Inlägget kommer från en helg hemma i trapphuset, med några öl, några vänner och diskussion kring quotes från författaren Mark Twain. Roliga konversationer, roligt skrivande!

80% av tiden tänker jag på vad som kan gå fel, jag ser alla scenarion, det vill säga att innan resan börjat har jag upplevt den på värsta tänkbara sätt, flera gånger om. Och efter resan står jag på mållinjen och dumförklarar mig själv, för att jag slösade energi på saker som jag annars aldrig behövt ägna ens en tanke på. Det är viktigt att öva på att sluta oroa sig. Att övertänka saker är rastlöshet, och det har vi inte tid med.

Man överreagerar ofta. Struntsaker blir till konflikter och minsta negativa förändring gör att det känns som att marken försvinner under dina fötter. Tänk tillbaka på de senaste tio åren. Hur många gånger har din reaktion varit den egentliga källan till sorgen du kände eller misstagen du gjorde som följd av en förändring. I ett panikslaget ögonblick och i en dimma av adrenalin skapar hjärnan ett större problem än de existerande för att väga upp till kroppens primitiva sätt att hantera motgången. Jag säger inte att man alltid överreagerar, men väldigt ofta reagerar man orationellt och skapar en skräddarsydd energitjuv helt själv. En komplex form av självdestruktivt beteende, alltså tankemönster och val. För du har alltid ett val. Och att bara vara medveten om detta ger ofantliga möjligheter till positiv utveckling av förmågan att hantera motgång, eller lärdomen av att välja bort dem helt.

En läxa om disciplin och ett enkelt sätt att lära sig att ta tag i verksamheten som behöver bedrivas. Om det så gäller jobbet, en konflikt, ett körkortsprov eller vid krishantering gäller detta för oss alla. Ryck plåstret. Ta tjuren vid hornen. Ta tag i din skit. Ja, Mark Twain hittade snyggare ord för något jag tänker varje dag. Och det är snygga ord för något som är så otroligt svårt att sätta i verket. Och tyvärr i mitt fall var detta inget jag kunde läsa mig till. Utan vid en viss tid i livet inser man att man måste göra vissa saker, och driva sitt eget liv framåt. Ingen annan skall rycka plåstret för dig, och du ska definitivt inte försöka dra tag i någon annans plåster om du vill ha fingrarna kvar.

Och om du måste äta två grodor, ät den största först. Ta dig ann den största och viktigaste uppgiften först. Börja omedelbart och se till att disciplinen är kvar tills uppgiften är klar. Först då får du gå vidare till något annat. Ofta är tanken en mjukstart. Vi tar det lätta först. Nej. Din huvuduppgift kan inte vänta. För om du nu tvunget måste äta en levande groda, så lönar det sig inte att sitta och titta på den längre än nödvändigt.

Nyckeln till att nå hög produktivitet är att utveckla en livslång vana att hantera din huvuduppgift först. Du måste utveckla rutinen i att "äta din groda" innan du gör något annat. Framgångsrika och effektiva människor tar tag i sina huvuduppgifter direkt och bibehåller disciplin och målmedvetenhet tills dess att uppgiften är klar. Att inte verkställa planer och drömmar är ett av de största problemen i min generation idag. Man förväxlar aktivitet med prestation. Möten på jobbet som håller på i evigheter, man lägger upp planer, visioner och drömmar, men i slutändan gör ingen jobbet och man står utan resultat.

Skolan lärde mig bara en riktig sak. Något jag tänkt mycket på. Skolan har lärt mig läsa och skriva, den lärde mig alfabetet och meningsbyggnad på den lägsta nivån möjligt, och ni som nu tror att jag bara beskriver förskolan och grundskolan har ni fel. Både engelska och andra språk har jag lärt mig hemma samt att psykologi, matte, historia och samhällskunskap upp till så kallad "högskolenivå" är något jag lärt mig av rent intresse. Och just till de mått som krävts för att ta sig ur gymnasiet. Skolan har bara lärt mig en sak jag verkligen behövde. Förutsatt att ingen där ute kan förklara för mig varför alfabetet måste vara i viss ordning. Vem har sagt att A måste vara först och vad gör de för skillnad?

Ingen i skolan lärde mig hur man hanterar motgång, hur man söker jobb eller hur viktigt det är att våga bryta sociala normer och stå upp för sig själv och andra, vi fick läsa om människor som Hitler och Charles Manson, mänskliga så kallade "monster". Ingen berättade för oss om de monster som vandrar gatorna med oss. Mördare, manipulativa människor, knarkare och våldtäktsmän. Vi hade sexualkunskap, men aldrig några snack om sexualitet. Så här i efterhand är det inte konstigt att man som A-sexuell mådde dåligt under den perioden. Ingen pratade om psykisk ohälsa. Jag mådde dåligt hala min skoltid. (från dag ett i 0:an tills 6 månader efter studenten) Ingen såg mig eller för att ingen förstod hur jag tänkte. Det vart otroligt svårt för mig då jag verkligen inte förstod varför jag behövde lära mig sakerna som stod på tavlan. Jag vart varken lat eller dum. Men mina lärare kallade mig idiotisk och skällde för att jag inte kunde göra uppgifter korrekt.

Jag klarade gymnasiet trots att mina lärare fått mig att tro att det var något fel på mig. Två år senare vet jag med facit i hand att jag faktiskt inte behövde lära mig något av det jag läste på i skolan. Jag har lärt mig om människor och monster, om psykisk ohälsa och om struktur inom jobb och sociala konstruktioner helt själv efter skolan. Jag har spelat datorspel som lärt mig engelska snabbare än någon lärare kunde gjort, försvarsmakten lärde mig vikten i disciplin och respekt och jag har kämpat varje dag för att aldrig få någon att känna sig så som mina lärare fick mig eller mina vänner att känna under skolgången.

Vi utvecklas i olika takt gentemot olika mål. Och bara för att någons liv inte ser ut som ditt så är det inte fel. Skolan är en väg in i ett socialt liv och en tid att hitta sin person och sina prioriteringar. Vissa tycker om att plugga och vill ha tekniska och teoretiska jobb, och vissa, som jag, vill ha praktiska jobb. När jag flyttade till Halmstad vart jag på ett 10-tal arbetsintervjuer, på konsultföretag, industriarbeten, affärer och låt mig säga att inte ens försvarsmakten lyfte på bunten papper i min mapp för att kolla vilka betyg jag hade i matte.

Alla jobb och möjligheter jag fått har jag fått genom att bevisa vad jag kan, genom att vara duktig på att prata och aldrig ge upp. Skolan lärde mig definitivt inte hur välden fungerar eller vem jag är, men, den lärde mig vem jag absolut inte vill vara.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Att flytta till en ny stad innebär väldigt mycket, nya möjligheter, jobb och stor personlig utveckling. Speciellt om du väljer att bruka tiden rätt. Man får chans att skapa en helt ny personlighet. och ingen runt dig vet vilka misstag du gjorde i grundskolan. Jag vart till exempel otroligt arg och svår under den tiden, röd tuppkam lika stor som rastlösheten i mig. Jag var väldigt ensam under den tiden. just därför ville jag synas för att istället kunna övertyga mig själv om att jag var över alla andra. Jag var inte mig själv. Dålig strategi. Nu, nästan 7 år senare, är jag rätt mjuk. Runt ansikte och kort brunt hår. Utbildningar i försvarsmakten lärde mig att visa respekt och att ha disciplin. Om inte annat att samarbeta med människor trots olikheter. Nu syns jag väl utan att behöva anstränga mig. Jag jobbar sunt med mina sociala kontakter.

- Hemma hade jag kompisar som jag tröttnat på, folk som vägrade se att andra kunde förändras och växa, bara för att dem vägrade göra de själva. Bort med dem. Det är viktigt att välja bort folk som inte gör dig gott, även om det är svårt. För hela livet handlar om förändring och om att få upptäcka vem du är i olika situationer. Stäng aldrig in dig själv med människor som inte låter dig förändras precis när du vill. Men du måste också vara redo att jobba för att hitta människor som kan växa med dig. Kanske är dem inte precis som du, det är poängen.

- Jag flyttade till en ny stad för att någon kallade mig inskränkt och feg för förändring. En chock för mig, skäckslagen över att flytta från mina föräldrar, men jag tror inte jag står ut med att ses som inskränkt. Och ingen kom någonstans genom att vara feg. Det tog mig inte mer än en vecka att fixa ett jobb och en hyreslägenhet. (Jag kanske inte är den populäraste men jag har alltid lyckats vara på rätt plats vid rätt tillfälle när det kommer till jobb) En euforisk känsla att flytta in i en ny renoverad trea i Tylösand och inte ha en bitter människa hemifrån att tänka på, men snabbt ensamt och rastlöst. Jag började gilla läget. Livet måste vara monotont (enformigt/tråkigt) innan det börjar hända saker. Det vet jag nu, med facit i hand.

Nya kompisar dök upp genom jobbet, och med jobb följde ju så klart pengar och en helt otroliga semesterveckor, Livet va plötsligt fullt med rörelse, så långt ifrån de där monotona jag upplevt månaderna som ledde upp till sommaren. Jag överlevde dem, och nu kommer jag knappt ihåg vad jag mådde dåligt över. Jag sökte GMU till hösten. och jag antog den största förändringen hittills i mitt liv, och fy fan, jag var livrädd. Under utbildningen hittade jag delar av mig själv som jag aldrig sett förut. Upptäckte hur min kropp fungerar utan sömn, att jag klarar mer än jag tror och att jag från och med nu alltid ska göra saker som gör mig livrädd.

Jag hittade inga nya vänner på GMU, lite av ett misslyckande. Men en vecka efter kursslut hade jag lik förbannat hittat ännu en ny lägenhet och ett nytt jobb. (säger ju att jag har flyt) Det var en otrolig förändring. Jag är evigt tacksam för den. För efter detta året i en ny stad så kan jag med all säkerhet säga att dem kompisarna jag hade tröttnat på hemma, Gärna får stanna där och vägra förändring. Dem missar så otroligt mycket genom att aldrig göra misstag eller vara livrädda. Va inte som dem. Bort med dem.

Fram till skrivande stund var dessa ord inga självklarheter för mig. Super härligt att se förändring svart på vitt. Jag önskar verkligen att alla får chansen att någon gång göra något som gör dem livrädda. vad det än är.

Likes

Comments

Jag vill så gärna få den här fast-anställningen på ett nytt företag, det är inte omöjligt. Är nöjd med min lilla lägenhet och min bil. Jag har ett jobb men denna anställningen skulle göra allting helt. Förstår någon känslan?

Jag förklarar det så här. Hela tiden ränner man runt. Man söker jobb, söker bil, söker boende, partner. Man diskar, städar, handlar och vänder ut och in på sig själv för att det tillslut ska bli så perfekt som möjligt. Samt ska man kunna knäppa några feta instagrambilder för att andra ska se hur perfekt det är.

Man sätter sig i soffan och pustar ut. Men det gnager fortfarande lite. Tänk om jag inte får jobbet, jag trivs ju inte på mitt, då måste jag söka nytt jobb, och ha råd o leva. Och så snurrar det igång. Så om jag får de här jobbet så skulle allting stanna, och jag skulle bara behöva existera. Gå till jobbet, köra hem till min perfekta lägenhet och kanske på sin höjd diska. Och det skulle inte göra någonting.

Tycker det är lustigt att man aldrig riktigt är nöjd. Som sagt, min lägenhet och min bil, men älskar inte mitt jobb just nu. Och då sjunker värdet på allt. Inte rimligt. Jag måste nog lära mig att bara existera även om jag inte får det jobbet jag vill ha. Och jag har delvis funderat på hur de skulle gå till.

Jag tror helt enkelt att man inte får lägga så mycket tyngd i korttidsmål och förväntningar. För den som tar allt på liv och död, kommer dö många gånger. Lägg tyngd i de du har som är bra, och se allting annat som en bonus. Och om de verkligen går på röven kan du alltid byta korttidsmål, ingen som har sagt att man bara kan ha en dröm.

Så från och med nu har jag en super härlig lägenhet och bil. Allt annat är bara en bonus!

Likes

Comments

Sigge Eklund sa något i Han och Alex Schulmans podcast som jag vill minnas lät som följande; "Dem som vill skapa något måste ut o skämmas lite först, det finns ingenting intressant med en obefläckad person." Utöver denna podcast, är dessa meningarna det härligaste jag hört på länge. Speciellt för att jag hörde dem påvägen hem från min avslutade GMU. Utifrån dessa kloka ord bestämde jag mig för att alla mina misstag är okej, jag ska flytta till en billig etta i stan, jobba lite, spara mycket och skriva mer. Det finns mycket jag har skämts över. Allt ifrån beteendet på grundskolan till mindre genomtänkta val i vuxenlivet.

Jag har alltså börjat fundera på varför det finns så få svenska bloggar som handlar om riktiga saker. Nu är jag varken media-vetare eller särskilt bra på att förklara mig. Men jag kan säga att jag gärna läst bloggar istället för böcker om de va så att det fanns någon form av vettig kunskap att utvinna. Till kategorin "vettig kunskap" räknas alltså inte när folk ska till Ullared med mamma, samt deras suddiga mobilbilder med fyra olika filter på.

Här kommer ingen kunna läsa om vad jag äter, när jag tränar eller vilka nya fräcka vinglas jag köpt. Här kommer det komma upp funderingar på till exempel saker som ovanstående, men också psykvården, jobbsökande, lägenheter utan ytterdörrar och hundratals misstag. Alla borde erkänna att saker går käpprätt åt helvete ibland. För även om vackra instagram bilder kan ge motivation hade de varit härligt att få veta att andra också gör misstag. 

Så från och med 2017 tänker jag skämmas mer än innan för jag tänker dela både underbara nyheter och misstag. För de behövs för att skapa inehåll till livet. 

Likes

Comments