Igårkväll drog jag nytt personlig rekord inom marklyft! Har inte tränat marklyft förrän för 3 veckor sedan och har haft någon att lära mig tekniken och hålla koll på min hållning och igår tog jag rekord! Kändes så jävla bra alltså. Att man faktiskt utmanade sig sig och gav fan inte upp! Den känslan när man lyfte den och såg man kan så mycket mer än man tror.

Nu är det ju så att jag lyfter ju inga stora vikter, jag har ju trots allt just börjat träna. Men mycket är nytt och spännande för mig och de få förändringar som händer är jag stolt över! Andra får då tycka vad dom vill men jag som person har utvecklats så mycket inom gymmet tack vare mitt träningsprogram och jag är så glad och tacksam.

Måste ju såklart dokumentera glädjen när jag kom hem från passet. Ja, och dessutom fick jag en ros från gymmet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det här med träning. Alltså, vad betyder det egentligen för olika mänskor? Ja, för mig i alla fall så har det betytt att man skall träna varje dag, kunna en massa övningar, vara smal och vältränad och att vara lite högmodig. Det sista vet jag inte varför men har alltid trott och tyckt att dom som tränar är kanske lite väl stora på sig själva och ser ner på andra. Vilket ju inte stämmer på dom flesta men en del kanske är så?

Sedan i mitten av februari kanske så har jag börjat träna aktivt. Tog faktiskt kontakt med en personal trainer som gjorde upp ett träningsschema för mig. Bara för att jag själv vill det, för att jag skall må bra. Och främst för att jag skall ha någonting att göra på dagarna förutom jobb. Det har gått över förväntan hittills faktiskt. Njuter av övningarna och blir så glad när jag märker att jag kan mer än jag tror. Mår bra både psykiskt och fysiskt av träningen och ser framemot mina träningsdagar. Det enda tråkiga är att mitt opererat ben säger lite emot. Sedan jag började träna så har jag känt av det i benet. Mer än förut, men aldrig så att det tar ont. Förutom idag när jag kom hem från ett pass. Idag gjorde faktiskt ont i det. Inte när jag gick men när jag stod och lät det vila. Konstigt. Men märkte också att metallplattan känns mycket tydligare nu än förut. Vet ej om jag bara aldrig har känt på det så nogat eller om det "vandrar" uppåt mot ytan eller vad. Men obehagligt och tråkigt är det. Har faktiskt varit och röntgat det för ca 3 veckor sedan för att kolla om allt är på sin plats men har inte fått svar. Imorgon skall jag försöka ta tag i saken och ringa och fråga var mina resultat är. För om något rörs eller är fel så skulle jag ju väldigt gärna vilja veta det.

Men, annars så är allting helt okej. Jobbet börjar kännas enklare. Kanske för att jag inte tänker på det lika mycket längre sen jag började träna. Kanske för att jag inte orkar bry mig längre. Men hursomhaver så mår jag lite bättre nu. Kanske det bara var en dålig period. Nu är det enda negativa mitt ben och jag är glad över att det bara är 1 sak som tynger mig nu. Kanske det så småningom börjar reda upp sig.


Bilden är tagen efter att jag köpt tröjan i stolek S. Storlek S har jag nog inte haft sedan folkhögskoletiden. En bra tid sen alltså. Så glad över denna lilla förändring!

Likes

Comments

Hur gammal är du?
23

Hur gammal känner du dig?
Ibland som 30. Ibland som 5.

Vart bor du?
Korsholm för tillfället.

Vad har du gjort idag?
Sovmorgon till 11 ungefär, ätit lunch, förberett lunchlådor till nästa vecka, städat mikron, tvättat mina gymkläder och snart skall jag börja ställa mig i ordning för att träffa Nina.

Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?
Vinter mest eftersom jag är varmblodig och svettas hinkvis på sommaren. Men hösten är också fin. Och då börjar jobbet/skolan så man får någon slags rutin på dagarna från semestern.

Är du beroende av något?
Chips kan man lätt säga. Kaffe. Och säkert något annat också.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Umeå. Eller någon annanstans än här.

Vad är du på för humör just nu?
Bra. Förväntansfull inför dagen.

Vilket är ditt favoritgodis?
Chips. Tycker inte om godis.

Vilken är din favoritaffär?
I klädväg är det väl H&M som gäller. Eller Kappahl. Cubus är ju också bra. Men allra största favoriten är nog New Yorker. Tyvärr finns den inte i Vasa bara.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Morgon. Men det beror på om jag har roliga planer på kvällen så då trivs jag nog att stanna uppe också.

Har du blivit sydd någon gång?
Ja

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Annika fixade en blinddate till mig. Och Isabelle Nygårds planerade ett träningsprogram till mig. Och mamma och pappa som sponsorerade till en pulsklocka.

Är du blyg?
Mera än vad jag brukar ja. Beror ofta på situationen.

Vad heter du i andranamn?
Louise

Vill du gifta dig?
Yes, please.

Har du något smeknamn?
Bliiiii, brukar Gulsipporna ibland kalla mig. *love*. Och förstås dagisbarnen som inte kan säga R ordentligt.

Likes

Comments

2017 har börjat tungt. Väldigt tungt. Hösten var lite bättre. Arbetsplatsen känns inte längre som en arbetsplats. Det känns som om man är fast på en hönsgård med några alpha hönor och en tupp som hörs mest medan dom andra hönsen jobbar på osynliga. Och jag såklart, är en av dom osynliga. Vårterminen är ett frågetecken, nujust tar jag och många andra en dag i taget. Kämpar oss framåt mot en bättre tid. Förhoppningsvis blir allting enklare och eventuellt en ny start på annan ort på hösten. Det är inte längre kul att jobba. I alla fall inte i vårt hus, inte för mig. Det är synd, att en arbetsplats man jobbat på i några år plötsligt vänds till ett mål man inte vill åka till. Livet är inte förutsägbart, men kanske den lyckas förvåna en nån dag.

Likes

Comments

Och så har vi äntligen bytt år. Väldigt behövligt om jag får säga det så. Egentligen är det inget speciellt med att ett nytt år börjar men den här gången betyder det en del för mig. Ett nytt år där inget ännu har hänt. Där jag inte har några dåliga minnen ännu. Där jag inte blivit dåligt behandlat ännu. Ett nytt år då hoppet och positivitet ännu är starkare än bitterhet och negativitet.

2016 var fylld med en helmassa dåliga nyheter, negativitet, elakheter och orättvisa. Hoppas verkligen innerligt att 2017 blir annorlunda. Men, för att 2017 ska bli annorlunda och bättre så är det jag själv som måste ändras. jag som måste börja tänka annorlunda. Inte ha för höga förhoppningar och ta dagen som den kommer. Det mesta av det som hände under 2016 var inte mitt fel, men jag lät det påverka mig på ett negativt sätt. Detta år skall jag försöka ta emot motgångar på rätt sätt, om det nu finns ett rätt sätt för det. 2017 skall bli ett bra år. Ett år fylld av äventyr, vänskap, skratt och glädje. Men även motgångar förstås. Livet skall vara en berg- och dalbana men bara sådär passligt. Inte för mycket och inte för lite.

Likes

Comments

Mörkret kryper in och likaså tankar om framtiden. Mörka tankar, konstigt nog. Livet var ju så bra i september. Är omringad av depression nuförtiden. Alla mår dåligt, ingen trivs och alla är sura på något nujust. Så jag också blir sur och nedstämd. Längtar efter något annat. Försöker fokusera på barnen och på mitt jobb men det är svårt. Fruktansvärt svårt om jag får säga det. Som tur har ingen av barnen påverkats av mörkret, dom är lika gla' varje dag. Det är svårt att veta vad man vill. Vilka drömmar man skall följa. Eller om man alls ska följa dem och bara stanna kvar här var man har allting klart. "Risker hör till livet" hör man hela tiden. Men, vad händer om gräset inte är grönare på andra sidan då? Har man lämnat allting för en fantasi? Helt i onödan? Äh, kanske bara bäst att följa med i strömmen. Koppla bort allt tjafsande och bara leva i sin egen bubbla.

Kanske världen blir bättre med tiden. Kanske världen nån dag blir frisk från sin mörkhetsdepression.

Likes

Comments

Jajustja, jag hade ju en blogg också. Har inte alls prioriterat den och har inte gjort det heller för ett par år.. Men, kanske det dyker upp några inlägg nusomdå. I augusti började jag jobba på en ny avdelning med ny personal och mindre barn. Både gruppstorleksmässigt och åldersmässigt. Jobbar nu med barn i 2-4 år. Avdelningen är egentligen från 1-4 år men vi råkar inte ha några 1-åringar nujust. Jag trivs superbra! Att vara med mindre barn är nog det jag gillar mest. Dom får mig att skratta varje dag. Jag trivdes nog med min andra grupp också, älskade dem. Men jag känner mig mer behövlig med mindre barn med tanke på all grundvård och närhet dom behöver. Det var nog ett bra beslut. Det är också så himla skönt att få jobba på sitt eget modersmål. Fabulöst bra, kan jag säga! Jag märker även att ju mer jag fokuserar på barnen och på min egen personal desto mer älskar jag mitt jobb. Förbannat mycket. Älskar att jobba med barnen, se dom utvecklas, vårda dem, uppfostra dem och ge dem uppmärksamhet. Livet börjar äntligen reda upp sig för en stund. Åtminstone nu, ser framtiden ganska ljus ut. Och det känns skönt, för om sanningen ska fram; har den sett mörk ut ända sedan juni.


Likes

Comments

​Jep, 23 år fyllde jag igår. Känns nog ingenstans och inget egentligen att fira. Firade dock i lördags ändå och det var riktigt trevligt. Folk kom, vi åt, drack, diskuterade och spela spel. En riktigt fin kväll.

23 år. Och i princip inget märkvärdigt har hänt i mitt liv. Nänå, nog har jag ju haft det bra i mitt liv. Men det är alltid något som saknas. Närhet och kärlek. Som har saknats nu i väntas.... Ja, 23 år. 23 hela år. Ja, jag är ung och jag har hela livet framför mig. Men, när man varit singel i 23 år och aldrig varit på en dejt, ja då får man nog en tankeställare. Det finns många faktorer som påverkar att jag fortfarande är singel och jag är medveten om det. Mentalt och som person har jag utvecklats en hel den sedan jag började jobba och har faktiskt en personlighet som jag är nöjd med. Jag är äntligen nöjd med den jag är. Det enda problemet som är kvar är väl mitt utseende. Men det jobbar jag på också. Låter mitt hår växa ut, gymmar, äter bättre och dricker mer vatten. Men det är en lång process och innan processen är slut så kommer jag inte hitta kärleken. För ärligt sagt, jag förstår varför jag är singel. Men ändå känner jag mig konstig och värdelös eftersom ingen, INGEN har nånsin i mitt 23-åriga liv ens visat lite intresse. Inget, nada,, zero intresse. Och det är det som känns tråkigt. Hur länge skall jag vänta? Hur länge tills jag skall få uppleva det som precis alla andra i min vänkrets redan har haft i 5, 8 och 12 år? Ja, faktiskt alla. Så ni kan inte säga "jag är den enda som känner sig såhär" för i min socialomkrets, så ÄR jag faktiskt den enda som är singel.

Jag vet inte riktigt vad min point här är. Kanske jag bara behöver få skriva av mig. Kanske jag bara har en dålig dag. Men hursomhelst, så fattas det viktigaste ännu från mitt liv. Jag har velat bli mamma sedan jag var kanske 5-6 år. Trodde alltid när jag var liten att jag skulle hitta kärleken snabbt och bli en ung mamma. Men varje år jag fyller, är jag på samma plats. Bor ensam, aldrig varit på dejt och fortfarande singel. Jag är inte ens lite, lite nära till att bli mamma. Eller gifta mig. Eller ens skicka gulliga meddelanden till nån. Jag är inte ens på vägen till nära. Så det får mig att fundera mer och mer; kanske det bara är menat såhär? Kanske jag bara skall vara nöjd med mitt liv. Jag har jobb, familj och lägenhet. Kanske det räcker. Kanske jag inte är menad till att hitta kärleken och aldrig bli mamma. Kanske jag har fått allt jag skall ha i mitt liv.

Likes

Comments

Så, denna sommar och en del av våren har inte varit den bästa. Våren har varit helt bra med fina träffar med kollegor, sportismatcher, vänner och sådant. Men sommaren var ju nog något av det värsta jag varit med om. För hela sommaren har jag gått och mått dåligt, tvekat, funderat och gråtit en del. Jag har varit arg och känslokall.

När jag nu plötsligt funderade hur det livet blev såhär så slog det mig. Jag mår dåligt bara för att jag tillåter det. Jag tillåter mig själv att tycka synd om mig, tillåter mig själv att se mig som offer. Och nu är det slut med det. Misstag sker, dåliga saker händer till goda människor och nu råkade det blir jag. Men det räcker med att tycka synd om mig. Så, igår gjorde jag upp ett mål för 2016-2017 "jobbåret".

Jag tänker prioritera mig själv. Det har jag sagt flera gånger men den här gången förstår jag verkligen innebörden i det. Faktiskt prioritera mig själv. Tänker sluta gömma mig och göra saker jag tycker om. Tänker fortfarande träna. Äta det jag vill men kanske lite se efter så jag inte unnar mig för mycket. Tänker låta mitt hår växa ut, hur förjävligt det än ser hur och hur irriterad jag än blir. Tänker sköta mitt jobb på mitt sätt men ändå samarbeta bra med mina kollegor. Tänker prioritera barnen mer detta år och på ett annorlunda sätt. Tänker unna mig nya kläder, smink och andra skönhetsgrejor för att jag vill det. Om jag vill det. Tänker ta emot kritik på ett bra sätt och ändå vara mig själv. För jag vill vara den jag var förut. Den spralliga, energikicken, den lyckliga och den fria. Det är mitt livsmål. Att bli fri och lycklig igen.


​Bilder från när jag var lycklig. Lyckligare än nu i alla fall. 

Likes

Comments

Årets semester var kanske lätt sämsta sommaren nånsin. Men en del bra saker hände ändå.


Midsommaren spenderades i Karperö med goda vänner, fjantiga barn, god mat och mycket dricka. Bästa midsommaren jag nånsin haft och längtar efter en liknande helg igen!

Häng på Strampen med Wilhelmiina.

Mera kvalitetstid med Wilhelmiina.

Jag fann äntligen en kamouflage lippis från fitnesstukku som kostade under 20€!!


Men annars har det nog inte hänt mycket. Har spelat lite volleyboll, ätit middag i Solf, varit hemma i Tärjär och bara slappat. Städat hemmet x-antal gånger bara för att ha någonting att göra. Men jag har även börjat träna igen och hoppas det håller i sig och att jag inte skadar mig denna gång. Har inget mål egentligen utan är på gymmet bara för att inte bli tokig på semestern. Och så har jag börjat spela pokemon go, såsom alla andra vasabor.

Annars så börjar väl livet bli helt okej igen. Väntar tills jag får gå tillbaks till jobbet och få någon slags rutin på mina dagar. Det är endast 13 dagar kvar tills jag börjar jobba igen. Äntligen!

Likes

Comments