Hon var ett barn.
I sitt hemland med sin mor och styvfar.
Hon förstår inte varför, varför hennes far tar på henne. Som på en vuxen kvinna.
De flyr mor och dotter. Till sverige, det förlovade landet.
Det blir en stunds frihet.
Plötsligt är han där igen. Han som kallar sig styvfar. Som gör saker med henne, saker hon förtvivlat försöker dölja.
En vän i skolan ser och ställer frågan hon fruktat och längtat efter. Hon berättar, äntligen. Hon är då 14 år. Någon lyssnar, någon tror på henne.
Det blir anmälningar, polis, socialtjänst, placering i annan familj. I sverige finns lagar som skyddar och värnar om barn.
Barnet saknar sin mamma som inte tror på henne. Mamman svartmålar den modiga vännen som berättat. Vännen förlorar tillhörighet och får veta att hon är dålig för sitt folk. Hon är 15 år och får veta att hon gjort fel och är en skam.
Barnet rymmer till mamma.
Styvpappan får sitt straff... enligt svensk lag.
Nu lever familjen på okänd ort. I sverige. Flickan är strax över 14. Styvpappan lever tillsammans med mamman och barnet. Övergreppen pågår fortfarande. Mamman blundar och är tyst enligt hennes folkslags regler och normer. Flickan blir dagligen utsatt.
Den modiga vännen berättar äntligen för någon, för mig. Tårarna rinner, hon är spänd och pratar forcerande som för att inte hinna ångra sig.
Jag vill ta flickan i famn men ser att hon inte är mottaglig, att hon bara vill lätta på sin oerhört tunga ryggsäck.  Hon iakttar mig för att se min reaktion, väntar på att jag ska skambelägga henne.
-Du är modig. Du gjorde det jag hoppas mina barn gör om de ser att något är fel...
Mina ord fick axlarna att sjunka i hop, att gå den späda kroppen att slappna av. -Tack...viskar hon.

Det är en del av min vardag, mitt jobb.
Alla soliga stunder och kaffekoppar har sin baksida... Jag är ödmjuk och tacksam över det jag kan ge och det jag får i gengäld ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Klyschigt? Kanske det...
Men nog kan det stämma det gamla ordspråket..
"Dagar som kommer, dagar som går. Inte visste jag att det var livet"

Jag är en av de som är uppriktigt rädd att missa något, att inte kunna eller hinna ta vara på dagarna.
Min livsfilosofi är ungefär "lev här och nu" "vänta inte till sen, då kan det vara försent" osv...
Lever jag efter den filosofin då?
Periodvis är jag bra på det, men ibland lever jag tvärtemot.

Nu är det sommar.
Sommaren varar ca 3 månader. Barnen är lediga i 10 veckor.
Vad gör jag?
Jo, jag väntar på det fantastiska sommarvädret. Jag väntar på lönen... Jag väntar på att humöret ska stämma och att det bästa sällskapet ska dyka upp.
Nu har halva sommarem gått...
För ett par dagar sedan fick jag mig en tankeställare när jag iaktog mina 10 och 11 åringar.
De hade tråkigt. Var och en för sig. Den ena väntade på sin "speltid" som är 2 timmar/dag. Av 12.... Den andra hade bara inget att göra. De tjatade, gnällde och tjafsade.
Tillslut sa jag
" Det är bara ni själva som kan göra er dag, ert sommarlov. Ni kan inte gå och vänta på att någon annan ska göra så det blir ert bästa lov. Ni väljer själva om ni vill se tillbaka med en suck eller om ni vill komma tillbaka till skolan med ett leende"

Så är det väl för oss alla?
Varför väntar vi?
Vi är de enda som har förutsättningarna att göra vår dag, vårt liv till det bästa för just oss.
Där slutade jag vänta.
I dag är i dag. En av de bästa, om jag vill.

Likes

Comments

Exakt i denna stund sitter jag i bilen på väg mot arlanda. Klockan är 4 och solen stiger upp i horisonten... Jag sitter som passagerare bredvid en mycket snygg ung man. En man som fyller 20 om några veckor. För mig är han ett barn, mitt barn.
Hans 19 tidigare födelsedagar har han firat tillsammans med sin tvillingsyster. "Vi måste sova i samma rum så vi blir väckta samtidigt" Ormtårtor och kalas i trädgården.
Jag sneglar försiktigt på min son. Han ser spänd och sammanbiten ut. Jag förvånas över hur trygg jag känner mig på passagerarsidan, avslappnad och lugn.
Jag får tid att tänka..
Nu blir allt annorlunda.
8 barn har jag uppfostrat. 8 barn är mitt liv. En efter en växer dom upp och tar klivet ut i världen. Edvin är nr 4.
Jag minns hans ord som 8 åring "jag ska aldrig flytta. När jag blir stor ska du och pappa bo i halva huset och jag i den andra halvan"
Det är ett stort steg att gå från att aldrug flytta till att flyga till USA... 13 månader i staterna... 400 dagar.
Alla mina barn har sin egen särskilda plats för mig och när någon saknas är det som ett pussel där en bit kommit bort.  Man vet att den finns men det går liksom inte att få i hop pusslet utan just den unika biten.
Nu blir mitt pussel trasigt för ett tag.
Min "pusselbit" som sitter här bredvid mig. Den biten som står för trygghet, "fadersrollen", mannen i huset...
Lycka till familjen i Seattle som får låna min pojke under 1 års tid...
Vi närmar oss Arlanda och hans stora äventyr har börjat. Min fina Edvin ❤

Vem ska nu blåsa på skrubbade knän? ❤❤

Likes

Comments

Jag är så glad att jag ser ut just som jag gör!!!
Med randig mage, valkar på ryggen, gropar i låren och x-antal extrakilon varsamt placerade på min kropp!
Låter det som ironi och sarkasm?
Då hör du fel...
Det är verkligen ärligt menat...
Jag är glad och tacksam över att jag är tvungen att jobba med acceptansen över min egen kropp, att jag får använda min mentala styrka för att se skönheten i mig själv.
Jag är inte bekväm i alla situationer, jag ser ner på mig själv då och då men jag har förmågan att vända mina tankar.
Jag är verkligen på riktigt glad att jag är just jag och att jag exponerar mig själv och min kropp.
Idag har jag motiverat en tonårsflicka att våga vara i solen, lite lättare klädd än vanligt. En flicka som är ärrad av vikt, hormoner och eget beteende. En flicka som älskar att sola och bada.
Jag bjuder på mig själv i bikini. Jag låter bli att skyla mig när jag rör mig i trädgården. Jag skojar om för liten överdel och svettdroppar i valkarna. Jag badar och dyker utan att skämas...istället fylls jag av stolthet, stolthet över mig själv och över denna flicka som på frågan om hon är obekväm svarar "jag brukar vara det, men inte här"
Yes!!! Mitt mål är nått ännu en gång... att motivera till att förändra negativa tankar till positiva 😍😍

Så, TACK för att jag ser ut just exakt så här 💗

Likes

Comments

När blir vi mammor? Till vem är vi mamma? Vem är förälder och vem eller vad bestämmer det?
Det finns så många ord vi använder...
Mamma, morsan, bonusmamma, låtsasmamma, plastmamma, fostermamma och familjehemsmamma.
Vi blir föräldrar när vi föder vårt första barn. En biologisk faktor.
Jag är mamma till 8 barn. Barn som börjat växa upp, barn som själva är föräldrar.
Men att vara mamma behöver inte alltid vara av biologisk natur. Adoption, vänner till ens barn, barn/ungdomar vi möter i livet på olika sätt kan få föräldrainstinkten att vakna, moderskänslor och ett ansvar som vuxen.
Om jag tänker så har jag många barn. Mitt liv har varit fyllt av barn sedan hag själv var ett barn.
Mina grannars barn som jag tog med på utflykter, barn som var lite yngre än mig. Mammas vänninas tvillingpojkar som jag fick söva i vagnen. Min kusin som jag promenerade med i barnvagnen trots att det bara skiljer 3 år på oss.
Alla barn jag haft förmånen att möta från 18 års ålder i barn och ungdomsverksamhet, i skola och på förskola. Små barn som sökt trygghet intill mitt bröst, barn där jag fått kliva in som en trygg vuxen.
De ensamkommande ungdomar jag saknar varje dag... MINA pojkar... som jag fick älska som en mamma och som visade kärlek tillbaka. Jag BLEV deras mamma här i vårt land när behovet var som störst.
Alla ungdomar som hamnat snett... som behöver någon som står kvar trots gap och skrik...
Familjehemsmamma..... Mamma..... det spelar väl ingen roll om biologin finns? Om det finns barn som behöver en vuxen att luta sig på, en vuxen som försöker förstå har väl inte orden någon betydelse?
Jag är familjehemsmamma....för mig en person i ett barns närhet som finns just för han/hon. Som vill barnets bästa, som torkar tårar, bjuder på glass och som vågar säga NEJ. En person som inte backar eller ger upp... Då är jag en mamma... en fullvärdig sådan. När jag i inte ger upp ett barn...

Likes

Comments

Efter 48 år med tradition att fira midsommar med familj och vänner, efter 48 år med midsommarfirande på ungefär samma sätt.. sill, potatis, snaps, jordgubbar, drygt 30 år hos min mormor och runt 15 i sätrabrunn... dans runt stången, lövade vagnar och massor med blommor. Skratt och skoj. Mormors kubb, Hannas färskpotatissallad, mammas inlagda gurka. 5-kamp, kubbspel, kurragömma med dunk...
Efter 48 år bröts den traditionen.
För första gången i mitt liv fanns inte familjen hos mig.
Mina yngsta barn var hos deras pappa viket resulterade i 100 snapchat från Mollan. Emmie jobbade i sätrabrunn .
Jag jobbade... 49 timmar på mitt nya jobb.
Där hade jag ett val att göra. Gräma mig över en förlorad midsommar eller ge dessa flickor en midsommar att minnas.
Om ni det minsta känner mig så vet ni vilket val som blev mitt...
Jag är behandlingsassistent på ett hvb hem för flickor 14-18 år. Droger, självskador, ångest, depressioner och aggressionsproblematik är det jag jobbar med till stor del. Hur lätt är det? Att motivera  till att fira en traditionell midsommar?

Belöningen kom.... På kvällen efter att jag varit där 45 timmar... "Det här är det roligaste vi gjort sen vi kom hit" " kan inte du sova en natt till?" "Jag har bara rökt 5 cigg i dag, har aldrig hänt förr men vi har gjort saker hela tiden" "jag kommer att sova hela natten" "det enda jag saknar här är att min familj bodde närmare" "jag kommer att ha träningsvärk i magen av allt skrattande"

Underbart att nå det man strävar eftet. Att välja rätt och få ge det man själv älskar till andra.
Tjejerna var så spända av förväntan att de vaknade före 8... De plockade blommor, byggde och klädde stången. Dukade, fyllde vattenballonger och hjälpte till med allt. "Tunakampen" blev oavgjord.. Malin (personal) och jag hade krigsmålat oss och kamoflerat oss. Sen gjorde vi entre till låten Eye of the tiger 😄
Efter vattenkriget blev det bad i sjön som ligger alldeles nära. Bomben, dykningar och annat tok.
Tack för att jag ännu en gång har ett jobb där jag känner att jag gör något bra för andra!! 💗💗

Likes

Comments

En milstolpe nådd.

Som person är jag aktiv och energisk. Jag vill ha ett något kaotiskt liv omkring mig för det är då jag trivs bäst! Kaotiskt i positiv  bemärkelse.
Livet där liv, rörelse, skratt, gråt och kärlek blandas till en salig röra. Livet som får mig att organisera, delegera, samordna och förhandla från morgon till kväll. Livet som får vardag att bli fest, livet som får mig att vakna och känna mening med livet och somna utmattad på kvällen med en känsla av tacksamhet och ödmjukhet.

Lever jag så?
Jag strävar mot det och kommer steg för steg närmre målet. Det finns milstolpar efter vägen som visar hur långt jag kommit och att det är rätt för mig.
Det tar sin tid och ibland slår backen i.

Sedan ett par veckor nådde jag en milstolpe i mitt liv.
Vi blev familjehem och har nu en flicka hos oss.
Människor runt mig kan nog ha svårt att förstå men det är svårt att hitta andra människors " varför" .
Jag vet mitt "varför".
Jag fyller på. Från två håll blir det påfyllt, meningsfullheten.
Jag känner att jag fyller på mitt liv med mening. Samtididigt med värme, kärlek, tillit och respekt...på sikt. Jag fyller på med en människa.
Åt andra hållet fyller jag flickans tillvaro med samma saker. Det som kanske saknats lite hos henne. Jag och min familj ger henne en plats, ett hem fyllt av värme. Vi ger henne ett eget värde som hon förhoppningsvis kan ta till sig.
Vi jobbar utifrån tillit. Vi skapar inga regler som det inte finns behov av. När behovet finns finns regeln. Hon bor i vårt hem. Vårt hem är nu hennes hem.
Vi är i stadiet av att jobba med anknytning, skapa en relation. Jag är så tacksam över de erarenheter jag har med mig från mina jobb med barn och ungdommar genom åren. Tacksam över mitt jobb med pojkarna de sista åren som gett mig stor förståelse för hur man bygger en trygg relation, hur man knyter an trots svårigheter och brist på tillit till vuxna. Hur man står kvar i stormen och njuter av lugnet som kommer när tiden är mogen.
Jag är tacksam över de förebilder mina biologiska barn är för flickan. Tacksam och stolt över att de är så fantastiska individer var och en.
En milstolpe är nådd... Ett kärleksfullt kaos i det Strandbergska palatset som får mig att känna en skön tillfredställelse ❤

Likes

Comments

För ett par år sedan var jag till ett medium. En glad dalkulla hemma i hennes hus.
Ingen spådam med spåkulla och lång kjol. Nej...jeans och en randig tröja.
Jag gick dit för jag var nyfiken på om det fanns någon "energi" eller nåt . Jag var rätt neutralt inställd men nyfiken.
Allt hon sa och berättade var väldigt spännande och känsligt. Men så kom vi dit då hon ville lägga kort och berätta lite om min bakgrund och min framtid. Jag var inte så intresserad men lät henne göra det. Jag tog det hon sa med en klackspark och ett leende... Så var det med det. Min framtid...
Bla skulle penga frågan lösa sig och jag skulle inte behöva oroa mig över det... Dagen efter fick jag ett samtal och erbjöds en fast tjänst.
Sen skulle jag göra "den där resan" , den jag drömde om.
-Du ska åka hem och börja resan.
Jag hade funderat länge på att resa. Italien var ett resmål...
Just det har jag tänkt på. Hur hade det sett ut nu, om jag bokat en resa just då?
Om det var det hon menade?
Idag tror jag inte det... Jag är rätt övertygad om att jag gjorde det! Jag startade min resa...
Det har hänt så otroligt mycket de senaste åren, min väg har varit långt ifrån spikrak men den har varit en resa. En resa som fortfarande pågår, en resa utan slut.
Min resa har alltid funnits där men jag gjorde mig själv medveten om den där och då.
Det är så häftigt att medvetet vara med på sin egen resa. En resa där du själv är din egen guide. Så häftigt att avgöra vart och när du vill resa. För reser gör vi vare sig vi vill eller inte och jag vill!
Därför skriver jag här, för att dela med mig av min resa mot mitt bättre jag ❤

Likes

Comments

Plötsligt var den där... känslan av att vara obekväm i min egen kropp!
För första gången på säkert 10 år känner jag en olust över mig själv på riktigt.
Visst har jag klagat och gnällt många gånger men mer lätt ytligt klagande.
Nu är jag obekväm, det är det enda ord jag kommer på som kan beskriva.
Det handlar inte om något ideal, vikt eller utseende. Det handlar enbart om min egen känsla.  Jag känner mig tung, otymplig, svullen och ur form.
Fortfarande är det inte något särskilt kroppsideal jag letar efter och blir lite beklämd av att känna så här.
Jag står fortfarande för mina värderingar angående den egna kroppen, att alla former är vackra. Att en vacker insida speglar utsidan.
Jag har vänner som är bedårande vackra trots att de är betydligt större än mig, de vännerna strålar av glädje och positivitet. Ögonen lyser av liv...
Mina ögon har slocknat lite...
Kag som klätt av mig i bikini om somrarna och rätat på ryggen, jag har klätt mig i tighta linnen och vågat bada naken i mälaren. I dag letat jag i garderoben efter någon vid skjorta eller en tröja att gömma mig i.
Men det som dyker upp med den här negativa känslan är den starka motivation till förändring som jag så länge saknat, den där sista knuffen jag så väl behöver.

Så till er alla vackra människor där ute, ni är vackra i er egen form och det är endast er egen känsla som avgör hur din form är ❤

Ovan 3 bilder av en nöjd, glad Petra. Där kände jag mig stark och i bra form...jag kände mig tillfreds med varje litet åldersmärke på min kropp ..

Nedan idag... glimten och gnistan saknas. Hållningen säger mer än ord...

Som sagt.... motivationen är här! Motivation att komma i form, min egen form.. inte någon annans.

Likes

Comments

31 maj 2017
Alla årstider i en.
Jag, Rolle och Molly tog denna lite kyligare förmiddag och gick byvandringen.
En galet mysig runda genom vacker skog, längs vatten och hästhagar.
Molly och jag som är lite av samma skrot och korn sprang nedför backarna för att plötsligt få syn på spännande saker i naturen.
Vi hittade en gubbe som stod och tittade på oss vid sidan av stigen ( en trästubbe).
En gammal grind som ramlat av väder och vind.
Vackra gula blommor bredvid bäcken lyste upp i mörkret.
Molly läste noga på skyltarna om byns historia.
Nere vid vattnet stod vi och njöt en stund innan vi fick syn på en bräda med ett hål. Den låg på en uppochnedvänd båt i vattnet.
Jag var bara tvungen att ha den vackra, slipade, grå brädan...
Med lite möda och balanserande fick vi tag på den 👍
Mot slutet av rundan stod små stenformationer som någon byggt mitt i skogen där bäcken ringlade fram.
En härlig promenad ❤

På eftermiddagen blev det samma runda igen då jag fick med Albin. Blåsten hade tilltagit men frisk luft är bara nyttigt 😄🌧
Efter ca 1 km hörde vi plötsligt ett konstigt ljud som ökade i styrka... Det ylade och "skrek"... Albin sprang som en galning utför backen och ropade att det lät som 300 vargar!! Onekligen lät det skrämmande men antagligen draghundar ..
Vi tog rundan på halva tiden då Albin var lite rädd för björnar och vargar..
Dessutom kom det några hagelskurar och isvindar. För mig blev det sammanlagt 9,5 km.

I bilden över ser vi alla årstider i samma stund...bara åt olika håll...

Dagen avslutades med bastu, öl och en god middag med rostbiff och potatisgratäng 😍

Likes

Comments