Mina fötter följer liksom inte varandra kan vara ett sätt att beskriva hur jag känner. Det liksom haltar och vinglar till ibland.
Jag har förstått, egentligen sedan några år tillbaka att jag är rätt impulsiv och energisk. Att jag kan vara översocial till att bli asocial.
Det har jag mest förstått genom andra men också genom självinsikt som vuxit med tiden.
Jag pendlar mellan glädje där hela världen är fylld av solsken, där en liten tussilago kan kännas som allt guld jag någonsin önskat till att bli djupt sårad av ett förfluget ord eller vänners tystnad.
Jag förstår att det är svårt att leva i min närhet, att vara min vän, min kärlek eller tillochmed mitt barn.
Fortfarande blir jag förvånad över sådant jag får till mig om min personlighet, sådant jag själv inte  uppfattat.
Som att jag som 3 åring klättrat runt i hel kyrkan när jag var brudnäbb på min fasters bröllop. Eller att min mamma säger att jag alltid varit intensiv.
Jag trodde jag var ett lugnt litet barn... som ibland hittade på bus. Och att kag idag sågs som snäll och lugn!
Två av mina barn är lika mig och jag tänker att jag måste lära dom att hantera den dom är, att använda sin personlighet som en tillgång.
För mig är min egen personlighet en tillgång men också väldigt kvävande.. Jag har svårt att hantera de tvära kasten och se förbi det som sårar.
Det finns människor runt mig som ger lugn men också de som eldar på..
Det jag vill med det här inlägget är inte att be om ursäkt men be om förståelse. Förståelse för varför jag ibland tystnar istället för stt öppna mig.
Ni som finns runt mig, er älskar jag innerligt och den kärlek jag har är oändlig ❤❤❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu händer det. Överallt på samma gång.
Första personalmötet på en helt ny arbetsplats, och då menar jag ny så till vida att det är ett nysyartat hvb-hem för flickor 14-17 år med olika problematik.
Jag satt där med blandade känslor då jag fortfarande är anställd på min "gamla" arbetsplats. Jag känner spänning och ör oerhört laddad för behandlingsbranchen igen, glad att få vara med i uppstarten där hela boendets koncept byggs upp. Samtidigt känner jag att jag sviker mina andra kollegor när det är som tuffast och framför allt pojkarna....
Men jag har gjort mitt val och är övertygad om att jag gjort rätt 💛
Sen är första familjehemsplaceringen på gång.
Snabba beslut och om allt går vägen är hen här om ca 2.5 vecka...Det innebär att ett rym ska ställas i ordning, bara basic för att barnet/ungdomen själv ska få vara med att välja hur hen vill ha det. Ett par studiebesök hos oss ska också hinnas med innan.
Allt detta medan köket får sig en totalrenovering... 2 vuxna, 5 barn/ungdomar i ett kaos med snickare och grejer över allt.
Men det blir så bra så och på nåt bakvänt sätt gillar jag mitt eget lilla kaos 😍

Likes

Comments

Från att vara totalt trygg på världens bästa arbetsplats till att känna en gnutta sorg i bröstet.

Förändringens vindar blåser och jag med dom. Kanske iñte helt självvalt men det är bara att följa med.

Jag är stolt. Stolt över vad jag och mina kollegor åstadkommit under den här tiden. Stolt över vad vi lyckats ge och förmedla till våra fina ungdomar. Vi har jobbat hårt med att kombinera professionalitet med kärlek och värme. Vi har alla lyckats.

Jag är stolt över att vara svensk, en av de som ser möjligheter istället för omöjligheter.

Trots min professionalitet har pojkarna stulit mitt hjärta, spelat på min moderssträng. De är mina barn i mitt hjärta, de är mina skyddslingar och lärjungar.

Trösten i hela det här som jag från olika håll upplever som svek är att jag tillsammans med mina kollegor, vänner har gett ungdomarna förutsättningar att bli ansvarsfulla, unga vuxna och tillgångar istället för belastningar för vårt land.

Jag kan i dag säga att inte en enda dag har jag gått till jobbet med tunga steg eller bävat inför morgondagen. Nej, jag har gått till jobbet med ett leende och med tillförsikt.

Nu måste jag vidare då vi alla på ett eller annat sätt blir splittrade, kanske jag sviker då jag lämnar vår gemensamma båt som vi så många gånger sagt att vi suttit i tillsammans. Men som vän lämnar jag er aldrig och mina pojkars resa kommer jag att fortsätta följa.

-Petra, du är som en ängel. Du är vår ängel.

-Om Petra kommer, kommer jag. Om inte Petra kommer så kommer jag till Petra.

-Du är som min mamma.

- Jag älskar dig som min mamma.

-Var har du varit?? Jag har ju saknat dig!

-När du jobbar är jag här, annars är jag någon annan stans.

-Petra, du är så.speciell.

Ord och meningar i olika sammanhang som sitter djupt fast i mitt hjärta....för evigt. ❤

Likes

Comments

Jag är medvetet fysiskt aktiv 4-6 dagar/vecka...minst.
Jag äter sunt, välplanerat och hälsosamt minst 5 dagar/ vecka.
Min egen känsla de flesta dagar är att jag är i relativt bra form, känner mig stark och välmående.
När jag ser mig i spegeln ser jag en hyfsat vacker kvinna som nått meddelåldern därav dessa ofrånkomliga solstrålar runt ögonen och fina linjer bredvid munnen. En antydan till rynka mellan ögonen kan också skönjas. Små glada veck på näsan när skrattet bubblar fram.
Kroppen är fyllig och mjuk med kurvor som förtydligar kvinnligheten.
Min känsla är att jag är i hyfsat bra form.

De dagar jag tvivlar på min egen känsla är när jag kliver upp på vågen. Som trots mitt övervägande sunda leverne tar ett kliv uppåt då och då.
När jag kritiskt ser ner på min kropp eller när jag tror att någon annan ser mig som den jag inte är .

Jag är övertygad om att det är känslan som avgör, min egen känsla. Det är den som avgör i vilken form jag verkligen är. Inga siffror i världen kan tala om hur jag känner mig, hur stark jag är, hur min själkänsla är eller hur vacker jag känner mig.
Den enda som har den sanningen är jag själv... Petra Marie Strandberg 😍

Likes

Comments

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillar att vara kvinna! Jag tycker om att bejaka min kvinnlighet. Sen har jag en lite del som är min manliga sida. Den som tar i med knytnävarna och kavlar upp skjortärmarna när det behövs (bildligt talat).

Men trots det bor det nog en liten feminist i mig... en liten bitchig kvinna som inte ger upp det hon tror på! För att stå upp för sig själv och sina egna värderingar krävs visserligen ingen feminist men det beror lite på åsikterna.

Jag har kommit i klimakteriet. I början ropade jag hurra och tänkte att "äntligen är jag där". Nu har tiden gått och jag ropar inte lika högt längre....åtminstone inte höga hejarop. Däremot ser jag orättvisan....och det är där min lilla feminist tittar fram.. Jämlikhet, vad är det? Redan i barndomen präglades vi av könsroller. Vi flickor skulle sitta snällt och leka med dockor eller gå på promenad med mamma. Vi hade röda eller gula kläder gärna i kombination. Vi fick inte vara tomtar i luciatåget utan det vi fick välja på var lucia eller tärna. På rasterna lekte vi flickor med hopprep och om vi någon gång fick vara med i pojkarnas lekar så blev vi tillfångatagna och blev tvungna att spendera hela rasten i "fängelset". Pojkarna däremot klättrade i träd eller gömde sig i diket och kastade ruttna äpplen på bilarna. De gick på upptäcktsfärd och smög in i läskiga ödehus. Dom fick vara tomtar i mjuka sköna dräkter och blått eller grönt var deras färger. Pojkarna klättrade i klätterställningarna och skrämde tjejerna med sina livliga lekar....

I tonåren och puberteten blev allt ännu värre. Vi tjejer skulle sitta med näsan i skolböckerna, gå på ridskola, spela instrument och hinna hälsa på äldre släktingar. Killarna fick åka runt på sina trimmade moppar eller skjuta skator med luftgevär. När man äntligen fick sitt studiebidrag blev man som tjej tvungen att köpa mensskydd och p-piller medan killarna kunde tanka epan och köpa billig sprit..

Som ung vuxen upp till tidig medelålder och relationer mellan män och kvinnor startar så gick mycket tid åt för flickorna att gråta över svek och brutna löften medan killarna skrev tio i topp listor på hur många tjejer de vart med. Tjejerna fick ansvara över preventivmedel eftersom männen inte ville äta kola med papper. Inte nog med det fick kvinnorna vara gravida, kräkas och dessutom föda barnen. Männen fick röka den obligatoriska cigarren efter 48 timmar på BB medan kvinnan med blödande bröstvårtor försöker få amningen att fungera.

Det är inte slut där... vi kvinnor har ofta sämre löner och lägre stående befattningar än män. Vi blir sexuellt trakasserade på arbetsplatser utan att märka det då vi i dagens samhälle blivit så vana med dessa könsroller...


Nu till kärnan i dagens inlägg, till det som fått mig att fundera på dessa saker.

KLIMAKTERIET!!! Det måste vara djävulens påfund och jag är säker på att djävulen inte är en kvinna....

För att slippa en jättedebatt ska jag också förtydliga att jag hängde med killarna från tidig ålder... när mina tjejkompisar badade dockorna gjorde jag gräsbränder. När de andra tjejerna lekte hemma i trädgården satt jag gömd i ett träd och kastade kottar på folk som gick förbi. När andra flickor satt med läxor letade jag döda katter efter landsvägarna...

Dock har jag burit, fött och uppfostrat alla mina 8 barn med glödje. Jag har sytt kläder, bakat och julpysslat. Jag har tålmodigt väntat med mat på spisen och tvätt i tvättmaskinen under 25 års tid. Jag har med glädje varit mamma och kvinna...

Men jag bejakar mannen i mig för den kombinationen är oslagbar och gör mig stolt och stark!


Likes

Comments

Varför gå emot sina egna värderingar?
De grundläggande värderingar vi bär på var och en borde vara ledstjärnor för oss.
De bör vara självklara att följa.
En värdering vi själva tagit till oss finns ju i våra hjärtan, djupt fastetsad.
Vet du vilka som är just dina värderingar?
Följer du dom och lever efter din egen värdegrund?

Jag går emot mina värderingar. Jag gör det varje dag.
Varför?
Jag kan lätt skylla på omständigheterna, av praktiska skäl, för kärleken. Men innerst inne kan jag inte lägga det på något annat än mig själv och de val jag gör. 
Jag vet att det inte är hållbart i längden.
Det som händer med mig när jag tvingar mig själv till att leva i en lögn är att jag äts upp innifrån. Hjärtat brister lite varje dag.
Mina värderingar är viktiga för mig och jag vet hur jag vill se världen. Det är viktigt för mig att leva i sanning och vara ärlig mot mig själv.
För hur ska jag kunna vara sann mot andra om jag inte är det mot den person som står mig närmast, mig själv?
Jag har länge försökt förhandla med mig själv om att ändra min värdegrund, ändra mitt synsätt för att därigenom hitta värderingar som är mer praktiska.
Men mitt hjärta ropar nej.
Jag är den jag vill vara och jag måste ha modet att vara den jag är. 

Likes

Comments

Här ligger jag. I ett massagebadkar i en lyxsvit på ett slott.
Vad rör sig då i mitt huvud efter ett par glas champange?
Jag tänker på vad som är viktigt för mig.
Jag tänker på mina värderingar. Om jag själv håller fast vid dom.
Jag tänker på olikheter och likheter, hur vi på bästa sätt tar vara på varandras styrkor och hur vi på bästa sätt stärker upp varandras svagheter.
Jag tänker runt. Jag tänker utanför fyrkanten.
Många tankar i badet och i lyxet.  Jag är tacksam trots att lyx för mig är oviktigt så länge mina egna värderingar går hand i hand med mitt agerande. Jag sitter lika gärna vid ett campingbord utanför en husvagn från 90-talet så länge jag kan göra det med en känsla av lycka ❤

Likes

Comments

Lite på gång så här när vårsolen värmer.
Det är väl konstigt hur lätt jag växer i kroppen vid viktuppgång! Det tar ju evigheter för mig att vänja mig vid viktnedgång...
Förra våren sommaren var jag på väg ner. Jag tränade, rörde på mig och åt rätt bra.
Under vintern har det pendlat och mima kilon har haft en övre gräns som inte passerats.
Så plötsligt står jag på vågen och blir förvånad, förvånad över att jag spräckt gränsen utan att märka det.
Obehaglig överraskning...lite som att bli tagen på sängen...exponering!
Vikten eller snarare siffran på vågen är rätt betydelselös idag. Jag använder den mest som ett verktyg till att kunna visuellt uppmärksamma mig på ett ohälsosamt leverne.
Det är hur det KÄNNS som betyder nåt. Hur jag BETER mig runt mat och träning.
Just nu känner jag mig ohälsosam och inser ännu en gång att jag har ett missbruk som heter SOCKER.
Så ännu en gång har jag motiverats till att ta bort de snabba kolhydraterna ur min kost samtidigt som jag funderar på varför jag inte lyckas få det att bli hållbart?
Träning och mat går hand i hand. När kag tränar äter jag sunt, när jag äter bra tränar jag. När den ekvationen fungerar så mår jag bra och det borde vara hållbar motivation.
I två dagar har allt funkat. Ytterst lite kolhydrater, en lägre kalorimängd och fysisk aktivitet. Cyklingen till jobbet är kanon. 8.5 km bonusträning.
Nu gäller det... får känslan "nu eller aldrig".
Så är det...nu eller aldrig och en massa jävlaranamma!!!

Likes

Comments

Jag förstår inte riktigt det där. Det med svart eller vitt?

Haha jag förstår inte ens gråskalan! Vem ser världen och omgivningen antingen i vitt eller i svart? Eller i en ständig dimma av olika grå toner?

Jag är mer för regnbågen, eller en palett som har många år på nacken. Regnbågens skiftande färger. Var färg på sin plats ändå så oberäkneliga i vart och när de dyker upp. Oberäkneliga i sin styrka och i sina skiftningar. Det är konstigt att jag gillar regnbågar då en regnbåge egentligen är ren matematik kombinerat med naturen. Allt handlar om hur solljuset bryts i regndropparna, ljusets återspegling genom regndroppar i en särskild vinkel beroende på regndropparnas storlek. Så det är beroende på vinkel som det är rött eller blått ljus ytterst av bågen. Det är matematik som skapar regnbågar i olika styrkor beroende på om vinkeln är 43 eller 50.

Trots min ovilja till matte så gläds jag åt regnbågens oberäkneliga färgskala.


Jag är mer bekväm med färgerna i en gammal målarpalett. Där någon omsorgsfullt lagt en första klick färg, med stor sannolikhet vit. För att sedan låta paletten bli ett färgskiftande konstverk i sig själv medan ett annat konstverk växer fram på duk efter duk. Kanske har färgerna blandats ut med salta tårar då konstnären låtit känslor ta över. Jag ser hur en färg blandats för att bli fler. Vit, rosa, violett, purpur, cerise.. kärlekens och romantikens färger. Gula och orange toner som övergår i rost och brunt som löven på hösten. Blå kalla toner som ett svalkande hav eller frostig snö...

Ja, vem ser värden i vitt eller svart?


Jag försöker leva efter regnbågens färger och palettens föränderliga toner. Lever skiftande och nyfiket. I bland blir det svart...eller vitt. Till och med den där fördömda grå dimman rullar över mig då och då.

Just i denna stund bestämmer jag mig för att sätta upp den där vackra paletten som en påminnelse om att livet är färgglatt, att alla färger är tillåtna. Att vara i det svarta en liten stund, eller flyga upp i bländande vitt för att sedan landa i ett färgsprakande hav där ALLT är föränderligt, där ALLT är möjligt VARJE dag.

Ja, det ska jag göra...på någon av mina alltför vita nyrenoverade väggar ska den pryda sin plats. Paletten med påminnelsen om vad livet egentligen är.

Likes

Comments

Det blir inte så många inlägg här just nu.
Varför?
Jag som gillar att vrida och vända på det mesta, som gärna funderar och analyserar tänker att det finns två alternativ.
Antingen rullar livet på, någorlunda som det ska. Att det lugnat ner sig runt mig och att jag kan focusera på rätt saker som är rätt och bra för mig..
Eller så är livet ett enda kaos. Med lyckorus och nattsvart sorg blandat med frustration och framtidstro. Att dagarna går i en fart där jag inte riktigt hinner (ger mig tid) att reflektera och återhämtas.  Dagar och veckor där jag kämpar för att ställa in mitt objektiv på det fokus jag behöver just nu. Kanske är det så att mitt inre kaos speglar sig även utåt.
Ja, med två alternativ ligger ett närmre sanningen.
Genom att skriva här fick jag tag i det som är viktigt, som behöver jobbas med och lösas.
För mig är ord viktiga. Att både verbalt och bildligt ta till mig ord för att se och göra kopplingar som jag kan använda i praktiken.

Tack till er som tar emot mina ord... använd er gärna av dom på det vis ni uppfattar dom 💕

Likes

Comments