Dagen började med att jag försov mig, vilket var första gången på jättelänge. Hann till skolan i tid i vilket fall och är nu hemma igen. Har hunnit ge kaninerna massa mat och ska börja plugga snart.

Innan sista lektionen så gick vi för att byta böcker och sådant och sedan gick vi in i klassrummet. Där jag satt ensam och antecknade i mitt nya block och de andra av mina vänner satt på borden en bit ifrån och snackade. Sedan, strax innan lektionen började och jag nästan var klar med mina anteckningar bestämde jag mig för att vara delaktig i pojkvännen och mina två vänners konversation, då de hade satt sig vid mitt bord igen. Dock så är det ingen som lyssnar eller hör mig när jag pratar så jag vänder mig tillbaka till mina böcker och därifrån börjar dagen gå neråt.

Alla mina vänner skulle ut och äta lunch tillsammans men jag hade lunchplaner med pappa och min syster som i sista sekund blev inställda. Jag orkade dock ändå inte äta med mina vänner så jag åkte hem, insåg hemma att vi inte har något att äta här så hoppar över lunchen idag.

När jag väl åkte hem så kände jag hur tårarna trängde fram men ingenting hände, det vara bara tomt, jag kunde inte ens gråta...tills jag funderade över varför jag var ledsen, vad det var som hade triggat igång det.

Jag känner inte att jag passar in. Jag passar inte in i mitt umgänge, det har jag aldrig gjort, jag är alltid den udda vännen som bara är där. Även om jag har försökt intala mig att det gör skillnad om jag inte är där så tror jag inte ärligt på det. Att de inte lyssnade eller hörde mig är ett återkommande problem då jag ofta känner att ingen bryr sig tillräckligt för att stanna upp och låta mig prata. Det är alltid "mina vänner...och jag" inte "mina vänner och jag". Det är så tröttsamt att konstant känna att man inte passar in och inte hör hemma.

Allt jag vill är att komma härifrån.

Likes

Comments

Jag är född och uppvuxen i samma kommun, det här stället har alltid varit känt som "hemma", men vad händer när man inte känner att man hör hemma i sitt hem, sin hemstad, sitt hemland?

Ända sen jag var mindre har jag haft svårt för att känna att jag passar in och den känslan växer sig bara starkare och starkare med åren. Vart ska jag ta vägen när ingenting och ingenstans känns rätt? Jag går till skolan, jag går till jobbet och jag går hem men till vilken nytta?

I don't belong here but do I belong anywhere?

Efter skolan idag när jag åkte hem så var allt bara blankt, jag åkte utan att tänka på vart jag var på väg, det var som att autopiloten var inkopplad. Jag kände mig bara tom och innan jag vet ordet av så kommer tårarna. Det är inte första gången det händer. Jag gråter ofta men just nu vet jag nästan exakt vad som gör mig ledsen och jag vet inte vad som är värst; att veta varför man är ledsen eller att vara ledsen utan att veta varför.

Vilket som så gör det fortfarande ont och det tar på ens energi. Jag vill bara skrika men känner mig för dränerad på energi.

Likes

Comments

Första inlägget är väl alltid speciellt antar jag. Det första av allting brukar vara det; första skoldagen, första pojkvännen, första tatueringen, you name it.

Varför jag då har valt att skaffa denna bloggen är väl helt enkelt för att dela med mig av det bittra som jag kallar mitt liv. Jag har för vana att inte dela med mig av stuff that bothers me och det här ser jag som första steget mot att tysta ner demonerna som äter upp mig inifrån sometimes.

Det jag har svårt för i mitt privatliv är att lyssna på mina egna råd, jag har mycket att säga och lyckas i stort sett alltid säga något rätt som får andra att må bättre men att få mig själv att må bättre? Det är en helt annan historia.

Ni som eventually hittar hit; jag hoppas ni stannar kvar.

Likes

Comments