​Hej!

En vän till mig frågade en gång vad meningen med livet egentligen är. Vad gör vi här som är så viktigt egentligen? Hans poäng var att allt vi gör är att lida och skapa lidande för andra. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och mumlade väl något om att det är svårt att veta och vi bytte samtalsämne. 

Sedan dess har jag funderat mycket över det och idag tror jag att jag vet svaret. Iallafall lite grann. Jag tror att det handlar om att göra lidandet värt det. Att hitta människor, saker och platser som vi tycker att det är värt att lida för. Lidandet är oundvikligt och för att klara oss genom det behöver vi inte bara saker vi skulle kunna dö för utan även saker, platser och människor vi är beredda att leva för. Jag  har hittat några av mina människor. Människor som jag skulle kunna leva och lida för hundra gånger om - även om det bara minskade deras lidande för en sekund. Den sekunden är det som gör mitt liv meningsfullt. 

Jag har spenderat dagen tillsammans med en av dem. En mycket nära vän som jag kan dela allt med. En person som jag älskar och ser upp till. Hon håller mig kvar på jorden samtidigt som hon är den som ser till att jag inte faller när jag vacklar. Ibland gör vi korkade saker men oavsett vad vi gör så gör vi det tillsammans. Vi är ett dreamteam. Vi saknar inte brister men utan dem skulle vi inte kunna lära oss något. 

Det är vad jag tror att livet handlar om. Att göra det oundvikliga lidandet värt det. För sig själv och för andra.

Ta hand om dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det här inlägget är tillägnat de som varje dag hjälper mig att tycka lite bättre om livet.

Hej!

När jag känner mig förlamad av all gråt. När jag skrattar tills jag får ont i magen. När luften går ur mig helt. När jag älskar livet. När min värld rasar samman. Genom allt finns ni vid min sida. Utan att ens tänka på det har ni räddat livet på mig flera gånger om.

Igår knäckte jag ihop igen. Det hade varit bra ett tag men plötsligt var det inte bra längre. Och ni fanns där. Utan att kräva att jag skulle berätta, utan att försöka skynda på processen. Ni bara fanns vid min sida tills jag orkade berätta själv. Det är jag otroligt tacksam för. Jag orkade inte säga allt. De största delarna har jag inte delat med någon. Det kanske kommer senare. När allt har lugnat ner sig lite och jag har fått lite distans kanske jag orkar.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har er. Tack för att ni är så accepterande. Tack för att ni alltid finns där. Tack för att ni ser mig. Tack för att ni håller mig uppe när jag inte orkar göra det själv.

Ta hand om er.

Likes

Comments

Hej!

Idag är en sådan dag. En sådan dag när allt jag gör känns fel. En sådan dag när det känns som att ingen gillar mig. En sådan dag när jag inte ser någon mening med att leva längre. För ingen skulle ju bry sig. Jag är så trött. Det känns som att känslorna och tankarna väger tusentals ton. Minnena från sedan länge svunna tider känns närmare än någonsin. Minnena av slagen, orden och blickarna känns mer verkliga än de har gjort på flera år. De finns alltid där i bakhuvudet. Pockar på uppmärksamhet och försöker tränga sig fram. Oftast går det bra. Oftast kan jag säga åt hjärnspökena att försvinna. Oftast lyssnar de. Men ibland inte. Så hur gör man det? Hur tar man sig ur den här onda cirkeln av att inte kunna tycka om sig själv? Hur hanterar man livet när det går sönder?

Ta hand om dig.

Likes

Comments

Hej!

Idag var jag i skolan för sista gången den här terminen. En av mina vänner är utbytesstudent och vi ordnade en överraskningsfest för att säga hejdå till henne. När jag promenerade hem från den regnade det. Ett stilla försommarregn som utan att förstöra något försiktigt tvättade hela världen ren. Jag reflekterade över hur olika en och samma person kan vara. Hur jag under dagen hade gått från mitt ger-hela-världen-fingret-och-pratar-inte-med-någon-jag på bussen i morse, till mitt skrattar-egentligen-lite-för-högt-men-är-lycklig-ändå-jag när vi tillsammans laddade upp för sommarlovet, för att till sist landa i mitt favorit-jag som är mer lugn-lycklig-utan-behov-att-säga-så-mycket när jag promenerade i regnet. Jag undrar hur många olika personer jag är för människorna i min närhet. Tycker de också att jag förändras när jag byter miljö? Eller är det så naturligt att det inte märks? Jag hoppas att de tycker att det är okej. Att de förstår hur mycket ens världsbild kan förändras av en promenad och lite regn.

Ta hand om dig!

Likes

Comments

Hej!

Med tusentals frågetecken snurrande i huvudet börjar jag det här äventyret. Hur gör man? Vad ska man skriva om? Vem kommer vilja läsa? Vad håller jag på med? Jag vet inte hur man gör det här. Jag vet inte vad jag kommer att skriva om eller hur det kommer att gå. Jag lever ett vanligt liv, med en vanlig familj, vanliga vänner och går i en vanlig skola i en vanlig stad. Jag pluggar språk och historia i en vanlig klass och älskar musik. Mitt mål är inte att få flest läsare eller att “bli känd”. Jag har bara för mycket saker i mitt huvud som jag vill sortera upp så att jag inte tappar bort vem jag är i allt tänkande. Så varför inte lägga ut dem på internet där andra kan läsa om dem? Nu kör vi. Det får gå som det går.

Ta hand om dig.


Likes

Comments