View tracker

​Att julaftonen är här inom ett par timmar känns helt ofattbart för året har gått så fruktansvärt fort men samtidigt så långsamt. Det kanske är skönt att julen är här så vi börjar närma oss det nya året, så känner jag iallafall. 

Såhär är det för mig när det nalkas jul. Veckorna innan är präglade av befogad ångest för jag har så svårt att begripa mig på det materiella ha-begäret kring juletider, samt banar min hjärna vidare på katastroftankar - främst hos alla barn som är drabbade i olika delar av världen men också hos de som tvingas se på sina berusade anhöriga, eller de gamla, sjuka och ensamma. Det är så lätt för mig att mina katastroftankar banar iväg under juletider att jag knappt ens hinner njuta av min egen. 

I år är lik den förra. Men att jag har engagerat mig ännu mer i den vita julen. Att avstå från alkoholen under julen för barnens skull och för relationerna. För så många drabbas av alkoholrelaterade omständigheter. För så många kommer Farbror Blå knacka på dörren, fråga om allt står rätt till i hushållet och se ett barn gråta i ett hörn. Och det ska inte få behöva vara så. För julen är barnens och ingen flaska ska behöva korkas upp och ingen snaps ska behöva svepas. Barnen är i behov av din nyktra uppmärksamhet den här dagen. Lyssna, ta in. Och vägra låta barnet komma tillbaks till skolan med en klump av ångest i magen. För det ska inte heller få behöva hända.

Ta väl hand om er. Och god jul.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har snart gått i terapin i ett helt år och därmed hunnit inleda med en annan terapiform för bara några veckor sen. Och jag kan säga, med min hand på hjärtat och trots att det tar emot, att det här är det bästa beslutet jag någonsin gjort. Jag har vuxit så mycket. Jag har insett hur jag, med min egen kraft, kan påverka mina känslor och impulser. Det är sjukt läskigt att jag har blivit så medveten om mig själv, tycker jag men jag citerar min kurator som sa till mig att "när en superhjälte får sin superkraft för första gången, så blir personen rädd."

Min medvetenhet har blivit min superkraft (dock ser jag inte mig själv som en superhjälte men ändå) och den kraften kom i efterhand. Det tog ett tag, nästan ett helt år tills jag faktiskt fick tillbaks andningsrytmen och känna hur luften fyller mina lungor. Tills jag såg alla mönster till mina beteenden. Tills jag såg gränsen till mina impulser. Tills jag fick uppleva lyckorus och måste numera bekämpa lyckoruset för att kunna somna, när det tidigare var ångesten som slet mig i stycken. Och det tog ett år för mig och idag kan jag inte bara se utan jag kan påverka dessa med egen handlingskraft.

"Jag vill vara som en heliumballong", sa jag till min kurator idag. "Jag vill inte få hybris nu när allting vänder och bara flyga iväg och vara hög på livet med tankar om perfektionen är fulländad och att jag aldrig mer kommer bemöta svårigheter längre för att jag är så stark.". Jag vill vara en heliumballong, sa jag till min kurator. Jag vill låta mig själv få lyckorus, få dra metaforer och känna hur den starka känslan fyller min bröstkorg, jag vill drömma och känna mig fri. Men jag vill ha fötterna kvar på jorden så att jag inte banar iväg. För utan den där metallringen som håller ballongen kvar på jorden, så skulle jag bana iväg och när det väl skulle komma en motgång så skulle jag falla ner igen som en jävla pannkaka. Jag vill ha fötterna kvar på jorden, så att jag är härdad inför nästa motgång. För livet är fullt av motgångar. Lika mycket som det är fullt av medgångar. Och det får vi inte glömma.

Så här kommer ett brev till mig själv för ett år sedan.

Gråt. Gråt ut. Gråt bara ut. Det är jobbigt och jag förstår dig - det är svårt att bygga upp färdigheter och lära sig nya saker, med de dömande tankarna i ditt huvud. Men dessa dömande tankar, de kommer att klinga av med tiden. Du bråkar fruktansvärt mycket med pojkvännen? Ångesten sliter dig i stycken? Det är omöjligt att motstå impulser och alla känslostormar byggs upp till katastrofer? Du säger att du inte förtjänar att må bra? Du litar inte på terapeuten ? Det kommer också att klinga av. Du lär dig med tiden. 

Och vet du vad?
Jag sitter här idag, tack vare dig. För att du orkade gå på varje möte hos psykologen, trots med inställningen att du inte skulle lära dig ett skit, och gick även därmed på nästa och nästa. För att du aldrig gav upp. För att du ville lära dig, till slut och tog emot varje hjälpmedel som erbjudes. För att du är en kickass motherfucker!
För all den slit du har gjort för mig, så ska jag fortsätta leva och glädjas för dig.

Likes

Comments

View tracker

18 år. Allt var klarmålat i en fantastisk målning att det skulle innebära frihet, glädje, utekvällar och fyllekärlek med klackarna i högerhand och barfota fötter mitt i natten i stadens trottoarer. Det skulle innebära studenten och massa resor innan man börjar studera eller jobba. Det skulle innebära karriär, pengar och lycka. Jag var så spänd på detta när det nya året inleddes den 1 januari 2015 klockan 00:00. Då jag vände mig till mitt livs kärlek och stirrade in i hans ögon som glittrade från fyrverkerierna och sa "Det kan bara bli bättre nu."

Om jag visste redan då vad som skulle ske detta år, så skulle jag kura ihop mig i hans famn och borra ansiktet i hans bröstkorg och säga "Var där för mig hela det här året för jag kommer att behöva det."

Imorgon fyller jag 19 år. Ett helt år av rent jävla helvete har gått sen jag var naiv och tänd på livet när jag blev sjungen för i matsalen i skolan och skyndade mig hem för att vara redo för kvällens bravader med min bästa vän på Ed Sheerans konsert i Stockholm. Ett helt år av ren jävla ångest. Jag trodde att 17 sög för jag trodde att jag inte kunde hamna längre ner på botten men när 18 klev in i rummet så visade det sig att jag bara halvvägs hade nått den. Att jag ens fortsätter gå till min terapeut och jobbar aktivt med mig själv fast jag egentligen borde bara ge upp för jag faller i samma mönster varje dag, det förvånar mig någonting otroligt. Och hos kuratorn får jag se min kurva, hur mitt vålmående har sett ut detta år jämfört med det förra - när jag var 17 år -  och allt jag har att säga är att jag är tacksam för min inre drivkraft och mina muskler som orkar hålla mig kvar på jorden för såsom kurvan ser ut så skulle man tro att jag skulle ha kastat in handduken för länge sen.

Mitt huvud är total mörker fast en gnutta ljus brukar sippra in ibland. Av den lilla mängden ljus blir jag hög av lyckorus och det är den lilla ljus som ger mitt liv en mening, som övertygar mig att jag klarar mig nästa år också. 

Blickar jag tillbaks till det här 18 året så ser jag ingenting annat än en människa som kämpat för sitt liv. Som hamnat i krig med sig själv och krigat för att föra ut en inre demon ur sin kropp. Jag ser en person som hatat sig själv så extremt mycket och varit sin värsta kritiker och fiende. En person som tagit skada av relationer som betytt mycket för henne och som har viljan att reparera men vet inte hur. En person som vill bli vän med sig själv efter det här extrema året av ren och skär självhat. 

Så 19, jag lovar att jag ska hålla dig kär. Jag ber om ditt tålamod och jag lovar dig min drivkraft. Jag ber om ditt öra, ditt hjärta och din tid. 19, fyll mitt liv med glädje och kärlek. Ta mig tillbaks dit jag var. Och 19, lär mig att inse mitt värde här i livet och lär mig ta nytta av den. 

Så 12 november 2015, bli mitt avslut på den här skiten och bli min början till ett välmående. Ingenting annat kräver jag just nu.





Likes

Comments

Hej, farfar. ​Kan inte fatta att det redan har gått ett år utan dig på jorden. Jag saknar dig varje dag, din trygga närvaro och omtanke, generositet, ditt leende, dina trygga ord, din motivation, drivkraft och kärlek. Farfar, jag saknar allt med dig och jag längtar tills den dagen vi ses igen men tills dess så ska jag leva för dig. Av allt du har gjort för oss alla så har jag så mycket att ge tillbaka i tacksamhet. Jag har tagit tag i plugget igen, jag kanske kommer in på den utbildning som jag vill, visst är det fantastiskt, farfar? Jag har även tagit tag i mig själv, precis som du tänkte och det känns så svårt men med din drivkraft som du skänker så gör det ändå bördan lite lättare. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Hur du har det där uppe, återförenats med alla hundar och alla personer i din närhet. Jag saknar dig så mycket, det gör ont men tills dess får vi längta tills vi ses igen. Och tills dess ska jag leva för dig.

Likes

Comments