View tracker

Idag va jag på mitt första AA-möte. Jag va så jävla nervös, mest för att jag skulle gå därifrån besviken. Men icke! Jag gick därifrån med en liten gnutta styrka faktiskt. Jag kände mig accepterad och stark som hade tagit mig dit. Jag fick dela med mig av min historia utan att någon avbröt, utan att någon ifrågasatte och framförallt utan att bli dömd eller förminskad.
Jag träffade fantastiska kvinnor och blev tillfrågad att följa med på ett NA möte på torsdag med dom.
Det känns verkligen bra ikväll.

Nu ska iväg för att träffa ytterligare en fantastisk kvinna!
Ciao❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag har jag valt livet. Jag vet att det är så men huvudet spökar för mig. Tankar kommer och säger att jag överdriver, att jag har misslyckats, att jag har gjort ett fruktansvärt misstag.

Det va ca 3-4 veckor sen jag slutade med antabusen. För att vara ärlig så försökte jag inte ens att stå emot alkoholsuget, jag bara tog en starköl och satte mig i soffan. Sen dess har jag varit full nästan varje kväll.
Det sägs att om man en gång har varit beroende och missbrukare så kan man aldrig hamna på ruta ett igen. Stannar man upp sitt missbruk, blir nykter en period och sen börjar igen så kommer det vara som att man aldrig slutade. Mängden kommer vara lika stor, lögnerna desamma. Det stämmer verkligen.
Jag föll tillbaka i samma avgrund som jag befann mig i i höstas och när jag var därnere fortsatte jag att gräva ner mig själv ännu mer. Jag ville inte bli nykter, jag skulle skita fullständigt i om jag fick leverskador, jag skulle inte bry mig om alla lämnade mig bara jag fick ha alkohol i blodet på kvällen.
Nu vaknar jag på morgonen och är sugen på alkohol redan då. Vissa kvällar när jag inte har haft möjligheten att fixa alkohol har jag druckit handsprit.

Så kom samtalet i torsdags från min läkare. Det hade blivit fel på beroendeenheten. Jag hade inte alls behövt sluta på antabus. Personen som sa det till mig hade överdrivit. Levervärdena var förhöjda men om man håller koll på det kan jag börja med antabus igen. Jag höll på att bli skrika rakt ut av ren ilska. Inte för att allt berodde på ett misstag utan för att en utväg öppnades som jag inte ville ta.
Imorse vaknade jag och sprang ut till bilen och körde till beroendeenheten. Jag gick snabbt upp till rätt våning, in genom dörrarna och tog en kölapp för att få min antabus. Flera gånger höll jag på att springa ut från mottagningen men jag stannade kvar. Där träffade jag en underbar sjuksköterska. För honom berättade jag allt och han lyssnade.

"Du måste förstå att din Borderline kan minska, bli bättre, din sorg kan försvinna men alkoholisten i dig kommer aldrig att försvinna eller krympa. Den kommer följa dig genom hela livet, men vi ska se till att du blir starkare än den. Det du har är inte bara ett problem, det är en sjukdom. Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom"

Det gör så ont att ta in sanningen, att inte längre stänga den ute. Samtidigt så är det en sån fruktansvärd lättnad.
Idag har jag valt livet.

Likes

Comments

View tracker

Jag har fått ett jobb och inte vilket jobb som helst, det är världens bästa jobb. Jag är vikarie på ett gruppboende som heter Edhaga i Tinneröeklandskap. Tinnerö är ett helt fantastiskt naturreservat. Det är verkligen hur vackert som helst och det har ett väldigt rikt djurliv. Jag började mina intropass där förra veckan och är klar efter torsdagen. Personalen som jag har jobbat med är så sjukt grymma på det dom gör och brukarna gör mig så lycklig. 

Jag har aldrig jobbat på ett gruppboende förut, jag har inte ens jobbat inom omvårdnad. Jag var livrädd när jag skulle dit första gången. Jag ville så gärna tycka om det och vara bra på det. Nu har jag varit där en vecka och jag kan ärligt åka hem och tänka "fan va bra jag är på det här jobbet". Det är en känsla som jag aldrig har känt förut.... 

Idag slutade jag 21:30 och imorrn börjar jag 7:15 igen. Det är riktigt tufft för någon som inte är van men det är det värt!! 


PUSS

Likes

Comments

Varför får jag inte tycka att livet är orättvist? Varför får jag inte gråta, skrika och förbanna allt och alla över hur mitt liv blev? Varför måste jag acceptera min lott och gå vidare?
Min diagnos är inte frivillig. Min diagnos är inte biologisk. Borderline orsakas av trauma i barndomen så skulden ligger hos dom och inte hos mig.
Varför ska jag då bara acceptera att detta hände mig?

Jag blir så arg, så fruktansvärt jävla förbannad när folk vill ta ifrån mig rätten att sörja att mitt liv alltid kommer vara en kamp mot det som gör så ont.

Jag har rätt att tycka att det är orättvist att dom får gå vidare utan en skråma medan jag är dömd till livstid.

Likes

Comments

Jag närmade mig 4 månader som nykter. Nu är jag tillbaka på ruta ett.
Jag fick frågan om jag kunde vara hundvakt åt en familj medan dom va på skidsemester i fem dagar. Jag tackade ja för att de hundar som dom har är hur underbara som helst, det är bra pengar och det skulle vara skönt att få komma bort ett tag. Jag skulle nämligen få bo där själv. När jag en vecka innan fick reda på att jag inte längre kunde gå på antabus så började jag fundera på om det verkligen va en bra idé att vara där själv. Det var en oro som även min flickvän uttryckte. Dum som jag var så viftade jag bara bort det.
Det gick åt helvete redan första kvällen.
Egentligen tror jag att jag visste hela tiden att jag skulle dricka då, undermedvetet alltså, och eftersom jag är missbrukare och har ett beroende så genomförde jag det.

Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag är ensam, utan något som hindrar mig och ser en flaska Bacardi och kan inte hejda mig. Eller nej, fel. Jag kan säkert hejda mig men jag ville inte. Det enda som fanns i mitt huvud var hur gott det skulle vara och hur bra det skulle kännas. Bara en drink, det kan ju inte skada eller hur? Bara ett glas. Återigen så vet jag ju innerst inne att det inte stämmer, det blir aldrig ett glas. Så det blir ett glas till, sen ytterligare ett. Till och med när jag inte kan gå rakt, sluddrar och mår illa så kan jag inte sluta.

Jag vaknade på morgonen och kände mig som skit. Ångesten gick på högvarv, jag var trött och hade hjärtklappning så det skrek om det. Jag sa till mig själv att "Ja men Maria, en gång är ingen gång. Ett sne tramp gör inget, det är bara att köra på!"

Två dagar senare, min tredje kväll som full, spillde jag ut det sista på golvet. Jag slängde mig ner på knä, förtvivlad och sög i mig det. Nästa dag pratar jag med min flickvän och säger att jag mår fint, att allt går bra.

Självklart har jag berättat om mitt återfall för henne. Hon förtjänar att veta. Jag var beredd på det värsta för ärligt talat så förtjänar hon så mycket mer. På något sätt kunde hon skilja på mig och mitt missbruk vilket är helt fantastiskt. Hon sa att jag kan ta hjälp av henne, att jag inte ska vara rädd. Jag trodde att det skulle vara slutet på vår relation men här sitter jag i hennes fåtölj medan hon spelar tv-spel.

Likes

Comments

Dagen har varit allt annat än lugn. Jag förstår inte hur jag har hunnit med allt! Då mammas och min bil var inne på service och jag, mamma och pappa verkligen behövde den så fick jag bli chaufför. Jag började med att köra pappa till jobbet utanför stan vid 7:30. Efter det åkte jag direkt till beroende enheten för att hämta antabus och när jag var där sa dom att jag ville att jag skulle gå och ta blod prov idag för att kolla mina levervärden igen. Jag åkte direkt hem för att duscha och föna håret och hämta allt för min DBT behandling. Jag åkte in för att hämta min mediciner hos en sjuksköterska först och sen gick jag till terapin. På den var jag i ungefär 1 timma och en kvart innan jag behövde gå (den håller på i 2 timmar). Då åkte jag direkt till min skola för att hämta intyg och skriva ut pappaer. Sedan begav jag mig till min förra praktikplats för att leta reda på någon som har handlett mig och som ville ställa upp som referens på mitt cv. Jag åkte sen hem för att sminka mig i all hast och för att hämta mamma. Jag parkerade vid sjukhuset där hon jobbar och jag skulle lämna blodprov. Direkt efter det rusade jag iväg för en arbetsintervju. Allt detta skedde mellan 7:30 till 13:30. KAOS! Men så går det om man inte har ordnat med allt i tiden för sin arbetsintervju.... Den gick i alla fall helt lysande så nu är det bara att hålla tummarna! 


Jag kommer snart börja skriva om mer intressanta saker och även skriva inlägg oftare. Se senaste dagarna har bara varit för mycket så jag har behövt koppla av. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! 


PUUUUUSS

Likes

Comments

​Idag är ingen bra dag. Jag är inte ledsen, min ångest är inte starkare än vanligt, jag är inte särskilt stressad och inte heller är jag arg. Jag känner mig bara.. uppgiven antar jag. Det känns som om att alla rör sig i 100 kilometer i timmen medan jag är fast i slowmotion. 


Idag är ingen bra dag. 

Likes

Comments

Sedan den 17e november har jag tagit antabus 3 gånger i veckan. För de som inte vet det är antabus alltså en medicin mot alkoholberoende som gör att man får fruktansvärt obehagliga biverkningar om man dricker. Det gör man i stort sätt inte kan dricka så länge man har det i blodet (eller ja man kan men då får man väl spendera de kommande timmarna med att spy på toaletten). Om man tar antabus måste man gå och ta blodprover en gång i månaden då det kan ge upphov till leverskador. Genom blodproverna så ser man levervärden och är det värden som höjs så får man avbryta sin antabusbehandling innan det blir några riktiga skador. Och det är det här som är själva grejen nu..... Igår fick jag reda på att mina värden har höjts. Rätt mycket till och med. Idag tog jag nya prover och imorrn kommer jag få reda på hur det ser ut. Antagligen kommer jag behöva avbryta min antabusbehandling.

Jag är inte en rädd person. Det är få saker som faktiskt skrämmer mig. För det här är jag dock livrädd. Jag känner mig inte redo på något plan att sluta med antabus, det är ju mitt skyddsnät! Det är ju med denna medicin i kroppen som jag har kunnat vara nykter i 3 månader! Alla skriver till mig att jag är stark och att jag kommer klara det och grejen är att jag vet om att jag är stark, jag är ju stark som en jävla oxe. Men det här är starkare.

För att kontrollera denna oro och ångest har jag idag bara gått omkring i myskläder, druckit te och lärt mig The Cup Song, alltså den från Pitch Perfect. Den var verkligen en perfekt distraktion! Den är inte för svår men heller inte helt lätt innan man har lärt sig. Det enda man behöver är en plastmugg och en video som visar hur man gör så det är inga energikrävande förberedelser precis. Jag satt nog i flera timmar med det tills jag kunde det helt perfekt. Ibland måste man få ha såna dagar där man bara sysselsätter sig med något simpelt, du gör faktiskt tillräckligt genom att bara andas och orka finnas när ångesten är där.

<

Likes

Comments

​Mitt första blogginlägg... Det känns nästan lite läskigt, fast jag vet inte varför. Jag undrar ifall någon kommer läsa den förutom jag. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Poängen med den är att jag ska få skriva av mig och lätta lite på mina tankar, läsare skulle bara vara en bonus. 

Jag fick idéen om att börja blogga för flera veckor sen men har inte kommit tillskott förens nu. Jag är så katastrofalt dålig på designer och allt sånt som jag tänkte hörde till bloggandet. När jag nu bestämde mig för att ta tag i det insåg jag att det inte var så svårt ändå. Det enda jag ville ha var ju en svart text och vitbakgrund, hur kunde jag tro att det var så svårt??? 

Det här får vara slutet på mitt första inlägg. Jag har nada inspiration för vad jag ska skriva för tillfället och egentligen finns det andra saker som jag borde göra....som att plugga....................


See ya later aligator 

Likes

Comments