Got to be some more change in my life.


It's up to me now,


turn on the bright lights


...Emil


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har nog tryckt undan känslorna jag känt för att min kära vän gått bort. Det har grävt på mig att jag inte kunde svara när mamma ringde för att berätta om att han skulle få somna in. Allt på grund av en urladdad telefon. Att sedan få vakna till ett sms att han nu inte finns längre. Det tog hårdare på den redan hårda nyheten. Att jag inte kunde vara hemma att få säga hej då. Det var också svårt.

Kovo var inte bara en hund. Han var en god vän. Kovo gjorde mig lugn och glad. Det var alltid kul att komma hem och få träffa Kovo, om jag så bodde i Haparanda eller Stockholm. Även när han på senare tid haft så svårt att se att det var jag som faktiskt var där. Nu är han helt plötsligt inte kvar där hemma. Den tanken är fruktansvärd för mig.

Kovo har varit med mig mer än halva mitt liv. Från mellanstadiet till vuxen ålder. Vad mycket vi varit med om.
Sista gången jag var hemma, sa jag snabbt hejdå till Kovo då jag hade bråttom till bussen. Det var verkligen det sista jag fick se av honom. Det var vår sista tid ihop. Och jag hade bråttom därifrån.

Ibland kan jag skriva för att försöka komma någonstans. Jag har svårt att göra det nu. Han finns inte med oss längre, men livet har, som det alltid har, gått vidare. Jag har jobbat en del, till och med varit på Ålandskryssning med jobbet. Jag har väl bara inte riktigt reflekterat över att jag tänkt på Kovo nästan hela tiden genom allt. Han har ockuperat tankarna lite och fortsätter göra så.

Jag är glad över all tid vi fick. Jag önskar bara att jag kunde varit med lite bättre där i slutet.



...Emil


Likes

Comments



Jag har väl varit med och upplevt saker som kanske är ur det normala för en person som jag.
Det är ganska märkbart om jag skulle tala om dessa saker att det inte känns idealt eller normativt...
Speciellt om personen jag talar med är främmande.

Det är väl förståeligt. Vi följer alla vissa lagar för hur saker inte är, men ska vara.
Det finns inget annat, det är ju så det SKA vara.
När någon ser mig kan jag väl inte vara något än vad jag ska vara.
Eller hur...?

En person som jag har väl sällan varit med om en unik och förändrande upplevelse?
En person som jag, är ju en sådan person som har livet upplagt för succé.
En person som jag kan inte utsättas för hat, sorg, lidande eller något annat fruktansvärt...
Eller hur?

... En person som jag.

Vad är ens... en person som jag?

...

En ras... en grupp... eller en sort, så att säga.

Ja, den sorten. Den "bra" sorten.
Lottovinnaren.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag har haft tur som föddes som det ena och inte det andra.
Jag har då inte haft tur för att jag haft en underbar uppväxt med en omtänksam familj...
Jag har inte ens haft tur som fått föddas i ett land så tryggt som Sverige.
Nä, jag har haft tur för jag föddes som en viss sort.

En sort jag aldrig kunnat associera mig till.
En sort som kanske gjort mig mer illa än väl.
En sort jag kämpat och kämpar med konstant.
En sort jag inte vill vara, en sort jag inte är, men samtidigt måste vara.

...

Så, vem är jag?

Det är oviktigt.

Jag är den bra sorten.

Det är allt du någonsin kommer behöva veta om mig.
​Det finns ingenting mer än det...
​För det måste ju vara som det ska vara.


...Emil


Likes

Comments

Så... ja.

Det är natt och jag har doftljus, te och min blåa laptop på bordet framför mig. Det är som vilken natt som helst. En natt som blivit som rutin vid det här laget. Plötsligt hör jag en smäll från byggnadsplatsen utanför fönstret. Vanligtvis brukar byggarna vara där på morgonen och dagen, men nu verkade det vara några där på natten. Jag avbröt vad jag än höll på med på laptopen för att vända mig om och kolla ut genom fönstret...

Jag blev fast.
Utan att vända mig tillbaks stängde jag igen laptopen, tog min kopp med te och satte mig bekvämt och fortsatte stirra ut på natthimlen. Det slutade med att jag satt där i vad som måste varit minst en kvart och bara tänkte.

Jag brukade älska natten. Det var tiden på dygnet jag var mest produktiv. Om det var att spela musik, skriva eller... ja, allt möjligt egentligen. Även om motivationen var låg fann jag alltid något sätt att förmedla eller utforska någonting...
Men kodordet är var. Jag VAR produktiv på natten. Jag är inte det längre. Det var till och med längesen jag var det.

Det som är konstigt är väl att jag fortfarande har väntat på nätterna om dagarna. För det var ju tiden på dygnet jag gjorde mest. Nu har i stället natten blivit som en giftig rutin. Jag surfar ändlöst på nätet. Jag tänder ljus för att sedan glömma bort att jag ens haft ljusen tända när de väl slocknar. Jag dricker te, utan att riktigt njuta av den varma drycken. Det är samma, samma varje gång och jag är trött på det. Nå fruktansvärt trött dessutom.

...
Det var riktigt skönt att uttrycka det där.

Jag är nattmänniska, det kommer kanske aldrig förändras. Men om jag är vaken på natten så måste jag hitta tillbaks till något som gjorde mig så gott. Något som fick mig att känna mig förfylld.

Ett steg i rätt riktning är det väl ändå, att när jag väl kom tillbaks till min blåa laptopen tog jag direkt fram bloggen för att skriva några rader.

...Emil


Likes

Comments