Jag har alltid varit en vinnarskalle. Jag har alltid velat vara bäst på allt jag gör. Jag har alltid varit en dålig förlorare.

Båda mina föräldrar har lyckats med livet och haft stora framgångar i deras välbetalda yrken. Förmodligen är det från dem jag har ärvt min vinnarskalle.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan, bäst i klassen osv. Men för mig var jag aldrig bra nog, och det var jobbigt, väldigt jobbigt. Till en början blev jag bara besviken eller lite arg på mig själv när jag inte lyckades till 100%, men med tiden som jag blev äldre och pressen och förväntningarna ökade så utvecklades detta till prestationsångest.

Både i skolan och i mitt fritidsintresse var jag väldigt målmedveten, om jag hade en dålig dag och därmed ett sämre resultat fick jag en sån fruktansvärd ångest, jag mådde så dåligt av det. Det kunde tillexempel vara så att jag hade något litet slarvfel på en mattediagnos, men för mig då var det hela jordens undergång. Under en period försämrades även mina resultat pågrund av behovet att alltid prestera mer än mitt bästa så blev det bara värre. Jag var så stressad.

Detta var så det började, eller det tror jag iallafall...

Jag pratade i telefon med en kille mina föräldrar inte visste vem det var, men det visste jag, han var en bra vän till mig då. Vi hade precis kommit hem från en semester, det var lov då och skolan skulle INTE börja dagen efter. Jag brukade prata med honom sent på kvällarna. Just den kvällen var klockan ungefär 00.30 när min pappa kom in i mitt rum. Det tog alldeles för lång tid för mig att lägga på samtalet då min mobil var låst och krånglade. Min pappa hörde killens röst och blev jättearg. Han tog ifrån mig min mobil och dator och sa att vi skulle prata dagen därpå.

Det var då, då jag fick min första panikångest. Jag hade aldrig känt så starkt innan. Jag hade PANIK, jag kunde inte andas. Det var det värsta jag varit med om. Det låter löjligt men att inte ha mobilen där gav mig sån fruktansvärd panik. Att inte ha någon tidsuppfattning eller kunna göra något och dessutom inte kunna sova. Då var jag, som så många andra gånger, väldigt nära att avsluta allt.

Dagen därpå pratade vi och det kändes inget bättre, snarare tvärtom. De följande 2 veckorna tog de min mobil kl 22.00 varje kväll och gav tillbaka den på morgonen. Varenda kväll fick jag samma ångest. Efter de två veckorna fortsatte jag att ha ångest, men för konstiga små saker, vardagliga saker. För varje gång jag fick det blev det mer och mer ofta. Detta ledde till att jag gick djupare in i en depression som jag redan hade sen innan. Jag var helt off. Jag slutade äta för jag hade ingen aptit, jag skar mig på benen för att lätta lite på trycket.

När det började bli varmare, alltså typ vår/sommar började jag må lite bättre ich började äta osv igen. Sedan precis veckan innan sommarlovet typ vet jag inte riktigt vad som hände men jag var aldrig glad, tyckte inget var kul längre, ville bara vara hemma och var helt off. Så är det nu också.

Under hela denna tid jag skrivit om har jag även haft otroligt dåligt självförtroende och kroppskomplex. Dom två hör ju typ ihop. Men mina kroppskomplex handlar inte om att jag tycker att jag är för stor/mullig, faktum är att jag är mer åt det smala hållet. Det jag har komplex över är mer mina "kvinnliga" delar dvs mina bröst och mitt hår. Jag mår så sjukt dåligt över dessa två. Mitt hår är så otroligt tunnt och mina bröst är små och hängande/pekar åt sidan/platta på ovansidan och sitter väldigt långt ner. Detta har jag ärvt av min mamma båda två. Eftersom jag hatar det så mycket hos mig själv har jag även börjat göra det på henne med. Pågrund av det har jag även börjat tänka på allt annat "dåligt" med henne och efter det är det det ända jag kan se. Jag skäms för mina föräldrar. Tyvärr.

jag har inte bestämt vad jag ska skriva om i nästa inlägg men troligtvis kan det bli mer som en fördjupning i något av det jag har skrivit idag. Men vi får se.

Tills dess, ta hand om dig<3

Likes

Comments

Som rubriken lyder likaså bloggens namn, jag sitter ett varmt badkar och skriver just nu. Varför? En bra plats att rensa tankarna.

Jag är en person som har svårt att öppna mig för andra såsom min familj och vänner. Vissa saker kan jag berätta lätt men andra går verkligen inte, de viktigaste sakerna går bara inte. Jag vill så gärna prata med någon så detta får bli min lösning. Jag hoppas att prata (skriva) ut hjälper mig att må bättre.

Om det finns någon annan här som har liknande eller andra problem så kan vi stötta varandra.

Jag vill i nuläget vara anonym, hoppas att det är förståligt. I framtiden kanske jag kan avslöja min identitet, vem vet...

Jag har iallafall en liten plan om kommande inlägg, finns så mycket jag har att skriva men det första inlägget efter detta får nog bli mer om mig, typ min story.

Tills dess, hoppas jag att just du som läser detta tar hand om dig<33

Likes

Comments