View tracker

Jag känner mig ensam, trots att vi är två.

Jag förvarnar alltid.. Jag är krävande. Jag har lärt mig väldigt mycket av tidigare förhållanden att jag har ett starkt behov av att få känna uppmärksamhet och uppskattning av min partner. Detta beror då ovedersägligen på rädslan för att bli övergiven, som tidigare nämt är en central del i sjukdomen. För mycket indikationer på att hen inte bryr sig (som tex. återkommande inställda planer, ignorerade sms, inget intiativtagande och dylikt), gör att jag blir vansinne och helt förkrossad.

Men har ni hört talas om behandla andra så som du själv vill bli behandlad. En liten koppling kan göras till karma där - what goes around, comes around. Jag är alltid den som gör allt för den andra i förhållanden. Och övriga relationer för den delen. Jag lyssnar, tar hand om, prioriterar, köper saker, fixar saker, gör överraskningar, gör fina gester osv. Min största anledning till att jag gör dessa grejer, är för att jag verkligen vill att min partner/kompis ska känna den uppskattning jag känner för dem. För att jag VILL göra dessa grejer. Men någonstans där inne, hade man velat få något tillbaka. Inte för gestens skull, utan för tanken. För att hen tänkt, jag tror hon kommer bli så glad om jag gör det här! Och det är det som betyder fruktansvärt mycket för mig.

Men det händer inte. Inte just nu. Detta leder till ett otroligt knivigt läge för mig. Jag blir den jobbiga flickvännen som alltid har något att klaga på. Jag bråkar med mig själv om det är jag som överreagerar, eller om det faktiskt är hen som behandlar mig illa. Jag tänker på vad som är rätt och vad som är fel. Jag försöker lyssna på mina känslor, men samtidigt sätta det i ett perspektiv. Jag försöker göra det som gynnar båda.

​... medan den andra parten gör vad som gynnar den själv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Såhär är det. ​Jag tror, eller är förmodligen rätt säker på att jag aldrig kommer att ta mitt eget liv. Jag hade aldrig velat utsätta de i min närhet för något sådant. Och notera att jag menar de i min närhet, som i alla på min skola. De människor som har mig på sociala medier, eller har varit på samma fest som mig. Människor som spenderat mycket tid med mig, och som jag en gång i tiden betytt mycket för. Min familj, som trots allt, ändå alltid är min familj. Min lillebror.. Min storebror.

Men jag kan ändå inte sluta drömma om det. Tänka på det, och beundras över hur enkelt det hade varit att bara sätta stopp för allt. Jag hatar inte mitt liv. Jag mår inte så pass dålig att jag känner att jag inte orkar med mitt lidande. Nej, det är mig själv jag hatar. Jag vill sätta stopp för alla de stunder jag tvingas vara ensam med mig själv. 

Jag trivs inte med livet. Jag tycker inte om tanken av att spendera 20 år i skola för att sen bara jobba. Allting går ju i en cirkel. Jobba för att kunna tjäna pengar. Tjäna pengar för att kunna handla mat och ha någonstans att bo. Ha någonstans att bo och mat i magen så att man ska kunna jobba. Där man intalar sig själv att man bryter vanorna genom att åka på sin årliga semester. Nej, jag förstår inte livet. Jag tycker inte om konceptet. Jag vill inte njuta av småsaker i livet, när jag vill kunna njuta av allt i livet. Jag trivs inte. Jag tycker det är tråkigt och påtvingat.

​Kan man inte bara ge bort sitt liv till någon annan som håller på att förlora sitt? Kan inte jag ge min ''friska'' kropp till någon som kämpar för att överleva varje dag? Kan inte jag bara ge alla åren jag har kvar till någon som tvingas avsluta sitt i förväg. Jag tycker inte om livet. Jag vill inte ha det. Jag vill bara avsluta det.

Likes

Comments

View tracker

Jag har alltså delat upp mina inlägg i olika kategorier för lättare läsning. Jag har delat upp sjukdomens olika aspekt i olika delar så gott som det går, i fall att någon skulle vara mer intresserad av att läsa just en grej. Nedan har ni en beskrivning av de olika kategorierna:

Allmänt:
Här skriver jag lite allmäna inlägg. Information om sjukdomen, lite mer ''fakta'' och objektivt. Det handlar inte mycket om känslor och dramatik utan är en avskalad kategori för att fylla i och förklara helt enkelt.

Känslor:
Denna är rätt flummig. Här kommer de inläggen komma ut där jag är i ett djupt mode. Här skriver jag förmodligen av mig under mina depressioner, mina happy-stunder. Allt som har med sjukdomens känslomässiga bana att göra!

Relationer:
Anledningen till att jag skapade kategorierna, då denna aspekten förmodligen den mest intressanta att läsa om. Hur sjukdomen påverkar och förstår mina relationer, eller kanske till och med stärker? Ja, allt som har med relationer att göra. Pojkvänner, familj, vänner, klasskamrater, främlingar. Allt som involverar två människor innefattar någon typ av relation. Allt som involverar en människa med och en människa utan borderline innefattar någon typ av förstörande av en relation, haha.

Impulsivt:
Den impulsiva delen av borderline är nog den mest komplicerade att förklara. Därför kommer jag försöka skriva konkreta exempel i denna kategori för en bättre förståelse.

Destruktivitet:
Kanske den mörkaste kategorin. Här finns allt självhat, elakheter mot mig själv och tankarna om ett avslutat liv helt enkelt.

Privat:
Klicka där och ni får alla de mörka kategorierna samlade i ett. De inläggen där jag känner att jag blottar mig själv lite mer än vanligt kommer jag placera även i denna kategorin som en liten underkategori.

Hoppas det kommer förbättra läsningen för er :)


​solklart sommarens bästa bild!

Likes

Comments

En människa som säger till mig, att hen bryr sig om mig gör ingenting annat än att ge sig ut på hal is. Det finns ingenting som räddar mig mer än en människa som bryr sig om mig, men det finns ingenting som förstör mig mer än en människa som påstår att hen bryr sig, men inte visar det för mig. Hela tiden, konstant.

Ett ignorerat sms är för en odiagnoserad människa vanligtvis rätt jobbigt och tråkigt. Man undrar varför hen inte svarar, blir lite nedstämd. Men för en borderline, en borderline som jag, är det lika med så mycket annat.

I mitt huvud ser jag hur hen läser mitt sms, mitt rop på hjälp, låser telefonen och förtränger att hen ens har läst det. Varje sådant tillfälle indikerar på att hen kommer lämna mig. Jag kommer bli övergiven ännu en gång. Jag blir ledsen, och jag gråter. För jag känner mig ouppskattad, jobbig och helt och hållet värdelös. Varför vill denna människan inte lägga ner sin tid på mig? Varför är jag inte värd ett litet 2 sekunders sms tillbaka, varför? Speciellt när hen är fullt medveten om hur viktigt det är med svar för mig. Hur viktigt det är att inte känna mig ignorerad.

Det är inte bara ett sms. Det är inte bara text på en skärm med bokstäver. Det är ett tecken på att du bryr dig. Det är ett tecken på att du faktiskt är mån om mitt mående och att jag ska ha det bra. 2 sekunder, det är allt det tar. 

Fan asså. Jävla sjukdom, varför måste du vara så krävande!!!!???

Likes

Comments

Borderline - Gränslinje.
Alla psykiska sjukdomar ter sig olika beroende på vem som innehaver den. Vare sig det gäller anorexi, adhd, bipolär, så är var fall unikt. Inget beteende är identisk, trots identisk diagnos. Det är vad som gör en psykisk sjukdom så skräckinjagande och oövervinnelig. Ingen vet exakt hur du känner, så ingen kan ge direktiv som tillämpar just dig. Visst, hjälp existerar. Men i grund och botten är du helt solitär, på egen hand i kampen mot ditt psyke. En kamp som bara du kan segra.

I just följande inlägg kommer jag att försöka redogöra hur min borderline uppför sig i min kropp. I resterande och kommande inlägg kommer ni få läsa hur jag hanterar det. Hur jag lever igenom mina uppgångar, nedgångar, tvivel och förakt.


Vad är Borderline Personality Disorder?
Borderline.se berättar: ''
Borderline är en personlighetsstörning som kallas för emotionell instabil personlighetsstörning. Detta innebär att en person som har borderline har svårt att reglera sina känslor vilket kan ge snabba känslomässiga svängningar, såsom att gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund. Svårigheten att hantera känslor kan leda till självskadebeteende. ''

Kort och gott rör sjukdomen sig om en svårighet att hantera sina egna känslor, eller som jag alltid har sagt - ha känslor som är för storslagna för att begripa själv. Med en oregelbunden och oprovocerad förändring av känslor där man ena ögonblicket känner en extas av lycka, till nästa.. där man är så nedstämd, näst in till deprimerad, utan att egentligen ha någon aning om varför. Till skillnad från bipoläritet skiftar en borderline humör med mindre tidsperioder. Det kan gå veckor, dagar eller till och med bara timmar innan humöret förändras radikalt.

Följande faktor som borderline drar med sig, är enligt mig, den värsta och jobbigaste. Nämligen en rädsla för att bli lämnad eller övergiven. Man vill till varje pris undvika seperation, då man upplever att man måste ha andra människors närvaro för att klara sig. Man blir lätt beroende av att ha någon, eller några, där hela tiden. Rädslan förvandlas oudvikligt till inbildningar, där man ser allt som varningar. Detta påverkar relationer, allt från kärlek till vänskap och familj, väldigt negativt då man antingen tenderar att stänga ute de som bryr sig, eller vara för krävande och ängslig.

Självbilden är något en borderline-drabbad får handskas med mest, förmodligen mycket mer än andra. En konstant och påminnande känsla om tomhet kliar inom en. Man känner sig missförstådd, ensam och rent ut sagt hatad av andra. Och inte minst sagt av sig själv.. Med en sådan instabil självbild, där man anklagar och pekar ut sig själv för allt som sker, kan det lätt leda till självskadebeteende och självmordsförsök. I själva verket är det ca 1 500 män och kvinnor med borderline som tar livet av sig varje år (Svenskpsykiatri.se).

En mindre, men också fruktansvärt jobbig defekt, är den impulsiva livsstilen som denna sjukdom innefattar. Utan någon som helst uppfattning om tid, pengar eller etik kan man spendera tusentals kronor på obefogade meteriella ting, missbruka sex, alkohol, droger eller annat ohälsosamt i stora mängder. Allt för att dämpa den ångest man känner inom sig som en självmedicinering.

Hur är min Borderline Personality Disorder?
Min sjukdom är i grund och botten så som ovanstående text. Dock är de olika symtomen synliga vid olika tillfällen.

Den känslomässiga berg och dalbanan är konstant och är alltid där. Oftast, dock mest förr, var jag den som spred glädje och hade positivitet som ledord. De dåliga stunderna, eller som jag kallade de för - ''svarta perioder'', var inte där så vanligtvis, och heller inte där för att stanna. Därför misstrodde man bipolär sjukdom från början, men senare kom till slutsatsen om att det kanske rodde sig om något annat. Nu är mina perioder mer regelbundna och går oftast från dag till dag, men ibland dröjer det bara några timmar tills skiftet. Oftast beror det inte på någonting, utan den ängsliga känslan och hatet mot mig själv dyker upp helt oprovocerat.

Rädslan för att bli lämnad uppstår endast i relationer där personen i fråga lyckats komma för nära mig. Fyra gånger i mitt liv har jag dragit ner någon och låtit dem bli ett offer för min sjukdom. Fyra gånger i mitt liv, har jag drivit de mest betydelsefulla människorna så pass långt, att de lämnar mig. På grund av min rädsla, som går överstyr. Två gånger har det varit en kärlek, en gång den bästa vännen jag någonsin haft, och första gången.. min egen far. Den ena kärleken är aktuell just nu, men ska ha stor eloge för hur han står ut. Vägrar att lämna mig, trots att det är nära hela tiden.

Jag förstår inte själv vad det är som händer när mina misstankar gror. Det handlar enbart om hur jag är säker på att denne människan kommer att överge mig, för att jag inte är bra nog. Jag är inte värd så bra som denne, jag har inte gjort mig förtjänt av kärleken hen ger mig. Detta hanterar jag med att be om mer. För jag känner mig inte älskad, jag känner inte att personen vill ha mig i sitt liv. Jag misstror mig för saker som egentligen kanske inte stämmer. När det i själva verket är jag själv som är problemet.. Men jag förstår som sagt inte det själv. Jag begär den omöjliga tjänsten, att hen ska se det själv. Se mig. Älska mig. För ingen annan gör det.

Mellan relationer kickar den impulsiva livsstilen in. Utan att tänka spenderar jag alla mina pengar på kläder. Kläder jag inte behöver, vill ha eller ens passar mig. Jag spenderar tusentals kronor, att jag inte har råd med mat. Jag lever som oekonomiskt beroende, då jag inte vill tänka. Jag vill bara göra, så jag slipper ångesten inom mig.

Min största kamp just nu är hatet över mig själv. Jag känner just nu, att alla hatar mig. Alla elever på skolan, alla lärare, alla mina vänner, min ''pojkvän'', alla som jag stöter på. Alla hatar mig. Jag är värd att hatas. Jag är tråkig, äcklig och ful. Jag har fula kläder, för det är jag som har valt att ha på mig dem. Alla mina val är avskyvärda. Det finns helt enkelt inget som är bra med mig, inget som är ljust i mitt liv, inget som är värt att leva för, Mina självmordstankar är tillbaka, mina tvivel på allt jag står för. Allt jag är. Jag vill bara avsluta mitt liv, här och nu.

Men det kommer jag inte att göra. Jag kommer stå kvar, för någonstans där inne vet jag att detta är en fas som sedan kommer tona ut. Jag vet om att jag kommer skratta någon gång i framtiden, trots att mina mungipor vägrar peka någon annan stans än nedåt just nu. Jag må vara tyst för tillfället, men jag har så mycket att säga. Så mycket att uppnå. Jag vet om att mitt sug efter att ge upp på livet alltid kommer att återkomma. Kanske så starkt att det väl händer en dag. Men inte idag. Idag är jag stark, trots att jag känner mig svag. För jag är kvar! Efter alla dessa år, så är jag kvar. Och det säger mig så mycket mer än en diagnos.


​Denna bilden, tagen från google, beskriver den kluvna känslan av Borderline. Allting är svart, eller vitt. Det finns inget mellan. Man är kluven, delad på två. Man vet inte varför man känner som man känner, eller agerar som man gör. Man bara river upp sig själv. Förstör. 


​Over and out, 
Border.​

Likes

Comments