View tracker

20 september 2015.

Ingen bebis idag tänkte jag.. Men då kommer en barnmorska in och frågar hur det känns att det ska komma ut en bebis idag.. IDAG tänkte jag?? Jag som trodde att det var falskt alarm och att jag skulle bli hemskickad igen, men nej så var det ej.Jag som inte ens hade packat en väska med kläder i osv till mig själv.. Hur skulle detta gå? BB-väskan till baby hade jag packat redan månader i förväg så där var det lugnt. Jag kunde ej förstå att jag faktiskt skulle föda IDAG?!

Det kom in fler sköterskor och skulle kika hur mycket jag var öppen, 3cm var jag öppen när jag kom in och dem sa att man öppnas ungefär 1cm i timmen och innan barnet kan ploppa ut så måste man vara öppen 10cm. 7 timmar tänkte jag, det kommer ta en evighet...

Där låg jag i sängen på rummet i outhärdliga värkar med min karl på ena sidan om mig som försöker lugna ner mig. Jag fick testa lustgas och så förklarade sköterskorna hur jag skulle andas i den. Man skullle andas in precis innan värken kom och under värkens gång för att det skulle hjälpa, om det ens gjorde det! Så jag testade och det var svårt i början. Det smakade sött och väldigt äckligt, men den blev min bästa vän. Även fast jag inte tyckte att den hjälpte speciellt bra, men det kändes tryggt. Så varför inte.

Eftersom det inte hjälpte så mycket så bestämde jag mig för att ta ett bad för att se om det lindrade smärtorna en aning. Där satt jag i bardet och inte hjälpte det för fem öre. MEN det var ju varmt och skönt, jag älskar ju att bada i varmvatten. Efter en stund i badet så fick jag lustgas även där, för att det skulle kännas lite bättre. Jag och karln fick frukost inne där jag badade. Jag var ej hungrig så jag tog bara en smoothie och tusan vad god den var. Jag ville heller inte äta något eftersom jag var så himlans rädd att bajsa på mig under förlossningen och bajsa ner hela baby (jag har ju läst att man faktiskt kan bajsa på sig under en förlossning och att det faktiskt är ganska vanligt). I badet satt jag ungefär en timme, sen var det nog.

Mina värkar blev bara värre eftersom (tyckte jag). Om det ens är möjligt, men så var det. Så efter lite testnade av olika sätt att få mildare värkar så bestämde jag mig för eda (epidural).

Epidural är en slags bedövning som gör värkarna mindre smärtsamma (funkar ej på alla har jag hört). Man får som ett ryggmärgsprov, dem trycker in en 20cm (som jag upplevde det) kanyl i ryggen för att sedan föra in en slang som man kan spruta in bedövningen i. Och det var ju inte det lättaste att ligga still när värkarna kom var 5e minut och man MÅSTE ligga stilla så att narkosläkaren ej sätter den fel eller attt det ska göra ont för en själv.

Där ligger jag på sängen i världens värkar och så ska jag böja mig fram så mycket som möjligt så dem kommer in med kanylen mellan kotorna. Det var inte det lättaste som sagt, när värkarna kom var 5e minut och gjorde så ont att jag knappt kunde ligga still. Men jag gjorde ju det såklart, med tårar som sprutade åt alla håll i hopp om att värkarna skulle bli mildare när jag väl fått bedövningen.

Narkosläkaren var ganska rakt på sak och hade inte det minsta medlidande (som tur var hade han en bra dag) annars kan han tydligen vara väldigt grinig av sig. Men han skojade lite med karln och gjorde sitt jobb utmärkt så det kändes bra. 10-15 min efter att jag har fått bedövningen så känner jag mig som en NY människa, värkarna gjorde inte det minsta ont så jag och karln tog oss 1 timmes tupplur (tusan vad skönt det var!!! Efter 27 timmar utan sömn).När jag väl vaknade kom sköterskorna in precis för att kolla hur det var med bebis och även kika hur mycket öppen jag var.

Efter undersökningen fick vi lunch, men eftersom jag varken var sugen eller hade någon lust att bajsa under förlossningen så tog jag bara ett glas saft och lite sallad, som var sååå god. Tjuvsmakade lite av karlns mat, han fick lax och potatismos som faktskt var godare än vad det såg ut. Men jag åt bara puttelite.

Sen gick jag runt på rummet och vandrade med en gåställning med hjul som även min karl tyckte var rolig att åka runt med (haha). Testade även en yogaboll för att få en skönare ställning och den var ju rolig att hoppa upp och ner i. Jag hade sådan energi efter bedövningen!

Eftersom att jag ej var öppen så mycket när jag kom in och mina värkar kom med längre mellanrum så fick dem rispa i hinnorna(eller alltså dem satte in en grej på babys huvud (så vattnet gick) för att kolla så att hon mådde bra, det kändes som att jag kissade 10liter vatten haha) och sätta i ett värkstimulerande dropp. Ett dropp som då sätter igång värkarna snabbare (jag blev med andra ord igångsatt). Då satte dem in droppen genom handen eftersom jag hade någon annan slang i armen (okej det var slangar och sladdar i överflöde, överallt).

När dem hade satt i den värkstimulerande droppen så gjorde ju värkarna såklart ondare igen, trots epiduralen. Så jag fick lustgas också, men den var svag så jag bad dem höja lustgasen och det gjorde dem allt, till högsta. Wow säger jag bara, det blev lite för mycket. Jag slog till hårt som tusan med handen så att jag blev lite blå där dem hade satt in droppen. Ont gjorde det. Även allas röster fladdrade iväg helt och bara hackade. Så jag fick be dem sänka den igen (jag kände mig hög som ett hus) Jag utnyttjade ju lustgasen till max också så ibland fick dem plocka bort den ett tag.

Efter två timmar på värkstimulerande dropp så var det dags, krystvärkarna började komma. Allt kändes plötsligt mycket skönare, att man kunde krysta med i värkarna var helt underbart. Mitt barn var på väg ut?!?! Helt ofattbart.

I varje krystvärk skrek jag som bara den att jag skulle bajsa på mig (jag tror sköterskorna hade hört det efter 758 gånger) men det kändes verkligen som det, såklart eftersom alla tarmar kläms när baby ska ut. Jag kunde verkligen inte sluta tänka på ifall att jag skulle bajsa på mig eller ej, för jag ville verkligen inte göra det (Jag vet att det är fullt normalt och att sköterskorna verkligen inte bryr sig om det kommer lite bajs, det är ju fakstikt inte hela världen och dem tar ju bort det ifall att det skulle hända).

En halvtimme av krystvärkar och 6 olika ställningar senare så for hon ut, Juni Maria Dejke. 17:52, 3015g och 47cm lång. Min lilla prinsessa. HON HADE KOMMIT TILL VÄRLDEN?!?! Var hon min? Är det på riktigt? Ska jag bli mamma? Är jag mamma? Alla tankar bara flödade i skallen på mig.. Allt kändes så overkligt i denna stund. Jag hade fött ett barn!! Och när dem la henne på bröstet, det var så vackert, hon var så perfekt. Jag kände inte ens när moderkakan for ut (har hört att det kan göra minst lika ont som att föda).

Dem sydde ihop mig, jag hade bara ytliga sår så det var bara 3 stygn, bedövningen på min vagina hjälpte ej och det var en student som sydde mig och en barnmorska som sitter brevid och bah, nej inte sådär gör sådär... Jag var livrädd och det gjorde ont. Men det gick...

Eftersom jag hade epidural, så kunde jag ej kissa efter förlossningen (vissa kan ej det av bedövningen) så fick dem sätta i en kateter och töppa mig och det var ju inte alls skönt att dem skulle ner där igen efter att jag precis hade blivit sydd... När det var klart fick vi finmiddag med champagne (alkoholfri) sen tog jag mig en dusch för att tvätta bort allt blod och så..

Eftersom att jag förlorade lite mycket blod (inte farligt mycket) och eftersom jag ej kunde kissa själv så blev vi ej överskickade till patienthotellet utan fick ett rum bara några dörrar ifrån födelserummet. Där vi fick vara. Det var svinkallt och lamporna var trasiga, men vad gjorde det när det ända man kunde tänka på var sitt lilla mirakel.

Min mamma och pappa skulle såklart komma och se det lilla miraklet samma kväll som hon kom så det fick dem göra och det var blandade känslor (bara bra känslor).

Jag hade säkert 12 sköterskor/barnmorskor/studenter och alla gjorde ett sådant fantastikt jobb och jag är så nöjd. Dem bryr sig verkligen om en och jag rekommenderar verkligen BB-STOCKHOLM!

Min karl gjorde ju förstås också ett dunderjobb som stöttade mig till 1000 och fanns där hela tiden och berättadd hur duktig jag var. Vet inte vad jag skulle gjort utan min fantastiska blivande man.

PS: Att föda barn är det mest smärtsammaste jag varit med om men också den bästa smärtan eftersom jag fick det finaste livet kan ge. Och just i detta skede tänkte jag ALDRIG MER IGEN! Men det går över, nu längtar jag som tusan efter nästa förlossning (nej, jag är ej gravid nu).

​Nyfödd liten baby.♡

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

19 september 2015.

Jag vaknade på morgonen och kunde verkligen inte ligga på något vis utan att det var obekvämt och gjorde ont (okej så var det under hela graviditeten, men det var på ett annat vis just den morgonen), men tänkte inte mer på det. Jag och min sambo åt frukost som vanligt, sen åkte vi ut till hans föräldrar för att b.l.a. fixa ett kryddskåp och andra saker till lägenheten som då var under renovering (finns även lite kvar som behövs göras ännu).

Vi kom ut dit och min sambos vän kom förbi och hjälpte till medan jag satt på trappen utanför boden och kollade på. Sen började jag få lite småvärkar, så jag sökte runt lite på nätet och läste att det kunde vara förvärkar och att dem kunde hålla på i upp till 2 veckor innan en förlossning. Så jag tänkte att det nog bara var förvärkar, det var ju den 19e september och baby var beräknad 1 oktober.

Tiden gick och värkarna gjorde bara ondare och ondare, så jag gick in och la mig på soffan i det stora huset och kollade runt lite på tvn. Där låg jag och hoppades på att värkarna skulle bli mildare men nej.... Sen kom min sambos syster hem dit och bjöd på kolabollar och det var så gott!

Sen åkte jag med min sambos mamma när hon skjutsade min sambos syster till sin bil för att jag skulle ha något annat att tänka på än dem onda värkarna. Men vägen där ute är ganska gropig och tusan vad ont det gjorde. Sen när vi väl var tillbaka så la jag mig på soffan igen och min sambos mamma fixade värmeflaskor som jag la mot magen för att det kanske skulle kännas lite bättre och det gjorde det, fast bara i någon minut..

Där låg jag i värkar och vart mer och mer hungrig, så min sambos gulliga mamma ställde sig och lagade köttbullar och makaroner till mig som jag åt upp på nolltid. Låg kvar i soffan och värkarna kom tätare så jag laddade ner en värkapp för tänkte att jag skulle kolla hur långa dem var och hur nära varann dem kom. Då varade dem i ca 40-50 sekunder och kom var tionde minut. Så det var ej dags att ringa till förlossningen.

Det grillades och jag låg kvar i soffan som var bekvämast med en kudde mellan benen och värmeflaskor på magen och nästan grät mig igenom värkarna. Sen blev det middag och jag åt bara lite eftersom jag hade fått mat lite innan. Det var gott men jag kunde ej sitta kvar vid bordet så länge så var tvungen att gå ifrån och lägga mig på soffan IGEN!!!

Sen bestämde vi oss för att åka hem och ta det lugnt, vilket verkligen inte gick med dessa värkar jag hade. Vi gick och la oss tidigt för jag ville bara somna så jag slapp dessa värkar. Men det kunde jag ej, värkarna kom tätare och varade längre så vid 22 ringde jag in till förlossningen och berättade hur allt låg till. Men dem sa att värkarna inte var tillräckligt täta eller långa och så sa dem att jag skulle ta 2 alvedon och ta ett varmt bad så det gjorde jag, i hopp om att värkarna skulle bli LITE mildare, men nej. Satte mig på toaletten och ut for slemproppen men jag tänkte väl inte mer på det, vattnet hade ju ej gått.

Jag la mig i sängen igen och allt jag ville var bara att somna... Timmarna gick och jag pendlade mellan sängen och duschen och skrek mig igenom värkarna, stackars min karl som bara ville sova. Tillslut var värkarna oemotståndliga och jag hade testat precis allt så då bestämde jag mig för att ringa in igen och jag grät som bara den av smärta, så dem sa att det är bara komma och att dem fixade ett rum till mig.

Så klockan halv 5 tar vi bilen och åker mot BB-stockholm och i söderhall märker vi att det lät konstigt om bilen så vi stannade för att kolla vad det var. Jo ett däck hade gått sönder, där står vi mitt på motorvägen med punktering och värkar som jag skriker mig igenom, yay!!!! Och bara en vecka innan hade vi fått punktering på ett av det andra däcken så något reservhjul fanns ej.. Det här händer inte tänkte jag... Så min karl fick ringa ambulans och den kommer och hämtar upp oss och kör oss till förlossningen(Tack och lov att Ambulanspersonalen var så trevliga och snälla mot oss).

Dit kom vi tio i 7 på morgonen. Ambulanspersonalen kör upp mig till den avdelningen jag skulle till och där stod barnmorskor och tog emot oss. Dem undrade vart vi hade varit (jag ringde in vid halv 5 så och sa att vi åker och det tar ju bara 1 timme från Norrtälje. Så då fick vi förklara att vi hade fått punktering på vägen och dem bara skrattade. Väl inne på rummet hade värkarna avtagit, attans tänkte jag.. Nu blir det ingen bebis idag..

Fortsättning följer....

Likes

Comments

View tracker