View tracker

Nu har vi varit tillbaka i underbara Melbourne i över en månad. En månad full av jobbsökningar, återträffar och allt vad som krävs för att starta ett nytt liv igen. Vi har nu båda skaffat jobb, James i kundtjänsten på mitt gamla dörrknackarjobb och jag kommer stå och valla folkmassorna på tågstationer under ombyggnad.

Vi bor i en lägenhet som delas med ett par från Nya Zeeland och två tyska tjejer, alla väldigt snälla och mysiga. Lägenheten är öppen, stor och fräsch och ligger precis vid spårvagnsstoppet 10 minuter från centrum och 15 minuter från stranden. Vi har lyckats riktigt bra med vår livssituation. Något vi aldrig kunde trott första dagen vi var tillbaka.


Anledningen till att vår start var lite turbulent var att när vi bestämde oss för att återvända ville vi flytta in i en lägenhet direkt och inte behöva sova i bilen när det är så kallt som det är här nere. Stressa med att hitta en lägenhet och jobb boende i en bil är ok när det är varmt och skönt, inte när det är regnigt och 8 grader. Så i Townsville kontaktade vi flera personer som behövde hitta ersättare för sina lägenheter. Vi hade flera som verkade riktgit bra, och bestämde oss för ett liten billig lya i South Yarra med bekvämt gångavstånd till Royal botanic gardens, Albert park, spårvagn, strand och centrum. Hyran var billig och lägenheten skulle delas med en annan tjej. Möbler skulle ingå och ja, allt verkade perfekt! Det var ett par från Stockholm som vi skulle ta över efter. Dom beskrev lägenheten som en himmel - vita, fräscha väggar, retro style kylskåp, balkong, mysigt område, perfekt läge och allt var så bra så. Dom hade förälskat sig i den så fort dom satte foten innanför tröskeln och försäkrade oss om att vi skulle göra detsamma. Så vi köpte grisen i säcken. Lovade att flytta in så dom kunde åka hem till Sverige i lugn och ro.

En sen söndagskväll kom vi inrullande till Melbourne. Efter en frostig natt i huvudstaden Canberra, punktering på bakdäcket med 300 km kvar att köra och efter att ha krossat en alpin bergskedja täckt med snö och is kom vi äntligen utmattade hem igen. Vi hade bestämt med våra kompisar att mötas upp samma kväll, så första titten på lägenheten blev hastig. Ett tveksamt första intryck då luften var lite kall och unken och det såg ut som ett den blivit inredd av Morran och Tobias, alltså inte riktigt vad vi förväntade oss men vi hade båda bråttom att möta våra vänner så vi lämnade snart.

Morgonen efter när vi var ensamma gjorde vi en närmare granskning av vad som skulle bli vårt nya hem. Ångesten blev starkare för varje minut. Paniken pyrde först som en glöd och blossade snart upp i lågor. I punktform ska jag autentiskt beskriva vad vi fann:

- Ett hål i hallväggen rakt ut i friska luften, täckt med en nyhetstidning och silvertejp
- Bruna fläckar från gud vet vad över väggarna i hallen, köket och vardagsrummet
-Kaninbajs och klösmärken från kanin på golvet i vardagsrummet
-Kylskåpet hade minst 30 år på nacken, detta ville dom ha en halv förmögenhet för. Delvis för att täcka deras fraktkostnad när dom köpte det. (Ursäkta, är det vårt fel att ni inte hade egen bil att hämta det med?)
-Mögel i hela taket i badrummet
-Fläkten i badrummet fungerade inte
-Enkelglas i fönstren - kallt som f*n.
-Dålig isolering

-Strömmen bröts när vi inspekterade. (Obetalt elräkning?)
-Knarkrester i den andra tjejens sovrum
-Enda uppvärmningen var ett litet el-element
-Kallt, unket och äckligt

Vi stod där, ledsna och bedragna. Slog uppgivet ut med armarna och sa att vi omöjligt kunde bo i den här skiten.

Hemlösa.

Ringde ett samtal.

Svikare.

Den följande timman spenderades med att be om ursäkt för situationen, försvara oss och  förklara att vi kände oss lurade, att stället är fullständigt obeboeligt! Melbourne svämmar över av fina lägenheter att bo i under vintern, vi skulle inte hitta nån att ta över efter oss om vi så betalade personerna för att flytta in där med rent guld. Tyvärr, vi packade vår väska och madrass och satte oss i bilen där vi började söka efter nya ställen igen. Hela dagen åkte vi runt. Ringde, mailade, kollade på lägenheter. Stressade.

Sent på eftermiddagen, när vi började förlika oss med tanken att vi nog skulle få stanna i bilen ett tag framöver hände det. Vi hittade vi paradiset.

Bra bond, bra hyra, lokaliserad precis rätt över gatan från mardrömshuset. Vi flyttade in samma kväll.

Lättnaden.

Euforin.

Att åka till Kmart och skaffa nya sängkläder, sova i en varm och ren säng, packa upp väskan, hänga kläder i garderoben, laga mat på en spis... Det var himmelriket på jorden. Vi var hemma.


På något mirakulöst vis lyckades vi vända dagen som startade så plågsamt, till att avsluta den som världens lyckligaste människor. Timingen är alltid på vår sida. Allt löser sig alltid!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

På vägen ner tillbaka mot Melbourne stannade jag för en övernattningstur på världens största sandö, Fraser Island. 98% av ön består av sand, trots det gror en fantastisk regnskog över dynerna sedan tusentals år tillbaka. Att inte åka dit när man gör östkusten är lite som att åka till Paris och inte kolla in Eiffeltornet. Här åkte jag med ett företag som heter Fraser Explorer. Bra prisklass och dom tog mig ut till alla sevärdheterna jag hade på min lista, plus lite till. Turen var jättebra, men jag blev nesviken när jag insåg att jag skulle sitta i en buss hela tiden. Det finns företag som kör med jeepar i stället vilket jag var supersugen på, men jag har bara mig själv att skylla att jag inte kollade upp det ordentligt. Överlag blev jag jättenöjd! Träffade några sköna typer som jag hängde med, såg några riktigt coola platser och lärde mig ett och annat om floran och faunan. Detta var absolut inte en av dom där partyturerna många backpackers gör, men erbjuder mycket annat i utbyte.

Det första stoppet blev Lake McKenzie - en av världens vackraste sjöar, där vattnet inte kommer från några bäckar eller floder, det är endast rent regnvatten. Ph-värdet är så lågt att inga alger eller andra organismer kan leva där, vilket gör att vattnet är helt kristallklart. Mitt favoritställe på hela ön!

Efter ett uppfriskande dopp i sjön var det dags för en regnig promenad genom regnskogen. Rätt häftigt att se dom majestätiska träden sträcka sig upp mot molnen, vetande att det bara är förankrade i sand. Det är ett unikt ekosystem.

Efter den våta promenaden lyckades en pilot sälja en flygtur till mig och några andra på bussen. För $75 fick vi flyga över ön och beundra naturen från ovan. Såhär i efterhand är det inget jag skulle rekommendera, det var verkligen ingen häpnadsväckande upplevelse. Men ett par bilder fick jag tagit och att flyga propellerflygplan i 20 minuter var bättre än att slumra på bussen. Hade havet varit lite klarare hade vi haft chans att se både sköldpaddor, hajar, valar och rockor. Såg inget av det. Däremot stora, röda fläckar i skummet. Frågade ivrigt vad det kunde orsakats av (kanske en haj som ätit, hur häftigt vore inte det!) Piloten upplyste om att det var något mycket mindre spännande. Bara en drös röda alger som fläckade ner havsskummet. Det var ju fint det med. *Sjönk besviken ner i stolen igen*

Efter den adrenalinfyllda flygupplevelsen satte vi kurs mot nästa hike till en annan sjö, Lake Wabby. Den var mer grönbrun i färgen så jag avstod från att bada här. Valde i stället att bara njuta av omgivningen och lida med dom stackarna som doppade sig i vad som visade sig vara vatten så kallt att läpparna skiftade i blått när dom kom upp.

Nästa stopp blev vid Maheno Shipwreck, Frasers mest populära vrak, varje fotografs våta dröm. Mellan 1905 - 1935 gick fartyget mellan Nya Zeeland och Australien där det fraktade gods och resenärer. I första världskriget tjänade det som sjukhus skepp, utrustad med 8 avdelningar och 2 operationssalar.

1935 såldes hon till japanerna som ville bogsera henne till sitt hemland. På vägen dit hamnade dom av en cyklon som slet sönder trossen och Maheno, med sin tunna besättning, kunde ses försvinna i stormen. Några dagar senare fann piloter henne och hennes besättning bekvämt strandade på Fraser Island. Försök att restaurera henne gjordes, men några nya köpare kunde inte hittas. Så där på strandkanten fick hon stanna och tjäna som fotomodell. Under andra världskriget blev hon befordrad till måltavla för bombflygplanen. Över 200 bomber släpptes - bara en träffade Mahenos bakända. Med en sådan deprimerande statistik är det uppenbart varför Australien inte hade en mer framträdande roll i kriget. Till oss efterlevandes stora förtjusning kan skeppet ännu beundras i ett så intakt skick man kan ha efter att få rostat och bombats i 80 år.

Nystrandad

Följelsevis tog vi oss ut till Champagne pools för ett nytt dopp i det blå, jag fick en närbild på vad som visade sig vara en Eastern brown snake, en av världens farligaste ormar. Jag misstänkte att den kunde vara giftig, men i och med att den var så liten borde det vara ok. När jag triumferande visade korten för vår guide upplyste han mig vänligen om att babyormarna är precis lika giftiga som sina vuxna kamrater, med enda skillnaden att dom ännu inte lärt sig hur mycket gift som ska pumpas in för att skrämma, paralysera eller döda fienden eller bytet. Dom pumpar helt enkelt tills dom släpper taget. En kunskap jag kommer bära med mig resten av livet och jag kommer aldrig nånsin ta fler macrobilder på ormar.

Vi åkte sedan till en utkiksplats som heter Indian heads. Namnet kommer från när upptäcktsresandena åkte förbi klippan och såg några aboriginer stå där och vifta, skrikandes för att skrämma iväg dom. På den tiden var alla som inte var vita indianer.


Här uppe försökte vi också få syn på rockor, hajar, valar, delfiner, fiskar och allt vad det skulle finnas, men vattnet för för upprört. Utsikten i sig fick vara nog.

Avslutningsvis åkte vi till the Pinnacles,the couloured sands och tog lite kort och sista stoppet blev Ely creek, där vi flöt med strömmen ner mot havet i vatten som renats genom sanden under hundratals år. Nu så rent att det kan drickas direkt ur strömmen. Här träffade vi på Fraser Islands värstingar, deras fansymbol, djuren som sätter skräck i varje liten unge efter en dödlig attack för några år sedan. Det är Australiens renaste stam av dingos och tre av deras alfahannar hedrade oss med sin närvaro. När det kommer till dingos har jag varit lite kaxig och tänkt attt allt prat om dom måste var överdrivet, dom är så små och gulliga, hur mycket skada kan dom göra? Men när jag vaktade en kompis väska och en alfahanne kom fram och tyckte att han minsann kunde få kolla in vad som fanns i den brydde han sig inte mycket om mina protester eller snärtar med handduken. Jag blev faktiskt rädd, för blicken han gav mig med sina illröda, lömska ögon talade tydligt om att han var orädd och oförutsägbar.

Likes

Comments

View tracker

Äntligen är vi ute på vägen igen! Vi lämnade Townsville igår vid lunchtid och räknar med att komma fram till Melbourne om en vecka. Vi ska göra ett par stopp, jag ska till exempel göra Fraser Island söndag-månad och möter upp med James på tisdag i Brisbane igen. Vi tänkte även stanna i Wilsons Promontery igen och på ett antal oplanerade platser på vägen ner.

Distansen vi har att avverka är över 3000 km. En bra parallell att jämför med är från Treriksröset till Smygehuk. Och sedan tillbaka. Det är ca 30 timmars effektiv körtid på motorvägen. Hela kroppen bubblar av glädje och spänd förväntan! Jag har längtat efter det här så länge!

Vägen är ganska tråkig såhär långt. Väldigt platt, torrt och fult. För att engagera skallen lite försöker jag räkna antalet döda kängurur jag kan se i vägdiket, men jag tappar räkningen hela tiden. Uppskattningsvis är det väl runt 5000 nu...

En kvinna som gav oss gratis kaffe för att vi skulle överleva bilfärden sa att det höga antalet beror på den extrema torkan som rått det senaste. Tydligen är dikena grönare än resterande områden där som vanligtvis håller till.

Ett roligt fakta såhär en sketen lördag.

Likes

Comments

Imorgon jobbar James sin sista dag. Trots deras försök att förföra honom att stanna genom löneförhöjningar, egen bil, gratis boende och bensin så lämnar vi båda Townsville tillsammans imorgon. Det är då den 5 juni, vilket betyder att vi varit på vägen i exakt fyra månader. Fyra månader av äventyr, utmaningar, upplevelser, skratt, blod, svett och tårar. Det har varit helt underbart på så många sätt, men jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar tills vi kommer tillbaka till Melbourne och kan flytta in i lägenheten vi fixat där. Det jag ser fram mot mest är ett kylskåp. Ett rum för varje behov. Tillgång till vatten, både för att kunna duscha och dricka. Kylskåp. Frys. En säng. Väggar. Kylskåp. Garderob. Avskildhet utan ödslighet. Tak. Nämnde jag kylskåp? Jag längtar så efter ett kylskåp.

Men jag ve också att jag kommer sakna friheten med att bo i bilen. Den konstanta utmaningen i att lösa vardagliga problem som att laga mat och duscha. Frågor som "Vart ska vi sova i natt? Nånstans mörkt, myggfritt och tyst, utan väktare som jagar bort oss?" "Vad ska vi laga, och var ska vi laga? Botaniska trädgården? Stranden? Parken?" "Vill du duscha i varmvatten idag? Ska vi åka till badhuset eller nöja oss med kallvattnet vid stranden?"

Var sak har sin tid. Nu är det dags för rutin och socialt liv igen! Jag kan knappt bärga mig tills jag träffar Vanessa och Dragana igen. Skaffar ett ordentligt jobb. Laga ordentlig mat. Kommer ut och umgås med folk igen!



Likes

Comments

Min första helg fri från jobb, en av dom allra sista vi kommer ha i Townsville. Det var hög tid att ta färjan ut till Magnetic Island och besöka denna omtalade plats!


En 30 minuters båttur med spänd förväntan. Vår första tripp, troligtvis vår enda riktiga semester i Townsville. Den bjöd på vandringar längs med havet, förnedrande försök att öppna en kokosnöt (vi fick inte ens ner den från palmen), en natt under bar himmel utan vare sig kudde eller madrass, bara vi och våra sovsäckar under stjärnorna. (Dom var tydligen fantastiska, James beundrade dom i timmar medan jag sov. Grymt). En intensiv klättring bland klipporna, följt av en blodsockernivå så låg att jag nästan svimmade när vi hikeade tillbaka till civilisationen och avnjöt en fantastisk frukost på Nudies café. En av höjdpunkterna var att utmattade från natten på stranden somna med varandra som kudde vid piren strax innan vi bordade båten tillbaka till Townsville.

Magnetic Island bjuder på oändligt många avskilda paradisstränder längs det varma havet. Dagen till ära kunde vi även strosa omkring på deras söndagsmarknad där luften fylldes av karibiska toner från en man i Hawaiiskjorta, oljemålningar av lokala konstnärer föreställande öns fantastiska natur som radades upp efter varandra, doften av kulinariska läckerheter från restauranger och stånd och såklart den friska brsien från havet precis bakom sand som avskärmade torget. Jag kan varmt rekommendera alla som har vägarna förbi att åka ut hit över dagen eller stanna en natt för att suga in energin från denna underbara paradisö.

Likes

Comments

Vem åker på en fyra månaders road trip upp längs Australiens östkust utan att se dess största stolthet, världens största levande organism, så stor att den till och med är synlig från rymden? Inte vi i alla fall!


I fredags packade vi in oss i bilen och började vår 5 timmar långa resa till Cairns och Port Douglas. Där spenderade vi helgen för att på söndagen kunna snorkla och simma i det stora barriärrevet.


Företaget vi åkte med heter Calypso och deras båt tog oss 2 timmar rätt ut i Korallhavet. Vi stannade först till slut när vi nådde ... ingenting. Inga öar, inga sandbanker, inga rev, bara hav så långt ögat kunde nå. Men vad som doldes under ytan kan inte beskrivas med ord. Inga bilder ger rättvisa heller, dels tenderar dom att bli väldigt blå i tonerna och dels är verkligheten alltid så mycket bättre än bilderna visar. Alla färger och former på både fiskar och koraller, det är så mäktigt! Dom första minuterna under ytan var helt klart dom bästa. Jag kunde inte sluta le, vilket ledde till att jag fick problem med vattenfyllt cyklop och kallsupar - men det var det värt! Vi stannade på tre fantastiska platser och den första var en av dom bästa i hela revet. (Tack för det!) Ett jättestort område med koraller, höga som låga, och fiskar i alla regnbågens färger.


Den andra platsen var som en stor, rund pelare som stack upp ur djupet. Kanske 20 meter i diameter, nästan helt cylinderformad. En lodrät vägg med an platt platå som vi absolut inte fick simma upp på. Vi var där i lågvatten och skulle man hamna där uppe kunde man räkna med att bli blankslipad till märgen av dom vassa korallerna. Ja och sen är ju barriärrevet hotat som det är med turister som pillar och trampar och miljöförstöringar och växthuseffekten och allt vad det är, så ja man gör bäst i att hålla sig på tryggt avstånd för allas säkerhet. Så snälla, spara predikningarna... Jag gjorde bort mig. Rejält. På nåt sätt lyckades jag simma vilse. Jag tyckte att jag höll mig på avstånd och simmade runt revet för att hitta sköldpaddor och innan jag visste ordet av blev det grundare och grundare. En annan snubbe från båten var där med så jag tänkte inte mycket på det, det hade sett likadant ut på det förra stället. Ibland blev det grunt och sedan plötsligt djupt igen. Så döm min förvåning när jag tittar mig omkring och upptäcker att det är så grunt överallt att jag inte ens kan se vart jag ska ta vägen för att komma ut på djupt vatten. Jag ska inte ljuga, jag var skitskraj! Det blev så grunt att vågor slog över mig, jag visste inte vilket håll jag kommit in från och kunde verkligen inte hitta ut! En guide kom i sin gula gummibåt och sa åt oss att vända om.


Med panikslagen blick och rädd att nudda korallerna kunde jag bara väsnas genom snorkeln och försöka meddela henne att det var nåt i den stilen det jag försökte göra. Tro mig. Jag ville inte vara där!


Till slut nådde jag kammen på revet och medan svordomarna naturligt censurerade haglade genom snorkeln fick jag häva mig över det sista hindret mellan mig och det fria, öppna havet. Det var den grundaste delen av hela stället så jag var tvungen att ta på korallerna. Jag trodde jag dog. För visst finns det giftiga snäckor och otyg där? Jag var helt säker på att jag skulle sätta näven rakt på en av dom och bli paralyserad för livet. Men högre makter var med mig i min skräckfyllda upplevelse! Jag skrapade bara upp stora sår på lår, mage och bröst. Dessa fick bli baddade med sånt där oranget , antibakteriellt medel man använder före operationer. Såren sved. Men inte ens jämförbart med skammen som skar inombords.


Under mitt lilla äventyr tappade jag bort James i vågorna med. När han efter 20 minuter hittade mig blev jag så lycklig att jag nästan ville gråta.


Jag skulle säga att den här snorkelturen bjöd på lite av allt och jag fick verkligen mina pengar värda! Jag kan varmt rekommendera alla att göra en utflykt till stora barriärrevet, det är en skam att missa det om man ändå har vägarna förbi. Det är sannerligen ett naturens underverk. Och vem vet hur länge till vi kommer kunna njuta av det?


Roliga fakta om stora barriärrevet:


  • Världens största levande organism, 2300 km långt
  • Har samma storlek som Japan, Italien, Tyskland eller Malaysia
  • Det är synligt från rymden
  • 2 miljoner turister besöker det varje år och genererar ca 6 biljoner dollar/år
  • Består av 2900 individuella rev
  • Där finns 30 arter av valar, delfiner och tumlare, 6 sköldpaddsarter, 215 fågelarter, 17 olika havsormar och över 1 600 fiskarter.
  • Det består av levande korall som växer på död korall sedan 2 miljoner år tillbaka
  • Det är väldigt hotat av klimatförändringarna och förhöjd havstemperatur
  • Kapten Cook upptäckte det när hans båt gick på grund

Likes

Comments

Igår gjorde jag en dagstur ut till Whitsundays, en ögrupp som ligger utanför Airlie beach. Ett måste när man gör östkusten! Dom flesta gör övernattningsturer på segelbåtar, men jag tänkte spara några hundra dollar och bara göra en dagstur med snorkling. Hittade ett bra paket med ett företag som heter Ocean Rafting. Kanonbra crew, bra snorkling och en fantastisk all you can eat buffé, allt för bara $150.


Höjdpunkten var klart att få se en havssköldpadda på riktigt nära håll. Hills inlet var fantastiskt vackert med, Queenslands mest fotograferade plats. Stranden heter Whitehaven och där består sanden av siliceamineraler snarare än nerbruten bergart. Man kan därför passa på att borsta tänderna med sanden, skrubba huden, tvätta håret och polera smyckena. Skulle man bli lite frälst av nyttbarheten och ta med en liten flaska hem riskerar man böter på upp till $10 000. Sanden nyskapas inte, så det som finns där, det är det som alltid kommer finnas.


Turen var helt fantastisk. Jag är så glad att jag tog mig tid att göra ​den!

Nu ska jag låta bilderna tala sitt tydliga språk och förhoppningsvis inspirera andra till att göra detsamma!

Likes

Comments

Ooops... Där bokade vi en snorklingstur i stora barriärrevet på söndag!

Via bookme fick vi en tripp på en lyxig segelbåt ut till några av dom yttersta delarna av revet, agincourt reef, med avspegling från Port Douglas på söndag morgon. Det är svårt att sätta ett pris på en dag i himlen på jorden, ett av världens underverk, världens största levande organism och en av dom vackraste platserna i världen men i vårt fall blev det $176/pers med allt inkluderat såsom mat och utrustning via Calypso Reef Charters.

Jag kan knappt bärga mig!!

Likes

Comments

Då hade jag varit kall och stel som en fiskpinne vid detta laget.


Som jag nämnde i ett tidigare inlägg gav Rocio mig till slut rätt i vårt lilla slag om betalning för kemikalieutbildningen.

Hon meddelade mig så fort hon kunde och jag spred lyckligt vidare informationen till tjejerna. Men en tid gick och jag förstod att Rocio inte sagt något till dom än. Det var inte offentliggjort och jag kände att jag inte kunde lita på att hon skulle betala dom andra. Jag hade två dagar kvar att jobba och ville veta med säkerhet att så inte skulle bli fallet. Därför frågade jag henne rakt ut, inför allihop på morgonmötet på torsdagens morgon.


-Så det du sa till mig häromdagen, om utbildningen... Ska du berätta det för alla..?

*Blicken som möter mig mörknar och för en sekund svär jag på att hon tog form som Darth Vader. Åtminstone önskade att hon kunde.


-Ja, det ska jag.

-Grymt, så, när..?


*Hon tar form som Darth Vader och jag känner hur jag får svårt att andas. Plötsligt sitter alla nerkrupna i sina stolar och äter popcorn, med spänd förväntan om vad som kommer hända härnäst. Blickarna bollas mellan mig och Rocio. Stämningen är så intensiv att man kunde skära den.

- Snart.


Shit. Jag tumlar baklänges mentalt. Lika chockad över hennes svar och brist på information till tjejerna som hon nog är över att jag ställde frågorna där och då. Vad jag vet har hon inte sagt något till dom än idag.

Jag har bestämt mig för att inte skriva ner hennes namn som referens i kommande jobbsökningar.

Jag är glad att jag inte jobbar kvar där.

Men jag slutade med flaggan i topp! Även om Rocio inte gillade mig så älskade filippinierna att jag sa ifrån och jag blev riktigt bra vän med polackerna och australiensaren. Saknar dom faktiskt lite...

Likes

Comments

Så det är dags att leva livet!

Jag fick inte sparken för att jag var uppkäftig. Jag ansökte om det själv för jag trodde vi skulle lämna Townsville denna helgen. Så blev inte fallet, James fick ytterligare en vackas jobb och då tänkte jag passa på att göra det bästa av tiden här uppe. Utan pengar som stadigt rullar in, det är då det känns som bäst att spendera! Eller hur? Ja, så därför tänkta jag att man lever ju bara en gång , så varför inte boka in en trip till Whitsundays? Bara en dagstur, jag tänker inte slösa för mycket. Men den turen kommer erbjuda en båttur runt några av öarna i detta magiska paradis, en liten visit till Hills inlet och mycket tid till snorkling i korallrevet. Perfekt! Åker på onsdag morgon och kommer tillbaka på torsdag kväll. Turen jag kommer åka är med Ocean rafting och kostar $154, detta inklusive våtdräkt och härlig mat

Likes

Comments