Många tror att bipolär sjukdom bara handlar om att humöret går upp och ner, det trodde jag med att det gjorde.
Visst handlar bipolär sjukdom om humöret, det är den stora delen av allt. Men det ingår faktiskt andra saker med som många kanske inte vet om. Missbruk, anorexia och självskadebeetende är några av dem sakerna som man också kan få problem med när man har bipolär sjukdom.

Men som sagt humöret är en stor del av det. Det kan svänga hej vilt men man kan också ha stunder där allt är precis som vanligt. För min del så svänger det från dag till dag ibland och sen kan jag ha långa perioder också (oftast när jag depressioner men mina manier är väldigt kraftiga) men sen kan även allt vara som vanligt under någon vecka, ungefär som om min kropp laddar upp inför nästa skov. Jag kan även svänga under dagen, kan ha en rad olika humör under en och samma dag.
När man svänger så är man antingen uppåt eller neråt, båda två är lika dåliga. Man kan se det som att det är positivt att vara uppåt och många vill vara i det läget ibland. Det kan jag med vilja, man känner sig så himla bra. Man får en massa saker gjort, man behöver knappt sova något, idéerna sprudlar, man blir kreativt osv. Men det finns också dåliga saker med det, det är oftast där man kan ställa till det ordentligt. Man kan få enorma impulser som gör att man gör saker man egentligen inte borde göra. Man kan få för sig att man bara ska flytta, man ska sluta på jobbet och bli något annat, man kan dra på sig massa skulder osv. Vad man gör är olika beroende på vilken typ av bipolär man har. Men man kan som sagt ställa till det en hel del för sig. Man tycker även att man ska göra allt på en gång och det blir oftast för mycket.

Dem säger att bipolära har värre depressioner än andra diagnoser och det kan jag hålla med om. Det är för att när man väl faller så blir den en väldigt hård landning. Från att har varit "on top of the world" till att bara gå ner sig, inte känna sig ett dugg värd och känna att man inte ens förtjänar att finnas. Det blir ett väldigt stort fall! Depressioner kan också var olika, för min del kan jag ibland klättra ur dem och vissa blir värre.

Dem "lättare" depressioner då ligger jag mest i sängen och gör i princip inte mer än att gå upp på toa. Man börjar sova ännu mer, kan sluta äta och bara ligger helt deppad och däckad i sängen. När det blir så för mig så kan det ibland gå över på någon dag och sen är jag uppåt igen eller på stabilt läge. Det är så olika och man kan aldrig riktigt veta hur det kommer bli.
Men sen kan också dem värre depressioner komma, när man går ner sig riktigt ordentligt. Man kan börja med självskadebeteende, få självmordstankar och även faktiskt försöka att göra det eller tyvärr göra det också. Man faller som sagt hårt och hamnar riktigt på botten. Man vill verkligen inte göra något alls, man kan ligga i sin säng och bara stirra hur länge som helst. Men min största räddning i mina skov är min omgivning, barnen får mig alltid att gå upp ur sängen, barnen får mig alltid att fortsätta kämpa (sålänge inte sjukdomen tar över min kropp totalt för då är jag helt handlingsförlamad).

För min del så har jag tvångstankar, jag har ett extremt kontrollbehov, jag måste ha ordning annars blir det totalt kaos i mitt huvud. Kläder måste va sorterade i en viss ordning, sakerna måste stå på speciella platser här hemma, jag städar och plockar jämt för att jag tycker precis allting är så dant. Jag måste även följa vissa rutiner och göra vissa saker i en viss ordning, annars blir det också kaos i huvudet. Jag har extrema rädslor för det mesta. Jag kan bli så otroligt irriterad ibland, och ibland kan jag bli arg för såna små saker att jag själv inte fattar varför jag blivit arg. Det är bara en del av det, det finns mycket annat med.

Hur personer är när dem har bipolär är så olika. Alla personer är olika och det finns olika grader av bipolär, vissa är värre och andra lättare. Bipolär sjukdom är aldrig en lätt sjukdom, oavsett typ. Det finns dem som måste ta sin medicin, det finns dem som får ta flera olika och det finns dem som kan klara det utan medicin. Men vilket man än gör så är man inte en dåligt person för det. Med eller utan är det en daglig kamp och man kämpar lika mycket oavsett.

Bipolär är även en sjukdom som är väldigt svår att förstå sig på, det är många som inte gör det och knappt jag själv gör det ibland. Men jag vet hur det är att vara bipolär och jag vet att det ingår så mycket annat i det.

Det som stör mig är att det verkar ha blivit tabu att skriva och prata om psykiska sjukdomar med åren. Varför vet jag inte, jag tycker det är så löjligt! Ja vi har psykiska sjukdomar, men vi är lika mycket värda för det. Vi är dem vi är och passar det inte då får det vara.

Något annat som stör mig är att när man har en "osynlig" sjukdom så verkar man helt plötsligt inte vara sjuk för det syns inte på utsidan. Men att ha en psykisk sjukdom är inte lätt, sen kvittar det om man har adhd, bipolär, schizofren eller någon annan sjukdom. Det är en daglig kamp och även om det inte är något som syns utåt så kämpar man med det dagligen. Det är inget som kommer att försvinna, det är något man kommer att leva med hela sitt liv. Man kan lära sig att hantera det, men det kommer fortfarande att finnas kvar och man kommer alltid få kämpa.

Men viktigast av allt, döm oss inte efter våra sjukdomar! Om man tar t.ex bipolär sjukdom - vi kan skada oss, inte för att få uppmärksamhet, vi skiter inte i vår omgivning för att vi vill ta livet av oss, vi kan inte hjälpa våra impulser däremot. Jag tänker inte skylla på sjukdomen, men många saker man gör är just pga sjukdomen och ibland kan man inte riktigt hjälpa det man gör. Det bara blir så och dem svängningarna som kommer, kan komma helt oförväntat. Som ett slag i huvudet. Så döm inte allt vi gör, vi kämpar dagligen för att kunna hantera vårt humör och undvika saker. Men ibland går det helt enkelt inte.

Vi har en sjukdom, men vi är människor också!!!

Till er som har en psykisk sjukdom, ni är precis lika värda som alla andra (även ni som inte har det, alla är lika värda)! Ni är inte ensamma, många lever med det idag även om dem inte pratar om det. Ni är starka som kämpar med detta. Låt inte folk trycka ner er för att ni har en sjukdom, man ska inte behöva dölja det! Finns det dem som inte accepterar er, dem är inte värda att ha i era liv. Det är okej att ha en psykisk sjukdom, det är inget fel med det!

Va inte rädd för att söka hjälp om det behövs, det är inget fel med det. Jag vet att det är svårt att be om hjälp och att erkänna för sig själv att man behöver det. Men det kan rädda både dig och dina anhöriga från att bli sårade. Att söka hjälp kan vara det svåraste som finns, men ibland måste man våga ta det steget. Ingen mår bra av att va i en sån hemsk depression och det drabbar även dem runt om dig. Även om man ska tänka på sig själv, tänk på alla runt om som skulle bli så ledsna om något skulle hända dig, Men som sagt, jag vet hur svårt det är att ta det steget när man väl gör det.

Ta hand om er och varandra!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag blev de en väldigt mysigt dagsutflykt till de underbara stället Käldhage gård.

Jag kan varmt och positivt rekommendera de här stället!
Lugnt och skönt, underhållande för båda stora och små, trevlig personal och roligt!

Likes

Comments

Inte min senaste depression utan min senaste riktigt djupa depression var för två år sedan.
Jag var djupt deprimerad i lite mer än ett halv år, de gick så långt att jag las in på psykiatrin med självmordstankar och jag kunde inte alls förstå varför jag levde, vad jag gjorde för nytta.
Jag minns inte allt ifrån depressionen men de jag minns, de minns jag starkt.

Jag kommer ihåg hur jag sa till överläkaren på akutpsykiatrin vid inskrivningen att jag kände mig som en 45 åring, en 45åring i en knappt 23årig kropp. Varför jag kände så, de vet jag inte men jag kände de. När jag skrevs ut 6månader senare sa jag att jag kände mig som 30år och de gör jag än idag på många plan så de känns okej.

Att må sådär dåligt är förjävligt, och hemskt efteråt att minnas hur man vissa gånger tänkte.

Jag minns en gång när jag satt på tågspåret, jag satt där och inväntade nästa tåg. Jag hade skrivit ett brev där jag ordagrant hade förklarat hur min barn skulle ha de bättre utan en psykiskt sjuk mamma, vart dom skulle vara och dessutom hade jag skrivit brev till varje barn som låg inlåst tills dom var 18år!
Polisen kom istället för ett tåg, vem som ringde polisen vet jag inte men någon var de! Jag är tacksam för de idag(!!!)

Jag minns en fel medicinering där jag flög upp i en stormig mani där jag stod på balkongen vid mitt dåvarande hus och var helt stensäkert på att jag skulle kunna lära mig flyga för varför skulle inte jag klara de?
Även den gång höll på att bli min död men som tur var kom psykakuten och hämtade mig precis i rättantid.

Tänk så konstigt de kan bli i huvudet, och jag har så mycket fler galna saker jag kan skriva om men de spar jag till ett annat tillfälle tror jag.

Likes

Comments

I herromdagen packade vi in oss i bilen och for iväg till ett kalkbrott, vi i solen och mini under parasollet på täcket.
Lite picknick hade vi med oss också och vi njöt till fullo men kallt i vattnet var de minsann, till och med så att sju åringen inte riktigt ville doppa hela kroppen!

Jag älskar sommaren, de är så skönt ute och på något sätt blir jag något lugnare när skolan har lov, och man bara är hemma! Men sen vet jag ju också att för två år sedan var jag riktigt ordentligt djupt deprimerad sådär dålig att jag faktiskt försökte ta mitt liv.

Sommar är verkligen min årstid.

Likes

Comments

De är klart jag vill bli sedd och jag blir också sedd, precis så som jag vill men ibland blir jag sedd på ett annat sätt.
För några dagar sedan blev jag sedd på de sättet jag inte vill bli sedd, eller iallafall ett av dom.
Jag får höra att jag ska le lite, inte se så irriterad ut! Jag förklarad för personen att jag har ont i mitt huvud, då kommer de "då vet du att berg och dalbanan är igång, för så är de"
Ja, de är fint när omgivningen ser mig och bryr sig men någonstans måste jag kunna få ha en vanlig huvudvärk? Jag vet skillnaden på huvudvärk som är en huvudvärk och en huvudvärk som är ett sjukligt tillstånd!

Något annat sätt att bli sedd på är på de stadiet när de gäller de motsattakönet. Dom där som inte förstår att man är man någon annan utan man måste bli förbannad, dom där som närmar sig på dansgolvet fast dom märker att man går längre ifrån,... alla dessa personer förstör, förstör för mig i mitt sätt att vara utåt!
Jag dansar inte på krogen (när jag väl är ute), jag vet att jag kan dansa för jag är väldigt bra på att dansa med tanke på att jag hållt på sedan 2års ålder och jobbat/jobbar som danslärare, jag sminkar mig väldigt lite så de egentligen knappt syns just för att jag inte vill bli sedd av dom som jag tycker är jobbiga, jag går inte klädd precis som jag vill utan jag anpassar efter situationen!
Är de meningen att de ska va såhär? Att de har gått så långt att jag slår ifrån saker? Bara för att endel bara inte förstår vad nej betyder?

Likes

Comments

Inatt drömde jag en sån där hemsk dröm igen, mardrömmar har jag rätt ofta men just dom där extremt hemska som faktiskt relaterar till min dåvarande verklighet, ja verkligenheten i min förra relation.

Till dig som är känslig, läsa inte de här!

Jag kände pulsen i hela kroppen när jag satt där vid köksbordet i matsalen som hade blåa väggar och ett fint trägolv, utanför snöade de precis som de brukar göra i Jämtland på vintern.
Min puls var så hög i ljudnivån att tåget inte hördes utan bara vibrerade när de dundrade förbi ute på spåret runt hörnet av andra sidan huset.
Jag satt där på den svart klädda stolen med en penna i handen, pennan balanserade jag mellan pekfingret och långfingret!
Jag hörde ytterdörren slå igen, jag tappade pennan och hörde hur den ekade när den studsade mot golvet tre gånger innan den låg längs med trät. Jag hörde tunga steg mot mig och helt plötsligt var pulsen ännu hörde, allting var svart runt omkring mig och jag kände mig så rädd.
En hand, stor som halva min kropp tog tag om mig, jag var i proportion till handen så lite och så ynklig! Handen hade hans tatueringar på sig, nämligen hans namn...
Jag försökte skrika men inget kom ur mig, jag försökte ta mig ur greppet men de gick inte, jag slet, knep, bet och allt vad jag kom på men jag satt fast.
Hans röst hördes tydligt "om du någon gång tänker lämna mig ska jag sprätta upp dig mellan benen så att du aldrig kommer hitta någon din jävla hora."
Jag försökte skrika ännu högre men fortfarande kom inte ett ljud upp.
Rösten fortsatte "vem vill ha dig? De ändå du duger till är att ligga med, min älskade hora! Säg att du är en hora!!!!"
Hans röst var aggressiv och jag bröt ihop, jag grät medans jag ynkligt fick en röst att svara ett litet ja med...
Handen släppte och jag föll, jag ordagrant föll där i de svart i en otrolig fart och jag skrek, hans röst hördes i bakgrunden "hora, jag äger dig, gör si, gör så, ska du ha en smäll? Såhär ska du göra, gör som jag säger, de där glömmer vi frågar någon så har du ramlat," etc.

Där vaknade jag, kallsvettig satte jag mig upp i sängen, en sky hög puls och tittade runt omkring mig och insåg att de bara var en dröm...

När kommer man ifrån den här rädslan egentligen? 😰😭

Likes

Comments

Igår hade vi min fina vän S på besök från min gamla hemort Linköping, hon hade med sig sin sambo sen kom även min sambos vän T som också var här på semester vilken han gör varje år efter att han flyttade härifrån.
De blev en grillkväll som blev lyckad, men ändå rätt stelt.
Varför blir de så stelt för? Jag och S pratade på, skrattade som vanligt men för övrigt var hela umgänget rätt stelt, precis som om matchningarna mellan människorna som var här inte riktigt gick ihop... men trevligt var de, de blev någon öl och glas vin med kortspel som avsläta i rätt hyfsat tid kring 00 så jag besökte sängen redan vid 01 😊

Så idag var vi pigg och glada, har hållt på med mer upp packning av saker och donat!
Imorgon väntas skifte av vår uthyrning på gäster och sedan stranden tror jag då dom lovat fint väder för oss här!

Har ni de bra allihopa?

Likes

Comments

De räcker med att mina barn är glada så är jag glad, men att få en sån fin teckning av sjuåringen är svår slående glädje i mitt mamma hjärta kan jag lova er!

Likes

Comments

Han tog tag i mig med rösten, han behöver inte ens röra mig utan bara dom två små orden gav mitt hjärta volter, mitt hår på huden reste sig, en ilning från topp till tå..
Dom där två små orden, lilla gumman!

Än idag vägrar jag låta någon människa använda just dom orden mot mig.

Jag är ingen lilla gumman, jag är jag och tänker inte låtas se ner på!

Likes

Comments