View tracker

Hej. Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade. Annat har varit fokus i mitt liv. Men just idag känner jag att jag behöver skriva av mig.

Jag sitter just nu i mitt och Chris sovrum i Northcote Point, Nya Zeeland. 16919 km från familj och vänner. Jag älskar Nya Zeeland, det är på så många sätt ett land som passar mig bättre att bo i än i Sverige. Och min kärlek finns här. Men jag saknar familj och vänner varje dag. Och just nu, i denna skrivande stund, är det extra tungt. Igår morse fick jag nämligen reda på att min farfar, efter många tappra års krigande mot sjukdom, gått bort.

Jag träffade honom dagen innan jag skulle flyga tillbaka till Nya Zeeland, det är 13 dagar sedan nu. Det var en solig, härlig sommardag så jag cyklade över till farmor och farfar. Farmor satt ute på framsidan när jag kom. Jag gav henne en kram och klev sedan innanför dörren. "Farfar?" ropade jag undrande. Inte ett ljud hördes. Jag gick in i vardagsrummet och såg honom ligga sovandes i hans sjuksäng. Att väcka honom var inget jag ville göra då jag visste att han varit inne på dialys samma dag. Men sen kom farmor in, väckte honom försiktigt och sa "Jennifer är här".

Farfar är alltid sig lik. Det har aldrig spelat någon roll hur dåligt han mått, eller hur lång tid det gått sedan jag sist såg honom. Varje gång han får syn på mig skiner han upp som en sol och börjar genast skoja och skratta. Att man kan ha en sån otrolig humor och livsglädje efter allt han gått igenom förundrar mig verkligen. Han har alltid varit en stor inspiration på det sättet. "Jaså du ska tillbaka till fårens land du?" skrattar farfar. "Ja" svarar jag och ler. "Låt mig gissa, du har träffat en kille?" säger farfar finurligt. "Jo men visst är det så" svarar jag glatt. "Hälsa honom att han är välkommen in i familjen, och att jag gärna vill träffa honom om han kommer hit". Orden från farfar värmde hela mitt hjärta. Det jag inte visste då var att Chris aldrig skulle få chansen att träffa honom.

Jag stannar nån timme. Vi pratar, skrattar och det dricks kaffe. Precis som vanligt. Sedan måste jag gå. Det är dagen innan resan och jag har packning och massor med annat att fixa med. Jag ger farfar en kram och ber honom ta hand om sig. Det lovar han att han ska. Och han vill att jag lovar detsamma. För en sekund tänker jag "tänk om det här är sista gången jag kramar honom", men jag viftar snabbt bort den tanken för så vill jag inte tänka. Jag ler och säger hejdå. "Hejdå gumman" svarar farfar medan jag går ut från köket, ger farmor en kram och cyklar sedan hem.

Att befinna sig dessa 16919 km bort från sin familj när man får ett besked som detta är fruktansvärt jobbigt. Jag är så ledsen att jag inte kan krama de personer jag älskar och finnas där i deras sorg. Så ledsen att de inte kan krama mig och finnas där i min. I mitt hjärta är jag alltid hemma. Alltid, alltid hos dem som jag älskar. Min största fruktan har hela tiden varit att något ska hända dem medan jag är borta. Men sanningen är att denna förlust vore precis lika jobbig även om jag var hemma. Och den sorg jag känner från andra sidan jorden bevisar att distans aldrig någonsin förändrar det man känner i hjärtat. Iallafall inte om det är äkta kärlek.

Så idag tänker jag på dig farfar. Du var en av de roligaste, varmaste och underbaraste personer jag någonsin träffat. Och jag är tacksam för allt du givit mig. Alla minnen, alla skratt, alla kärleksfulla kramar. Jag är så glad att jag hann hem och krama dig en sista gång. Du älskade din familj över allt annat och vi kommer alltid, alltid att älska dig. Du finns med oss föralltid. Vila i frid, Stig Jansson. Min älskade, älskade lilla farfar <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För första gången sedan jag kom till Nya Zeeland har jag nu drabbats av hemlängtan. Jag drömde härom natten att mina flatmates drog med mig till en fest som jag tydligen inte fick missa. När vi var på festen kom en kille in med huva över sig, och när han tog av den så var det Robin! Jag bölade hur mycket som helst och kramade nästan ihjäl honom. Han log, tog min hand och ledde mig in i ett annat rum. Där stod hela min familj, släkt och alla närmaste vänner. Jag bara ramlade ner på golvet och bölade sönder haha. Alla kastade sig på mig och kramade mig och jag var så glad. Sen när jag vaknade kändes det jobbigt att det inte var på riktigt.

Jag har varit borta snart ett halvår och det börjar kännas i hjärtat. Jag älskar äventyr och själva livsstilen här i Nya Zeeland. Men ingenting kan ta platsen i mitt hjärta som familj och vänner där hemma har. Jag saknar er!

Likes

Comments

View tracker

När jag och Dan åkte norrut i helgen så tog han mig med på en upptäcksfärd. Han visade mig helt fantastiskt vackra platser! Är så fascinerad av detta land redan och ändå har jag i princip inte sett någonting än!

På kvällen åkte vi tillbaka till Auckland för att gå på Josh och Christians utflyttningsfest. Vi catchade upp med några nära vänner. Resten av helgen har vi hängt med våra flatmates i spat och ätit påskägg som Robbie gömt överallt i huset! Igår tog vi även en promenad till vackra Lake Pupuke. Åt mat, hälsade på svanarna och tittade på solnedgången. Är så glad för allt jag får uppleva här!

Likes

Comments

Hej på er! Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade. Det har hänt en hel del grejer senaste tiden som gjort att jag inte riktigt haft tid för något annat än att fokusera på det som pågår i mitt liv just nu. Men nu är det mesta ur världen!

Jag jobbar just nu även heltid på Pita Pit, vilket gör att både dagar och veckor går rekordsnabbt. Det skrämmer mig lite då jag inte gillar när tid bara rusar iväg. Men jag stannar upp då och då, tar ett djupt andetag och kommer ihåg att uppskatta allt runt omkring mig.

I helgen åkte vi norrut för att fira påsk. Det blev en trevlig middag med mycket skratt och alldeles för mycket påskchoklad! Precis så som det ska vara. Imorgon börjar en ny jobbvecka för mig, jag ser fram emot nästa helg då jag är ledig igen och kan göra en ny roadtrip. Ibland är det jobbigt att behöva jobba så hårt för så lite pengar här borta, men allt man gör på fritiden gör det så värt.

Puss och kram

Likes

Comments

Jag är nu officiellt ensam i Nya Zeeland. Mina tjejer har åkt hem till Sverige igen. Och jag måste säga att jag är chockad över hur självständig jag faktiskt är som människa. Att jag är så mycket starkare än jag ger mig själv cred för. Aldrig trodde jag att jag skulle palla att bo helt ensam på andra sidan jorden. Jag tror att allt som hänt tidigare i livet har format mig så otroligt mycket och gjort att jag klarar detta. Jag har någonstans längs vägen lärt mig att den enda jag kan 100% lita på är mig själv. Så om jag sviker mig själv så sviker jag allt. Det är inte alltid lätt att stå på egna ben. Det finns gånger då jag velat ge upp och åka hem. När jag varit pank, fruktansvärt hungrig, trött och ledsen. Att uppleva dessa saker har på många sätt testat både kropp och psyke. Därför har jag upptäckt nya sidor hos mig själv som jag inte visste fanns. Jag har vuxit så otroligt under dessa 4 månader att inga ord kan beskriva. Jag är inte ens samma person längre. Den bästa av alla förändringar är nog den ödmjukhet jag känner nu. Jag har alltid varit en ödmjuk person, men jag är nog det dubbla nu. Man får såna otroliga perspektiv när man reser. Allt är inte svart och vitt utan det finns så mycket saker man inte vet. Saker man inte lärt sig ännu. Känslor man ännu inte upplevt. Platser man ännu inte sett.

Jag är så stolt. Så stolt över mig själv. Jag kämpar och kämpar och kämpar. Och när jag är less på att kämpa, så kämpar jag lite till. Denna insikt har gjort att min rädsla inför framtiden försvunnit. Saker skrämmer mig inte på samma sätt längre. För jag vet att jag kommer klara av det. Nu vet jag att jag kan.

Likes

Comments

Mamma skickade denna bild till mig, en hälsning från min 7åriga lillasyster. Det går inte en dag utan att jag saknar mitt lilla busfrö. Det kommer bli så underbart när vi väl får kramas igen! Undrar om jag kommer vara sådär typisk och säga "vad stor du blivit!"... säkerligen!

Var jag än går i livet håller jag familjen närmast hjärtat.

Likes

Comments

I lördags var jag på ZES Maria Teresa Stones masterclass, vilket var så sjukt roligt!! Jag åkte dit med min chef som också är zumbainstruktör, vilket var ett perfekt tillfälle att lära känna varandra bättre. Vi sjöng, skrattade och dansade med senaste ZIN mixen på högsta volym hela vägen i bilen. Under masterclassen blev vi även uppdragen på scen av Maria och fick dansa inför 200 pers, vilket var sjukt mäktigt!! Mina flatmates frågade mig om jag hade rökt på när jag kom hem för jag var så hög på endorfiner haha, och jag svarade att jag bara var "zumba high!!". De bara skrattade åt mig! Zumba är verkligen min stora passion i livet. Musiken, dansen, glädjen. Som instruktör är man även med i ett helt fantastiskt community av positiva, stöttande och inspirerande människor. Jag är så tacksam över allt jag fått och får uppleva tack vare zumba!

Likes

Comments

Herregud säger jag bara! Vilken jobbvecka jag haft. Så mycket stress. Vilket tyvärr gått ut över bloggen. Men nu har jag äntligen en dag ledigt och kan andas ut. Mina planer för dagen är ungefär att ligga på stranden, lyssna på Xavier Rudd, äta glass och kolla på serier. Ska bli helt underbart. Från och med imorgon jobbar jag en vecka i sträck så ska verkligen njuta av denna dag.

Min flatmate Chris jobbar med att laga spapooler och han har tagit hit ett spa som han ska laga och sen behålla hemma. Vilket innebär att vi alla inom en snar framtid kommer kunna sitta tillsammans och bara chilla i spat. Så härligt! Älskar verkligen alla mina flatmates, vi är som en familj och kunde inte ha det bättre. Det är så värt att jobba och slita när man får komma hem till positiv energi och glädje.

Hoppas ni alla har en fin fredag. Fred och kärlek.

Likes

Comments

​Detta är ett av mina absoluta favoritcitat, och jag försöker att ha det i åtanke varenda dag. Andra människors tankar, åsikter eller känslor angående dig har inte du med att göra. Ibland grundas inte ens vad folk tycker om dig utifrån den du faktiskt är eller vad du gör, utan utifrån hur den andra personen är. Hur många har inte varit med om att någon spridit ett falskt rykte om dig eller snackat skit som inte har någon som helst grund? Det kan handla om avundsjuka, personkemi eller annat du inte kan kontrollera. Självklart ska man behandla alla med respekt och vänlighet. Men att gå genom livet och försöka få alla att gilla dig är totalt meningslöst. För det kommer alltid finnas någon som av olika anledningar inte gör det. Så det bästa man kan göra är att försöka vara sig själv oavsett vad, och bara ha människor i sitt liv som accepterar en för den man är. Människor som älskar dig villkorslöst och inte försöker ändra på dig. Jag ser så många förhållanden som går i kras enbart för att man försöker ändra på varandra. Så länge man inte skadar någon annan så har man som människa rätten att få vara den man är utan att behöva be om ursäkt för detta. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men försök vara sann mot dig själv. Var medveten om vem du är och vad du vill ha i livet. Och är du inte säker, så gå ut och försök upptäck just detta. Kanske genom att resa, byta jobb eller göra annat som utmanar dig. Och när du väl vet vad du vill ha och behöver, gå efter det utan tvivel. Var modig när du går efter det du vill ha. Du förtjänar att vara fri, lycklig och lugn i själen. Att vara 100% du. Underbara, fantastiska, vackra, unika du.

Likes

Comments