Det jag kommer skriva om idag är något som jag tror att många kan relatera till. Jag har perioder då jag under flera veckor, ibland månader, känner att allt är frid och fröjd. Jag älskar att umgås med människor och mina kompisar, jag känner att "I got my shit together" och mitt enda problem är att skolan behandlar oss som robotar och ger oss flera prov och läxor i veckan och förväntar sig att vi ska göra 100 inlämningar samtidigt i 2 -3 olika kurser, MED SAMMA LÄRARE! (Men det är en annan historia, som vi får ta en annan gång). Men mitt i dessa "normala" och välmående perioder kan jag sjunka ner i en, inte depression men något som påminner lite om det. Det är liksom en konstant tomhet och jag känner hur något som fanns där tidigare, saknas. Eller så kan man även tolka det som "en tomhet som alltid funnits där men varit full och undangömd, bara för att nu dyka upp igen och påminna om att den fortfarande existerar". Denna tomhet känner jag just nu. Det är otroligt jobbigt, då den får mig att vara på jättedåligt humör och vilja gråta hela tiden! Jag har svårt för att bli arg eller ha agg mot folk, jag har svårt att hata, så när jag blir upprörd reagerar min kropp genom att gråta. Därför känner jag att jag vill sätta mig ner och gråta hela tiden. Och under dessa perioder känns det som att hela världen, alla kompisar, alla familjemedlemmar, alla lärare, precis ALLA, är emot mig. Detta gör att jag tar illa upp över vartenda lilla handling och känner att jag måste svara på allt som sägs och försvara mig hela tiden, vilket som ni kanske kan lista ut, är otroligt energikrävande och uttröttande.
Denna låga och deppiga period brukar vara allt i mellan ungefär 3-4 dagar till en vecka.. Under dessa stunder vill jag bara vara för mig själv, men när mina kompisar väl lämnar mig ensam, överanalyserar jag det och tar illa upp. Jag HATAR dessa perioder, då de får mig att förvandlas till en negativ liten bitch, som baar sitter där och inte säger något.

Det blev inte så mycket analyser eller tips den här gången, men tänkte att det kanske är fler som känner så och behöver få höra att de inte är ensamma.
Idag tänkte jag avsluta med: Kom alltid ihåg att det alltid, oavsett vad, finns någon som älskar dig mer än vad du någonsin hade kunnat föreställa dig, Någon som saknar dig när du är borta och skiner upp när du dyker upp, även om du inte märker av det eller ser det på deras ansiktsuttryck eller handlingar! Trots alla dina brister är du älskad och ditt liv har en så pass stor betydelsefull mening att det kommer ta år innan du märker av det.

/Brainwashed

Likes

Comments

Jag är medveten om att det här är alldeles för mörk och nästan lite för seriös för ett första blogginlägg, men jag är även medveten om att det "rätta tillfället" för inlägg som denna aldrig kommer komma. Varför? För att folk inte vill prata eller läsa om detta. Det här ämnet är som sagt väldigt mörk och lite för seriös och läskigt för de flesta att säga högt och ennu mindre ha en seriös konversation om. Och det är precis det som denna blogg är gjord för, att skriva om sånt som ingen annan vill skriva om och att skapa en diskussion som väldigt få vågar delta i. Jag vill kunna vara den som vågar ha de diskussionerna, den som vågar ta upp ämnen, synpunkter och åsikter som alla vet behövs men ingen vågar ta upp.

Välkommen till min blogg!

Det finns en låt som heter 1-800-273- 8255, och killen som har skrivit och sjunger den har artistnamnet "Logic". Logic har tillägnat hela sin nya album till att sjunga och skriva om sånt som ingen annan vågar sjunga om och just den här låten handlar om att känna sig ensam, hopplös och värdelös. Den här låten handlar om att man känner att man inte förtjänar att leva och att man helt enkelt borde ta livet av sig. I den länkade video berättar Logic hur han tänkte och varför han skrev låten och resten av albumet.
I kommentarsfältet såg jag att en användare vid användernamnet Xavier Soto hade skrivit följande, och jag tänkte att någon av er kanske ville höra hans historia (det är nog värt att påpeka att sist jag kollade hade han 950 likes, vilket måste betyda att 950 människor håller med eller kan referera till det):

Ah this is the first time I've said this publicly but ....

​​I actually tried to commit suicide twice in my life. I'm 24 now my first attempt at committing suicide was when I was 17, being a victim of a broken home. Junkie mother and an emotionless father that was very unattached, Struggled and hated myself. I loaded up my fathers gun, wrote out a suicide note then sat in the bath tub and placed the gun to my head and pulled the trigger but nothing happened. I left the safety on and didn't have the heart to take it off and try again. The second time I was 20, attempted everything the same except this time I made sure the safety was off then pulled the trigger and click. The hammer struck the firing pin hit the bullet but nothing happened. To this day i still don't know why the gun didn't go off and probably will never know. As I said before, I'm 24 now and I'm engaged to a lovely woman I'm madly in love with in an apartment working to own my own home by 2018. Just wanted to share some of my story and let anyone out there that's struggling know that it does get better. Just continue to fight everyday and I promise it will get better. It did for me I'm more than sure it will for you. I love all of you that took the time to read this and I wish you all good fortune in the years to come.

/Brainwashed

Likes

Comments