View tracker

Idag kom de äntligen!
Min älskade Bianca skulle äntligen få se sina idoler, Dollystyle.
Och det är helt fantastiskt!
Hon klarade av det stora folkhavet, den höga volymen och alla köer.
Men hon förstod aldrig att det var Dollystyle på scenen. Istället ville hon hem och titta på dem på sin padda.
Men vi stannade kvar och hon njöt av musiken och var alldeles fascinerad av alla andra tjejer med rosa, lila och blått hår.
Vi köpte keps, tröja, rosett och en STOR bild med hennes idoler på.
Hon njöt för fullt.
Då fick hon syn på dollystyle som satt och signera.
Helt plötsligt hade jag en tjej som krampaktigt klamrade sig fast i kravallstaketet.
Och där stod vi sen...
Efter fem timmar så kunde vi konstatera att det var en lyckad dag och jag hade en dotter som somnade med ett leende på läpparna.
Så ikväll går jag och lägger mig som en stolt mamma till en grym tjej <3


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet inte om folk har tänkt på det, men ALLA affärer har rutiga golv.
Det är nog ingenting som folk går och grubblar på, men för mig så förstör det ALLT.
Har man tre barn så är det fullt upp med att hålla koll på dem när man går in i en affär.
Har ett av barnen dessutom tvångstankar så blir det helt plötsligt betydligt mer påfrestande att försöka handla mat.
Jag tycker att jag har koll på två av mina barn och de vet hur man beter sig när man handlar.
                              Men min DOTTER!                                                                   Jag får PANIK!                                               Hon får inte nudda strecken på golvet!     Detta gör att hon studsar smidigt fram mellan hyllorna genom att endast nudda mitt i alla rutor.      Ibland får jag till och med känslan av att hon hoppar i något speciellt mönster som ingen annan förstår.  Och ja. Hon trivs ganska bra med detta beteende så jag önskar att jag bara kunde låta det vara.            Men hon krockar och hoppar på andra människor.  Hon stannar upp, mitt i vägen, för att fundera ut nästa hopp.                                                                      Jag både ser och hör de andras reaktioner och önskar att jag kunde göra något.                                Men allt jag kan göra är att ropa på Bianca utan att hon reagerar.                                                                 Har vi tur så kanske någon annan reagerar och hinner rädda sig själv och sin kundkorg, för Biancad tvångstankar lär då inte försvinna. 

Likes

Comments

View tracker

Det är orden som man bara vill skrika både till grannar och en själv.
Hur svårt kan det vara?
Sluta glo!
Hon saknar bara "spärrar".
Det är därför som hon gör farliga saker.
Trots att hon bara är 5år.
NEJ! Jag kan tydligen inte hantera henne, så sluta viska bakom min rygg.
Jag hör!

Jag hinner inte reagera när hon ena sekunden står brevid mig bara för att i nästa sekund springa rakt mot traktorn som kör.
Hon ser någonting kul och saknar konsekvenstänket.
I hennes värld så skulle hon ju bara spring och hoppa upp på traktorn.
För det är kul!
I vår värld så är det sak nr. 23 där vi måste hinna före hennes tankar.
Och då är kl. bara 10 på morgonen.
Ja. Jag skrek!
Jag ville att hon skulle höra mig för jag visste att jag aldrig skulle hinna ikapp henne.
Men hon hörde inte och jag hann inte ikapp.
Så hon var nöjd och glad när hon kom upp på traktorn, medan jag var arg, ledsen och rädd och plockar ner min dotter från traktorn där det sitter en förvånad man.
Här önskar jag att allt tog slut och man kunde börja om.
Men nu kan inte jag hålla mina känslor i styr.
Jag blir arg och det går ut över min dotter.
Fast jag vet att hon inte kan rå för det.
Nu när allt har lagt sig så kan jag inte sluta gråta.
Det är för mycket känslor och var gör man av dem?
Jag är ledsen över att min dotter inte är som alla andra.
Jag är arg för att jag inte kan acceptera det!
Bort med alla dumma känslor!

Jag hör Bianca när hon sitter där ute nu och skrattar.
Jag hör henne fråga efter mig.
Jag hör att hon glömt vad som hänt.
Så nu är det dags för mig att skrapa ihop resterna av mig själv för att orka gå ut till henne.
Jag älskar henne så det gör ont.


Likes

Comments

När Oliver var 2år gick vi till majbrasan och minglade bland vänner, bekanta och en massa främlingar.
Vi kunde inte förstå varför Oliver var så arg och ledsen hela tiden.
Han skrek och grät och när jag lyfte upp honom i famnen så skrek han ännu högre och sparka och slog på mig.
Den valbog slutade med att Oliver fick sitta i vagnen där han drog upp sufletten för att gömma sig, medan jag pressade vagnen genom folkmassan utan att ha en chans att stanna och säga hej till de jag kände.
Jag minns att jag somnade i tårar och en känsla av att vara helt misslyckad.
Hur kunde jag låta min son styra mitt liv på detta sätt?
Men jag kände ju att jag var tvungen att göra som jag gjorde.
Vad tycker alla andra?
Tycker de också att jag är värdelös som mamma?
Tankarna var många, men jag kunde inte förstå vad som var fel.
Ett år senare så hade vi svaret.
Vi visste vad som var fel.
Vi visste då om att Oliver var autistisk.
Vi kunde därför undvika dessa situationer som gav honom panik.
Vi kunde känna att vi var bra.
Vi förstod vår son.
Men det passade inte alla.
Då kom åsikter om att vi gjorde lite för mycket för vår son.
Så kunde vi inte göra och det var inte bra.
Åsikterna var många och tydligen visste folk vad som var bättre för oss än vad vi själva visste.
Vi valde att vände de människor som brände massa onödig energi ryggen. Många av dem saknar jag än idag. Men jag hade aldrig orkat.

Men så igår var vi redo för valborgsfirande igen. Jag och hela min familj.
Vi kom till brasan och det kändes som att vi vuxna inte riktigt visste hur vi skulle göra.
Men vi gjorde på vårt sätt, som i så många andra situationer.
Vi gjorde det på det sätt som vi vet passar oss.
Vi smög in bakifrån för att kunna titta på den stora folksamlingen utan att själva bli sedda.
Vi stod ett tag och tittade och förklarade för barnen om vad vi såg.
Det var en hög som skulle brinna senare, det var folk från skolan och förskolan.
Det var både folk vi kände och så var det främmande människor.
Det var poliser, nattvandrare och fulla ungdomar.
Det var allt som hör valborg till.
Det nya var att sätta ord på allt.
Sen såg vi godisståndet.
Då blev det full fart frammåt. Rakt igenom hela folkmassan. Sen stod vi där i kön och väntade på vår tur. Då sprang en liten pojke förbi och Oliver ropar namnet på pojken bara för att säga hej när han tittade upp.
Min son!
Han såg! Han kunde namnet! Och han hade orden!
Vilken lycka! För oss båda!

Brasan tändes, fyrverkerier brändes av och folk började röra sig från platsen.
SEN var vi redo att gå.
Barnen var trötta och de somnda sött när vi kom hem.
Men jag tror att de var lika lyckliga alla tre.
Och jag vet en som var lika stolt som mig.
Han klarade det. Ett valborgsfirande!

Likes

Comments

När Bianca fick resurs så fick hon en med 10års erfarenhet.
Vi var så nöjda och kände att det här var den perfekta personen att arbeta med vår dotter.
Ända tills idag.
Idag kom Biancas kontaktperson från autistcenter och var först med på förskolan och sedan skulle vi ha möte.
Men vad fel det kan bli.
Det var bara 6 barn av 22 på Biancas avdelning då många var lediga eller sjuka. Men enligt resursen så var Bianca precis som vanligt. Lugn och snäll som bara sitter och pysslar.
VA?!
Men så är hon ju inte!
Jag försökte fråga lite försiktigt hur de menade, men de förstod inte alls min fråga. De erbjöd sig att filma Bianca, men vad hjälper det? Det går att rigga.
Men jag tyckte att pedagerna kunde vara mer överens.
Det kändes så löjligt när resursen satt och sa att Bianca inte haft utbrott på länge, men vad jag minns så ringde de senast för en vecka sedan just för att hon haft ett utbrott.
Det värsta var inte alla lögner som resursen drog till med för att försköna sig själv och sitt arbete. Utan det värsta var att en psykolog från autistcenter tror henne! För hon hade ju själv sett att det var så idag.
WWAAAAHHHH!!!!!

Likes

Comments

Att potträna barn är aldrig lätt.
Många har sagt till mig att om barnen går på pottan en gång så släpper det sen.
Riktigt så lätt är det inte med autistiska barn.
Jag vet hur det var med de äldsta och nu kämpar vi med Noah 3år.
Vi har bestämt att han är tillräckligt stor för att sluta med blöja och nu får vi stå vårt kast.
Det innebär att vi är inne på dag nr.7 utan blöja och badkaret svämmar över med nedkissade kläder.
Jag tror Noah har kissat på sig i snitt 5 gånger per dag.
Han går inte på pottan automatiskt, utan man måste hela tiden påminna honom.
Det är rätt uppenbart att han inte förstår vitsen med potta, för det är rätt bekvämt med blöja.
Så varje dag blir en kamp att få ta av blöjan. För nu vet han att det inte kommer en ny blöja.
Men Noah gör framsteg!
Och stolt är han också.
För att inte tala om idag när nr.2 gjordes.
Visserligen med min hjälp att läsa av kroppsspråket, men han klarade det!
Så nu fortsätter vi kampen mot blöjan!

Likes

Comments

Dags för lillemans 3-års kontroll på BVC.
Skynda att hämta Noah från förskolan.
Bianca får också följa med så spar vi tid efteråt.
BVC 15:00 och hämta senast 16:00.
Jag vill inte att barnen ska behöva vara längre på förskola eller fritids än så.
När klockan är 15:15 så har vi fortfarande inte kommit in till BVC, utan sitter fortfarande i väntrummet och jag ser hur barnen eskalerar i sin lek.
Detta är inget som jag kan göra någonting åt, utan kan endast försöka med att behålla mitt eget lugn.
Till slut så blir det äntligen vår tur.
Vi går in och allt flyter på bra med Noah.
Han visar hur en 3-åring gör om man är som Noah.
Sen ska han vägas och det blir panik.
Han får panik över att behöva ta av byxorna innan han ska ställa sig på vågen.
Jag får panik för jag vet vad av- och påklädning kan leda till.
BVC sköterskan...
Hon ger sig utan att ge sig in i strid och lugnet lägger sig över rummet igen.
Återigen så är det bara Bianca som klättrar på väggarna.
3-års kontrollen är över och jag och BVC-sköterskan diskuterar Noah.
Jag märker hur hon går runt och känner sig för angående ämnet autism.
Både hon och jag vet. Noah är också autistisk.
Så nu är frågan hur han ska få sin diagnos.
Ska hon skicka en remiss till BUP eller ska vi gå via "projekt småsyskon".
Jag väljer att gå via forskningsprojektet.
Det känns tryggare av någon konstig anledning.



Men jag är inte så ledsen över min situation med tre autistiska barn.
Jag är mer ledsen för mina barns skull. Att behöva leva med en funktionsnedsättning som ingen förstår sig på.
Och jag är livrädd för hur min familj ska reagera.
Vad kommer mormor och morfar säga.
Nu kommer det bli mer liv om hur jag uppfostrar mina barn.
Det kommer suckas och diskutetas.
Så, nej. Jag kommer nog inte berätta för någon den dagen som Noah får sin diagnos fastställd.
Tankarna far runt i huvudet på mig medan jag styr bilen mot fritids för att hämta en nedbajsad och ledsen son.
Varför har ingen hjälpt honom?
Varför berättade ingen för min autistiska son att mamma kommer. Hon är bara lite sen.
Det är i de här situationerna som jag finner styrkan i vem jag är och att jag faktiskt är en grym mamma som klarar av tre autistiska barn.
Slå det om du kan!

Likes

Comments

Den kunde inte ha blivit bättre.
Vi åkte ut till landet för att bara få vara några dagar.
Vi började bilfärden redan tidigt på nyårsdagen för att slippa all trafik.
Fram mot lunch så stannade vi till och åt en varsin hamburgare.
Passade även på att leka ett tag innan det var dags att stuva in barnen i bilen igen.
Då märkte Oliver att han inte hunnit till toaletten i tid.
Detta ska man se som ett framsteg i hans fall då han bara för några månader sedan inte själv märkte att det skett en "olycka "
In på en liten toaletten som knappt är gjord för att en person ska få plats. Byta kalsonger och tvätta Oliver så gott det går med våtservetter. Knyta plastpåse efter plastpåse....
Äntligen klart!
Går ut från toaletten tillsammans med en 7-åring och skötväska...
Jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att de få människor som faktiskt tagit sig upp vid den här tiden på nyårsdagen slänger konstiga blickar som går mellan Oliver och skötväskan.
Jag försöker dölja påsen med de smutsiga byxorna i samtidigt som jag tror att jag har någon slags lasersyn som ser igenom alla och kan på så sätt pränta in på dessa dumma individer att det inte är hans fel.
Fast egentligen är det nog inte ens någon som har noterat oss överhuvudtaget.
Alla är ju så upptagna med sitt.
Eller..?

Färden går vidare och till slut så är vi framme.
Barnen är glada både över att få komma ut ur bilen och att få vara på landet.
Nu ska vi bara vara och göra det som faller oss in.
Så det gör vi med buller och brak till middagen då jag överraskar barnen med tomtebloss, partyhattar och TUTOR!
Det var en väldans liv rakt igenom hela middagen. Men det var endast tutande, sång och massa skratt.
Tänk så enkelt det är ibland.

Helgen försvann fort och nu är vi tillbaka i civilisationen med kompisar, grannar och internet.
Hur ska vi klara oss?

Likes

Comments

Nyårsmiddag inplanerad och avklarad galant.
Barnen var glada, men kanske något vilda.
Men inte värre än att det funkade.
Jag kunde varva mellan att sitta med de vuxna och umgås till att bara ägna barnen all min uppmärksamhet en stund.
Efter ett tag hittade barnen de tutor som var inköpta till alla "vuxna".
Jag talade om att vi inte fick ta dem nu, utan alla skulle få en varsin lite senare.
Inga problem. De vet vad som gäller.
Lite senare kommer tutorna fram och barnen studsar av lycka.
Men det finns bara två tutor kvar när alla vuxna har fått!?
Oliver tar dem och utan ett ljud så ger han en till Noha och en till Bianca.
Jag lämnar över min till Oliver, men han är redan så ledsen över hela situationen så han lämnar rummet och går och stänger in sig i ett avlägset rum.
Jag går efter och lyckas få honom på bra humör igen.
Han tar min tuta och springer ut till sina syskon.
När jag har hunnit ikapp så är det flera vuxna som är på dem.
Det tycker att de låter så högt när de tutar.
Jag förklarar att de måste få tuta av sig då de har fått vänta så länge och det blev så struligt.
Men, nehej!
Det går inte för sig.
För där sitter fulla vuxna och väsnas, men nåde det barn som förstör för vuxna genom att låta.
Jag biter ihop min besvikelse och klär på tre barn som gråter hysteriskt då de inte ens får ta med sig tutorna hem.
Vi går den korta biten hem och tårarna torkar i takt med att himlen skiner i grönt, blått och rosa.
Väl hemma inser vi hur rätt vi gjorde som gick hem innan tolvslaget.
Nu kunde vi i lugn och ro gå ut på balkongen och se fyrverkerierna och barnen kunde få somna i sina sängar.
Så sorgen satt inte i att fira tolvslaget själv, utan den satt i att vi ikväll blev spottade i ansiktet av min egen mamma och pappa. Och mina syskon.
Så från och med idag så kommer jag aldrig mer att utsätta mina autistiska barn för fulla människor.
Under hela 2016 så ska det endast vara nyktra relationer till mina barn.
Nu slänger jag ut alkoholen ur vårt liv.
Och med dem orden så känner jag mig redo för 2016!

Likes

Comments

Hur ska jag någonsin få dig att förstå det som du kallar "vår värld"?

Du var så otroligt söt i ditt vita nattlinne och din något sneda luciakrona i måndags på förskolans luciatåg.
Och jag såg dig hela tiden.
Jag såg dig när du kom in.
Jag såg dig när du letade efter mig med blicken.
Jag såg att du inte sjöng och jag uppfattade det som att du inte sjöng för att du koncentrerade dig på attt försöka hitta mig i folkvimlet.
Efter luciatåget så försökte jag tränga mig fram mellan alla andra mammor, pappor, farmödrar mm som var där och till slut var jag framme och kunde krama om dig.
Jag minns hur glad du var och jag såg att du blev gladare när jag berättade att jag hade sett dig hela tiden.
Men jag utelämna frågan om varför du inte sjöng.
Jag var ju så säker på att jag visste svaret och ville inte göra en grej av det.
Vi fick en fin eftermiddag /kväll tillsammans.
Men idag kom det.
Den där smällen som krossar varenda förälders hjärta.
Du frågade när det var din tur att få sjunga.
Jag förstod inte vad du menade.
Efter ett tag så insåg jag det smärtsamma fel som jag hade gjort.
Vi hade övat alla lucialåtar och du kunde dem utantill.
Vi hade pratat om att du skulle sjunga inför alla föräldrar.
Jag trodde att vi hade förberett dig på allt.
Men jag missade att tala om för dig att det var där och då som du skulle sjunga.
Tillsammans med alla dina kompisar.
Förlåt min älskade dotter. Det är så här "vår värld" fungerar.
Hade jag ansträngt mig lite mer så hade jag kanske kommit på att jag måste förklara på ett annat sätt för att just du ska förstå.
Förlåt Bianca för att jag snuvade dig på ditt luciatåg.
Förlåt att jag som vuxen har så svårt att förstå "din värld"
Det är ingen tröst för dig nu, men jag lovar att jag ska försöka bli bättre på att komma in i "din värld" för att på ditt sätt förklara hur "vår värld" fungerar.
För även om de ser lika dana ut till ytan så är det så olika hur de fungerar och det är min skyldighet som mamma att förklara skillnaden.
Förlåt min älskade dotter för att jag inte talade om att det var där och då som du skulle ha sjungit.


Likes

Comments