View tracker

Hejhej❤️
1. Jag mår inte bra.
2. Jag ljuger för alla om vissa saker.
3. Jag älskar min pojkvän.
4. Jag älskar mina bröder.
5. Jag hatar mej själv.
6. Jag står inte ut med mej själv.
7. Jag har inget hopp.
8. Jag är hatad.
9. Jag är inlåst.
10. Jag vill dö.
Så... Det var mina 10 depp sanningar, anledningen till att det vart "10 depp sanningar" är för jag får typ max ihop 5 bra sanningar
😔 Min kille fråga nyss hur jag mår... Mitt svar blev "jag mår bra älskling❤️" men samtidigt ligger jag och skriver hur dåligt jag mår😭❤️ Livet är inte lätt. Han frågade om han får se hela mej, alla min personligheter, se mej må bra, må dåligt osv osv. Han är bäst❤️ Han bryr sej alltid oavsett, ni kanske tycker det låter sjukt men jag älskar verkligen då han brukade sätta sej över mej och hålla fast mej då jag mår dåligt och han släpper inte ens då jag ligger och gråter, han släpper inte förns jag berättat varför jag mår dåligt och efter det så tar han mej alltid in i sin famn och kysser mej, kysser bort mina tårar, drar undan mitt hår från ansiktet medans han kallar mej vacker och samtidigt berättar hur mycket han älskar mej. Han är den bästa killen man kan ha!🌸🌹❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är hemskt att känna såhär. Med känna menar jag det är hemskt att må såhär, att leva såhär. Att låta soc styra ens liv och det blir bara jobbigare då jag vet att soc egentligen inte ens bryr sej om mitt mående. Jag är pengar, jag är lön, jag kostar skattepengar som alla runt om betalar... Jag är en handske soc kastar runt och runt, helt obetydlig. Helt värdelös. Dem placerade mej på Felicia/Cornelia i Dalarna (Vikmanshyttan). Det är 2 flickhem där flickor har blivit utsatta för svält, psykisk misshandel och massa andra saker, senast idag så tryckte personalen ner mej psykiskt, dem kommer med tomma hot, dem anklagar oss för saker, jämför oss med varandra, pekar ut oss och pressar oss. I lördags så vart en tjej utstängd för att ha fått 1 av 4 nej på blocken, hon fick inte stanna kvar på Cornelia där jag bor (hon bor på Felicia. Skillnad = 2 olika identiska hus) och enligt hemmens regler så måste man ha 3 av 4 ofrivilliga (bortglömda) nej på blocken och hon hade 1 som dem anklagar henne för att ha stretat emot... Så hon blev skickad ut ur deras såkallade "belöningsrum" och då finns det en liten tv där du bara får se på 1,2,4,5 och 7an eller så får hon bah va eller sitta på sitt rum. Och hör hotade dem med att låsa in mej och 2 tjejer till... Igår så sa en personal att jag va den värsta ungdomen dem haft... Detta är saker som händer hela tiden.
Vi får endast ringa förälder/släkt i "Intro fas" som jag då är i och det är 15 min/dagen förutom Onsdagar då vi inte får ringa alls. I "fas 1" får man ringa 1 kompis i 5 min/veckan. Man har bara 5 timmars besök tid av familj på söndagar, du har hemresor ca 1 gång i månaden, dem tar våra mobiler så fort vi kommer in, dem beslagtar allt av värde för att inte behöva ersätta/skadestånd om nått går sönder... Jag har tagit in en mobil för jag klarar inte av att vara här, jag känner ingen glädje längre. Allt glider ur mej och jag vill bara ge upp och ta livet av mej nu för mamma har gett upp, min pappa som förstört mitt liv har helt plötsligt kommit in i bilden och ska hjälpa mej och sen har jag bara min kille som bor i Kalmar så han kan inte göra nått, han tycker det är jobbigt att behöva höra då personalen kallar mej barnslig och fjantig som vill ha en tjej som KP pga tidigare händelser med äldre män. Jag tror jag är redo för att ge upp nu.

Likes

Comments

View tracker

Förlåt alla runt om mej. Jag vet inte hur jag ska få min mamma att lita på mej igen, jag ångrar alla lögner. Jag kan inte ringa henne och säga hur lessen jag är, jag kan inte visa hur mycket jag älskar henne, jag kan inte vara med henne och allt är pga mitt mående. Jag ångrar att jag berättade för mamma om alla slagen, alla våldtäkter och alla droger. Jag önskar bara att ju sluppit börjat bära min tunga väska genom hela världen och oändligheten när jag var så liten, den vart aldrig lätt... Bara tyngre och tyngre. Jag valde att lämna min familj för att mina bröder inte skulle komma och fråga mej om mina armar och ben, ja hela min kropp alltså. Jag har bett om förlåtelse rakt ut i luften, jag har försökt med allt. Jag satt och bad om förlåtelse varje gång jag skulle sova förut för jag hoppades att det skulle hjälpa. Jag ångrar så mycket, jag ångrar nästan allt. Jag har förlorat alla glädje, jag är omplacerad och jag får inte ens ringa min mamma och prata, jag får inte ringa min kille eller nått... (Jag får egentligen inte ha mobil så dem vet inte att jag kan prata med dem när jag vill) men jag vill inte behöva sitta här och skriva till mina kompisar att jag är här, jag vill inte oroa dem, jag vill bara slippa allt detta och jag ser ingen utväg längre. Att ligga här i min säng dagligen hjälper inte, helt ärligt så va Kricagården bättre, där kom personalen och frågade om jag ville äta, här säger dem inte ens till då det är mat... Det står på schemat och det ser ut som en vanligt skolschema men det är inte lektioner... Det är ditt liv. Jag vet att det inte kommer hända nått men jag sitter och tänker på hur slutkört mitt huve är, jag börjar glömma mitt liv, försöker tänka på hur viktig min familj och mina vänner och Kim är men jag kan inte sluta glömma... Det känner som att då jag blir utsläppt här ifrån så kommer jag va själv, helt ensam. Jag är 18 om några månader men har ingenting att säga till om i mitt liv... Dem kastar runt mej som om jag vore en gammal obetydlig handske.... En handske ingen vill ha. Vill bara ta nånting och få ett slut på detta. För min mamma lyssnar inte längre för mina lögner va för många. Jag svek henne trots det så fanns hon kvar, hon har aldrig lämnat mej. Alla gånger hon fallit samtidigt som mej så har hon ställt sej upp för min skull och dragit upp mej oxå. Jag känner mej helt värdelös, helt obetydlig, jag känner mej onödig, det är onödigt att jag finns. Förlåt mamma att jag gav dej alla problem, du skulle ha gjort aborten du tänkte göra, du gav upp hela ditt liv, alla dina vänner, allt för att få mej, det plågade dej att jag for illa och du var helt maktlös. Och efter det har jag bara förstört mer, jag har svikit mina bröder och varit en dålig syster. Jag har försökt, men jag känner mej värdelös. Jag har svikit alla mina bröder och min mamma, min morfar, alla.

Likes

Comments

Ni vet den här rösten man har i sitt huvud som viskar hur dålig du är och hur oönskad och oälskad man är... Jag hör den hela tiden, vara jag än går, jag hör hur hon säger att jag ska ge upp och jag känner hur hennes röst blir allt mer lockande:( Jag har yrsel, min mage håller på att ge upp för att jag har så mycket stressmage, jag mår illa, jag har ont i magen, jag har ont i huvet, jag får svarta fläckar i synen och jag hoppas nästan lite på att min kropp bara kommer ge upp och lägga av, vilket jag egentligen vet att den kommer göra snart. Då kanske personalen, mamma, IVO, polisen och soc lyssnar på att jag inte kommer må bättre här. Det börjar bara bli jobbigare och jobbigare, tyngre och tyngre... Snart kommer jag inte orka andas:( Jag vill inte ge upp men min kropp kommer göra det åt mej och mitt psyke.

Likes

Comments

Just nu känns allt jobbigt, jag försöker hålla ut min soc kanske kommer hjälpa mej, min mamma vet inte riktigt vad hon vill och jag vill här ifrån, jag vill inte bo på behandlingshem. Det känns som att jag kommer ge upp, jag vill inte ge upp för min familj men jag ser inte ljuset längre, medans jag va med min kille så kändes allt så bra, nu har dem låst in mej i ett mörkt och kallt rum:( Jag har jätte svårt att sova, inte att somna... Utan att sova "lugnt" och inte typ vakna eller sova oroligt osv. Personalen här bryr sej inte om oss. Och vi har pratat med IVO men helt ärligt så känns det inte som att det kommer hjälpa:( Allt jag vill är att komma ut hör ifrån.

Likes

Comments

Vet ni hur det känns att vara ett socialfall?? Att inte kunna välja nått i ditt liv själv?! Hur skulle ni må om nån hade ALL makt över er?? Jag och säkerligen några som läser vet. Sen om alla har samma åsikt är oviktigt för alla har olika åsikter och tankar! Jag känner mej som en handske som kastas runt till olika människor hela tiden, typ som "kan du ta den här handsken ett tag??" Och jag vill kunna ha makten över mej själv, kunna gå dit jag vill, lyssna på musik när jag vill... Jag bor på ett behandlingshem och allt jag känner är att allt hopp rinner ut med allt blod. Dem tar våra vassa saker men lämnar nålar osv. Tror dem att det är säkert att låsa in allt?? Vill jag dö så kan jag ta livet av mej. Tex jag har min pojkvän och min familj, dem betyder allt men jag kan inte va med dem pga socialen! Socialen är bra för vissa men jag orkar inte med att bli kastad mer för den finns inget som dem kan hjälpa mej med nu. Jag känner inget längre, ingen glädje över nått förutom då det är sol och allt känns bra, jag är orolig över hur detta påverkar min kille och mej och oss, hur det skulle bli om jag och min kille splittras, för då skulle jag ta livet av mej och då skulle mamma hata mej för att jag gjort så mot mina bröder. Jag vet inte vars jag ska ta vägen och sen vad jag ska göra.

Likes

Comments