Vad hände?
Jag står här ett par veckor in i 2018 och försöker förstå vad som hände.
Hela 2017 har varit omtumlande på olika vis och de två sista veckorna var kulmen nådd.
Jag vet inte riktigt hur jag ska summera året. Om det varit övervägande positivt eller om det mindre bra tog över. Jag suger lite till på den karamellen innan jag bestämmer mig för jag tror att jag kommer att se på allt som hände som ännu en erfarenhet, en lärdom.
Nya vägar öppnas och nya valmöjligheter ges där dörrar stängs.
Det enda jag kommer att ha svårt att vända till något positivt det är mina möten med människor som faktiskt handlar med illvilja. Som handlar med motiv att förgöra och förstöra. Jag har mött några av dom under 2017. Jag har mött människor jag faktiskt är rädd för på riktigt eftersom de spelar ett spel med människors liv som insatts, människors framtid.
Jag är van att jobba med kriminella, missbrukare, lögnare och psykopater. Men de är under samhällets granskning, under vård och behandling. Jag kan möta hot, lögner, förtal och hat utan att rygga en millimeter.. Men... de människor jag mött som skrämmer mig är de som lever vidare i sina liv. "Vanliga" människor som kommer undan med dessa beteenden gång på gång utan att någon förstår eller vågar göra något.
Jag vågade. Och fick konsekvenser som helt ärligt sänkte mig totalt.
Nu är 2017 förbi och jag tar nya tag. Som vanligt.
Några käftsmällar kan jag tåla men falskhet, brist på förståelse och lögner sänker mig.
Nu har jag varit sänkt och det räcker. Nu ser jag fram mot mina valmöjligheter till att inte omge mig med människor som vill härska, styra och kontrollera. Jag väljer bättre och mer noggrant för att trygga min framtid 🌹

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag försökte hitta en bild som påminner mig om min egen styrka, som på något vis kan få mig att hitta det där extra som jag så väl behöver just nu.

Texten ovan har jag fått via en föreläsning. En av alla föreläsningar jag varit på genom KBK häsocamp. Dessa camper har fått mig att göra förändringar i mitt sätt att vara, i mitt sätt att agera och de har hjälpt mig hitta nya tankebanor.

Det var längesedan jag tittade tillbaka men när jag nu gör det får det faktiskt mig att minnas alla tuffa utmaningar jag själv vågat utsätta mig för och som jag också lyckats genomföra, dock med lite blandat resultat. Det jag vet är att jag alltid, hur omöjligt det än verkat, har gjort mitt allra bästa utifrån mina egna förutsättningar.

Det var precis det jag letade efter när jag inför det här inlägget letade bland mina bilder, det där lilla extra jag har i mig. <att jag inte ger upp, hur omöjligt det än verkar. Att jag alltid gör mitt bästa i alla situationer och att jag tror på mig själv och vet att jag klarar det jag måste och vill.

I det här vill jag tacka min numera bästa vän Jessica Hellback och min gode vän Slejman Karadag för att det hållit i dessa camps och varit en del i att jag själv i dag kan se min egna styrka och mitt egna vörde. Visst är det jag själv som jobbat mig fram dit där jag är i dag, det är jag som varje dag påminner mig själv om vem jag är. Men med dessa två som hejat på mig har jag vågat kliva fram och ta den plats jag behöver i alla lägen.

Just nu är jag i ett läge som jag inte önskar någon, ett läge där tilltro till andra och tilltron till mig själv sviktar. Jag kan inte nämna så mycket om det här ännu eftersom jag vill göra rätt. Jag vill vara den som gör rätt och det utan att slå ner på någon annan. När detta är över kommer min rygg att vara mer rak än någonsin och jag själv kommer att veta att jag gjort mitt bästa för mig och de som är viktiga i mitt liv.

Så nu är det slut på självömkan och gnäll.

Jag har lärt mig att allt har en mening och det är kanske nu det är min chans att välja vägskäl. Medan jag väntar på att vägskälet ska dyka upp ska jag passa på att må bra. Träna, vara sund och leva.

Önskar er ett fint slut på 2017


Likes

Comments

I juletid.
Är det då vi ska plocka fram plånboken och gräva tills botten är nådd eller är det då vi ska öppna våra hjärtan och ge något som aldrig tar slut?
Julen är för mig traditioner, familj, gemenskap och glädje. Traditioner som burits från generation till generation och familj som är nära. 
Det fina med traditioner är att det går att skapa nya, att hitta fler underbara jultradition. Det fantastiska med familj är att den blir större varje år och att familj inte behöver vara blodsband.
Att hänga en julstrumpa bredvid sängen dan före dopparedan har min mor gjort, jag och mina syskon sedan småbarnsåren, mina barn så långt jag kan minnas. I år hänger tre julstrumpor i vårt hem, tre som blivit introducerade i vår familj och i våra traditioner..
Kvällens traditionsenliga uppesittarkväll innehåller som vanligt bingolotter, julskinka och öl. Sen en massa godis, snacks och många förklaringar om alla vinster på bingolotto, om varför vi hänger upp tomma strumpor, julklappsrim..vad det är. Frågor som om vi tror tomten är riktig? 🎅
Det är många, långa samtal om allt och inget.
Det är en familjehögtid och jag är lyckligt lottad som får träffa nästan alla mina barn och barnbarn på självaste julafton. Bara Edvin är saknad 💕
Prylar, grejer och ting...visst är det välkommet, visst gläder det. Men leenden, tindrande ögon, förväntan, en hand mot en kind...det är något som varar, som bevaras i minnesbanken av lyckliga minnen 💕

Likes

Comments

Bildresultat för advent

Tredje advent, en kall decembermorgon 2017

Jag sitter i stillhet med en kopp te innan huset vaknar. Har skjutsat Emmie till Sala och jobbet denna gnistrande Söndag. Nu sitter jag uppkrupen i min favorit fåtölj, den barnen skrattar åt eftersom den inte passar in men som alla älskar att sitta i.

Ännu en natt med många funderingar, mycket tid och energi går åt till att vara arg. Arg på människors brist på förståelse, empati och att kunna sätta sig in i andra människors situation. Ilska mot människor med bestämmanderätt över andra individers liv

Det går åt för mycket kraft och energi att vara arg på sådant jag inte kan påverka så jag tar beslutet att konstruktivt göra något åt det jag har möjlighet att påverka och avvakta andra människors steg för att se när jag kan kliva in och agera.

Jag har så svårt att förstå hur människor vill förstöra och förgöra. Jag tror inte alltid det är av illvilja utan att det många gånger handlar om okunskap och brist på förståelse.

Jag tog verkligen fram tigern i mig när min arbetsgivare inte godkände att jag är familjehem på sidan av. Jag gick till anfall och attack. Tårar sprutade och ord flög. Nu har det gått några dagar och jag jobbar konstruktivt med det jag kan göra, jag jobbar med mina rättigheter. Jag har kontaktat facket och lusläst kollektivavtal. Jag väljer att föra diskussioner via mejl och jag hävdar min rätt. Jag går till jobbet på tisdag med huvudet högt ochvetskap om att jag inte tillåtit någon att förminska mig.

Jag tror ibland att andra människor ser mig som någon jag inte är. Det skulle var intressant att veta hur deras bild av mig är då jag själv anser att jag är väldigt medveten om min egen person.

Jag har också lagt ner tid på att vara arg på kommunen, politiker, chefer. Men har bestämt mig för att lägga skulden på migrationsverket.

Som asylsökande i Sverige ska det under normala omständigheter ta max 6 månade innan beslut. För våra ungdomar har det gått 2,5 år och för många fortfarande inga beslut. Varje minut av dygnets alla timmar plågas dessa ungdomar av tankar och ovetskap. Det är en långsam och plågsam tortyr där oskyldiga straffas. Det har förhalats i det oändliga. Jag ser hur det påverkar unga individer som vi tagit emot i Sverige.

Det är asylansökan, åldersbedömning, avslag, flytt, överklagan, flytt, avslag, överklagan osv

Vad blir resultatet?

I bästa fall resulterar det i uppehållstillstånd, där ungdomen förhoppningsvis fortfarande har en livsgnista och vilja att etablera sig som den goda medborgare vi väl ändå vill ha?

I värsta fall blir det ett negativt besked då en Afghansk ungdom som vuxit upp med sin familj i Iran skickas tillbaka till Afghanistan, ett land de aldrig levt i, ett land i diktatur. Ungdomen kommer då med stor sannolikhet försöka fly över gränsen till Iran och förhoppningsvis förenas med sin familj OM dom tar emot ungdomen. Kanske i skam över misslyckandet eller så förskjuter familjen hen till att leva som papperslös i ett land där en enda felaktig åsikt kan leda till döden. So papperslös har du inga rättigheter utan dödas omgående.

Ett tredje alternativ är självmord. Färsk statistik säger 132 individer, 166 suicidförsök, 14 suiciddödsfall. En inte helt ovanlig utväg när den lilla trygghet de har slits upp. Den trygghet VI Svenska givit dessa ungdomar.

De behandlas som kriminella. De flyttas från kommun till kommun för att hindra integrering och etablering. Förstår vi vad vi egentligen gör?

Jag är fullt medveten om att vi har svenska ungdomar som också far illa. Det är det jag jobbar med i mitt yrkesliv. Jag vet också att jag ensam inte kan rädda världen men kan jag hjälpa en människa, ge något varaktigt till en individ så har jag gjort något. Kan jag sedan få andra att förstå vad som händer, får någon mer att sträcka ut en hand jag då har jag lyckats. Att göra ringar på vattnet i en vattenpöl kan rädda en hel ocean.


Likes

Comments

Familjehem - bisyssla.
Min arbetsgivare har plötsligt givit avslag på att vara familjehem som bisyssla vilket är svårt för mig att förstå.
Med andra ord tvingas jag välja.
Just nu lusläser jag paragrafer och kontrakt för att se om argumenten är hållbara vilket de hittills inte ser ut att vara.
Jag försöker verkligen tänka och agera sakligt och konstruktivt men det är svårt med en tiger boende i mig.
Jag strider för mina rättigheter och jag strider för mina barn, biologiska eller inte.
Att vara familjehem är inte ett jobb. Det är inte en anställning och det verkar inte skadligt på mitt arbete. Att vara familjehem är ett sätt att leva, det är ett uppdrag som varar olika länge.
Jag ger inte upp min rätt att vara familjehem samtidigt som jag har ett arbete jag tycker om.

(Förtydligande: Det är min ARBETSGIVARE som har ifrågasatt mitt uppdrag som familjehem. 

Min UPPDRAGSGIVARE är helt okej med att jag har ett arbete på 100% då allt fungerar väl. )

Likes

Comments

Bitterhet.
Känslan av bitterhet ger mig en äcklig smak i munnen och en förvriden syn det som finns runt mig.
Därför vill jag undvika att vara bitter.
Det går att skylla på andra när smaken lägger sig som ett lock i gommen eller när jag ser andra människor som irriterande och inkompetent.
Jag kan inte lägga min känsla på andra, för den är min.
Jag måste välja hur jag vill leva, göra mina val. 
Den beska smaken efter ett samtal där en tydlig okunnighet visat sig börjar lägga sig och jag ser att det finns härliga människor i min närhet. Det är mitt val att se det så. Att inte låta mig själv förbättras av andra människors osunda sätt att vara eller klumpiga bemötande.
Jag står på mig. Jag ger inte vika en tum när jag vet vad som är rätt.
Så nu är det bara att ta nya tag och hålla tummarna för att 2018 blir mitt år 💙

Likes

Comments


Så många gånger jag fått höra det eller liknande. Jag har till och med fått höra att jag är naiv.

Min respons på detta är av blandad karaktär.

Jag ser med klara ögon men ibland blundar jag för att jag annars inte skulle göra det som trots allt känns rätt. Jag är hellre blind med ett gott hjärta än klarsynt och hjärtlös.

Jag är snäll, jag är godhjärtad. Jag går på känslan och använder min medmänsklighet.

Grunden till det här inlägget är att jag öppnat mitt hem för två ungdomar som (vad jag anser) blir orättvist behandlade. Det är fler med dom men trots min vilja att hjälpa har jag inte kapacitet till att hjälpa fler just nu.

Det har tagits beslut som jag inte kan förstå, beslut som gör att ett flertal pojkar som fyllt 18 år tvingas lämna Sala Kommun för att börja om på noll igen.

De kom hit, det överlevde en flykt vi inte kan föreställa oss ens i vår vildaste fantasi. Vi (Sala) gav de pojkarna en start i Sverige, husrum, mat, värme, skola och vänner. Vi gav dom trygghet i en osäker värld, De enda tryggheten i väntan på andra människors beslut om deras framtid. Nu rycks mattan undan, benen sparkas undan. All trygghet, skolgång, praktik och socialt nätverk försvinner.

Mitt hjärta går sönder av ledsamhet för detta beslut som om det inte ändras kommer att påverka ca 50 ungdomar.

Jag har tagit till mig två av dessa.

Mina barn har gjort detsamma.

För en kort tid bor det ytterligare två tonåringar i vårt hem, de har varsin säng, mat på bordet, en massa "syskon" som kan träda in när längtan efter egna familjen blir för stor. De visar stor tacksamhet över att kunna avsluta terminen på gymnasieskolan, att ha någonstans att ta vägen medan nya beslut skall fattas och eventuellt överklagas. Det får tid med sina vänner och de får möjlighet att känna en tillhörighet.

Visst, jag agerar efter vad mitt hjärta säger och det gör ,mig glad att mina barn orkar och förstår. De har fötts med hjärtan av guld.

Jag tar gärna emot kritik, jag för gärna en diskussion om detta. Det jag inte tar det är dömande och skitsnack utan fakta.

Det här är mitt beslut att göra, det är min julklapp till mig själv och dessa ungdomar. Kanske får jag en gnistrande stjärna i himlen eller slipper hamna så långt ner i helvetet när jag dör ;)


Likes

Comments

Ett hus är bara fyra väggar och ett tak. Ett hus är bara ett hus.
Hur många gånger har jag inte hört det?
Mitt hus är min trygghet, min borg. Där befinner jag mig när det stormar, där vilar jag när jag är trött. Mitt hus finns för mig.
Visst är det fyra väggar, tak och golv. Som på alla hus.
Men bakom dessa fyra väggar finns det liv och minnen som etsat sig fast.
27 år av glädje, sorg, upp och nedgång, mest av allt en stor lycka.
Jag har kämpat och slitit på många sätt för mitt hem, för att skapa ett hem att trivas i. Ibland glömmer jag bort det viktigaste...att d3t är människorna som gör hemmet. Det är individer som gett mitt hus en själ.
Här har 8 barn lärt sig krypa och lärt sig gå. De har tappat tänder, skrubbat knän, ritat på väggar och byggt sin första legobil. I det här huset har otaliga födelsedagar firats, hundratals tårtor bakats och ballonger blåsts upp.
Här har det skrattat, kramats, slagits och gråtit. Första badet, första riktiga maten, första tanden och första orden.
På gatan har 8 barn lärt sig cykla, åkt skateboard, gått påskkärring och hoppat hage. Flera studentfiranden, julbak och matlagning.
Hur ska jag kunna känna att allt det bara är ett hus?
För mig är det en skattkista och alla som någonsin haft en skatt vet också hur svårt det är att lämna den rikedomen.
I trädgården har det intagits åtskilliga middagar, det här firats midsommar, sommarens första öl har druckits och blommor har plockats.
Mitt hus är fyra väggar, ett tak OCH en själ.
Så länge jag bor där är huset mitt hjärta ❤

Likes

Comments

Jag har så många drömmar, mål och planer. Osorterat och ostrukturerat i mitt huvud.
Ibland vågar jag kliva ett steg framåt och forma om en dröm till ett praktiskt genomförbart mål.
Jag har haft som mål att gå en utbildning via Sverigehälsan. Att på halvdistans utbilda mig till Diplomerad avspännings och stresspedagog. Det praktiskt svåra är finansieringen... Nu har jag tagit klivet att söka via komvux... annars har jag en plan B.
Nästa steg är att omvandla en sakta växande dröm om att bli egenföretagare. Målet är att på sikt kunna jobba som konsult där jag går in i arbetsgrupper, skolor och enskilda privatpersoner och handleder i stresshantering. Tyvärr ser jag en framtid i detta...Vi lever i ett otroligt stressigt samhälle. Små barn tvingas in i vår vuxenstress genom 10-12 timmar på förskolan. Genom att i tidig ålder utsättas för sociala medier, prestationskrav, utseendefixering. Ungdomar kliver ut i vuxenlivet sönderstressade med risk för utbrändhet redan innan tonåren är över.
Jag önskar kunna bidra till att ge mina medmänniskor enkla och användbara strategier och verktyg för att kunna ha ett funktionellt arbetsliv och en fungerande vardag.
I kombination med detta har jag kommit en bit på väg i min andra dröm, att vara familjehem. Ett av de bästa är målet. Ett hem närvaro, engagemang, öppenhet och värme. Jag har kommit dit då kvitton på att jag lyckas ge det jag strävar efter.

Nästa dröm är fortfarande en dröm...
En vackert belägen Hälsingegård för mitt familjehem och bed & breakfast. .. Det kanske kommer om jag vågar ❤❤❤

Likes

Comments

Hem, familj, familjehem, mamma, familj, familjehemsmamma...
Som en röd tråd hänger det i hop.
För mig spelar det ingen roll vem du är eller vart du kommer i från. Jag är en mamma, jag har ett hem. Du som kommer hit och bor hos mig har en egen plats och en tillhörighet i vår familj, i vårt familjehem.

Jag är just nu ensam om föräldrarollen här i familjen och är glad att vi fått just den ungdomen vi fått.
En fin,ödmjuk tonåring.
Mina egna tonåringar visar stor empati och omsorg då dom hjälper hen tillrätta.
Det känns så bra och helt rätt ❤

Likes

Comments