Här sitter jag, dockan halvsover på mitt bröst och jag har lyckats få solen till fönstret så jag sitter seriöst och halvtittar, njuter av solens strålar genom fönstret som värmer till viss del mot mitt ansikte.

Bättre denna värme genom fönstret för ute är de snö och kallt 😂

Likes

Comments

Imorse uttryckte sambon sig "de är redan onsdag idag"! Ja tänka sig va tiden går fort nu känner jag..
Är de bara jag, eller känner ni också att tiden går fort?!

Mina dagar är rätt sega, består egentligen enbart av att gå upp ur sängen, klä på mig och mini och byta blöja, ge en flaska, dricka morgonkaffet.. sen har vi kickat igång dagen och fortsätter:
Blöja, kräks, flaskan, kaffe, vila, playkanaler, blöja, flaskan, kaffe, kräks, kaffe, blöja...
Ibland en sväng med bilen till bvc eller iväg till någon (Max en utflykt i veckan på typ 1 timme), ibland en sväng med vagnen...
Sen fortsätter kvällen när sambon kommer hem:
Kaffe, vila, prata, kräks, flaskan, kaffe, prata, kvällsmat, blöja, flaskan, byta mini till pyjamas, blöja, flaska, läggning för mini, prata, duscha och sen blir de godnatt för mig och efte ett tag kryper sambon ner och jag hamnar i djupsömn.
Natten fortsätter:
Upp för byta av blöja, flaska, pyjamasbyte och kräks.. några X-antal gånger!
Sen kör vi morgon igen när sambon ska iväg till jobbet.

Som ni läser är de inte mycket som händer fast ändå är man sysselsatt HELATIDEN!
De positiva är att jag är iallafall uppe och vaken trots att jag mår som jag gör nu!

Likes

Comments

Det som stressar mig mest i livet är tiden.
Timmarna som går förbi och inte räcker till.
Sekunderna jag försöker greppa och minuterna som flyr.

Det är så mycket man ska hinna, kunna och göra.
Så mycket måsten, krav och förväntningar.
Så lite kvar för de såkallade lugnet.
Man blir låst, fast och fängslad.
Man ska vara duktig, prestera någonting och jaga tiden som bara flyr och ingenting går ihop och ger mig luft.
Allting stressar och jag håller andan var och varannan dag för jag tror att det ska rasa inom kort.
Att allt tar slut och går sönder.

Det börjar med en spricka och sedan spricker de mer och mer och när vi ser det är det för sent.
Som att jag spelar teater och mitt smink börjar försvinna. Som att scenen jag står på håller på att monteras ner. Som att kläderna jag bär får trasiga sömmar och håliga knän.

Jag är rädd för mina mönster och inbyggda flykt jag har inombords.
Jag är rädd för mina känslor och min brist på tro.
Rädd för gamla vanor och låsta rutiner.
Allting är som "huggen i sten". Beklädd med taggtråd och rädd för ett liv i tristess.

Jag håller andan medan tiden går förbi.

Likes

Comments

Du ska vara glad.
Le och skratta för att livet är ditt och drömmarna är dina.
Du ska känna lugn och glädje i det som sker.
Och tacksamhet för varje minut.

Men inte idag.
För det fanns liksom bara inte där.
Det var mest tomt, tyst och ödsligt.
Mest bara grått.

Likes

Comments

Ibland under jag varför känslan inombords kan finnas "de här är för bra för att vara sant"...

Jag har nu lärt mig med tiden att de är alltid för bra för att vara sant, de ska bara vara lagom för att vara sant.

De kanske är mig de är fel på, jo de är väldigt möjligt och jag tvekar inte på att säga meningen själv.
Jag har egentligen ett bra ego och självförtroende men de är mest de yttre, de inre är de värre med! Går man på hur jag beter mig, min personlighet och trycker på punkter att jag alltid gör fel gång på gång.. där finns de absolut ett jätte dåligt självförtroende.
Har du bra självförtroende både yttre och inre? Eller är de enbart jag?!

Likes

Comments

Att vara förälder är inte en helt enkel sak och inte heller självklar.

Första slutsatsen till ordet "förälder" är att det är en avkomma.
Ens biologiska barn, någon som bär ditt blod i sina ådror.
Det är första slutsatsen. Men att vara förälder är så mycket mer än så. Den där första slutsatsen är egentligen bara precis kroppsligt.

Att vara förälder handlar inte om att vara genetiskt besläktad.
Att vara förälder handlar om att vara där.
Att vara medveten, vara närvarande, vara där hela tiden på avstånd och i närhet.
Att vara förälder handlar om att hjälpa dem i varje steg de tar, att hålla dem i handen när det är svårt att gå själv oavsett ålder, att pusha på i bakgrunden när det är saker de måste klara av på egen hand, att heja på i livets alla skeden.
Att vara förälder är att lära dem rätt från fel, krama dem när känslorna är många och stora, prata när orden finns och inte finns. Att pussa små kinder i tid och otid.
Att vara förälder är att kunna sitta och studera deras minsta rörelse och finna ro med dom, att torka tårar och plåstra knän, att lyssna till deras resonemang.
Att skratta högt åt deras tokigheter, vara tokig själv, att sova tätt intill, att sakna täcke, kudde och plats. Att städa undan leksaker och jämt och ständigt ha sand på golven.

Att vara förälder är att sitta på tu man hand vid en middag, med vin och tända ljus och sakna kladd och prat och tjat om allt och inget.

Att vara förälder är så mycket mer än blod.

Likes

Comments

Allting är mörkt...
Mitt självförtroende är snart i botten och jag känner hopplöshet, svaghet, trötthet, ledsamhet, känslighet och helt ärligt jag mår piss...
Under några dagar har jag känt hur de börjat bubbla inom mig och någon tår har fallit hit och dit men ikväll utlöstes allting och jag har suttit med tårar i mer än 6 timmar...
Jag kan inte hjälpa de, mina tårar bara rinner och känslorna bara bubblar...
Dålig på allt?
Tråkig person?
Dålig vän?
Jobbig person?

Jag avskyr min sjukdom som drar ner mig såhär!!
JAG AVSKYR DE VERKLIGEN!
Om och om igen, som en käftsmäll varje gång och mörkret bara rycker tag och jag kan ingenting göra.
Hjälpslöshet!

Hur ska jag någonsin kunna "fixa mig", när de alltid blir såhär?

Likes

Comments

Den senaste tiden har känts grå.
Efter en tid av färg och framgång tycks allt ha stagnerat och flagnat en aning och jag kommer på mig själv att leta efter känslor och fjärilsfladder.
Alla färgerna tycks ha bleknat...

Varför försvinner färgerna och värmen allteftersom tiden går?
Allt bleknar och blir till en grå ton förr eller senare...kan man undvika det?
Kan man skydda färgen med ett parasoll som låter skuggan rädda det från att blekna?
Så som man kan med saker när de regnar..

Men om det ska lyckas så måste båda hjälpa till att hålla parasollet, i enad styrka.
För det heter väl "Tillsammans är vi starka"...?!
Ensam är inte stark.
Ensam klarar inte tyngden.
Ensam tappar tillslut taget och allt bleknar bort...

Vi måste hjälpa varandra.
Trots att vi säger att vi kan själva.

En kantstött mugg är ingenting i ett skåp utan udda fat.
En trasmatta är ingenting utan sina trasor.
Och färgen bleknar bort, även i regn.

Likes

Comments