött i låren, det är framsida lår som får mest stryk. Jag får helt enkelt syra. Hoj,hoj vad tungt. Och varven sen, vilket varv är jag på? Jag måste hålla reda på varven själv, vilket är en högst märklig lösning på ett seedningslopp till Vasan. Att hålla ordning på 14 varv när man är helt borta och knappt vet vad man heter är höga krav, ruskigt höga krav från arrangörerna. Men det var det som gällde så då får man väl räkna på så gott man kan. Jag siktade på brantknixen, den var så utmärkande så där hade jag räkningen.

Min utgångsfart var väl optimistisk, efter 20 km kände jag på följande sätt. Hoff, hoff, hur ska jag orka ända fram? Ojoj, jädrans vad jobbigt. Övergången från att gå med fäste och då staka 80-90 % till 100 % stakning var tyngre än beräknat. Hoff, hoff, jädrans vad trött. Och långsamt går det, jag såg hur varvtiderna ökade konstant. Hoff, framsida lår, syra, orkade inte resa mig ordentligt mellan stavtagen. Hugga, hacka, hugga , hacka, det ska kämpas, jo det ska kämpas.

Its never isi, sämpa krappen sämpa. Hugg hugg. Till sist var det dags, dags att kliva vänster in i målområdet vid varvning, korsa mållinjen. OUUFF,det är så skönt när plågan är över, bara sjunka ihop. Stön pust flämt. Stenlund från kontoret hade kommit i mål några minuter tidigare. Han stod där pigg och glad och undrade hur det gått.

- SKAÖFLLDÖAPSLUDDERÖÖÖGGHHG.Fick jag fram

- Hur känns det? Försökte han igen.

-ÄÄHSOOLSLSHOJFIFAN,ÖÖÖH. Kontrade jag med.

Han tog några steg tillbaka och fingrade på 112-knappen.

Efter några minuter kunde jag vrida på huvudet och få fram.

- det känns PÄÄFÄKT, fint som fan.

Därefter stapplade jag iväg och hämtade värmekläder. In i värmestugan och lade mig på golvet. Grabbarna hämtade en kopp kaffe och en sockerbomb. Jag kom upp i stittande och kunde redogöra och sammanfatta loppet.

Sammanfattning

Då var premiären avklarad, den sista invigningsriten, det sista steget in i långloppsvärlden.

AJ MEJD IT!

Med facit i hand gick det rätt bra ändå. Tid 2.38 tim och motsvarar led 6 vasan (3 min till led 5). Efter studier av pulskurvor kunde konstateras att jag orkat hålla upp pulsen bra hela tiden. Det betyder att kroppen orkar jobba hårt över tid. Den drastiskt minskade farten berodde till stor de på yttre förhållanden. Söndersmulade spår, lätt regn, sockrig snö och all smuts som fastnade i belagen gav analysen.

Ännu en dag på slätten.

/Dart Vader




Likes

Comments

Skinnarloppet i Malung. 45 km klassisk stil

Magsmärtor och feberkänning fredag kväll. Inte bra inte bra. Kontakt med en gammal bekant från Kirkko som sökt samband för gemensam attack. Lördag bättre i magen, men allmänt seg, ok , jag åker med tänkte jag.

Vi kom iväg lördag em och det tog 4 tim bilkörning till Blå Hallen i Malung där man kunde anmäla och seeda sig till lämpligt startled. I en gymnastiksal fick vi skriva in namn och adress. Och längst ner i lokalen fanns en man som skulle avgöra vår kapacitet. Vi sträckte upp oss, ut med bröstet och stegade morskt fram.

- Jaha grabbar, hur står dett till här då? frågade han.

- Vi är ruskigt snabba, sa vi rappt, snabbt och försökte verka övertygande.

- hööö,mm, herrar i 45 års åldern är de som har bäst självförtroende. Sa han med en trött uppsyn.

- Ja, jo , kanske det men det finns ju dom med god självinsikt också, försökte vi.

-Mm,mmm jo ällähurva, sa han då. Och delade ut Led 3 till oss av 5 möjliga. Vi tackade och kände oss privligierade.

Åter till hotellet för kvällsvard, sen det sedvanliga förberedande diskussionerna om vallning och alla detaljer som hör till. Bädden tidigt, upp kl 07 och frulle. På med tävlingsdräkt och iväg till arenan. Fram med vallaställ på parkeringen och grävde i vallapåsen. Glid hade fixats dagen före medelst en häxblandning av 3 sorters paraffin. Jag kletade på lite klister och drog en repa i spåret. Vädrade i luften, kände på snön och tog mitt beslut. Skidvallning handlar väldigt lite om kunskap och mycket om en personlig uppfattning och chans. Man skapar en möjlig lösning på den aktuella situationen, beräknar och gör invärtes ekvationer. Till sist måste man bara bestämma sig. Alla , ALLA känner sig osäkra och frågar andra. Ju mer man frågar , desto mer förvirrad blir man. Man tar ett beslut och hoppas att det funkar. Jag gick på rött klister och blandade i röd burkvalla som jag smetade ut med sickeln. Drog avslutande riller på det och sen lugnade jag mig. Nu går det inte att ändra. Bara köra.

Loppet

Skidor placerades på vänsterflanken, spåret drog in i skogen och sen vänster så jag ville ha innerkurva. Försökte tagga igång, men kände mig inte på bettet. Nånå, det ska köras det som finns hur som helst.Startskottet smällde och vi drog iväg. Trångt som vanligt, jag såg en möjlighet att gå längst till vänster, utanför spåret. Jag såg öppningen och tog den i ögonblicket. Vips hade jag plockat 30 placeringar utan att använda mer kraft. Körde på i de småkuperade spåret. Försökte att inte gå för hårt. LIte orolig att magsmärtor skulle döda mig nånstans ute i skogen. Korta branta saxbackar varvades med längre utförskörningar så man hann återhämta sig lite. En del branta backar skördade offer, jag hade fullt jobb att hålla undan från de fallna hjältarna. Ute på myrarna hamnade jag bakom en kort herre som vevade på för fullt. Jag kunde utan stärre problem haka på, men kände mig seg och trött i kroppen, inget klipp el kraft, men jag hade bättre teknik än han så jag höll rygg. I en liten backe släppte jag han lite grann och tammefasen om jag kom ikapp sen, fan också.

25 km passerades på 1.29 tim. Jag försökte med klent resultat beräkna sluttid. Fick som iinte ihop nåt vettigt mellan stavtagen. 2 mil kvar, jag tog rygg på någon med skabbig stakteknik, men hade fullt upp att haka på uppför. Ville/vågade inte gå om, men i längsta saxbacken kom jag upp brevid och såg hans plågade ansikte, han är rökt hann jag tänka, jag kliver på. Plockade 2 till före krönet. Sen ut på myrarna. En färglad jacka hade sprungit ifrån mig uppför.Såg han en bit fram, han såg också dålig ut på huggande. Några minuter senare vara jag i rygg, en ung kille, mycket kraft och energi, men det räcker inte. Jag gick lugnt i rygg och lät han plocka motvinden.På högerflanken kom en grupp av 3 åkare förbi. Hmm, hmmm ska jag våga gå med där? 12 km kvar, jag kliver på.

En liten, smal gubbe ( i min ålder el några år yngre....).Stakande hängde jag med, men direkt det gick uppför och krävdes skidteknik fick jag kämpa. Fan vad jag kämpade. Jag tänkte hålla så länge det gick. Sen kan det inte vara långt till mål resonerade jag. Han fick 10 m och jag slet som en slav även i lätt parti för att täppa till luckan. Hoj hoj, hur länge pallar jag. Hård kamp och jag la mig tätt, tätt, tätt i rygg. Jag är en utpräglad "hängåkare" har jag en rygg kan jag gå med betyligt hårdare än jag egentligen orkar. Vilja och pannben är icke att förakta.

6 km kvar, varenda knix drog han iväg, saxande småsprang han, jag stönade och dreglade precis som vanligt. Sen kom böljande utförskörningar och jag märkte att "Svärden" levererade. De gillar verkligen blött glatt före som kom med värmen och solskenet. Jag fick bättre glid jämfört med andra på slutet. Jag kunde släppa han lite i knixarna och känna mig säker att glida ikapp. Han kämpade och slet för att bli av med mig. 2 km kvar och jag kände.

- Faaan, jag kommer plocka han, jag kommer fan i mig att plocka han. När ska jag rycka?

1 km kvar. Det kommer en gubbe till på vänstern, sprillans ny utrustning, "tåppofthelajn" grejer rakt igenom. Stor och stark såg han ut och stakade hårt. Jag gick vänster och klev in i rygg. "Min" gubbe hängde inte med i svängarna, han blev kvar på högern. Jag fick en lucka på han och kände att det var klart. 700 m och jag skissade på min nya antagonist, har jag chans där också möjligen. Jag försökte sträcka ut och hugga det sista jag hade. Men han hade för hög fart och jag kom inte om. Upploppet var kort och jag hörde speakern säga.

- Här har vi en långväga gäst. KIRUNA X COUNTRY, Hans Johansson går i mål DÄR. Tiden 2.48.18 tim. Bra kämpat.

Ner på knä, stjärten i vädret, pannan i snön äs josual.

Efterdyningar/sammanfattning

Efter sedvanligt stapplande och uppvätskande av kroppen satt jag och mådde illa och väntade på Ludde som var på ingång. När jag hängde med huvet och lyssnade på speakern hörde jag hans kvalitativa och engagerade kommenterande. Jag reste mig, vacklade in i speakerhuset och frågade.

-Är det du som är konfrencier?

-Nä, han kommer här, sa en man och pekade mot en dörr.

-Är det DU som är konfrencier? Frågade jag igen.

-Ja.

- Jag vill dela ut lite betyg här. Du är DEN BÄSTA SPEAKER JAG HÖRT PÅ EN SKIDTÄVLING! Tack för att jag fått vara med.

- Men tack, är det du som är från Kiruna? Jag hörde om dig i seedningslokalen igårkväll!

- Eeh, jaså, ja, jo det kan nog varit jag. Sa jag lite sluddrande. Varpå jag vacklade ut från hytten och hittade ludde vid bilen ifärd att packa in utrustningen.

Jag är nöjd med placeringen,tiden och skidorna. Men inte så nöjd med kapaciteten. Jag känner att kroppen är trött efter ovanligt många urladdningnar på kort tid. Jag är som lite nerkörd.Orkar inte riktigt jobba upp pulsen trots att jag tar i hårt. Det är dock i linje med min plan, men känns ändå inte så kul "in the very moment" om man säger så .Helt slut i låren, fasen dom tar stryk, överkroppen är hyfsat intakt,men låren, ajaj,ajaj.

Kanonbra arrangemang, spår och en banprofil som passade mig. Tack Malung och hoppas på återseende.

/Hängåkarn

Likes

Comments

Hej och välkomna till denna återgivning av säsongens första officiella tävlingsverksamhet.Orsa Grönklitt är platsen för aktiviteten. Tiden 8 jan 2017. AXA Skimaraton heter tävlingen. Sträcka 42 km. En stor tävling med flertalet elitåkare. Ca 20 st inom topp 100 på Vasan. Totalt 500 deltagare.

​Jag kom upp till stadionområdet i god tid 2 tim före start. Skidorna var preppade och jag redan ombytt. Allt verkade välarrangerat, vädret fint och 5 minusgrader. Jag började att testa Salomon, jag kände efter några meter att de gick fint. inom mig togs beslutet direkt. Det är Salomon som gäller idag. Jag körde några km för att värma och känna på fästet. Fästet var ok, men inte riktigt bra. Det var 5-6 grader varmare än gårdagens prognos. Hmm, jag hämtade Vauhtis violetta "old snow -1 till -7". Jag kände att det bettade bättre, fint tänkte jag, inget mer att göra med utrustningen. Jag traskar runt som vanligt i startfållan, lägger skidorna betydligt längre fram än jag är bra, precis som vanligt. Och som vanligt känner jag mig lugn, fokuserad och förväntansfull. Det är här jag vill vara, för mig är detta livet. Alla träningstimmar jag gjort sen i våras har fokuserat hit. När jag klafsat runt i Lunsens träskområden med ryggsäck full av vikter, genomblöt och frusen. Cykelvägen ut mot Storvreta som jag stakat fram och åter gång på gång. När jag morgon och kväll cyklat till kontoret och maxat upp från gångtunneln vid centralen. Hela semestern vigdes till förberedelser runt om i Sverige. På tredje veckan var jag så slut att jag låg helt stilla i Jukkas i 3 dar utan att orka resa mig. Jag har legat och tuggat tartar på löparbanan på Studenternas efter tunga intervallpass. Klätterträning, gym, simning, backträning och Tough Viking på gärdet i Stockholm. Detta och mycket mer ligger till grund för dagen. Som jag nämnt förut trivs jag i stridens hetta, när kampen är jämn och utgången oviss.

Starten går, det blir trångt och kalabalik ut från stadion. Jag är väldans nära att tråckla ihop mig och bli överkörd, men klarar med en hårsmån. Högt tempo första kilometern i det kuperade spåret. Pulsen drar i väg i vanlig ordning, sen går det utför och ner i lägre partier där stakningen tar vid. Långa raka partier med pumpande och vevande. Jag känner att jag går väl hårt och hakar på ganska bra åkare. Jag tänker att det här är för fort, jag går för hårt. Men klarar som inte riktigt att lugna mig utan trycker på. Efter mycket stakning svänger spåret in i skogen och går upp mot stadion. Det är slingrigt med branta korta saxbackar. Jag varvar 11,5 km på 41,36 min. Voj hivatti, inte fan håller den här farten.

Vätskar upp rejält och går ut på rond 2. Jag lugnar mig något, men kör ändå hårt. Jag har blivit starkare i stakningen känner jag. Vänder mig om och vad skådar mitt norra! Det är 6-7 åkare bakom. Fan jag ligger och drar i en klunga, detta är inte min stil. Jag ser 2 åkare framför, jag sträcker ut och efter några min är jag i rygg där. Vänder mig om och ser endast 2 bakom, ååpa, de andra har släppt, jag körde ifrån dem, nu jävlar går det fort. När vi svänger upp i skogen är spåret dåligt, halkig snö och tekniskt krävande diagonal. Då kommer hela klungan jag stakade ifrån förbi och försvinner, satan tänker jag.Det där är skidåkare, vilket fusk.Andra varvet dammas av på 44 min.

Varv 3 välkomnar mig ut från stadion. Hoff jag har gått för hårt, nu är jag trött. Hoff, trött. Rejält trött. Jag hamnar i ingenmansland och går automatsikt ner i fart som är mer bekväm. Hugga, staka, hugga, staka. En dam kommer upp på sidan och tar sig sakta förbi. Jag går upp i rygg, el stjärt ska man kanske säga, tack för utsikten :-). Jag hakar på utan alltför stora problem. In i skogen upp mot stadion igen, och vips så är hon borta. Jahapp då var hon skidåkare också fi fan vad irriterande. Saxar upp för de branta knixarna, men jag har bra fäste så jag kan åka i spåret när det är normalbrant. Varv 3 tar 47 min

Jag är jävligt trött och börjar idiotförklara mig själv, fan jag kommer totalkollapsa på sista rundan. Jag har gått för hårt, fi fan vad trög jag är. Jag som orakel borde väl veta bättre, jojo, nog visste jag, men veta är en sak och göra är en annan. Men i utförsbackarna får jag lite luft mellan klunkarna så jag kvicknar till något så när. Sista varvet är betydligt kortare vilket är tur. En ung kille med dålig stakteknik går om, jag försöker hålla rygg, men fan, jag orkar som inte. Krampkänning i triceps, måste korta av rörelsen. Han tar sig sakta längre bort från mig. Hur kan jag inte komma ikapp?? Är det åldern? Grubblar jag på under tiden jag tar i allt jag kan. Upp i skogen för sista gången. Jag kämpar, jag kämpar mig upp. Hör speakern från stadion när jag närmar mig. Gör en sista kraftansträngning. Svänger in på upploppet, 50 m kvar, jag tar i allt och det går jävligt långsamt. Vaför kommer inte mållinjen?? Var är du min ängel? Var är min räddare i nöden?Var, var??Där, däär är den, jag glider över, hänger på knäna och stönar, sjunker ner på knä. Stön, pust, efter några min får jag av mig utrustning och vacklar runt i målområdet, vätskar upp mig och får krafter att gå därifrån.

Sammanfattning.

Sluttid: 2.45.28 tim på 42 km. Medelhastighet 15,2 km/tim. Placering: 303 av 506 startande. Det gav startled 6 på Vasan, missade led 5 med 3 min. Jag hade bra glid, bra fäste, bra klädsel som faktiskt inte ska underskattas. Jag känner mig nöjd, det har gått bra. Och som första lopp för säsongen riktigt bra. Jag brukar förbättra mig avsevärt med några tävlingar i kroppen. Jag blev varvad av tätklungan nära stadion på andra varvet (tror jag). Jag kunde haka på i deras tempo NOLL meter. Det är helt sjukt hur fort det går.Troligen gick jag lite för hårt i början. Men det är svårt att veta. Åker man långsammare i början så måste man ta igen det nånstans. Så frågan om det gett bättre sluttid är en spekulation. Dock gissar jag nån/några min snabbare, kanske. Säkert är att om man håller samma fart sista varvet som på första så har man öppnat för långsamt, för att optimera sluttiden ska man tappa på slutet.

De 3 delar jag är mest nöjd med

​1. Stakningen, jag har bättre "träff" och rytm, jag klarar att staka längre sekvenser i högre fart.

2. Kroppen/formen. Jag orkar köra hårt med hög puls och tung belastning länge utan att totalkollapsa.

​3. Skidorna. Jag hade bra skidor, både glid o fäste. Mycket nöjd med premiären och ser fram emot fortsättningen på säsongen.Ajjl bi bäck

./Storstakarn

Likes

Comments