​Som sagt. Sjukt jobbig situation jag hamnat i. Flera gånger under dagen tappar jag modet helt och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ena sekunden är jag hoppfull och känner mig väldigt positiv och i nästa sekund vill jag dra täcket över huvudet. Min fantastiskt fina sambo tog nyheten ganska bra ändå. Såklart tyckte han att det var tråkigt men han var vid bättre mod än mig. Kramade mig och sa att så länge vi är tillsammans så klarar vi allt! Och jag tror honom! Han ser antagligen det där i mig som min chef också ser men som jag har så himla svårt att se själv. Måste jobba med självkänslan!

Nu ikväll är den iallafall på topp! Redan i morgon ska jag kontakta en potentiell ny arbetsgivare. En person som känner min chef och som chefen lyckats sälja in mig till. Nu ska jag bara sälja in mig lika bra. Håll tummarna för mig! Jag tror hela den här processen är lika förvirrande som de senaste två veckorna. Jag fattar ingenting och har svårt att greppa vad det är som faktiskt händer. Hur kan min chef, som egentligen gör mig en sådan otjänst, samtidigt göra mig den största tjänsten av dem alla? Jag känner mig sjukt rädd och omskakad av hela situationen. Jag har en månads uppsägningstid och om det inte hör löst sig innan dess står jag helt utan inkomst (japp, jag är en av dem som inte är med i A-Kassa). Inom en månad ska jag inte bara ha ett nytt jobb, jag ska dessutom helst börja jobba inom en månad för att inte tappa för mycket inkomst. Det är en ekvation som inte går ihop i mitt huvud. Processen från första samtalet till min chef till att jag faktiskt blev anställd tog ca 4 månader. Det är tid som jag inte har just nu. Förhoppningsvis finns det arbetsgivare därute som behöver förstärkning NU!

Jag är arbetsbefriad från min sista månad och tanken är att jag ska söka jobb under den tiden. Bara det är väl en fin gest av min chef? Känner en hel storm av känslor som är så blandade så det är helt galet. Det här är nog bland det värsta jag varit med om. Iallafall hamnar den här karusellen med på topp 5 listan över hemska saker i mitt liv. Jag bara hoppas att, likt de andra händelserna, det kommer något bra ur det. Att jag kommer starkare ut på andra sidan.

En sista! Jag är så sjukt glad att jag startade den här bloggen! Det är kanske inte så mycket aktivitet här från er läsare men det är så sjukt skönt och givande att få skriva ut alla mina tankar och känslor. Jag är inte den personen som pratar mycket med mina vänner eller min familj. Jag är den som klarar allting själv. Och skulle jag berätta för dem skulle jag vara vid gott mod hela tiden och hålla uppe en glad och positiv fasad. Det här, att få skriva, den här bloggen, det har blivit som en bästa vän. Någon som jag kan berätta allt för, hur konstigt det än låter!

God natt min vän (mina vänner)!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Japp. Från och med onsdag är jag uppsagd pga arbetsbrist. Härligt eller hur? Vet inte vad jag ska säga. Känner mig helt tom och trodde aldrig att jag skulle hamna här. Vad ska jag nu ta mig till? Jag har ju banne mig en familj som behöver att jag har ett arbete. Jag måste ha ett nytt jobb NU! Söker febrlit men är så sjukt dålig på detta då jag fått alla mina jobb genom personlig rekommendation. Har ju dessutom problem med att "skryta" om mig själv. Men nu, än en gång, måste jag sätta mig ner och fundera över mina styrkor och hur jag bäst använder dem i en jobbansökan. Shit säger jag bara, Just nu känns det som att hela min värld föll i sär. Garanterat kommer jag till en början hamna tillbaka på min tidigare arbetsplats, en plats jag inte vill tillbaka till. Behöver lära mig att utnyttja det kontaktnät jag har för att ta mig ur detta. Hur ska jag tänka? Rent spontant känner jag att jag nog inte har en enda person i mitt kontaktnät som skulle kunna hjälpa mig när jag säkerligen har flera stycken.... SHIT SHIT SHIT!!!

Likes

Comments

​​​​

Märker att jag inte skriver så mycket under helgerna. Mest för att det är mycket annat att stå i men kanske också för att det verkligen blir tid för reflektion och återhämtning. 

Det har verkligen varit två tuffa veckor och jag ska nu gå in i min tredje vecka på denna resa. Känner fortfarande inte att jag har en aning om var den kommer att sluta. I fredags lämnande jag mitt nuvarande jobb med den bästa känslan i kroppen. Fick precis innan hemgång en arbetsuppgift som jag tycker är så rolig. Jag skulle skriva om texten om oss på vår hemsida! Så fantastiskt rolig uppgift. Den var förvisso klar på ca 10 minuter men jag är så nöjd och det kändes så himla bra att få avsluta två veckors känslomässig bergochdalbana med en go känsla i kroppen.

Jag inser kanske mer och mer att jag skulle behöva reda ut . ett och annat med mig själv med en tredje part som inte vet något om mig och som kan ge mig professionella tips och synpunkter. Jag har nog ganska mycket att fundera över kring mig själv och mina vanor (och ovanor).

Tänkte avsluta med något helt annat. Igår kväll låg jag och min sambo i sängen och kollade på Stranger Things. Mitt i allt det spännande hör vi hur det börjar slå i dörrar utanför sovrumsfönstret. Vi är alltså sista huslängan på gatan och har ingen väg bakom oss utan bara ett stort grönområde så det var ganska konstigt att det smäller i dörrar. Vi pausar och min sambo kollar efter vad det är. Bakom vårt hus står två polisbilar, en vanlig och en piketbuss. Piketbussen har lyckats köra fast och går alltså inte att rubba. Vi ser hur tre poliser kämpar med att knuffa loss polisbilen men utan att lyckas. Min sambo kliver ut på balkongen och frågar om de behöver hjälp. "En bogserlina vore bra" får han till svar. Så han springer och hämtar en bogserlina och hjälper dem att knuffa loss bussen. Så himla sjukt!​

Likes

Comments

​Igår fick jag alltså min dom på detta personlighetstest som jag fick genomföra. Min chef var själv övertygad och hade lyckats övertala mig själv att jag minsann skulle få en väldigt klar och tydlig bild av vem jag är, vad jag borde arbeta med, vad som är mina styrkor samt vad som är mina utvecklingsområden. Men tji fick vi, testet visade inte så jätte mycket. Mest att jag antagligen befinner mig i någon form av konflikt med mig själv och att jag befinner mig i känslomässig obalans. Testet gick ju till så att det var ex antal påståenden som jag skulle svara på. De var grupperade om fyra och i varje sådan grupp skulle jag välja ett alternativ som jag var enig om och ett alternativ som jag var oenig om. Testet visade att jag var ambivalent! Vid det ena påståendet var jag en sak som jag nästa gång det påståendet dök upp inte var... Så nu känner jag mig lite tillbaka kastad till ruta ett. Även om det verkligen inte är så, så kändes det som att få ännu en smäll i ansiktet. Var går jag från nu liksom? Från att inte veta till att ha en aning till att inte veta igen. Märkliga två veckor detta...

Jag har hur som helst tagit mina första steg mot ett nytt arbete. Har kontaktat en av mina drömarbetsgivare, har kontaktat en person som rekryterar, specifikt inom det området jag vill till och lagt upp mitt CV hos en annan rekryteringsfirma. Känns super märkligt och så sjukt skrämmande. Har alltid sett mig som en modig person som tycker att det är kul att prova på nya saker men just nu känner jag att jag inte vill det utan hellre har trygghet än spännande. Jag behöver lära mig att peppa mig själv och bli bättre på att tro på min egen förmåga. Någon som har några tips på hur man kan börja bygga sin självkänsla och sitt självförtroende på egen hand?

Likes

Comments

​Allt går så fort! Igår fick jag kontakt med en första person som potentiellt skulle kunna hjälpa mig till ett nytt jobb. Idag ska jag kontakta den andra personen. Det går för fort och jag känner själv att jag inte hinner landa i allt som händer. Både igår och idag har jag känt att jag inte vill gå upp ur sängen. Jag känner mig sjukt trött och sliten i både kropp och knopp. Känner att jag vill bjuda på nåt annat än tråkiga inlägg om att jag inte mår bra men just nu är det faktiskt så det är. Förhoppningsvis vänder det snart och när min chef kommer till kontoret idag är jag säker på att jag kommer känna lite mer glädje igen men fy vilken pers detta har blivit. Hela min värld har satts på sin ända och jag vet varken ut eller in. Så idag ska jag försöka kontakta en kurator för att se om det finns någon möjlighet att få boka ett första möte med henne. Kanske kan allt jag bär på få komma ut på något annat vis så att jag hittar tillbaka till mig själv en dag. 

Igår kväll frågade min sambo om han var en bidragande faktor till att jag känner mig låg och inte är mitt gamla vanliga, sprudlande jag. Det helt ärligs svaret är: jag vet inte. Jag har ingen aning om vad som är de bakomliggande faktorerna till att jag mår som jag gör men min gissning till honom är nej, det är inte han! Det är tusen andra faktorer som gör att jag inte är jag. Jag vet bara inte vad de är och jag vet inte hur jag ska arbeta för att locka fram dem så att jag kan bearbeta dem. Men jag hoppas få hjälp med det nu via denna kurator. 

Jag behöver hitta mig en hobby! En hobby där jag kan få vara själv och njuta av att göra något kul och bryta det vardagliga livet med men jag har ingen som helst aning om vad det skulle kunna vara. Eller jo det har jag. Jag vill skapa. Jag vill bygga, måla eller sy. Jag skulle vilja ha min egna lilla verkstad där jag kan arbeta kreativt och roligt, som terapi för själen. Det ska nog få bli ett av mina mål under 2018, att skapa denna lilla verkstad där jag bara kan få vara jag och lära mig nya saker. Jag måste hitta min gnista igen innan jag går av på mitten...

Likes

Comments

​Efter en gårdag som kändes som den ledde till någon form av genombrott vaknade jag idag och mådde så dåligt. Jag ville inte gå upp ur sängen, jag ville inte möta min chef eller min kollega, jag ville helst bara vara hemma och sysselsätta mig med saker som får mig att tänka på annat. Idag känner jag mig ledsen och väldigt illa till mods. Alla positiva tankar som kom fram under samtalet med min chef är idag helt bortblåsta och jag känner att nog inte är bra på något alls. Jag är så ovan att må så här upp och ner så bara det i sig är super jobbigt. Sen kommer också det faktum att min chef vill att jag ska byta jobb. Just nu vill hon det för att jag är dålig på det jag gör, om en liten stund kanske hon gör det för att hon bryr sig om mig och för att hon kan se vad jag brinner för. Men just nu är allt väldigt tråkigt. Så min läxa till mig själv idag är att kontakta denna kurator som jag har fått numret till. Kanske kan ett eller några samtal med henne göra att jag känner mig lättare i hjärta och själ. Någon som har erfarenheter av kuratorer eller annan hjälp som skulle vilja svara på om det har hjälpt?

Dock måste jag skriva att detta är bland de bästa beslut jag någonsin fattat. Även om det är noll människor som läser detta så är det en helt galet bra egen terapi för mig och efter detta korta lilla inlägg, fyllt med negativa tankar och känslor så känner jag mig redan lite bättre! Känner dock att den blir så himla djup så jag kanske måste hitta något sätt att lätta upp den lite på. Fast å andra sidan är det inte hur många som läser vad jag skriver som är det viktiga utan att den hjälper mig på något vis. Fördelen med många som läser är att det förhoppningsvis kan leda till att jag kan få ta del av någon annans erfarenheter kring sådant här...

Likes

Comments

Nu tror jag att jag kommit till ett litet genombrott i min resa. Det kanske är så att det har gått fort, eller så har det tagit mig alldeles för lång tid att komma hit. Har precis haft ett givande samtal med min chef där vi återigen går igenom vad hon tror att jag ska göra, vad jag själv känner och inte känner. Vi pratar om allt från personliga egenskaper som jag anser att jag saknar helt eller egenskaper som jag ser har en potential att växa inom mig. Varför jag utsätter mig för situationer som jag inte gillar och att jag ser mig själv som en person som inte lämnar avtryck hos folk. Då berättar hon att det gör jag minsann och att hon senast igår fick ett samtal från en tjej som hade fått upp ögonen för mig och att jag lämnat stort avtryck hos henne. Det var dagens egoboost. Har fortfarande svårt​ att se mig som en person som folk kommer ihåg eller som en person som har vettiga saker att säga. Känner mig mest vilsen och osynlig när det kommer till att vara bland folk. Den känslan sträcker sig tillbaka i tiden sedan skoltiden och jag har nog alltid känt mig ganska obekväm. MEN till genombrottet har vi nu kommit helt utan att veta resultatet av mitt personlighetstest (får svar på torsdag), jag är en personalvetare. Jag är en person som ska arbeta på en HR-avdelning. Jag är en person som ska vara omgiven av mycket folk. Jag är en person som ska hjälpa folk när de har det svårt. Jag är en person som kan lyssna men också dela med mig av mina egna erfarenheter för att hjälpa. Jag är en person som hör hemma i ett större sammanhang. Jag är en person som har förmågan att göra skillnad för folk. Det är precis vad jag är och nu börjar nästa steg i denna resa och det är att jag ska kunna berätta det för någon mer än er som läser. Resan mot att kunna få en HR-avdelning att det är mig de behöver. Resan mot att hitta ett jobb där jag kan utvecklas och bli bättre och samtidigt trivas som fisken i vattnet, som handen i handsken. Resan mot att kunna stå upp för den jag är och vad jag kan. Resan mot att få komma till mitt rätta jag.

Min uppgift för dagen är att skriva ett CV och ett personligt brev där hela min glöd kommer fram. Jag ska försöka få ner på papper vem jag är, vad jag gillar, vad jag kan och vad jag vet att jag inte kan. Vad jag brinner för och vad jag har med mig i min egna ryggsäck. Det är ett stort steg för mig och det kommer antagligen att ta mig hela dagen idag men säkert en bit in på morgondagen också. Jag ska försöka få ner mina styrkor, ni vet de som jag inte anser existerar, på papper. En av mina största utmaningar någonsin. Det kan ju låta konstigt för vissa men för mig är det ett galet steg att ta. Från att vara en människa som enkelt hyllar andra till att sätta sig ner och hylla mig själv, det är galet svårt. Jag är den personen som inte har några styrkor, den personen som flera gånger under dagen slår undan fötterna på sig själv. Den personen som kan prata bort en styrka som någon annan ser i mig hellre än att ta till mig deras feedback och låta den "boosta" mig. Jag som skrev att jag var en positiv människa som bara så lösningar och inga problem. Vi har ett problem som jag under dagen tvingas lösa och det är att jag helt enkelt inte kan berätta mina styrkor och vad jag är bra på. Fortsättning följer...

Likes

Comments

​Just nu sitter jag och funderar på vad som skulle kunna vara fel? I ett tidigare inlägg skrev jag att jag skulle få göra ett personlighetstest för att få hjälp att hitta vad jag passar att arbeta som. Jag har tidigare gjort ett sådant test och resultatet visade att jag hade något som tyngde mig. Det är galet att de kan utläsa något sådant från ett sådant test. Min chef ringde förut och meddelade att hon hade pratat med personen som har läst mitt resultat och meddelade dessutom att hon skulle ställa in sin resa till Oslo den här veckan för att finnas här för mig. Det är för mig ganska oroväckande. Jag tror inte att hon har hört hela resultatet men det skulle ju kunna innebära att något liknande kommit fram ännu en gång. Hon skickade mig dessutom, i fredags, ett telefonnummer till en person på en vårdcentral som hon sa skulle vara väldigt bra att prata med och idag frågade hon om jag haft tid att ringa henne. Återigen ringer varningsklockorna hos mig. Det måste ju vara något som inte är bra med mig. Herregud säger jag bara. Hur mycket bagage har jag lyckats samla på mig egentligen som jag inte ska kunna hantera själv? Varför ska jag sno tid av en person som antagligen finns där för folk som har det betydligt värre än jag? Just nu låter det som jag är världens mest olyckliga människa och det är ju inte hela sanningen. Det finns så många saker som gör mig lycklig. Och när jag tänker efter har jag ingen aning om vad det skulle kunna göra mig olycklig eller vad som skulle kunna behöva lösas inom mig. 

Den här bloggen startade jag visserligen för att jag skulle finna mig själv och jag antar att allt som kommer min väg just nu är en bit på vägen. Men just nu, i skrivande stund, känner jag mig mer rädd än någonsin förut. Att föda barn var rena drömmen jämfört med detta!

Likes

Comments

​För många människor vill prata med mig nu och framföra sina åsikter om allt som händer. Vet inte var det kommer landa och emellanåt vet jag varken ut eller in. Vad ska jag ta mig till känner jag just nu...

Likes

Comments

​ Jag gillar inte att vara osysselsatt. Jag vill hela tiden ha något att göra och vad det är, märker jag, har inte så stor betydelse. Jag gillar inte att göra folk besvikna och det betyder mer för mig än att göra mig själv besviken. Även om det i förlängningen, för mig, innebär att om jag gör någon annan besviken så gör jag mig själv besviken. Jag gillar inte att mingla och jag gillar inte att sälja. När jag skriver sälja menar jag att jag inte är den personen som inleder ett säljsamtal även om jag absolut kan ta över när foten redan är innanför dörren. Jag gillar inte att inte ha koll. På det viset skulle man väl kunna säga att jag har ett kontrollbehov men det är nog inte riktigt det jag menar. Vad jag menar är att om jag ska arbeta med någonting och företräda det så vill jag ha stenkoll på vad det är jag företräder så att jag kan göra det på allra bästa sätt. Jag gillar inte att få frågor som jag inte kan svara på. Man skulle väl kunna säga att jag brinner för service. Om det skulle dyka upp något som jag inte har koll på så är jag den första att dyka ner i den saken för att kunna leverera ett bra svar. Jag märker nu efter hela förra veckan att jag inte gillar ovisshet. Det gör mig fruktansvärt osäker snarare än att se det som något spännande. I förlängningen gör det att jag ifrågasätter mig själv, i alla fall i den situationen jag nu befinner mig i. Ju mer jag skriver vad jag inte gillar desto mer inser jag att jag kanske faktiskt har ett väldigt kontrollbehov. Mer än vad jag kanske vill erkänna för folk eller mig själv. Den enda som kanske märker det är nog min sambo. Stackars honom känner jag rent spontant när jag skriver.

Min chef tyckte i fredags att det var dags för mig att söka hjälp. Hon skickade till och med ett nummer till en person som jag kunde kontakta. Tanken skrämmer mig något fruktansvärt samtidigt som jag tror att det är något som skulle göra mig väldigt gott. Kanske skulle det hjälpa mig att omvärdera inte bara mig själv och vad jag vill men kanske skulle det också hjälpa mig att leva på ett sundare sätt och lägga mer fokus på sådant som jag faktiskt gillar. Någon av er som har erfarenhet av att ta emot hjälp från någon utomstående? Jag själv gick till kurator när jag var ca 11 år, efter mina föräldrars skilsmässa. Det var en skolkurator förvisso och minns inte jätte mycket av de samtalen. Minns mest min egen frustration kring min pappas oförstående roll i det hela. Men inget mer. Minns inte ens hur många gånger vi gick dit, jag och min syster, och heller inte om det gav någon vidare effekt. Men tar gärna emot era tips om någon tagit hjälp av en kurator eller terapeut...

Likes

Comments