Okej, det senaste jag skrev om min bakgrund var när jag fick reda på att min kille tog livet av sig. De kommande vekorna var jätte jobbiga. Jag gjorde ingenting. Jag bara låg i min säng och sov och små tänkte lite på livet. Men jag är dock väldigt glad över att jag inte gjorde någonting. Då fick jag stund för mig själv och jag gjorde inga dumma beslut. Dagen kom då jag ville träffa mina vänner i skolan och jag bestämde mig att åka till skolan. Jag var kanske i skolan mindre än en timme, dagen därpå var jag där kanske en timme och efter varje dag var jag i skolan lite längre. Vissa dagar klarade jag inte av skolan så då stannade jag hemma helt enkelt.

Det kändes sköt att veta att det var okej att må dålig. Alla accepterade det, till och med lärarna. De såg över min situation och mitt mående och visste att jag kunde de saker jag missade.

Vem du än är så är det okej att må dåligt, du behöver inte alltid vara stark. I sånna här situationer är det bästa att bara ta det lugnt, ligga i sängen och tänka. Komma ut lite då och då för att träffa människor. Prata även med någon, det hjälper mer än du tror. Eller prata med dig själv, vilket i sig låter konstigt men det kan hjälpa dig att få en klarare syn på hur du mår och på vad du behöver.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Okej, så här ligger det till. Jag går tredje året på gymnasiet och vi har börjat med UF-företag. Vi har haft problem i våran grupp vilket är normalt och det är bra att vi lär oss att hantera sånna situationer. Men nu är det bra problem. Eller det är egentligen inga problem men de andra tjejerna i gruppen ser allt som problem och de tjatar om att vi ska dela upp arbetet, vilket man ska göra och vi andra håller ju med. Och i ett företag har man varsin roll, jag exempelvis kreativ soul och marknadsförare men jag för inte göra det jag ska göra. Exempelvis så ska hon som ekonom ansvarig göra våran webbplats vilket hon inte ska för det ska jag. Så nu är jag här utan arbete och känner mig värdelös och på samma gång så blir tjejerna arga för de tycker inte att vi arbetar?! NI TAR JU VÅRT ARBETE OCH ALLT ANNAT ARBETE!! Asså jag vill ju känna att jag hjälper företaget, men så fort jag frågar om jag ska göra mitt arbete som de redan har börjat på så blir dom bara arga. Jag fattar verkligen inte vad som har flugit i dom.... Jag försöker att berätta det på det snällaste sättet jag kan för att försöka få ett uppdrag. Men då kommer de tjejerna med "Men neeee, asså det är bättre om jag gör det" NEJ DET ÄR DET INTE! Det är min uppgift att gör de sakerna så varför börjar ni arbeta med det!? Vi är liksom 18 år, vi måste lära oss att bete oss mer vuxet.

Och när jag försöker sätta ner foten så blir det bara griniga som faan och börjar gnälla mer på oss. Förlåt men dom är så omogna så att det är inte sant. Finns det någon här som har tips om hur jag kan få min röst hörd? Har testat att prata med läraren också men det hjälpte inte...


Sen har jag varit hemma idag för jag somnade om när jag skulle gå upp. Jag tog min kvällsmedicin allt för sen igår kväll, den hjälper mig att sova samtidigt som den är en antidepressiv medicin och tröttheten i den hade inte direkt lämnat min kropp när jag skulle göra mig iordning för skolan. Så jag har varit hemma och sovit en massa och drömt en massa mardrömmar som vanligt. Men som tur var är det bara drömmar vilket får mig att må bättre över verkligheten.

Likes

Comments

Hej på er alla som har hittat hit!

Jag tänkte berätta lite om min bakgrund och om vad jag kommer att kommer att skriva på denna blogg.

Så jag kör igång!

Vad Mina Inlägg Kommer Att Handla Om

Mina inlägg kommer så klart att handla om min bakgrund men även hur jag lever idag och hur jag har gått igenom allt. Dom kommer även att handla om vad som pågår i mitt huvud och hur jag kämpar mot min depression, komma med lite tips till er som har liknande problem. Jag kommer att skriva om positiva saker i min vardag så allt kommer inte vara helt svart om ni tror det. Jag hoppas att ni kommer hitta det goda i min blogg och att jag inte får er att på allt för dåligt!

Min Bakgrund

Jag är en tjej som fyllde 18 år i höstas och går sista året på gymnasiet, intressant va? Nä men låt mig gå tillbaka några år.

Jag har så kallats födds med depression, alltså att jag har varit nedstämd så länge jag kan minnas. Jag minns till och med på dagis att jag inte brukade leka med de andra barnen, jag satt säkert någonstans med en nalle eller målade och tänkte på livet..? Låter inte riktigt något som en treåring brukar göra. Depression går genom min släkt så det är ju inte helt konstigt att jag på något sätt 'föddes med det'. Jag var inte den coolaste i skolan men inte heller den som blev mobbad. Jag ville så gärna vara som de coola i klassen och det vill jag även nu, men jag har alltid haft lite svårt att läsa av personer och att hantera vissa situationer. Så när jag kunde ta min chans att var/bli 'cool' så sa eller gjorde jag helt fel saker.

Jag har alltid varit beroende av mitt utseende och jag har aldrig riktigt älskat hur jag ser ut. Men vem gör det egentligen? Inte så många i dagens samhälle i alla fall. Detta har i alla fall gjort det svårt för mig att ta emot kärlek. Plus att jag har svårt att läsa av personer så kan jag inte ta emot en komplimang. Jag hinner inte ens tänka innan denna tanke kommer up "Yeah right, jag märker att du ljuger". Jag vet att om man får upp en tanke så tänker man men det är som att mina tankar ibland är röster, som andra dumma variationer av mig. Jag hör inte de tankar som riktiga röster. Det jag ville få fram var att jag verkligen inte har kunnat eller kan tänka bort de tankarna innan de redan dykt upp och påverkat mig. Ibland blir det som att jag har ett enda stort bråk med mig själv i huvudet. För jag har inset att enda anledningen till mina problem är jag själv och mina demoner. Ingen annan är det... Och jag mår ännu sämre när jag får folk runt omkring mig att känna som att det är deras fel.

Okej från början var jag det enda problemet över min depression men för snart åtta månader sedan så hände det värsta som någonsin har hänt och det värsta som kommer att hända mig. Jag hade varit tillsammans med en kille som var mitt första seriösa förhållande. Vi var tillsammans i två år tills han ville göra slut. Jag var helt krossad, jag trodde att mitt liv var över för han va mitt liv. Det kunde inte bli värre kände jag. Men det visade sig att det kunde bli värre... Under en månad kände han att han saknade mig och ångrade alla sin fel han hade gjort i vårt förhållande och ville ha tillbaka mig. Jag trodde inte på att han kunde bättra sig och jag hade redan kommit över honom. Och jag blev äntligen mer självständig. En kväll berättade jag för honom att jag inte ville bli tillsammans något mer. Jag såg i hans ögon hur hela hans värld föll i bitar, jag hade ju känt samma sak. Jag kramade om honom och jag minns så tydligt hur mycket han skakade och grät. Han frös till is och kunde inte släppa taget om mig, så till slut slet jag mig ur hans famn. Efter ett pars timmars prat så slutade med att han fick trösta mig. Men jag tog inte emot hans tröst för jag kände mig inte värdig den efter hur jag hade fått han att må och för andra dumma saker jag hade gjort. Till slut var han tvungen att gå och han kollade på mig med ett kämpande leende under sin ledsna blick och sa hejdå. Jag kollade bara på honom, jag sa inte ett ljud. Jag försökte bara hålla undan mina tårar som redan rann ner för min kind. På kvällen messade han och ringde mig en massor, jag var redan förstörd så jag bad min kusin att skriva med honom. Till slut slutade han höra av sig under kvällen och jag somnade. På morgonen vaknade jag utav att jag hade fått ett långt sms från honom och att hans mamma hade ringt mig en massor, jag lästa hans sms och det sista han skrev var "Jag hoppas du förstår mig". Min mamma kom upp och berättade att hans familj inte visste var han var och bad mig höra av mig om jag hörde någonting från honom. Jag försökte få tag på hans mamma i timmar men fick inget svar. Till slut kom mina föräldrar upp och det var då jag verkligen kände av att mitt liv var över.. Han hade tagit livet av sig samma natt. Förlåt men jag vet inte hur mycket mer jag kan skriva om den händelsen förutom att jag bara kände ren sorg och tomhet.

Jag kan berätta mer om min bakgrund i ett annat inlägg för det blev rätt så jobbigt nu. Och jag ber om ursäkt om ni kände någon trigger varning men jag har redan varnat er.

OBS!!! Ville bara nämna att jag är nöjd med den här fina bilden som jag tog. Så får ni även lite positivitet i detta inlägg

Likes

Comments

Instagram@bluerainbowbug