View tracker

Jo, det är sant, jag talar om personer, inte om saker. Endel människor har jag redan sorterat bort, det känns fantastiskt. Jag måste berätta om en kommentar som blev avgörande för en person. En bitter tjej i samma åker som mig, en riktig besserwisser. Som person har jag svårt att säga ifrån, och har tagit mycket skit. Stt jag stod ut med "denna" är ju helt otroligt, för att vara ohyfsad är inte okej, det och avundsjuk. Hursomhelst, vi väntade barn, köpte ny bil, hus och köpte väl barnprylar (tror jag) och hon vräker ur sig "hur har ni råd?". Egentligen ville jag bara säga att "vi varken röker, festar, eller i dagsläget har en hyra på 8000:-, som ni". Men jag var tyst och lät henne vara en "ingen" för mig.

Sen finns de som man har vuxit upp tillsammans med, som har varit som systrar, som inte ens försöker träffas eller höra av sig. Er låter jag också gå.. "Kommer du hem i påsk?", "Ja, en snabbis på lördag".. Svaret kunde ha varit "Ja, en snabbis, men kanske kan klämma ett hej hos er och träffa din son som jag barahar träffat en gång och det var visst i oktober !".. Men nej, det existerar inte.

Ibland sitter jag och funderar på inbjudningarna till bröllopet, kanske det fanns starkare kandidater än endel av de som blev bjudna!


Just nu bär jag på mycket ilska, att få skriva hjälper mycket. Då har allt blivit sagt, fast ändå inte.. Känner du dig träffad av min text, är det kanske dig jag skriver om!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland kan jag bli riktigt trött på hur folk särskriver och talar illa. "Jag tycker om han jätte mycket!" Rättelse- "jag tycker om honom jättemycket!"

Hur svårt kan det vara att sätta ihop två ord, så att det bildar ett? Svinkallt, jättemycket, superbra, rödhårig, sjuksköterska, Ica-butik, trisslott, lottorad, jag kan fortsätta i all evighet.

När jag träffade min blivande man, tyckte jag att han skrev bra och gick med på att träffas pga detta. Själv uppfattar jag särskrivning som en brist på intelligens. Nu säger jag inte att personer som är dyslektiker är bakom flötet, men man kan lätt urskilja de som bara är dåliga på att skriva. Fick ett sms häromdagen "Inte enligt hon". Det nästan vände sig i magen på mig. En vuxen kvinna som skriver hon ist för henne, när det är så uppenbart?

Dagligen ser jag personer som kan klassas som högutbildade särskriva, de borde ha kört varenda tenta som innehöll särskrivning. Då det faktiskt är inkorrekt svenska.

Glad påsk!

Likes

Comments

View tracker

Jag läste Andreas Lundstedts bok för ett tag sedan, minns inte hur det kom sig, men när han var bebis fick han ett rosa klädesplagg på sig. Någon fällde kommentaren "han blir nog bög", just i detta fallet var det ju lite småroligt att Andreas Lundstedt är öppet homosexuell.

Detta är också en sak jag tänker mycket på. När jag var liten, skulle pojkar ha blått och flickor rosa. Jag är uppvuxen så (och många andra också). Nu när jag själv har barn, så känner jag att jag inte kommer handla rosa kläder till min son.. OM HAN INTE BER OM DET, så att säga.

Min lille kille är alldeles för liten för önskemål om kläder och änsålänge bestämmer jag. Skulle han i framtiden be om en rosa tröja, klänning, eller något annat "flickigt", skulle han få det.

Men dessa genustokiga mammor som klär sina små pojkbebisar i rosa och tom klär de i klänning. Hur tänker de? Präntar de in direkt "det är okej att bära rosa och klänning fast man är kille!". Klart som tusan är detta okej, men ge barnen själva chansen att tycka om det själva.

Är det så att mammor är så kåta på att få utmärkelsen "Pride-mom", även att barnet inte ens är 5 år fyllda?

Jag älskar min son, och skulle han önska att få bära klänning, en rosa topp eller leka med dockor, så kommer han att få det. Men jag kommer aldrig köpa det till honom och säga "det är okej, det finns inga plagg som är för pojk eller flicka".


Likes

Comments

Idag känner jag mig helt slut i både kropp och knopp. Dag tre på mitt nya träningsupplägg- att jogga.

Tidigare har jag sett mig själv sväva fram i mina snygga löparkläder (ja, jag har ju sett detta i mitt huvud). I verkligheten är jag som en strandad val, som kämpar för att komma någonstans.

Är man inte van vid att springa/jogga och har en kondition som är nästintill obefintlig, kan man inte bara tro att det ska gå fort och bra.

Idag kom jag längre, men mycket satt i huvudet. Inte vill jag vara den som struntar i detta nu, bara för att det är jobbigt. Att ge detta en ärlig chans som rökfri, är jag skyldig mig själv och min brudklänning.

Kroppen ska inte få bestämma alla gånger, man orkar mer än vad man tror. Det bevisade jag för mig själv idag. Då säger jag inte att man ska pusha sig själv vid fysisk aktivitet vid sjukdom. Men tror man att man inte klarar någon, så går det alltsom oftast, förr eller senare.

Likes

Comments

Då hamnade jag här, dags att börja.

Jag tänker jävligt mycket, och sover alldeles för lite pga detta. Natten till idag tänkte jag på förtal, nätmobbing och kvinnor, hur elaka är vi? Är det faktiskt vi som är värst bakom dator-mobilskärmen? Tyvärr måste jag nog säga att svaret är "ja!".


Igår råkade jag ut för det själv. En tjej lurade mig på pengar, när jag var dum och naiv och köpte lakan från mini rodinis jubileumssläpp (ett mycket långt inlägg kommer framöver om mr och de sektliknande grupper som mr-morsor har på Facebook) via instagram. Jag märkte ganska snabbt att tjejen i fråga inte hade rent mjöl i påsen, men jag pratade med henne ändå. Jag könde en sorg genom henne, hon kändes så ledsenoch ensam (förmodligen bara sjukt manipulativ). Hursomhelst, tillslut, efter drygt en månad bad jag riktigt bryskt om mina pengar. Jag hotade med polis, hon körde en snyfthistoria och jag fick in en del av pengarna.

Nu började hon dra igång sin jävla process, vilket jag visste skulle hända.. Man får inte vara medlem i grupper om man blockerar annan medlem, jag orkade inte med människan och valde att gå ur grupperna och blockera henne.  Då kom de, de maktgalna admin från alla grupper och skulle visa sina stora pekpinnar, (som de förmodligen fått ta på avbetalning för att de har bränt sina pengar på begagnade, dyra kläder barnkläder). Jag bad de vara tysta, då jag inte ens är medlem i gruppen längre, att de borde kommunicera mera sinsemellan (då jag anmält bedragerskan 2 ggr tidigare, även andra hade gjort det), och hoppades att de själva skulle slippa bli blåsta. De var alltså snabba med att hitta ett offer, utan att kolla bakgrund och fakta.


Kvinnor är glada för att hävda sig och visa makt på nätet, dessa kvinnor är patetiska på så många olika sätt- De kan inte känna glädje med för andra (hur många gånger har man inte läst "avis, eller en kräkande kommentar istället för just "GRATTIS!"), de är nog tysta som möss annars och förmodligen olyckliga. Att gömma sig bakom en dator- eller mobilskärm ger inte någon rätten att vara ett svin. Ingen blir osynlig. Det man inte kan stå för, bör man inte heller skriva anonymt på nätet. Eller ja, det man inte kan säga face to face, bör kan man hålla inom sig. 

Påtal om mini rodini,  så gillade jag deras kläder innan, men när  jag såg alla hypemorsornas  sätt att vara vara, tappade jag suget och köper hellre fina färgglada kläder på polarn o pyret.


Som sagt, mer om mini rodini, men detta var gårdagens nätmobbing!!


Likes

Comments