Hem, familj, familjehem, mamma, familj, familjehemsmamma...
Som en röd tråd hänger det i hop.
För mig spelar det ingen roll vem du är eller vart du kommer i från. Jag är en mamma, jag har ett hem. Du som kommer hit och bor hos mig har en egen plats och en tillhörighet i vår familj, i vårt familjehem.

Jag är just nu ensam om föräldrarollen här i familjen och är glad att vi fått just den ungdomen vi fått.
En fin,ödmjuk tonåring.
Mina egna tonåringar visar stor empati och omsorg då dom hjälper hen tillrätta.
Det känns så bra och helt rätt ❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag måste lära mig att saker får ta tid.
Varför är det så.svårt för mig?
Jag vill att allt redan ska vara klart innan det ens börjat.
Det gäller det mesta runt mig och i mig.
Jag vill att jag ska vara vältränad första gången jag är på gymmet. Jag vill att ryggen slå vara läkt vid första smärtan. Jag vill att håret ska vara långt när tanken på att spara ut dyker upp. Jag vill vara kär samma dag jag blivit sviken. Jag vill ha gått vidare i separationsprosessen innan jag separerat.

Jag är egentligen rätt klok.
Jag vet att det inte går att rusa fram som jag gör och inser att det är då det blir halvfärdigt eller inte färdigt alls.

Allt har sin tid och ingenting läker eller går framåt med mina metoder.
Jag river upp såren gång på gång, jag stoppar processen jag är i när frustrationen tar över. Viktiga steg hoppas över.

Mitt jobb är att motivera till förändring på sund basis.
Varför jobbar jag inte så med mig själv? Varför är inte jag värd en hållbar förändring och att få läkas så ärret är knappt synbart?
Varför ska mina sår blottas för omvärlden?

De här tankarna brottas jag med dagligen.
Jag frågar mig själv vad som är så svårt med att använda de verktyg jag så glatt lämnar över till andra.
Med mitt sätt att hantera kriser blir såren allt fler och svårläkta.
Jag måste ännu en gång göra upp en hållbar plan för vad som är viktigt just nu då jag känner att marken gungar lite.
Jag vet att jag kan stå på egna ben och att jag inte är ensam om jag inte vill.
Det är mina val och ingen annans.

Likes

Comments

Då jag jobbar 36 timmars pass blir det 9 dagars ledighet med ett semesterpass.
Ett helt ledigt höstlov tillsammans med barnen är guld värt för mig.
Jag började ledigheten på lördagen med middag tillsammans med delar av barnaskaran. Tre av de äldre barnen med familjer kom hem och vi lagade mat tillsammans sedan fortsatte jag med två dagars egoboost i form av fix medfransar, vaxning och färgning av bryn, ansikts massage med en maskin som "slätade" ut rynkor. Det var min bästa vän Jessica (fransstylist) som tyckte jag behövde lite omvårdnad i form av skönhet och god suschi. Även Emmie fick en Touch av uppfräschning.  Vi hann med en minishopping oxå 😊

Min dotter fick prova på ansiktsmask.

På måndagen var jag och fick välbehövlig massage för att sedan fortsätta till frissan där jag spenderade 3 timmar.  Som ny 😉
Efter det tog jag med 3 barn och åt middag på IKEA .

På onsdagen var det dags att dra i väg på kryssning.
Jag, Malte och Molly tillsammans med Jessica och hennes pojkar.
Vi tog tåget från Sala och vi hade med barnbarnet Sandy som skulle till sin mamma i Stockholm.
Vi gjorde själva resan till en del av upplevelsen 😊
Fika på Jernvägscafeet och lite godis på tåget.
På centralen överlämnades Sandy till sin mamma och vi andra mötte upp familjen Hellback.
Sen började äventyret!

Helsingfors:

På väg iland :

Sen hade jag och barnen några mysiga timmar i Stockholm innan vi mötte upp Sandy på centralen och tog tåget till Sala igen.
Trötta och nöjda efter några fina dagar 😊

Likes

Comments

Nu ska jag bli "tråkig".
Tråkig är många människors benämning på att ta hand om sig själv.
Jag byter ut tråkig mot "ge mig själv det jag behöver"
Jag skapar själv ett väldigt instabilt liv just nu. Med haltande träning, osund mat, mycket jobb, sökande efter uppmärksamhet. Ja, jag är väl medveten om det.
Hur märker jag det? Att jag inte är snäll mot mig själv?
* Jag sover dåligt. Är trött men vaknar ofta och har svårt att somna om.
* Svidningar i magen och en känsla av uppblåsthet.
* Högre vilopuls än lämpligt.
* Låg energinivå
* osocial.
Jag vet allt det där och jag vet vad jag behöver göra.
Jag börjar med att ge mig själv 90 dagar. Under 90 dagar med få undantag vilka planeras i förväg tänker jag ge mig själv det jag  behöver, bli tråkig.
Jag tänker också att 90 dagar kan vara lämpligt att ge mig själv som återhämtning efter en avslutad relation.
Undantagen är de som redan är planerade och jag ska försöka planera så få fler jag kan.
Närmast kryssning med mina barn på höstlovet. Där har jag 3 dagars undantag.
I slutet av november firande av min bästa Jessica. Sen kommer julen då jag verkligen ska göra mitt bästa att endast avsätta en dag som undantagsdag. Eventuellt också nyår.
Så efter höstlovet går jag in i min bubbla av egenkärlek, vilket är det bästa jag kan ge mig.
6/11-6/2 är min tid. 💕

Likes

Comments

Jag har tänkt på en sak..
Det där med att krav är viktigt när det gäller barn. Jag är borta i snitt 5 av 20 kvällar från mina barn. Då är frågan om det är viktigt att finns nån som kan ställa samma krav som jag?
För mig är det viktigt att det finns någon som ser till att de får den omsorg de behöver, att någon sitter med dom vid middagen och frågar hur det är, någon som tröstar, kramar och vill deras bästa. Sen att det är viktigt att de kommer i säng, är rena och har plockat undan på rummet .. men det viktigaste är att det är någon där som faktiskt bryr sig om mina barn på riktigt.

De andra 15 dagarna får jag vara den nötiga, tjatiga, kravställande mamman plus den omsorgsfulla, förtroendeingivande, trygga, kärleksfulla föräldern. Det i en mix gör barnen till trygga , ansvarsfulla personer (det här är min åsikt)

MEN det är skillnad på krav, disciplin, lydnad och kuva.
Krav...bra.
När det blir det andra, att man kräver disciplin, lydnad ..blir det oftast att barnet känner sig kuvat, förminskat och rädd. När barnet inte har någon medbestämmande rätt utan "det bara är Så "

Barn är kloka. De vet vad majoritet är. De är också lättare att få med dom på ett roligare sätt om de får vara med och tycka till.
Källan till mina funderingar är mina barn. De får mig att ligga vaken och undra vad som rör sig i deras huvuden.

Jag har inget facit på hur nån ska göra men är det ändå inte viktigast att dom vet att dom är älskade Oavsett?

Även om de glömt läxboken  i skolan eller om de haft en dålig dag och upplevs griniga. Att ett barn får veta att han är bra precis som han är trots att han har svårt i sociala sammanhang? Att ett annat är älskat trots att hon ibland saknar pappa hos mamma och tvärtom. Att det inte är fel på dom även om sängen råkade bli obäddad en fredagmorgon...

Vi lägger grunderna för deras vuxna liv.
Vill vi att dom ska bli vuxna utan förmåga att kunna ta eget ansvar, göra egna val, fatta egna beslut. Vuxna som gör som andra säger, som hukar när någon blir arg? Med välstädade hem men utan egna viljor.
Eller vill vi att dom ska växa till självständiga, glada, trygga vuxna. Som är raka i ryggen och som törs stå upp för den dom är. Vuxna som törs välja sin egen väg, som ser möjligheterna. Vuxna som törs säga till när något är fel.

Vill vi att dom ska bli föräldrar som ger sina barn kärlek och trygghet. Som leker med sina barn i parken och krattar löv tillsammans, inte för att de måste utan för att det är roligt. Föräldrar som berättar historier ur sin barndom för deras barn "När jag var liten hos mamma, lagade vi alltid fredagsmyset tillsammans och jag fick tända alla ljus och mamma kramade mig och så att hon älskade mig tusen varv runt månen" eller "när jag var hos pappa så hade vi mys i soffan på helgen, ibland somnade jag men det gjorde ingenting)"

Mina äldsta barn är uppväxta med massor med kärlek... kanske för lite krav. De är fantastiska unga vuxna.
Så en mix av massor med kärlek och krav som ställs i rimlig nivå tillsammans med barnen borde få de yngre att bli de bästa!
💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕

Likes

Comments

Kylan har svept in över landet och lagt sig som en fuktigt, kall filt runt oss.
Man riktigt känner hur kylan tränger sig in i huden och stannar där i bland hela dagen.
Jag tycker om hösten. Vackra, klara och guldskimrande dagar. Kvällar med doft av god mat i skenet av levande ljus. Högtider fyllda med spöken, monster och skelett. Jag tycker om att dra på mig varma kläder för att tillbringa några timmar i skogen eller krypa i hop i soffan klädd i sockor och stor stickad kofta.
Nu är den tiden här igen...och med den ensamheten.
Visst är det självvalt att vara ensam och visst är det sorgligt att inte lyckas få kärleken att blomstra.
Men det är det bästa för mig och denna gång väldigt odramatiskt.
Jag är ledsen men känner mig stabil. Jag har en plan för mig själv och nu under hösten kommer jag att fokusera på mig själv. På mitt eget Jag. Det jaget innefattar mina barn, barnbarn, fina vänner, lugn och ro, träning, mat och att bara vara.

Så mitt i höstblåsten låter jag mig själv att inte falla 🍁🍁🍂🍁

Likes

Comments

Vaknar 01.30.
Magen, kropp och knopp känns i olag på något vis.  Det svider och bränner i magen, svetten bildar fina små droppar längs ryggraden och i huvudet finns det miljoner tankar.
Vaknar 02.27.
Känslan är kvar. Svidningarna i magen tilltar liksom hjärnverksamheten. Att i det stadiet göra som jag, försöka tvinga kropp och knopp till vila är inte lyckosamt.
Av min på och av knapp slår då på knappen till. Den låser sig.
Tankar, funderingar, oro, samvete...allt i ett enda virrvarr medan svedan i magen tilltar.
Svidningarna är en varning till hjärna och kropp att varva ner, att komma i fas. Det enda jag faktiskt lyssnar på är min kropps fysiska signaler på att det krävs en förändring.

Jag har varit ordentligt förkyld några veckor, jag är i en separation, jag avslutar en renovering, jag sköter logistiken runt barn och hem. Jag jobbar på, jag har inte skött min kost och jag har inte haft möjlighet att träna som jag vill..

Nu säger magen i från.

# Jag ska släppa onödiga tankar
# Jag ska vila när jag behöver
# Jag ska äta det som får mig att må bra
# Jag ska vara fysiskt aktiv

Jag är tacksam att jag har en kropp som säger ifrån när det behövs eftersom min hjärna inte riktigt är med och inser det faktum förrän fysiska obehag uppstår och dessa signaler går fram.

Nu ligger jag i sängen på jobbet, med ett glas varm ingefära och citrondryck.
Magen i viloläge och hjärnan på lågvarv.
En stunds återhämtning efter en sömnlös natt i skogarna runt Kolsva.

Likes

Comments

"Du har så lugn energi"
Jag är verkligen glad om det är det jag förmedlar till de ungdomar jag jobbar kring. Att jag döljer min rastlösa insida.
Många av de flickorna och pojkarna jag möter lever i en kaotisk värd där impulser och snabba kast avlöser varandra. Där yttre stress möter inre vilsenhet.
Jag är inte någon som är hel och oskadd, som aldrig hetsar och stressar eller styrs av mitt känsloliv.
Men jag är en förebild där jag med ärlighet och öppenhet refererar till egna misstag, framgångar som blivit till erfarenheter och lärdomar. 
Att jag sen kan utstråla ett lugn inför dessa unga tjejer och killar är det bästa jag kan göra för det "smittar" bland ungdomarna, på ett positivt sätt.

För mig gäller det ge dom en tillvaro där dom kan bli trygga, starka individer som hittar en egen identitet som dom kan leva upp till. Något som är hållbart för framtiden.

Likes

Comments

"Var stolt över dig själv att du har så fina barn, att dom är framgångsrika "
Fel, fel, fel!!
Jag är inte stolt över mig...det är inte jag som har gjort deras resa till framgång.
Det är inte jag som är på god väg att klara både gymnasium och körkort efter svår ångest och depression.

Det är inte jag som bildat finaste små familjerna och egna framgångar.  

Det är inte jag som är i Seattle och tar hand om två små pojkar på ett exemplariskt vis. Ordnat allt med resan på egen hand. Sparat pengar, ordnar pass och visum. 

Det är heller inte jag som är en bra kamrat och ett kärleksfullt barn.  

Det är inte jag som har koncentrationssvårigheter och kämpat med skolan, som när det inte funkar börjar jobba som en vuxen för att så småningom bli utbildad sprinklermontör. 

Det är inte jag som bestämde mig redan som barn att bli proffstränare och nu 24 år ung har eget företag, tränar travhästar, blir uttagen att köra SM och dessutom utbildar sig till hovslagare. 

Nej det är inte jag som är mina barns framgång.  

Jag är stolt, omåttligt stolt över dom, alla åtta. Men deras vägar har dom själva hittat, vägarna har dom själva skapat.

Jag står vid sidan av och puttar på om det behövs och parerar i bland för att lindra stötarna.  Det är det som kallas föräldraskap. 

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Likes

Comments

Till mina barn
Försök aldrig vara någon annan, aldrig efterlikna eller härma. Det du är bäst på är att vara just du. Ingen annan klarar det lika bra som dig.

Släpp prestationen. Du behöver inte prestera varje sekund. Du är bra som du är. Sträva aldrig efter att bli bättre än någon annan eller ens lika bra eftersom du gör så gott du kan efter egen förmåga.

Låt ingen förändra den du är. Lyssna på din egen röst. Du vet vad som är bäst för dig.

Älta inte. Låt tankar och funderingar komma men låt dom inte stanna. Att älta för dig inte framåt.

Släpp " Kansjälv" mentaliteten.  Envishet kan vara bra men dra den inte så långt att det blir dumhet.

Älska ofta och mycket. Visa kärlek. Rör och berör. Kärlek föder kärlek.

Gå på magkänslan. Följ din egen känsla, du är stark nog att själv fatta de beslut som behöver fattas.

Jag finns här för dig när du än behöver. Jag torkade din tårar som femåring och du drömt en mardröm, jag satt på din sängkant och berättade sagor som fick dig att glömma växtvärk eller "dumma" kamrater. Jag finns där när du är 35 och livet krånglar. Jag har skrattat åt din upptåg i tonåren, dragit på munnen av att se dig le.  Jag kommer att finnas för dig när du är i medelåldern och dina barn flyttar hemifrån. 

Jag finns här även när du inte längre behöver mig för jag vet att jag gett dig din egen styrka och trygghet i att göra detsamma för dina barn och dina nära. 

Jag älskar DIG!

(från 2016 men tål att upprepas)

Likes

Comments