Just nu har jag lite dåligt med inspiration så här kommer gamla dagbokstankar i form av en dikt. Håll tillgodo och ta hand om dig!

De bär fram lådan.

Mallen de vill att hon ska passa in i.

Där finns det inte utrymme för det lockiga håret, där tar rösten för stor plats.

Tyst! Du får inte för en sekund tro att du är något!

De säger att hon har näsan i vädret. Att hakan är för framskjuten och att hon borde komma ner på jorden.

Men hon vägrar backa.

De tvingar henne att vända ut och in på sig själv men de kan aldrig ta ifrån henne den hon är.

De kan inte ändra på hennes själ.

Så där går hon. Med hakan framskjuten och bestämda steg.

För det är så det funkar.

Om du tittar ner faller du. Backar du är allt förlorat. Det är så man är tvungen att ta sig fram.

I de döda själarnas land.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej.

De gillar säkert inte mig. Varför skulle de göra det? Jag är ju inte ens särskilt bra på att tycka om mig själv. De menar säkert inte vad de säger iallafall. Varför skulle de vilja spendera tid med mig? Jag orkar ju knappt med mig själv.

Jag antar att de flesta tänker såhär ibland. Men är du verkligen ärlig mot dig själv när du gör det? Lyssnar du på vad de faktiskt säger? Jag är inte det hela tiden och det är något jag jobbar på konstant. Det finns ingen snabbfix som kommer lösa allt. Det finns inget sätt att vända på allt på en sekund. Att ändra de här tankesätten är en process som tar tid. Och det är okej att falla tillbaka ibland. Det är okej att ha stunder då man inte vågar.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar oss. Så håll fast vid det. Visst, det finns dagar då man är på botten och det känns som att man aldrig ska ta sig upp igen. Men håll bara fast vid hoppet. Det kanske inte blir bättre idag. Eller imorgon. Eller om ett år. Men tro mig, det blir bättre. "Jag tycker om dig" betyder att de faktiskt gör det. Det finns inte dolt hat bakom allt. Och jag vet precis hur det känns. Det är inte så lätt att bara lita på att folk är ärliga när man har dåliga erfarenheter av just ärlighet men försök iallafall. Försök lyssna mer på vad som sägs på riktigt. Det hjälper. Jag lovar.

Ta hand om dig.

Likes

Comments

Hej.

Någonstans på vägen bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag hade känt tillräckligt många slag, jag hade hört orden om att jag inte räckte till tillräckligt många gånger och jag bestämde mig för att ingen någonsin skulle få trycka ner mig igen. Det har krävts en hel del. Hinkvis med tårar. Oändligt mycket smärta. Jag har tagit farväl av människor jag en gång trodde skulle finnas i mitt liv för alltid. Men efter all skuld och skam. Efter att ha hatat mig själv år efter år. Det krävdes miljöombyten, nya människor och farväl till 70 cm hår men nu börjar jag långsamt komma tillbaka. Starkare än någonsin. För jag har insett vad det viktiga i mitt liv är. Det som håller mig ovanför ytan.

Jag tror att vi måste hålla isär det vi gör och de vi är. Att du misslyckas med något gör inte dig till ett misslyckande. Att du fattar beslut som du sedan ångrar gör inte dig till en dålig person och ditt värde förändras inte av andra människors tankar om dig. Vi är alla människor. I grunden lika varandra med samma behov av mat, sömn och kärlek. Vi blir irriterade. Vi gör misstag. Vi behöver be om hjälp och vi har alla precis samma värde. Ingen har rätt att säga till andra hur de ska vara, hur de ska bete sig eller på något sätt försöka tvinga någon att "passa in". Det är ett uttjatat uttryck men var dig själv.

Till sist en uppmaning: Lev ditt liv som du vill. Du känner dina egna behov bäst. Var galen. Var "fel". Gör det alla förväntar sig. Krossa normer. Ta plats. Var tyst. Skrik. Var rätt och fel och tvärt emot. Var människa. På ditt sätt.

Ta hand om dig.

Likes

Comments

​Hej!

En vän till mig frågade en gång vad meningen med livet egentligen är. Vad gör vi här som är så viktigt egentligen? Hans poäng var att allt vi gör är att lida och skapa lidande för andra. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och mumlade väl något om att det är svårt att veta och vi bytte samtalsämne. 

Sedan dess har jag funderat mycket över det och idag tror jag att jag vet svaret. Iallafall lite grann. Jag tror att det handlar om att göra lidandet värt det. Att hitta människor, saker och platser som vi tycker att det är värt att lida för. Lidandet är oundvikligt och för att klara oss genom det behöver vi inte bara saker vi skulle kunna dö för utan även saker, platser och människor vi är beredda att leva för. Jag  har hittat några av mina människor. Människor som jag skulle kunna leva och lida för hundra gånger om - även om det bara minskade deras lidande för en sekund. Den sekunden är det som gör mitt liv meningsfullt. 

Jag har spenderat dagen tillsammans med en av dem. En mycket nära vän som jag kan dela allt med. En person som jag älskar och ser upp till. Hon håller mig kvar på jorden samtidigt som hon är den som ser till att jag inte faller när jag vacklar. Ibland gör vi korkade saker men oavsett vad vi gör så gör vi det tillsammans. Vi är ett dreamteam. Vi saknar inte brister men utan dem skulle vi inte kunna lära oss något. 

Det är vad jag tror att livet handlar om. Att göra det oundvikliga lidandet värt det. För sig själv och för andra.

Ta hand om dig.

Likes

Comments

Det här inlägget är tillägnat de som varje dag hjälper mig att tycka lite bättre om livet.

Hej!

När jag känner mig förlamad av all gråt. När jag skrattar tills jag får ont i magen. När luften går ur mig helt. När jag älskar livet. När min värld rasar samman. Genom allt finns ni vid min sida. Utan att ens tänka på det har ni räddat livet på mig flera gånger om.

Igår knäckte jag ihop igen. Det hade varit bra ett tag men plötsligt var det inte bra längre. Och ni fanns där. Utan att kräva att jag skulle berätta, utan att försöka skynda på processen. Ni bara fanns vid min sida tills jag orkade berätta själv. Det är jag otroligt tacksam för. Jag orkade inte säga allt. De största delarna har jag inte delat med någon. Det kanske kommer senare. När allt har lugnat ner sig lite och jag har fått lite distans kanske jag orkar.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har er. Tack för att ni är så accepterande. Tack för att ni alltid finns där. Tack för att ni ser mig. Tack för att ni håller mig uppe när jag inte orkar göra det själv.

Ta hand om er.

Likes

Comments

Hej!

Idag är en sådan dag. En sådan dag när allt jag gör känns fel. En sådan dag när det känns som att ingen gillar mig. En sådan dag när jag inte ser någon mening med att leva längre. För ingen skulle ju bry sig. Jag är så trött. Det känns som att känslorna och tankarna väger tusentals ton. Minnena från sedan länge svunna tider känns närmare än någonsin. Minnena av slagen, orden och blickarna känns mer verkliga än de har gjort på flera år. De finns alltid där i bakhuvudet. Pockar på uppmärksamhet och försöker tränga sig fram. Oftast går det bra. Oftast kan jag säga åt hjärnspökena att försvinna. Oftast lyssnar de. Men ibland inte. Så hur gör man det? Hur tar man sig ur den här onda cirkeln av att inte kunna tycka om sig själv? Hur hanterar man livet när det går sönder?

Ta hand om dig.

Likes

Comments

Hej!

Idag var jag i skolan för sista gången den här terminen. En av mina vänner är utbytesstudent och vi ordnade en överraskningsfest för att säga hejdå till henne. När jag promenerade hem från den regnade det. Ett stilla försommarregn som utan att förstöra något försiktigt tvättade hela världen ren. Jag reflekterade över hur olika en och samma person kan vara. Hur jag under dagen hade gått från mitt ger-hela-världen-fingret-och-pratar-inte-med-någon-jag på bussen i morse, till mitt skrattar-egentligen-lite-för-högt-men-är-lycklig-ändå-jag när vi tillsammans laddade upp för sommarlovet, för att till sist landa i mitt favorit-jag som är mer lugn-lycklig-utan-behov-att-säga-så-mycket när jag promenerade i regnet. Jag undrar hur många olika personer jag är för människorna i min närhet. Tycker de också att jag förändras när jag byter miljö? Eller är det så naturligt att det inte märks? Jag hoppas att de tycker att det är okej. Att de förstår hur mycket ens världsbild kan förändras av en promenad och lite regn.

Ta hand om dig!

Likes

Comments

Hej!

Med tusentals frågetecken snurrande i huvudet börjar jag det här äventyret. Hur gör man? Vad ska man skriva om? Vem kommer vilja läsa? Vad håller jag på med? Jag vet inte hur man gör det här. Jag vet inte vad jag kommer att skriva om eller hur det kommer att gå. Jag lever ett vanligt liv, med en vanlig familj, vanliga vänner och går i en vanlig skola i en vanlig stad. Jag pluggar språk och historia i en vanlig klass och älskar musik. Mitt mål är inte att få flest läsare eller att “bli känd”. Jag har bara för mycket saker i mitt huvud som jag vill sortera upp så att jag inte tappar bort vem jag är i allt tänkande. Så varför inte lägga ut dem på internet där andra kan läsa om dem? Nu kör vi. Det får gå som det går.

Ta hand om dig.


Likes

Comments