Hej. Du som läser det här och eventuellt börjar följa den här bloggen ska veta att jag kommer förbli anonym. Här kommer jag skriva vad jag har för tankar om livet. För det är nämligen så att jag är anhörig till en tjej som antagligen lider av en ätstörning. Hur ska man agera som närstående? Är det någon som har erfarenhet kring det? För nu sitter jag fast. Riktigt jäkla fast. Vet inte hur jag ska ta mig vidare varken fysiskt eller mentalt. Jag ska börja från början.

Allt började för cirka ett år sedan då min vän la av med sin favoritsport. Hon hade inte tid och hade tappat motivationen. Det var dessutom lite problem med hennes lag. Efter det tror jag att hon ville få kontroll över sin kropp eftersom hon inte hade några bestämda träningstider längre. Detta gick på tok för mycket över styr. I april i våras reste hon och jag till andra sidan jorden. Jag märkte såklart att hon hade rasat i vikt och att hon verkade vara på sin vakt i alla situationer. Jag tänkte väl att hon var stressad och kanske lite nervös över resan. Tänkte inte mer på det tills den dagen hon valde att berätta för mig hur hon mådde innerst inne. Hon berättade att hon hade börjat räkna kalorier de senaste månaderna och fortsatte med det på vår resa. Jag tyckte att detta lät helt idiotiskt då jag vet att hon älskar mat och verkligen älskar att baka. Hon berättade även att hon har varit utan mens sen några månader tillbaka. Tror hon nämnde antingen november eller december 2016.

Hela situationen blev så konstig och jag blev rädd. Jag la märke till allt efter det samtalet. Hon testade träningstights i storlek XS och sa att hon tyckte att hennes ben såg feta ut. Varenda val hon gjorde hade jag koll på. Detta var det första jag berättade för mina föräldrar när de hämtade mig på flygplatsen. Jag visste inte vad jag skulle göra riktigt men jag hade sagt till min vän att hon skulle ta tag i det när hon kom hem från resan. En sån enkel sak som att ta ett blodprov för att se om det kanske var något fel i kroppen som gjorde att hon rasade i vikt.

Veckorna gick och folk började påpeka att hon var väldigt smal. Senare under sommaren skulle hon följa med min familj till en semesterö i en vecka. Innan det sa jag att hon måste ta tag i det där med provtagningen innan resan. Hon gjorde aldrig det.

Min mamma la verkligen märke till hennes kropp under resan och min kompis lovade mig att ta tag i det innan hon skulle flytta till annan ort för att plugga till hösten. Vi skildes åt i mitten av augusti för vi båda skulle flytta till en annan ort. Någonstans hoppades jag på att det hela skulle bli bra igen, men jag hade fel.

I början av december åkte jag och överraskade henne och möttes av en människa som inte längre fanns kvar i kroppen. Jag blev helt chockad. Så liten, grå, ihopkrupen och kall. Efter den helgen ringde jag hennes mamma och frågade vad fasen ska vi göra.

Hennes mamma sa att de har sett att hon har blivit smal men att de väntar med att göra något åt det tills hon kommer hem över jul. Då lovade hon mig i telefonen att de skulle skaffa hjälp till sin dotter så fort hon kommer hem. Självklart trodde jag på det. Hon var medveten om att hennes dotter inte har haft mens på ett år men reagerade inte mer på det. Hur kan man inte agera när man får sån information?! Det är helt sinnes. Kan bli hemska konsekvenser av det men det vill de inte se tror jag.

Jag ringde samtal hela fredagen till olika kliniker och mottagningar som sedan resulterade i att hon blev hemskickad från jobbet. Där hennes mamma lovade chefen att hon skulle köra henne någonstans direkt.


Senare på kvällen får jag reda på att min vän och hennes mamma åkte hem istället för till någon mottagning för att det var lunchtid. Kan meddela att jag kokade hela helgen pga detta. Hela jäkla julhelgen. Det var tydligen viktigare att äta lunch än att söka hjälp åt sin dotter som dessutom blivit hemskickad från jobbet. Helt sinnessjukt och så ansvarslöst! Pinsamt som förälder.

Hela helgen har jag då googlat och dividerat med mina föräldrar. Gråtit och skrikit ut min frustration. Hur kan man med att göra så mot sin dotter som inte kan tänka själv i detta läget?? Jag tippar på att hon väger 35-40kg och hon är 170 cm lång. Resten kan ni räkna ut själva.

Har pratat med henne syster också. Första gången var i fredags och det var innan hon hade alla samtal med deras föräldrar och hennes syster. Då verkade hon vara medveten om hur allvarligt det är och ville göra allt hon kunde. Hon var beredd att köra hennes syster till psykakuten. Jag pratade med henne igår (tisdag) och då verkade hon helt lugn och lite smått manipulerad. Börjar finnas en antydan om förnekelse hos henne också tyvärr. De bestämde att de skulle fira jul med släkten i två dagar och vara lyckliga och leka lycklig familj. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan förneka en sån här sak och särskilt inte som förälder.


Så nu kommer jag till den stora frågan. Vad fasen ska jag göra? Min vän får hata mig hur länge som helst. Bara jag får ha kvar henne vid liv resten av mitt liv. Man jag kan inte bara stå bredvid och titta på. Snälla hjälp mig.

Likes

Comments