View tracker

Hande

”Ramsam Ayantia, son av mor Ayantia, av far Serdan Herron av Yxforsen, huvudman av Stora Torg och rikets mest förmögne köpman.” Då var han det, i alla fall. Hon vecklade ut det hoprullade kvittot som tycktes kunna brytas isär i vilket ögonblick som helst. Trots alla de varv som passerat kände hon fortfarande samma avsky långt ner i magen, med samma hugg som framkallade illamåendet. Lågan från stearinljuset flackade till vilt när en skrikvind träffade stugan, alla saker verkade flytta på sig i det dåligt belysta rummet där hon satt. ”...och är därmed dömd att fara över Vanjas Giftvatten i en flotte utvald av offret.” Rysningarna spred sig över kroppen i takt med minnena som fladdrade förbi likt ljuset från lågan. Måtte Sevanerna ha tagit dig. Minnena var ingenting jämfört med dombrevets förmulering. ”Offret”, viskade hon med himlande ögon och kände både bitterhet och stolthet på samma gång.

Ramsam hade varit den benägne mannen, son till en strikt och hård krigsherre från vaktstyrkans överklass, Järnmuren. Järnflocken, som vanligfolket kallade dem med samma bittra humor som vanligtvis hemsökte bordellen och ölbodarna. Hon föraktade fegheten hos männen som lydigt ställde sig i leden på morgonen för att på kvällen sitta i sina grupperingar och håna sina överordnade. Ramsams far, Serdan Herron, var dock inte en man av humor – vid ett besök på en ölbod på Brädan hade han hört en svans ur vaktstyrkan skämta högt om både Järnmuren och Serdan själv, som han påpekat borde heta Stendamen på grund av krigsherrens strikthet och explosiva temperament. Inam Namanas var hans namn. Vanligtvis skulle en svans aldrig bli kallad vid sitt namn eftersom deras identitet var fråntagen vid tiden de formades till fullvärdiga medlemmar av vaktstyrkan, Inam var ett sällsynt undantag. När Serdan Herron passerade bordet och hörde det allt för vågade skämtet beodrade han Inam samt alla de vid bordet som han såg skratta att infinna sig vid Soldenärshusen. Inam Namanas var förvisso debil, som de flesta män, men även hon tyckte straffet var för hårt.

Serdans underordnade bakband de berusade männen och hängde dem i armarna på stående sträckbänkar. Inam, fortfarande med modet uppe, ropade åt Serdan som en vanligman och skojade att det var straff nog att behöva nyktra till så tidigt på kvällen. Vakthavarna vid masugnen hällde ner ett kärl med bladvatten i den heta grytan som skapade en tjock och vit rök i en lång pelare över himlen, vilket sågs av vakthavarna på toppen av Legenders Berg bakom Soldenärshusen, som i sin tur fällde ner locket på det enorma Valhornet som med vindkasten gav det starkaste lätet i Riket – signalen för leden att infinna sig. Somliga påstod sig kunna höra Valhornet på andra sidan landet, vid Stora Torg, men det var mest en folksägen bland vanligfolk med genomsnittets dåliga hörsel. Vaktstyrkan visste bättre än att befinna sig för långt borta under krigstider och samlades i takt med att trumslagarna gav order att leden skulle formeras. Skuggstrecken passerade medan vaktstyrkan vällde in framför Soldenärshusen, somliga menade att det var tre-fyra streck som hann passera men Gammelböckerna, Rikets bibliotek, hävdade att allt hanns med under ett streck. När styrkan var samlad och stod vänd mot de berusade männen på sträckbänkarna gav Serdan order att vagnarna skulle rullas in. Däri, familjerna till svansarna, inforslade och inlåsta i massiva träburar. Serdan åberopade pliktens ord och Alla mäns lagar. Han sa att det aldrig kunde finnas plats för högförräderi – ens i skämtsam ton, att alla lierade och i direkt blodsband till förrädarna var tvugna att avlägsnas från Enheten, vilket var en krigsherres ord för Riket. Han sa med sin höga röst att Enheten behövde tecken på lojalitet, välvilja och hårt arbetande soldater. Att om fyra bröder delade ett stycke bröd och svalt ihjäl därefter, skulle brödet ändå delas lika – att en av bröderna inte hade rätt på hela stycket även om han skulle överlevt. Det sista Serdan Herron av Yxforsen sa, med blicken vänd mot Inam Namanas var ”Skratta åt det här...” innan han slängde facklan på oljerännorna. Vagnarna fattade eld. Skriken inifrån sägs ha ekat mot Legendernas Berg och tillbaka mot leden och fått ett flertal av de fängslade svansarna att förlora medvetandet. Serdan Herron log aldrig men hade enligt vittnen verkat nöjd med sitt statuerade exempel. Efter att skriken tystnat från vagnarna beodrade han avrättning för svansarna på sträckbänkarna. Händelsen blev i folkmun känd som Inams Tårar.

Denne man hade alltså fostrat Ramsam Ayantia, som varit något av en besvikelse för sin far. Ramsam hade vägrat sin arvsrätt och menat att riktiga män använde huvudet för överlevnad, inte händerna. Han hade blivit en framgångsrik köpman på bekostnad av sin fars erövrade rikedom och på så sätt köpt sig till makten på Stora Torg. Det sas att endast Asif Juden hade kommit i närheten av rikedomarna Ramsam lyckats samla på sig under sin karriär som köpman. En del varor skänkte han till byarna och vanligfolket vid Planen längst i norr. Det var dock inte hela sanningen, visste hon medan hon stirrade tomt på brevet i handen. Vid ett av de väldigt många upplopp som utspelade sig på Planen under krigstider fick Ramsam order om att skänka antingen en del av sin förmögenhet för de stridande krigsherrarna eller strypa tillgången till mat norrut. Planen hade alltid varit det mest svårkontrollerade området, med sina många stammar och sin säregna stolthet av närområdet. Krigsherrarna visste bättre än att i första hand gå i strid vid upplopp. Det var många boende på Planen och i byarna runt om. Säsongens misskörd gjorde att mat inte fanns, folket var hungrigt och såg dagligen transporter med lyxvaror rulla förbi på Markvägen mot Lilla Torg, där de mest förmögna familjerna höll till. Till slut fick väl någon nog. Folket på Planen började med att samlas, sedan gick de till attack på transporterna. Den medföljande vaktstyrkan massakrerades och slängdes styckade upp i skräckträdens sicksackande grenar. Den gamla seden att slänga upp sin fiendes kroppsdelar i träden var något av ett mysterium, men budskapet var tydligt för de överlevande. De enstaka som fick leva skickades iväg med meddelandet att Planen vägrade svälta medan Lilla Torg svämmade över i lyxvaror, och att deras vaktbröders sönderslitna lemmar blev pickade på av fåglar uppe bland trädgrenarna, och att snart skulle Lilla Torgs bortskämda invånare stöta på samma öde ifall hjälp inte skickades. Ramsam riskerade allt, hans rikedom och liv, heder och anseende.

Hande hade precis öppnat bordellen. Hennes sätt att behandla män på hade gett henne stora rikedomar. Hon hade på samma sätt kunnat studera sin strikta fars natur. Hon hade till en början hittat orden att förminska och förarga männen, få dem att explodera i vredesutbrott eller stoltsera med sin fysiska styrka gentemot hennes psykiska överlägsenhet. De kunde spotta, knuffas och slåss – men i slutändan kunde de aldrig äga henne och bara det räckte att driva dem till vansinne. Hennes far hade ägt hennes mor. Det var därför hon mördade honom som tonåring innan hon tog till flykt med båten, hon visste att straffet var hängning för det familjebrott hon begått oavsett om hon gjorde det med välvilja gentemot sin mor snarare än illvilja gentemot sin far. Familjen skulle kräva straff så hon var tvungen att fly till det nya Riket tillsammans med ett skepp lastat med nybyggare. Ramsam var den första stora stenen hon rullat ner för backen efter sin ankomst. Den första är alltid den mest minnesvärda. Istället för att förarga mannen hade hon lagt om sina ord, förstorat hans person och stärkt hans syn på livet. Hon tog alltid som ömmast på han när han skröt, såg alltid på han med den speciella blicken när han gjorde sig stor. Män. Ramsam hade till en början varit en charmig karl med sinne för humor som retade hans far. Hon kom att älska hans person till en början. Problemen började när Ramsam ställdes mot krigsherrarnas order, när hans person krympte till en råttas. Ramsam hade all anledning i världen att hjälpa Planen och dess folk. De arbetade väl, tog tillvara på sin frihet och krävde att bli behandlade med stoltheten de själva bar inom sig. Ramsam tog dock den fega vägen, något Hande aldrig förlåtit honom för.

Efter en natt med för många krus svartvin stapplade Ramsam in till hennes stuga bredvid bordellen. Drycken gjorde honom upprymd som få, han gjorde vida gester och talade för högt. Det tog aldrig lång tid att få honom att tala ut efter att han besökt bodarna vid Yxforsen, i stort sett var det bara att titta och hålla tyst, visste hon. Ramsam stoltserade över sitt taktiska sinne. Inte nog med att förmögenheten var räddad, mat hade transporterats upp till Planen i enorma mängder. Folket skulle tala om honom som en hjälte och krigsherrarna hade planerat att belöna Ramsam med en  hedersplats i Soldenärshusen. Hon visste bättre än att anta att han offrade sin rikedom, det heligaste i hans liv. När Hande frågade hade Ramsam börjat skratta på sitt huttrande sätt och förklarat med svartvinsandedräkt att maten var förgiftad. Den var menad till folket men skulle främst levereras till upprorsmakarna som utgjorde det största hotet mot Lilla Torg – vilket skulle köpa tid nog till vaktstyrkan att mobilisera en front kring de rika familjerna. Giftet skulle skyllas på ledvagnen, som en mager äldre man vid namn Riksa Idri, son av Blåboden vid hamnen, ovetandes styrde mot Planen medan Ramsam berättade sitt geniala drag. Ledvagnen hade packats med rutten mat och ryktesord skulle spridas att Riksa med sin egna vagn, mat och illvilja gentemot Planens folk planerat att göra upprorsmakarna sjuka – men att det oturligt nog spred sig till de andra vagnarna. Hande hade få gånger i livet blivit så tagen av en mans skryt under berusning. Ramsam var barn av Stora Torg, obenägen att tänka i samma banor som barn av Planen. Kulturen på Planen var att föra söner och döttrar vidare – inte att förskaffa sig rikedomar till varje pris.
Trots att Hande skickade löpare med meddelanden så var det försent. Löparen kom tillbaka två dagar efter och berättade om katastrofen. Barnen fick äta först och insjuknade först. Ramsam fick dock rätt på en punkt – upproret dog ut, bokstavligt talat. Samtidigt som Ramsam invigdes på en hedersplats bredvid sin fars plats dog befolkningen på Planen. Det skulle ta generationer innan de återhämtade sig och numera var de fortfarande bara en skugga av det som en gång varit.
Hon lyckades på något omänskligt sätt dölja sin avsky för mannen som hade börjat vältra sig i sin avancerade position. Han verkade aldrig ens tänka på det han gjort och nämnde det bara den kvällen då han kommit så berusad till henne. Hon tog heller aldrig upp det efter den kvällen. Men Hande var inte färdig med Ramsam.

Gräset är högt och fullt av ormar.

Lågan från stearinljuset fladdrade till när dörren öppnades med samma vanliga gnissel. Den stod halvt öppen och glänste med sin mörka ekfärg när den lilla pojken steg in, blyg som ett vilt rådjur. Hans bleka ansikte mot de stora mörka ögonen som såg skrämda ut fick honom att likna ett spöke. "Behöver du mat eller en lärd, pojke?"
"Mat, fröken" svarade pojken blygt och såg ner i golvet. Ingen svår nöt, den här.
"Sätt dig ner vid bordet, jag har rester stående på elden." Hande hann knappt uppfatta hans tack innan gåvan hade effekt på henne. Alla ljud försvann och hon hamnade i sin vanliga sinnesstämning. Även ifall det var ett barn, så var det bestämt av tiden att denna pojk en dag skulle växa upp till att bli man. Män deltar i strider på grund av makt, våldtar och mördar sin fiendes kvinnor bara för att kunna skryta om det efteråt. De förtäljer sanningar, bedrar och utnyttjar – allt för sin egen vinning. Hon betraktade alltid dessa män på tillställningar, lade deras ansikten på minnet, deras historier likaså. I huvudet hade hon ett register av vem som sagt vad, vem som dolt vad och vem som drabbats av vem. Horeriet var ju ett farligt yrke, visste folk, många blev ju skadade - vissa stackare överlevde helt enkelt inte sexet. Men ingen talade någonsin högt om det. Kanske hade de något uns av skam i kroppen trots allt, de som hade familjer väntande hemma men föredrog att ge mynt för en kvinnas nakna hud. De värsta av dem behövde aldrig besöka bordellen, Hande hittade sätt att nå dem. Men de andra, som berusade kom och slog kvinnorna, som berusade stapplade hem och fördärvade sina familjer, de fick sitt. De fick en alldeles speciell gåva, ”du som är här så ofta, du får välja din egen tös, det kostar inget den här gången”, dessa ord var ett kommando för kvinnorna på bordellen, droga mannen och lämna honom på baksidan. Ivan Idioten, som hon ofta kallade honom fick lasta på vagnen och åka mot Vanjas Giftvatten där han kastade i kroppen. De visste att ingen någonsin skulle leta där.

Hon hällde över grytan i träskålen såsom hennes mor hade gjort när hon var barn. Bland de få saker hon fick med sig innan flykten var familjens träskål och flera knivar värda en mindre förmögenhet. När hon ställde ner skålen började pojken äta så fort att han brände sig i munnen och blev illröd i ansiktet. Han fortsatte ändå äta lika snabbt och var på ett björnsprång färdig. Hande behövde inte fråga, hon tog skålen och gick över till vedstället. Det ångade fortfarande om grytan. "Så du är pojken som blir fostrad till samordnare." Han svarade med att vara tyst, märkbart lugn, inte alls lika blyg. "De verkar inte göra ett bra jobb med att fostra dig, när åt du senast?"

"Jag kommer inte ihåg hur många dagar det har gått, fröken. Jag tappade räkningen efter tredje varvet." Han hade fångat hennes Mödrars uppmärksamhet, känslan dök upp i magen så fort meningen var avslutad. Därför är du blyg. Hon ställde träskålen framför honom och han började genast äta lika hastigt som innan. Hon stirrade honom i ögonen men blicken blev inte bemött. Den stirrade tomt ovanpå sin mat medan munnen fortsatte tugga på köttbitarna frenetiskt. "Det bor en gammal själ i den lilla kroppen, tror jag?" sa hon frågande. De mörka ögonen stirrade plötsligt tillbaka in i hennes, nästan grävande, han tuggade så det stänkte sås över bordet. Ögonen såg ut att vara i en trans medan munnen tuggade och tuggade, så fort biten var färdig blev blicken blyg igen. "Jag tror att vårt möte här är över, jag har rum för  män, inte något bus." Ett väsande började djupt ner i halsen så tyst att det knappt hördes. Hon började sakta backa med blicken på buset och visste exakt vart varje steg landade såsom när hon övat i mörkret. Man kan aldrig vara för säker. Hon tog upp vedjärnet med ena handen. De mörka ögonen stirrade mot henne med samma tomma blick, de var nästan helt svarta. "Vi känner också, fröken. Vi må vara gamla men vi känner som ni." Hon blev inte alls övertygad utan svarade
"Ni jagar som oss, också, ni smetar in er fångst i ord och dräper den bakifrån. Du är en gammal vis själ, ser jag, se nu min visdom när jag säger att ni bör gå omedelbart." Håret på huvudet hade börjat bli grått och tunnt, busets spådom var svag. "Haaande” väste munnen tyst, ”människan som inte låter sig manipuleras. Jag ska gå, men innan dess ska vi se ifall du kan lösa en gåta åt mig." sa munnen med ett trött leende, tänderna var inte ett barns längre – de hade växt ut spetsiga. Hon övervägde att slå ihjäl honom för en stund."Jag kan göra ett försök, men sedan vill jag ha dig väck. Ställ din gåta."

Munnen log tjuvaktigt. "Vad är värre? Ett rike utan barn eller ett rike utan mödrar?"

"Inget av alternativen låter värre än det andra." svarade hon undvikande, pekandes med järnet mot dörren.

"Jag är besviken, Hande Hormånglerskan, jag är djupt besviken." Buset reste sig ur stolen och tog långsamma steg mot dörren med sin krökta hållning. "Nåväl, låt mig inte störa, men jag vill påpeka att gästfriheten inte håller samma standard som hos vaktstyrkan. Du ser, vi bus - som ni kallar oss, har en förmåga att kunna studera under lång tid. Vi kan inte tala ert språk och samtidigt förstå det, vi härmar endast ljuden. Jag är en av få som faktiskt förstår det jag säger till dig. Eftersom jag levt i över niohundra eldvarv är jag ansedd som en källa för all världens historia, en tillgång, om du tillåter." Han var bra den här. Hon vände järnet mot stolen, buset vände och satte sig igen. "Säg mig, vilket var det första slag du bevittnat?"
Han stannade upp och tycktes tänka till. "Slaget om Överort, när nybyggarna var i krig med den sista stora stammen. Jag hade precis flyttat från Skogen Bortom som valp."
”Niohundra eldvarv? Det låter snarare som två eller tre hundra eldvarv. Hur kommer det sig att du varit gäst hos vaktstyrkan? De kanske aldrig såg igenom din spådom?”
”Heee”, väste buset, ”först har du en gåta att besvara”. Buset log ett snett leende. Hande tänkte på Ramsam Ayantia. Måtte Sevanerna ha tagit honom.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Regnstaden Göteborg

Det sägs att allt som krävs är livlig fantasi 
för att ta dig till en annan plats och till ett annat liv 
Men fantasin måste balanseras på gott och ont
viljan måste ligga i befrielsen och inte i en ockupation
en ockupation, en till ockupation 
seder nervärderar heder för dess tolkning e tok 
människor beter sig som dom inte klättrat i träd
eller ränt runt med svärd, eller sprängt nåt för cash
nationer borde ta en titt på sig själva och skämmas
hjälplösa utan varann som ensamma svenskar
trängsel som skapas av människan, vi längtar 
livet är att öppna dörrar, gå igenom och läggdags
vissa ser på allt med mod i blicken 
andra faller offer blir statistik skapar mord i siffror
tänk dig känslan ingen dyker upp på din begravning
precis då änglar faller i GBG Regnstaden

tänk att individen som gått bort är den hyllade
knappast någon mördare som fått propps bland bildade
långt bort från innan den, explosionen tillhör en 
person med fel i huvet skev i huvet herrn har sinnet stängt
-  precis utanför mig 
blir en 85årig kvinna rånad utan ett ey
mitt på ljusa dan bryter änglar vinglar flyger in i 
fönster, faller mot marken och landar som sparken mot 
dörren, vi andas den stanken men fan att stanken e 
rutten, agerar för att släppa hämningar å släcka
törsten, så res på dig ängel å kom hitåt
precis som vi folk, vi blir som vi trivs som
bekväma, softar ofta, klottrar nån tagg
FTP! när katten är på vift så dansar råttan 
livet i norden där vi beskriver historier 
där vissa segregeras andra tar ba klivet mot podiet 

Vagnen stannar till vid hållplatsen och jag minns 
när jag flytta dit, Önskeväder samla alla kids
när du va barn på gården lekte kom o fråga om ja kände din kusin
och nu du vilar i frid 
dagen efter mordet så besökte jag gården
solen titta upp på himlen men jag sökte i molnen
en vacker dag så möts vi min broder
tills dess är regnstaden konstant och vi möts i historier
Vårväder sa det bäst när jag flytta därifrån 
platsen viska håll dig utanför för du är min son 
vill dig inte illa därför får du lyssna på mig 
ingen gav dig råd i år och nu du ilsknar på mig
Jaro sa att bara livet spelar roll, 
släpp krigen o striden o skit i dom som är elakt folk 
lev livet med vänner fängsla dom gärna med ära 
i regnstaden med våra nära å kära

Likes

Comments

View tracker

"Marken under Skogen Bortom började plötsligt tjuta som ett sårat vildsvin, vibrationerna av ljudet var så starka att sanden började dansa över jordgolvet. Plötsligt föll hela det berg av skog som sträckt sig mot himlen till sin normala höjd." Den gamle mannen såg på Jaqub med uppspärrade ögon och fortsatte, "och samtidigt som skogen slogs ner mot marken, som en vargavinters filt mot sin sovplats, for alla fåglar upp ur trädtopparna som en bisvärm riket aldrig skådat förut." Mannen gjorde en båge med båda sina armar, han tittade mot skyn med sina gråvattniga ögon och sedan ner på Jaqub igen. Han sänkte sin röst som om resten var en hemlighet. "De flesta fåglar tycktes fly för sitt liv i panik medan ett fåtal störtdök mot djupskogen, som om all världens gåvor fanns där att hitta! Fåglarna som flydde täckte snart hela himlen och påminde om skummande havsvatten som letar sig över en strand. Ljudet var så högt att människorna i byn täckte öronen, alla utom en, Arlan Hallister, Busen som byborna kallade honom."
Jaqub förstod fortfarande inte vad sagan hade att göra med varför ingen går till Skogen Bortom.

Likes

Comments


2012 var Brigadens år i motvind om man skulle fråga ena halvan Demirel, mig, där Jenin varit på sin produktiva sida med många sidoprojekt så var jag helt inaktiv med musiken fram till hösten -12.

Många av de våra lämnade denna värld detta år och resultatet blev att alla projekt, inspelningar och spelningar öht blev åsidosatta.

Min far gick bort i februari efter en lång tids kamp med cancer. Av sorg försvann min annars dagliga vana att skriva musik och ingen fokus lades på den mer än att jag starkt funderade på att lägga micken på hyllan för alltid - något vi är väldigt vana att höra från andra rappare som sedan gör come back. Jag ville inte säga något officiellt men jag var på gränsen att lämna alltsammans och var seriös på att säga att det var för alltid eftersom jag tappade dels livslusten i sig och dels hopp om att någonsin bli nöjd. Man kan säga att livet tog en vändning den inte hade tagit innan och jag avvaktade med att säga något för att invänta en psykisk reaktion på det jag kände inombords.

Det gjorde gott att jag inte sa något.

I slutet på sommaren hade jag väldigt försiktigt börjat skriva låtar igen, men det var inte riktigt samma sak som innan. Vår snabba grime hade återigen svalnat av och kristalliserats i normaltaktad hiphop, texterna ville säga något utan att hävda sig, de ville berätta något djupare utan att döma vare sig mig eller människor kring mig. En slags analys utan att statuera att det var verklighetens sanna observation jag gjorde. Det är väl det mognad handlar om tror jag.

Problemet var bara att vi utformat en stil som inte var lätt att definiera samtidigt som det nya var ganska precist hiphop 90tal bombap. Nya tillskott av producenter gav trots stilskiftet ändå ett nyare sound som jag personligen kunde leva med utan att säga att jag regredierat i takt textil. Texterna som stod halvt färdigskrivna från 2011 verkade dammiga och förverkade trots hur bra dom var. Ämnena var oseriösa, vissa rentav löjliga och jag ställdes inför dilemmat Vill jag släppa det här? Vs Mina fans kommer verkligen gilla det här. Allt detta löstes automatiskt av en hårddiskkrasch (vad annars) och kvar stod jag med ett blankt digitalt rimblock och utan hunger för nya ord.

Allt eftersom man gick igenom sorgearbetet kom inspiration i små paket från ingenstans.

Jag isolerade mig större delen av första halvåret, jag bröt med mer människor än någonsin - vissa på garanterad livstid och andra sporadiska bekantskaper som jag kände sög energi mer än bidrog till mitt välbefinnande. Man kan kort sagt säga att min hjärna plötsligt bad mig vara väldigt självisk och inte upprepa det jag alltid gjort när jag haft det tufft - skifta fokus och hjälpa andra istället. Så när jag märkte att vissa människor bara hörde av sig när de behövde vägbeskrivningar eller fakta om nåt tex, så tog jag steget tillbaka och sket i dom.

Isoleringen lärde mig hur skör jag var, hur skört livet är och hur blinda vi egentligen är för vårt eget tyckande. Jag kan tro och tycka något för glatta jävla livet men min egna tro skulle bara va min egna tro och ju mer jag skrek den i nåns ansikte desto mindre trodde de på orden. När en gammal vän blev avrättad någon månad senare märkte jag verkligen hur jag blivit skör under sorgens tyngd och det tog mig ytterligare ett par veckor att leta mig ut bland de bekanta ansiktena.

Men styrka tränar vi upp, hjärta är något man är villig att uppoffra efter vinst.

Styrkan man har som person måste ifrågasättas under svåra tider, den är subjektiv för en och trots att människor runt om prisar en för sitt mod så känner man sig minst i världen, därför ska man recognize sin kamp och se styrkan under de omständigheter man lever.

Under året lärde jag mig att rätt personer (verkligen) påverkar ens sinne och livskvalité, ingenting serveras gratis och alla har en baktanke, så enkelt är det. Det behöver inte vara negativt eller lömskt men baktanken finns alltid där.
Jag lärde mig också att det fanns människor där ute som faktiskt kunde steppa fram under mina värsta stunder, mina vänner som var där för mig speciellt min familj och ett par guldkorn som jag innan knappt hade sett som bekanta - som villkorslöst kom fram ur skuggan och erbjöd all möjlig hjälp, speciellt sådana som varit i min sits sedan tidigare (J & H speciellt ni).

Jag lärde mig att en stor förlust gör att man åldras snabbare, jag känner mig helt ärligt fem år äldre än vintern 2011, jag känner mig främst sliten och energilös, men det går trots allt stadigt framåt för varje dag som går.

OBS!!

Den största läxan, som ni som läser borde tänka efter om, var att aldrig lämna saker osagt bland nära. Min far gick bort utan att en enda gång säga vad som verkligen pågick i hans tankar, det gjorde mest ont i efterhand hos alla oss syskon, vi som lämnade utan en susning om destination eller vägvisning. Därför är det regel numera, kan du säga vad du tycker om någon så gör det. Har du minnen så dela med dig till de yngre, så mycket som bara går. Lägg ner iphonen en stund å se dina barn eller syskonbarn i ögonen, hör dom berätta saker utan att ta upp telefonen mitt i allt, berätta något för dom, lär dom något som inte ingår i ditt eget tyckande om världen - youtuba experiment med dom eller bara roliga videos vafan som helst men lägg inte fokus på att färga dom med ditt tyckande utan uppmuntra dom att forma en egen åsikt och mest av allt, lär dom att livet faktiskt är det längsta dom kommer få uppleva men att det går hiskeligt fort ju äldre man blir och därför bör man ta vara på tillvaron.

Jag ser fram emot 2013, att dela året med mina närmsta och att kunna komma tillbaka till musiken med en ny platta.

Läget såsom det ser ut nu är att minst en platta är färdigskriven och minst ett tape finns till övers. Det enda som behövs är att spela in. Jag kan inte lova ett dunderår med shower och videos men jag kan lova att om jag säger något år 2013, så har jag lagt mer tanke bakom orden än någonsin innan i mitt liv.

Gott nytt år och god fortsättning, och må bäst vänner o fiender!

/ demirel, Balkan Brigaden

Ps fuck SD och alla dess anhängare vars mat är hat och agenda är dold.

  • 91 readers

Likes

Comments

Ni som hållt koll på Brigaden på Twitter vet att Demirel (Demi) har fört en livlig diskussion med sig själv sen hans konto gjordes. Han själv förklarar det med att hans alterego ska säga exakt det han som privatperson inte offentligt får yttra. Vissa har inte sett humorn i det och det är kanske därför svenska folket valt att go rampage på stackars Demi. (Med det svenska folket menas en tjej som tog illa upp).

Ni ser Demis tweets under två rubriker på nyheter24 idag:

http://nyheter24.se/noje/alltomteve/729721-djupaste-urringningen-tv4-visat-innan-lunch

http://nyheter24.se/noje/kandissverige/729845-dominika-ett-kilo-sitter-i-rattarna

Demirels egna korta kommentar:

"Jag blev hotad. Någon slängde en mango mot mig på stan, jag vet inte varför eftersom äpplen är hårdare men mangon kanske var omogen - då kan det ju bli livstfarligt!" utbrister Demi och fortsätter "Jag var ju bara orolig för att Dominika skulle göra en nip slip eftersom, tvärtemot vad vissa tror, så bryr jag mig om kändisarna på ett personligt plan, för jag är känd. Hade hon gjort en nip slip hade jag blivit överlycklig för Dominika har liksom varit en MILF* enda sen jag va liten. Jag tycker bara det är fel att man inte förvarnar innan, kanske nån vecka, så vi från soffan hemma har chans att... ratta in kanalen. Iordningställa hyllan.. Knacka på melonerna för å kolla mognaden.. Skala löken utan tårar.. Spana in en bazunga!"

Resten är censurerat som protest för att Dominika inte nip slip'a. 

Likes

Comments

Min vän Elin bad mig berätta en rolig och en traumatisk händelse från barndomen, och jag berättade en "rolig" bland det jag kommer ihåg. Direkt efter att jag skrev färdigt det kom jag att tänka på skolgången i Bräcke när jag var liten, vilket ledde mig till tanken att jag för typ två tre år sedan sprang på en tjej som gick i samma dagis som mig - helt jävla wierd. Vi gick förbi varandra på centralen och hon vände sig om och sa heter du Damir? Jag ba öö aa. Och hon va kinda hot på det hela. Då berättade hon att vi gick på dagis ihop, jag fatta snabbt vem hon var för ansiktet var verkligen bekant och jag kom på att hon hette Emma. Sen sa hon "En gång satt jag och pissa och då öppna du toalettdörren men sa inget utan bara stod chockad och tittade." Sen börja hon garva medan jag tänkte Okey jag va antagligen en wierdass fuck som liten också haha. Vi snackade lite om allt och vem man hade kontakt med (från dagis? INGEN) sen drog vi åt var sitt håll.

När det minnet åkte förbi tankarna ledde det mig till Tonys begravning och hur glad jag är idag över att mamma var med mig. Tony gick i Bräcke och stannade där även när jag hade flyttat, men vi träffades på ibland och han va den godaste människan man kunde träffa en dålig dag. Han fortsatte att umgås med de som var våra gemensamma vänner från den tiden och jag hade ju flyttat därifrån så all kontakt med dom var som bortblåst. Och att Tony var den enda länken till min barndom som faktiskt "kom ihåg mig" när vi sågs betydde extremt mycket för mig, för min identitet. Så när han gick bort så försvann inte bara en underbar vän och medmänniska, då försvann också mycket av det jag hade förankrat i min person. Träffade man folk med honom så sa han "De är Damir, han som gick i vår skola vettö!" och då visste folk vem jag var direkt. Därför var begravningen inte bara en sorgeprocess. Det värsta med att gå dit var att jag visste att ruttna människor gick runt levande medan en av de absolut snällaste jag träffat låg i sin kista. Det var fullt i kyrkan under begravningen. Alla var där. Och då menar jag hela Bräcke. Jag ville inte bli igenkänd, så jag gick under radarn så mycket jag kunde. Mamma hade hängt med som ett stöd, hon ville inte låta mig gå själv vilket antagligen var ett jävligt bra val av henne.

Jag såg alla våra gemensamma vänner, vissa såg mig och kom och hälsade, andra undvek jag eftersom jag var för känslosam. Jag är inte känd för att visa känslor offentligt direkt, knappt mina närmsta ser mig lipa. Tonys föräldrar visade en styrka som jag inte kan beskriva. Han hade varit försvunnen en lång tid innan han hittats så de hade säkert förberett sig på det värsta, men den styrkan de visade är något bortom denna värld, än idag har jag svårt att förstå hur modiga de var. Vi gick alla in och människor började ta ett sista farväl. Rad efter rad ställde sig upp och gick fram. Jag och mamma satt i mitten så vi satt bara tysta och tittade. Hon fällde diskret tårar medan jag spände käkarna. En trubadur satt och spelade låtar som var utvalda - Tonys favoritlåtar, vissa av dem som han själv hade suttit och spelat.

Det var vår tur, vi ställde oss och gick fram i tur och ordning. Mamma gick snabbt tillbaka och avvaktade. Jag gick fram, la ner blomman ovan resten och böjde mig ner bredvid kistan. Bad en tyst bön för hans själ enligt muslimsk sed. Sedan sa jag "Sandeman hälsar, han saknar riktigt mycket Tony, så håll koll på han" och så gick jag tillbaka mot ledet, där brast allting för mig. Mamma tog mig tillbaka till bänken och höll min hand medan jag grät som en unge. Hade inte hon varit med hade jag antagligen inte gått in i kyrkan från första början, eftersom första stunden på plats utanför var så överväldigande. Alla gamla kamrater, alla gamla minnen, att Tony inte var en av oss utanför, att hans föräldrar var så starka. Det var helt surrealistiskt. 

Efteråt åkte vi hemåt. Jag kände mig rastlös och ville inte hem egentligen, så mamma föreslog att vi åt. Vad det nu var värt för min mage, men för mitt huvud var det exakt det jag behövde. Vi gick till torget och beställde varsinn pizza på uteserveringen. Jag sa knappt något medan mamma pratade om saker för att hålla mina tankar på rätt ställe. Hon är min hjälte verkligen. Så min tanke till alla tuffa snubbar där ute, respektera era mammor mer än era liv. Det finns bara en person som fött er till denna jord och det finns bara en person som ska hyllas dagligen för det. Jag har som regel att minst en gång om dagen sakna både mamma och pappa. Alltså att jag minst tänker på något de har uppoffrat, berättat, någon egenskap de haft eller hur de skrattat en gång om dagen. Mamma har jag kvar, så jag hoppas bara jag är en lika bra son som hon är förälder, innan det är för sent. Gud vet att man har gjort misstag, men jag lever inte med ännu ett lika stort misstag på samvetet.

Tackar för läsningen, ha de gött gott folk. / D

Likes

Comments

Det är verkligen underbart att ha sommar i Göteborg, tänk dom turister som kommit för att semestra i Sverige nu. Money back bitch!

Efter studioflytt, skrivkramp och idétorka har jag börjat skriva igen, varit på jakt efter producenter och haft mycket second thoughts på musiken i allmänhet. Hungern som fan under båda Mörda dom mixtapen har inte varit där alls. Mest pga det svarta halvåret som legat som en skugga över mig och familjen, sen oxå för att jag inte fått näring till inspiration det senaste. Så mycket skit ligger på lut bara. Vi hade videos coming och allt men sen fick jag sätta allt på paus och nu känner jag inte för det lika mycket.

Många vänner vill att vi ska bli radiospelade varje dag haha men helt ärligt så vill jag inte bli signad på nåt stort och just nu håller jag mig hellre i bakgrunden ett tag. Spelningar är det enda jag bryr mig om och brinner för. Annars känns svensk hiphop som ett gäng ryggklappande artister och fans - nästan lika många artister som det finns fans. Alla stödjer sina gelikar men det blir inget stort utav det, inte som på 90 talet då allt va nytt och intressant. Nu har vi Sean banan på de stora scenerna. Medina är väl dom som är överallt hela tiden och de kämpar som fan med sitt jobb.

Gotta go, febersmärtor igen fml idag asså

Likes

Comments

Varit på vift i Malmö och hälsat på den roliga Hellen. Har dock drömt ovanligt mycket och ovanligt krävande drömmar. Resan fick mig att tänka på en viss baktalare, som ska veta att ord färdas fortare än vinden och att intentioner bara är ett verktyg för ett självuppfyllande ego. Resan påminde mig också om de kära som vi inte har kvar idag. Varje dag är tillägnad minnet av er.

Likes

Comments

ET phone home bitches

Likes

Comments

Musiken har legat stilla ett tag, tillsammans med musikvideoprojekten. Mest på grund av personliga tragedier och följderna till det. Vi håller på att sega oss ur startgroparna igen och planerar att vara igång inom en månad - fullt ut.

Under tiden har jag hunnit ha ett diktföredrag på Göteborgs Universitet, för forskare och politiker samt arbetare/invånare i socialt arbete. Det var mitt första diktföredrag av det här slaget men jag tycker ändå jag lyckades sätta rätt ljus på saker och ting.

Filmen ska finnas länkad till inlägget.

Ta en titt, säg vad ni tycker helt av allt och GÖR ER RÖST HÖRD!

 

På återseende // Demi


Likes

Comments