"Spöket Milton" är en novell skriven av författaren Jonas Hassen Khemiri. Det är en kort historia som kretsar kring tidigare utsatthet. Protagonisten eller berättarjaget är en vuxen man som börjat jobba på ett nytt jobb och stöter på en före detta mobbare från hans gamla skola. På en fest bestämmer sig den här gamla bekanta till jaget att berätta en historia om en mobbad kille på hans gamla skola som låtsats ta livet av sig själv och sedan kommit tillbaka under en minnesstund i skolan. Historien får ett chockande slut som resulterar i oro hos protagonisten som precis som pojken i berättelsen hette Milton en gång i tiden.

Novellen var lite annorlunda från andra berättelser eftersom den var skriven utan namn och nästan till berättaren av historien från skolan då Milton är 'jag' och mobbaren är 'du'. Protagonisten är under nästan hela novellen nervös över att hans hemligheter ska komma ut och antar att det kommer bli fallet då han nästan endast ser den yngre versionen av mobbaren, den som gjorde livet jobbigare. Den berörde till störst del just den utsatthet som drabbar en del barn och unga under skolåren och i skolan men den speglar också hur livet kan se ut efter. Detta visas när Milton fortfarande oroar sig över de saker som verkade som livet när han var yngre och man märker att han fortfarande går runt och tror att han kan lätt skulle kunna bli utsatt för något liknande. Jag skulle säga att temat i novellen är just utsatthet och hur något som drabbat dig tidigare i livet fortfarande kan påverka ditt jag samt dina relationer.

Jag tyckte att det var en ganska bra novell. Det var en bra längd på texten så att man höll fokus uppe och kunde engagera sig genom hela berättelsen. Enligt mig var den intressant men också sorglig när man fick se hur Miltons tidigare erfarenheter skadat honom så djupt. Jag tyckte också att den var gaska lätt att tolka vilket gjorde det ännu mer spännande att läsa. För någon som skulle vilja läsa en spännande novell om ett relevant ämne och problem skulle jag absolut rekommendera den här berättelsen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vi såg under en lektion för ett tag sedan en film som hette "Spirited away". Det är en japansk film gjord av Hayao Miyazaki. Protagonisten heter Chihiro Ogino och hon och hennes familj är på väg att flytta men möter en hel del problem under resan. Det som de tror bara ska vara en kort upptäcktsfärd blir ett äventyr över dess like där Chihiro måste gå igenom mycket för att rädda hennes föräldrar från ett hemskt öde. Hon måste jobba på ett badhus för andar som ägs av antagonisten Yubaba, en gammal häxa för att kunna stanna tillräckligt länge. Där träffar hon Haku, Lin och många andra som kom att bli hennes vänner och hjälpa henne under filmen. Med stöd från hennes nyfunna vänner ska hon försöka rymma från den konstiga värld hon hamnat i tillsammans med hennes föräldrar.


Det var en lite annorlunda film än vad jag är van vid, kanske inte riktigt den genre som jag tycker om mest men det var intressant att se något nytt. Den var också animerad vilket gjorde att den redan där skiljde sig ganska mycket från många andra filmer. Filmen var faktiskt väldigt djup trots att den hade en ganska udda handling och jag kände att jag kunde få ut en del ur den och förstå en lite mer gömd handling i filmen. Den handlade mycket om kärlek, som Chihiros kärlek till sina föräldrar och även Yubabas kärlek till hennes barn men filmen kändes en aning som ett äventyr i en främmande värld just eftersom det hela gick ut på att Chihiro skulle hitta en väg hem. Såklart fanns det stora hinder för henne under vägen som både andra och hon själv skapat men det är det som gör att berättelsen blir spännande och intressant att kolla på. Chihiro förändras en hel del under filmens gång, i början är hon bara en blyg liten flicka som är rädd för att följa med hennes föräldrar på deras upptäcktsfärd men de situationer hon sätts i och de personer hon möter förändrar henne så att hon i slutet av filmen är en mycket modigare och självsäkrare människa som har vart med om mycket.


Trots att detta inte riktigt var min typ av film så tyckte jag att det faktiskt var ganska bra. Man ville under hela filmen att Chihiro skulle lyckas och blev oberoende av de lite konstiga händelserna fast i filmen. Jag vet inte om jag själv skulle rekommendera den men jag tyckte att det var en bra film att se som omväxling, den gav nya perspektiv och var lätt att hitta ett gömt budskap som man sedan kan jämföra och hitta likheter mellan andra verk. Med det sagt blev jag positivt överraskat av filmen och skulle kanske överväga att se den igen någon gång.

Likes

Comments


Jag har läst boken "Rör mig inte!", som är skriven av Tahereh Mafi. Det är en dystopisk roman som utspelar sig i vår värld när miljöproblemen blivit så stora att nästan inget kan leva. Mitt i kaoset finns Juliette Ferrars, en 17-årig tjej som kämpar med vetskapen att alla tycker att hon är ett monster, inklusive hon själv. Hon blev bortlämnad av hennes familj för att hållas fången i ett mentalsjukhus på grund av hennes "dödliga händer". Juliette har en förmåga att kunna döda någon bara av att ta på den vilket gör så att alla fruktar henne. Efter 264 dagar ensam i en isoleringscell får Juliette någon att prata med, hennes gamla klasskamrat Adam Kent som skickats av befälhavaren Aaron Warner för att spionera på henne. Warner fascineras av Juliettes gåva och planerar att använda henne som ett vapen till Återetablissemangets fördel. Kort efter Juliette blir flyttad av Warner till något slags högkvarter flyr hon tillsammans med Adam i hopp om att rädda varandra och den värld de lever i. Hon upptäcker på vägen små hemligheter i hennes förmåga som kan förändra hela hennes liv till det bättre. 

Boken var skriven på ett lite annorlunda sätt vilket jag tyckte var både positivt och negativt. Det fanns överstrukna ord och meningar som skulle beskriva vad Juliette kanske egentligen kände men inte ville erkänna. Ett exempel på detta är i titeln då "inte" är överstruket för att visa att hon vill att någon ska röra vid henne men hon vet att det inte går och vill inte riktigt erkänna för sig själv att det är sanningen. Man fick lära känna Juliette på ett större plan men det kunde bli lite förvirrande när man läste motsatserna efter varandra t.ex. "Jag hatar (älskar) honom." Handlingen grep tag i mig ganska snabbt och fast den liknade många andra populära böcker på ganska många sätt tyckte jag att boken var väldigt bra. På något sätt fick man leva sig in i Juliettes liv och jag tror att det faktum att man fick veta vad hon egentligen tyckte och ville säga men inte vågade vad en ganska stor del av det. Man fick liksom inte bara det yttersta lagret utan boken gick verkligen ner på djupet. Det fanns olika typer av text i boken, ibland fick man läsa någon slags dagbok och i vissa fall blev texten en aning poetisk. Det fanns djupa och sorgliga delar som fick mig att känna medlidande men även lyckliga delan som fick min att vilja le.

Jag tyckte att den här boken var väldigt bra trots att det inte riktigt var min genre. Den fick mig att vilja läsa vidare hela tiden och hela boken var mycket känslosam. Jag kunde verkligen relatera till Juliette i vissa delar och det gjorde att den blev mer intressant att läsa. Även om just denna genre är ganska vanlig idag så tycker jag nog att "Rör mig inte!" är en av de bästa dystopier som jag har läst och det är en bok som jag skulle rekommendera. 


Likes

Comments