View tracker


Mina sista dagar i Wellington inföll under helgen på ett working hostel. Dvs de flesta som bodde där var goda vännner då de bott där länge och jobbade under veckorna. De sög in mig i sitt gäng och båda mina första kvällar festade jag. De hade alla kontakter och tog med oss till de coolaste och nyaste klubbarna. Superkul!

Om dagarna besökte jaga mina favoritplatser: botaniska trädgården, the lake front och te papa museum. På museet återbesölte jag den temporära 1vk utställningen om Galipolo. Mkt intressant!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 85 readers

Likes

Comments

View tracker


I början av 1900-talet befann sig NZ i en form av identitetskris. De var trogna det brittiska imperiet, men de ville vara mer än bara en GB många kolonier. De ville visa sitt värde för den brittiska kronan.

1909 började man med obligatorisk värvning för alla pojkar som fyllt 12. De skulle helt enkelt tränas till att bli soldater. Efter protester ändrades dock åldern några år senare till 14. När det första världskriget bröt ut tvekade NZ inte en sekund innan de slöt upp med GB.

NZ trupper och Australienska trupper bildade vad som kallades ANZAC. 100 444 NZ soldater skickades, och av dessa dog 16 679 under själva kriget och 41 317 skadades, men många fler skulle dö av sina skador efter krigets slut. 58% av de NZ som deltog i 1vk dog. Kom ihåg att NZ vid den tiden endast hade en population på dryga en miljon. Kriget påverkade landet följaktligen radikalt.

Maori folket var först inte berättigade att delta i striderna, men efter att en ung maori man sa att hanns folk var ett krigarfolk och att de hellre ville dö med ett vapen i sina händer stridandes för sin kung än av ålderdom fick de rätten. De behandlades dock inte speciellt bra. Vissa krigshjältars familjer strider än idag för att deras sedan länge döda släkting ska få det erkännande med en medalj som de förtjänar.

Soldaterna skulle skickas till västfronten, men då ställde sig det osmanska riket på Tysklands sida och ANZAC trupperna skickades istället dit. Striderna var fruktansvärt blodiga och förhållandena var vedervärdiga med kex som var så hårda att deras tänder sprack och med endast 2 liter vatten att hushålla per dag (du använder ca 46L per dag).

Efter att ha stridit i över ett halvår gav GB upp Galipolo där striderna stått, och de slog till reträtt. De överlevande skickades då till västfronten där slagen var ännu blodigare.

Ett gäng modiga ANZAC sjuksköterskor som själva försökt hjälpa de skadade soldaterna på frontlinjen (samtidigt som de precis som ANZAC soldaterna sågs ned på för att de var från kolonierna) skapade den 25 april 1916 (exakt ett år sedan trupperna landsteg Galipolo) ANZAC day. Två av dessa sjuksköterskor skulle efter krigets slut få en medalj för deras uppvisade mod. En medalj som egentligen bara var för militärer och endast totalt 10 sjuksköterskor i 1 vk fick.

Denna dag firas fortfarande och jag fick se paraden som var både lite ironiskt och mäktigt. Mäktigt för att jag aldrig sett så många hästar och särskilt inte på så nära håll (bara nån meter). Det ironiska var att att detta var min egna privata dödsarmé, jag är ju dödligt allergisk mot hästar och här kommer säkert 100 stycken!

  • 84 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag har aldrig drömt om att bada med delfiner, det kan kanske bero på att jag har en släng av fiskfobi. Kaikora ska dock vara ett av världens bästa ställen att bada med delfiner på. Detta beror på att kontinentalplattorna (Indo-Australienska och pasifiska plattan) här möts, vilket leder till att rikligt med mineraler strömmar dit-> plankton -> massa fisk -> delfiner, valar och andra häftiga djur.

Jag skulle aldrig drömma om att simma med delfiner i fångenskap! Detta är hemskt då de tränas till att simma med dig i en pytteliten inhängnad. Vad jag fick möjligheten att göra sker dock i det fria. De som sköter verksamheten vet var dessa Dusky doplphines (som är otroligt vänliga och lekfulla) är och åker ut dit med oss. Där får vi hoppa i iklädda svarta våtdräkter och försöka få dem att komma till oss. Hur gör man det? Jo genom att simma som en delfin, dyka (försök göra det graciöst med en våtdräkt som är bättre än en flytväst) och göra olika läten. Skillnaden är alltså att delfinerna här har ett val huruvida de vill simma med oss eller ej.

Efter att ha skeppats ut dit på en väldigt skumpig färd satte jag mig på en planka i aktern och inväntade signalen från kaptenen att det var dax att hoppa i. Tjutet kom och jag hoppade i så smidigt man bara kan med snorkel, cyklop och simfötter. Därefter gjorde jag mitt bästa delfin-imitations-sim (det såg nog fruktansvärt roligt ut), jag dök så djupt jag bara kunde med våtdräkten (dvs ca en halv meter) och genom snorkeln sjöng jag star wars introt så högt jag bara kunde. Det funkade! Ett flertal delfiner cirkulerade mig, och jag cirkulerade dem och dök med dem.

En gång blev jag så överrumplad när jag såg en delfin att jag fick snorkeln under ytan och svalde en munfull vatten samtidigt som hela mitt cyklop fylldes med vatten. Hostandes och utan att riktigt se fortsatte jag dock i ett desperat försök att fortsätta leka med delfinen! 😂😂

För det mesta lyckades jag dock bättre med att vara smidig. Jag lockade till mig mängder av delfiner som simmade, hoppade och dök bara några decimeter från min sida nedan vi simmade parallellt med varandra i cirklar.

Förutom delfiner träffade jag några engelsmän på hostelet som jag fick åka med till ett vattenfall där hundratals sälungar lekte om dagarna. Det var nog det sötaste jag sett. De lekte med pinnar, låssas bråkade och hoppade upp och ned i vattnet!

Jag gick även på en promenad runt halvön och fick småjogga på tillbakavägen för att inte fastna i en kolmörk skog.

  • 102 readers

Likes

Comments

Nya Zeeland är emot kärnkraft i alla dess former (vilket har skapat problem mellan dem och Frankrike och USA då dessa testade kärnvapen på öar här i polonisien). På 90 talet började man med en kampanj vid namn "think big" detta innebar att man tex gjorde stora konstgjorda sjöar och sedan använde detta vatten till vattenkraft. Lake tekapo och lake omaru är exempel på dessa. Som sagt är de overkligt blå.

Något annat som är särskilt med området till lake tekapo är att man inte får förstöra natthimlen med vita ljus. Som en konsekvens är det södra hemisfärens bästa plats att sjärnskåda, NASA åker tex dit. Jag åkte till den platsen där de stjärnskådar. De (mina guider) visade mig många stjärnkonstalationer och berättade maori berättelserna bakom dessa. De visade mig även hur man hittar söder, vilket involverar att hitta det södra korset, samt ännu en stjärna och pekar på båda dessa varefter man klappar med händerna. KLAPP där är söder!

Genom ett teleskop fick jag se orions nebulosa och en annan nebulosa av den globulära formen. Genom ett teleskop fick vi se Jupiter med dess ränder och tre av dess fyra månar. Vi fick se månens yta nära nog för att kunna sköna dess kratrar och berg. Samt med bara ögonen se Mars och Saturnus!

På vägen hem fick jag skutts med några sköna göteborgare som jag träffat på sjärnskådningen.

  • 84 readers

Likes

Comments

Försiktighet är väll inte direkt ett av mina många mellannamn... Efter att ha vandrat 1,5 mil i uppförsbacke när jag gjorde kepler hade jag fått en släng av hälseneinflamation. Jag hade kämpat mot denna smärta under hela Routeburn, och efter denna hike lyckades jag även bli lite förkyld. När jag kom till Mount Cooks nationalpark hade jag dock bara en sak i skallen: "Jag vill få den bästa utsikten av Mount Cook som jag kan få." (Mt Cook är NZ högsta berg med sina 3724 meter). Efter att ha frågat runt lite och fått ett enhälligt svar kom jag fram till att jag var tvungen att ta mig till Mueller hut. Denna hike hade en elevation på över 1800 meter och vägen upp inkluderade 1788 trappsteg (träffade en kille som räknat varje steg! 😂).

Jag packade det lilla jag hade till lunch fyllde vattenflaskan och stack iväg. Den första delen innehöll dessa 1788 trappsteg och var oändligt långtråkig. Jag träffade där Holländskan (på väg ner efter sin övernattning i stugan) som verkade förvånad över att jag tagit mig an en sådan svår hike. Jag kunde inte låta bli att le triumferande och sträcka på mig.

Efter några timmar då jag försökte få grepp om hur många trappsteg jag avverkat (jag visste att de var ca 2000) genom att räkna i procent hur lång tid jag hade gått och uppskatta hur lång tid 10 trappsteg tog mig. Man vet att hiken är tråkig när man börjar räkna procent...

Tillslut kom jag trotts allt upp till krönet då trappstegen äntligen försvann och gav väg för en brant backe som var täckt av spetsiga stenbumlingar i olika storlekar. Det var bara att börja klättra, balansera och kravla upp. Ibland kom jag till klippsidor som var över två meter höga som jag var tvungen att klättra upp för. Det här var otroligt roligt! Krävande, men roligt.

Efter att ha kommit upp till klippkammen där jag blivit lovad platt mark möttes jag av endast lätt uppåtsluttande mark, men inte desto mindre täkt av likadana stenblock fast ännu vassare. Jag kunde inte låta bli att skratta det var ganska roligt för jag hade väntat mig en lätt promenad härifrån till stugan, men så blev det inte. Väll vid stugan tappade jag både andan och hakan när jag såg hur obeskrivligt vackert det var. Runt omkring mig reste sig höga berg. Vissa med glaciärer somliga med ett tjockt snölagret och andra med ett florsockertunnt snö lager. Där var även BERGET My Cook!! På Maori heter berget Aoraki, vilket betyder "cloud pircer" det förstod jag verkligen när jag såg det nu! Så ståtligt, och trotts att jag själv var högt upp stärkte det sig ännu högre upp med sin vita mjuka skrud och vassa topp.

Jag räknade ut att om jag skulle komma ned från berget i god tid innan solen gick ned kunde jag stanna där på toppen i en timme till. Jag tog fram boken och tänkte börja läsa när jag såg två personer som plaserat mig påväg upp för ännu en topp. Jag lade tillbaka boken och accepterade utmaningen.

Toppen var inte så hög det kanske var lite mer än 100 meter eller något i den stilen. Det var dock betydligt brantare än vad jag tidigare klättrar och som sagt var stenarna vassare här. Trotts att jag var (i min mening) oändligt försiktig lyckades jag till min stora frustration göra hål på mina byxor. Till vänster stupade berget lodrätt ner i säkert en kilometer (så jag höll stort avstånd från det). Mellan stenarna kunde det finnas meterdjupa tomrum. Även här hände det att jag med darrande händer behövde klättra upp för en klippsida.

Väl på toppen var utsikten spektakulär! Jag kunde nu se lake omaru. En konstgjord sjö som antagit den klaraste nyansen av blått som jag någonsin sett. Jag hade senare priviligeriet att tillbringa lite tid där dagen därpå!

På toppen träffade jag även på paret som jag förföljt upp på toppen och frågade dem fåraktigt om jag kunde få slå följe med dem på vägen ned då jag tyckte att berget stundtals var obehagligt. De accepterade gladeligen, det här var killen som räknade trappstegen!

Även om min förkylning kanske inte drog så mycket till fördel av min hike (även om pappa alltid brukar påstå att frisk luft, solsken och motion är lösningen) min hälsena blev dock ironiskt nog bra efter detta. Eftersom att jag mest klättrat eller gått i trappor behövde jag inte anstränga den. Så denna hike=en dag på soffan för min hälsena.

Hiken må ha varit stundtals läskig, men den var även otroligt rolig och slående vacker! Även denna hike är en av de bästa sakerna som jag gjort i Nya Zeeland.

  • 85 readers

Likes

Comments

När jag skriver detta har närmare en månad passerat sedan jag gjorde detta. Jag har nu lämnat den södra ön. Detta var en av de bästa sakerna jag gjort i Nya Zeeland, och kanske i hela mitt liv!

The routburn track är en av Nya Zeelands 9 "The great walks" (typiskt NZ att uppkalla det för precis vad det är). Och vad det är är 9 olika erkänt vackra platser där man får möjligheten att vandra i några dagar på vandringsleder som är otroligt säkra då de är välskötta. Just denna Routburn ligger nära Queenstown och är 33 km lång. Inte speciellt lång alltså, folk springer den faktiskt dagligen. Elovartionen är dock 1500m så med ryggsäckar blev det i slutändan rätt mödosamt.

Jag vandrade här med ett gäng kille (och en av deras pojkvänner) som jag lärt känna på Kiwi experience bussen. En från OC Calefonia, en från Boston Main och en från Holland. De två amrekanskorna hade precis som jag aldrig tidigare utfört en multy day hike. Vi gick tillsammans medan vi konstant pratade om allt möjligt, stannade och tog bilder i mängder eller bara stannade för att njuta av de fantastiska vyerna. Holländskan hade precis utfört Nya Zeelands farligaste multi day hike (mätt med antalet dödsfall) hon tyckte därför att det var patetiskt enkelt och sprang bokstavligt talat många delar för att få det mer utmanande. Hon var även sur på mig för att jag "släpar med henne" på något så fruktansvärt lätt. Jag hade varken bjudit in henne eller igentligen velat ha med henne men men...

Det var hursomhelst helt fantastiskt vackert. Himlen var klarblå den andra dagen då vi tog oss över skogsgränsen. Vi kunde då tydligt se glaciärer och snötäckta berg runtomkring oss. Vi kunde se reflekterande sjöar, floder och gröna dalar. Medan vi vandrade längs en klippvägg kunde vi se en dal där man tydligt kunde se hur de två kontinentalplattorna (Stillahavsplattan och Indo-Australienska plattan) kolliderade.

Den andra natten sov vi i en stuga som var varmare än den första (den första natten var så kall att man var tvungen att röra på sig på att behålla värmen). Denna stuga hade en guide som pratade precis likadant som uppläsaren av min talbok "Tressure Island" medan vi satt framför brasan berättade han historier om platsen. Välldigt mysigt tyckte iaf jag!

Sista dagen regnade det, men set gjorde inte så mycket för vi gick inne i en skog hela dagen. Det var en riktig trollskog faktiskt! Man väntade sig att orcher och troll skulle kliva fram bakom träd som var hundratals år gamla och breda som hus och dubbelt så höga.

  • 90 readers

Likes

Comments

Det var länge sedan jag skrev nu så liknande händelser har hänt, men är inte intressanta nog att skriva om så här i efterhand.

Jag är nu på ett ställe som kallas för turangi. Det ligger nära nationalparken tongariro, stället där jag besteg Mount Doom på. Jag tänkte att jag kunde åka hit och kanske ta några skogs vandringar. Det visade sig dock att turangi var en mycket större stad än vad jag trodde de har tom en New World (som Coop eller Ica) den är faktiskt min favorit butik för de säljer kvalitativa varor.

Jag frågade mannen på hostelet om en vandringsled, och han rekommenderade mig att gå längs floden. Det första lite obehagliga jag såg var ett paket inälvor. Med paket menar jag att de låg som de ligger i kroppen allt intakt (förutom att de inte låg i en kropp) och närvarande: njurar, lever och tarmar osv. Brevid detta låg vad som måste ha varit hjärtat, men som var såpass täkt av bin att det var omöjligt att skönja. Detta var lite obehagligt, men jag fortsatte att gå.

Ett 20 tal meter bort såg jag själva benen (även detta ett skolexempel fast denna gången på hur ett skelett ser ut) och bredvid det skinnet på vad som måste ha varit ett rådjur. Jag tar av hörlurarna och hör brummandes av ett motorfordon, det kändes lite obehagligt för allt var färskt så det innebär att de som dödade rådjuret kör runt på fyrhjuling i närheten.

Ca 20 minuter senare träffar jag de som åker 4hjuling. En liten flicka med sina föräldrar. Så det var ju inte allt för skrämmande. Efter att ha hälsat på dem kör de iväg igen.

Omgivningen är inte speciellt interesant så jag lyssnar på musik. På marken ser jag massa bin, men de rör ju inte mig så vad spelar det för roll. Snart smalnar stigen av och jag börjar att se allt fler bin. Jag får en impuls att lyssna på omgivningen så jag tar av mig lurarna. Runt omkring mig vibrerar luften av bin. Jag kollar upp för första gången på länge och inser att det finns hundratals bin i en radie av 10 meter från mig. Jag vänder mig i fasa om och börjar försiktigt att gå därifrån allt för medveten om mitt halvätna äpple som ligger väl åtkomligt för mina surfande vänner. Läxa lärd: lyssna aldrig på musik när du går i skogen!

  • 90 readers

Likes

Comments

Den här resan har jag planerat helt själv. Ibland fattar jag bra beslut, ibland mindre bra och lite små galna. När jag kom till en liten stad som heter Te Anau hörde jag att man kunde göra en bit av en utav: "the great walks" som kallas för Kepler. Den är ökänd för att vara tuff. Det rör sig om stora höjdskillnader. Jag blev taggad på att testa lite och blev tipsad av en tjej om den vackraste biten som jag kunde göra. Så utan karta och med några ord om att " fortsätt på den bär vägen hela vägen så kommer du till spåret om en timme".

Jag följde instruktionerna, och tackvare att mitt lokalsinne förbättrats en smula sedan jag kom till Nya Zeeland hittade jag rätt. Sedan började jag i mycket rask takt att "gå" (snarare powerwalkade eller joggade) slingan. Jag gick om person efter person med gott humör. Berget började luta allt kraftigare, men jag fortsatte i ilfart. Efter tre timmars uppförsbacke i det monotona skogslandskapet började andan dock gå ur mig. Tillslut nådde jag i alla fall toppen och det var helt fantastiskt vackert. Eftersom att jag ville hinna tillbaka innan det mörknade vågade jag dock bara unna mig en paus (min första) på 20 minuter då jag slängde i mig maten. Därefter försökte jag att ta mig ner för berget så fort mina ben kunde bära mig.

På vägen tillbaka från slingan var jag så trött att varje steg var en enorm prestation. Jag var så utmattad att jag knappt kunde gå rakt. Väl tillbaka i hostelet isåfall jag att jag gått konstant i nio timmar (om man inte räkan min 20 min rast också jag stannade för att skaka ur mjölksyran ur benen) och en sträcka på minst 30 km!

Toppen må ha varit vacker, men det var nog inte ett av mina bästa beslut! 😉

  • 119 readers

Likes

Comments

Dunedin betyder på gaeliska (skotska) New Edinburgh. Staden är i säg lik Edingburgh, inte för att jag varit där och kan bedöma själv iofs. Namnen på gatorna är skotska och för första gången i Nya Zeeland ser jag en stad där själva arkitekturen väcker mitt gillande samt intresse. De små pittoreska villorna är gjorda i viktoriansk stil. Om de inte är gjorda av prålig sten så har trähusens fasad smyckats med träbrokader. Jag bodde i ett hostel vid namn Hogwartz som låg bredvid en vacker katedral. Hostelet var underbart. Alice skrattade åt mig när jag så entusiastiskt förklarade att det var underbart för att det inte fanns våningssängar och för att duschen inte hade allt för mycket hår på golvet. Mitt liv är mycket glamoröst må ni tro.

Dunedin har dock mer att erbjuda än själva staden. En timme från stadskärnan finns nämligen otago halvön. Det är otroligt vackert här. Eftersom att denna kust är mycket beroende av tidvattnet finns det mycket fåglar här (ebb blottar en sjöbotten berikad med snäckor och näringsämnen). En av dagarna tog jag en guidad tur då jag visades de olika fåglarna som bodde där och fick höra om deras särdrag, väldigt roligt. Sedan fick jag se väldiga albatrosser flyga bara ett tiotal meter ifrån mig. På ett annat ställe visades jag en enorm sälkoloni och en strand full av sjölejon. Unga hannarav denna art är mycket nyfikna. En av dessa ville hälsa på mig. Denna hälsning innebär att de skulle jaga och bita mig, på skoj för dem. Det ville varken jag eller min guide som sa åt mig att vända om och springa till säkerhet, vilket jag gjorde med sjölejonet i hasorna. Hur många kan säga att de jagats av ett sjölejon!? 😄


Förutom dessa djur såg jag även de "yellow eyed penguins". De är några av de mest sällsynta pingvinerna i världen. Jag såg även dessa pingvinerna när jag var i Curio Bay i the Katlins (där jag badade med delfiner) där sjön/skrek/pratade även pingvinen.

Dagen därpå åkte jag återigen ut till halvön, denna gång med några trevliga människor som jag träffat på hostelet. Efter att ha gått upp för Baleinstreet (världens brantaste gata) bar det återigen av till halvön. När vi gick ned på en strand ville jag sätta mig på en sten för att riktigt kunna ta in det vackra havet och gröna öarna. Jag kände mig precis som att jag var en karaktär i en av Jane Austens böcker (läste lite för många böcker av henne i Dunedin för att det ska vara hälsosamt). Så jag koncentrerade mig mer på att teatraliskt sätta mig ned på stenen medan jag spejade utöver horisonten än vad jag gjorde på min omgivning. Detta gjorde att jag inte upptäckte sälen vers fena låg 20 cm från min rumpa förrän jag satt mig ned och den frustade fram en hälsningsfras. Jag flög upp och kom fram till att jag måste lägga Austen på hyllan för en tid.

Förutom naturupplevelser strosade jag runt i den mysiga staden med nyfunna vänner från mitt hostel. Gick på lite museum och en konstutställning. Då detta är Nya Zeelands främsta studentstad (det är enda platsen i Nya Zeeland där man kan utbilda sig till tandläkare) innebar detta en hel del festande också. En kväll gick jag och en hostel kompis, en tjej från Israel, på en rugby match. Det var som att kliva in i en film. Där stod jag på stolarna mitt Åland alla studenterna, drickandes öl ur plastglas, medan vi alla skanderade ut ömsom hurrarop och ömsom buande till respektive lag. Det var ett australienska lag mot ett lag från Dunedin så folk var som tokiga, men stämningen var alltid långt från fientlig. Matchen i sig var lika roande som den var brutal. En av de roligaste grejerna jag gjort här i Nya Zeeland, och både jag och min vän blev nyfrälsta rygbyfantaster, iaf för ett tag.

  • 119 readers

Likes

Comments

Wanaka är en mycket vackert belägen stad. Den hette något annat, men eftersom att den ligger lake Wanaka var det vad den kallades i folkmun. Så på 1950-talet bytte staden officiellt namn.

Förutom att gå upp på Mount iron som har utsikt över hela staden vandrade jag stillsamt runt en bit av sjön. (Att vandra runt hela sjön skulle ta ca 2 veckor). Jag kollade på flygplanen som utförde olika uppvisningar då de flög både ensamma och i grupp och jaga kollade på med stor fascination. Detta tills en tysk kille sa att det var förbjudet med sådana uppvisningar i hans land sedan några plan exploderade (och tog livet av ca 200 pers) vid en trupp uppvisning. Då var jag lite mer vaksam...

Jag gick på bio och såg på "mitt stora fet grekiska bröllop 2". Konstig grej att göra när man är i ett annat land kan det tyckas. Denna bio är dock extraordinär. Man sitter i fåtöljer eller soffor istället för vanliga biostolar. Det finns till och med en bil som man kan sitta i den lilla lokalen. I mitten av filmen passas filmen abrupt för att alla besökarna ska kunna gå ut och köpa sig en hemmagjord kaka färsk från ugnen. (Färska kakor är mkt populära i Nya Zeeland).

Dagen därpå bar det av till något som kallas för Roys Peak. Det är ett berg som reser sig va 1400 meter från havsytan. Jag vandrade upp dit tillsammans med en Italiens tjej och (naturligtvis) en tysk man. Det är oärligt brant och jag trodde helt ärligt inte att vi skulle behöva gå såpass länge som vi gjorde. I 2-3 timmar gick vi uppåt i för det branta berget. Väl uppe var utsikten minst sagt spektakulärt.

Det är en grej som jag tycker är lite lustigt och irriterande med Nya Zeeland. De har en tendens till att göra en höna av en fjäder av många sevärdheter. Nya Zeelans största inkomst kommer från turism och enda sedan rotororuas råda och vita terrasser förstördes av ett vulkanutbrott på 1800-talet har de nästan desperat klängt sig fast vid allt de kunnat hitta. I Wanaka finns det ett världsberömt träd i sjön. Det är känt just för att ja... Det är ett träd i en sjö. Jag har bifogat en bild på det och kan ju själva bedöma om ni tycker att det förtjänar sin stjärnstatus....

  • 119 readers

Likes

Comments