Jomen jag opererades igen. Och igen. Blev inlagd. Skrevs ut. Hade ont. Gick på starka mediciner. Fick feber. Blev inlagd igen. Låg inne i några dagar med dropp. Hade ont. Eventuellt en ny op. Slapp den. Skrevs ut. Fick antibiotika och vägrade starka mediciner.
Imorgon har det gått två veckor sedan jag opererades och opererades. Ska på återbesök till stället där jag opererades på order av läkaren där jag senast var inlagd.. Har fortfarande ont. Toalettgörandet är hemskt, pinas igenom det. Är rädd för att han inte ska ta mig på allvar. Rädd att nonchaleras och göras liten.
Klankar på mig själv. Varsågod familjen här är er semester.. en fru mamma vän som har ont och är orkeslös och inte får bära så vi får anpassa oss med allt. Grattis. Värdelöst. Jag är..
Nej blä.
Måste få fason på allt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Fick en kommentar idag på Instagram att jag alltid var så snygg och glad.. HA HA HA kände jag. Eller nej.. Jag blev glad, klart det är trevligt att ibland uppfattas som snygg och glad - men hen skulle bara höra mina diskussioner med mig själv om morgnarna när jag ska hitta kläder [för jag har ju inget att ha på mig.. någonsin.. spelar ingen roll hur mycket nytt och fint jag har i garderoben, min kropp förstör ändå de fina kläderna och inget sitter bra osv..].
Glad.. mjo.. ofta.. ONT hela tiden, men jag försöker väl ändå vara glad.
Är iofs ofta ledsen arg besviken irriterad och allmänt mest fel.. ibland glad.

Sista arbetsdagen idag innan ca fyra veckors ledighet. Startar allt med en operation imorgon och lite sjukskrivning, sen semester. Pepp på allt typ. Livet ska bli bra nu osv..

Satt nyss och kollade lite utbildningar.. Hittade en som jag fastnade för. Sen får jag dåligt självförtroende.. "kommer jag klara det?" "kommer jag vara äldst och tråkigast?" "kommer jag orka?" "kommer jag vilja göra detta resten av mitt liv sedan?" "även om jag klarar utbildningen, kommer någon ens vilja anställa mig sen?" och den största.. "om jag kommer in på utbildningen, hur fasen ska jag då förklara detta för min arbetsgivare?"..

Mycket nu osv..


Likes

Comments

Jag är som glas just nu. Tonat glas kanske, för jag vill inte visa insidan.. Men skulle någon komma åt mig så skulle jag gå sönder. Falla i spillror.
Min kropp har ont och jag är trött. Har nog aldrig varit tröttare tror jag.

Livet rullar på och jag försöker för andras skull. Håller humöret uppe trots att jag mentalt ligger i fosterställning.. Bokar frisörtid till dottern, leker prästens lilla kråka med liten, gör saker i jobb och ideellt som egentligen skulle kunna göras sen, målar läpparna och tar på mig färgglad skjorta..
Jag vet inte om någon vet. Jag tror inte det. Maken har nog koll, men jag tror inte ens han förstår..
.. och det är ok. Jag är inte deprimerad och världen är inte på väg att gå under.
Jag är bara skör.. har ont.. och är trött.

Likes

Comments

operation.

Grattis på mors-dag, här kommer mensen! BAM! Mensen som du egentligen inte ska ha eftersom vissa organ är bortopererade med tanke på just sånt..
Uppgiven var ordet, jomen.


Likes

Comments

Ettåringen var hos ögonläkaren med sin pappa idag. Utredning. Jag satt på jobbet och hade helt seriöst ont i kroppen, för hennes skull liksom. Inget av det hon gjorde där gjorde ont, men jag hade ändå känslan i kroppen som skrek att jag ville ta henne därifrån och skydda henne från allt. Så himla knasig känsla ändå.

F.ö.. Gråtig och skör i allmänhet. Ful-känslor och blaj.. Puh.

Likes

Comments

Livet..
Högt och lågt.

Smärtor ungefär hela tiden. Visar inget, förutom igår när det gjorde så ont att jag började fundera på om det kan vara något annat.. Väntar på brev med ny operationstid. Blödningarna ska försvinna då.. smärtan vet jag inte.. antar det? Hoppas det. Tror det. Realist går det knappast att kalla mig gällande min kropp [och livet öht], mera naiv isf.
***

Kompisar gifte sig förra veckan. Lyckan i mitt hjärta den dagen alltså.. Vissa gånger säger man lite blasé "jag är så glad för er skull" andra gånger, som nu, så ÄR MAN SÅ GLAD FÖR DERAS SKULL att hjärtat bara vill hoppa ut.
***

.. sen livet. Nya idioter i ett annat land. Flera liv förstörda och en värld som blev ännu mer rädd. Fan alltså.

Likes

Comments

Det är fredagen den sjunde april. Pappan och femåringen har precis bestämt sig för att de ska gå på bio och jag ska kolla klockan på mobilen när jag skriker NEJ NEJ NEJ NEJ. På med nyheterna. En lastbil har kört över på in på Drottninggatan och Stockholm upplever sitt första terrordåd i modern tid.

Vi är lediga denna fredag. Alla är inte det. Jag kollar Internet och kontaktar en av femåringens förskolekompisarnas mamma. Båda föräldrarna jobbar inne i stan, jag frågar om jag ska hämta barnen.
Tio minuter senare springer jag ner för gatan. Tusen tankar. Kommer in på gården och ler, tar barnen i handen hämtar snutte pratar om att vi ska leka och äta popcorn och när den yngsta frågar varför jag hämtar och inte mamma och pappa så får jag ur mig att tunnelbanan är trasig. Det går att ta på, det kan barnen förstå. Den yngsta säger att man bör tejpa ihop tunnelbanan så att den kan fungera igen..
​Jag tänker att det vore bra om vi kunde tejpa ihop hela världen så att den kan fungera igen.

Det blir ingen bio. Vi leker gör pannkakor popcorn saft busar kollar tv svarar på frågor byter blöjor. E uppdaterar nyheterna på mobilen, jag håller kontakt med kompisarnas mamma.
Ca fem timmar senare kommer föräldrarna. Trots att vi är inte de närmaste kompisarna så måste vi inte säga så mycket till varandra. We got each others back. Alltid. För vi är medmänniskor och vi bryr oss om varandra.

E säger att jag är hans hjälte. Jag säger att jag är nog inte mycket för världen men jag tänker på andra.

Jag tror att luften ska gå ur mig och att tårarna ska rinna. Det gör dem inte. Inte då. Det tar ett dygn..  En gammal kompis har gillat inlägget där jag, liksom många i Stockholm, dagen innan har registrerat sig själva som "safe".
Då. Tårarna rinner och jag börjar böla.. Jag har haft en anledning till att registrera mig som safe..

Det är söndag. Sverige hyllar varandra och det med all rätt. Fan vad bra vi är.
Femåringen har fått vattkoppor och är en prickig korv med ont på kroppen. På Sergels torg hålls en kärleksmanifestation. Jag hade gärna varit där men jag är hemma.
Ett tag senare är vi hemma hos svärföräldrarna tillsammans med svägerskan. En dyr champagneflaska korkas upp och vi skålar för att vi får ännu en dag med varandra.
Äter mat jagar ettåring skrattar gråter tröstar lever.

Jag känner mig bedövad. Bedrövad. Önskar att det bara gick att tejpas ihop.
Imorgon är det måndag.

Likes

Comments

Det har gått ca en månad sedan jag skrev här. Hamsterhjulet är igång igen. Livspusslet. Sjukskrivningen är slut och jobb är vardag igen.

Jag avskyr mig själv just nu. Min kropp alltså. Är i ett läge där jag inte vill se mig själv naken. Har gått ner något kg efter operationen och på min redan tunna kropp så märks det där kilot väldigt mycket. Ben som syns lite mer än annars och kläder som sitter annorlunda.
Jag försöker dölja. Bylsigare kläder, fladder.
Måste hitta en tankini eller baddräkt med byls. Vill inte visa mig. Knappt E får se.
Är inte deppig, bara.. ful.

Likes

Comments

Det är känslosamt. Tiden just nu. Jag vet inte riktigt varför men tårarna brinner innanför ögonlocken mest hela tiden.. Eller.. Inte riktigt hela tiden för mestadels är dtäet som att jag är på helspänn, men så fort jag tillåter mig själv att slappna av lite lite så är tårarna där och väntar.. spelar ingen roll vart jag är.. och jag trycker tillbaka, som så ofta just nu. Trycker jag tillbaka. Tillåter mig inte att känna..

Jag ska skriva mer sen. Sitter på ett fik inne i stan och har ensamlunch just nu mellan jobb. Får inte gråta nu men känner att jag måste.. snart.

Likes

Comments

.. Han står i alla fall bredvid mig.
"Jag tycker inte att du borde göra så.."
"Men du stöttar mig om jag gör så ändå?"
"ABSOLUT"
"tack"
Vi har varandra. I vårt och torrt i medgång och motgång i nöd och i lust. Vi bråkar högt och yvigt. Hans röst är stark och hans temperament är.. eh.. befintligt. Jag blir ful i munnen och gråter och blir så arg så arg så arg på hans temperament.
Ofta så ringer det på dörren strax efter våra bråk och damen mittemot står där och "undrar något". Alltid typ. Hon har koll på mig och vi vet det. Det är ok.
Jag ser mig han oss vi tillsammans även om trettio år. Tänker ibland på det, att vi ska bli dom som faktiskt håller ihop. Dom som kämpar. Dom som träffades rätt unga och blir gamla tillsammans. Dom som behåller gnistan och vars liv inte alltid varit lätt men vars händer ändå håller i varandra.
Tio år i år. Heja oss.

Likes

Comments