Blev av med min mobil när jag var ute på krogen, så efter det kunde jag inte skriva här, och när jag tillslut fick tag på en mobil glömde jag helt bort bloggen haha.

Ger det ett nytt försök då det är skönt att få skriva av sig. känner inte att jag har någon att prata med precis.

har så mycket tankar, om precis allting men samtidigt om ingenting alls. Make sense?
försöker hitta min plats här i världen, jag vet inte vem jag är eller vem jag ska vara. allt känns så oklart. luddigt, liksom. vad är vad? vem är jag?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag förstår mig inte på mig själv.. När jag mår dåligt så är det som om någonting inom mig vill göra allting värre.
Det är så jävla idiotiskt.
Nån del av mig vill att min kropp ska fortsätta våldtas känns det som.
Vaknade igår bredvid en snubbe. Ville bara dö. Inte nog med att vi hade haft sex, vilket jag verkligen inte vill göra när jag är klar, vi hade inte använt skydd såklart, så ännu en jävla gång har jag utsatt mig för onödiga risker. Vem vet om han har några sjukdomar liksom? Och vilken tur att jag äter p-piller... Äckelpäckel.
Han har inte gjort något fel utan det är bara jag. För han var snäll osv och jag låtsades ju som om jag ville..

Varför gör man såhär mot sig själv?

Det är så jävla mycket som händer inom mig på sistone.
Precis lärt mig att ha sex utan att "försvinna" under tiden , men gången innan detta så försvann jag en liten stund men lyckades komma tillbaka, undrar hur det kommer bli nu..
Varför kan jag inte sluta skada mig själv?

Och nu håller han killen från i torsdags natt på o ringer och smsar hela tiden ... Jag orkar inte..
Vill bara säga till honom att nej vi ska inte ses igen och nej jag vill inte ha kontakt.. Men känns ju så jävla elakt?

Från och med nu ska jag vara nykter!

Likes

Comments

Jag förstår inte hur det kan vara så olika. Ena stunden ser jag alla mina framsteg, känner att jag blivit starkare och tänker att jag har en framtid. Sen plötsligt kommer känslorna tillbaka med att allt är skit och kommer alltid vara, kommer aldrig ha råd med någonting, kommer aldrig klara ett vanligt liv, kommer aldrig må bra.

Finns det inget jävla mellanting ???!

Det finns en sak som är rätt jävla stor faktiskt. Två gånger har jag kunnat ha sex utan att hjärnan stänger av, jag minns vad som hänt och jag är liksom med. Helt sjukt egentligen. Sånt som kommer naturligt för andra är inte självklart för vissa.
Att mitt huvud stänger av är ju för att den är så van vid övergreppen att jag inte ens tillåts vara med när jag är med någon som är snäll. Det låter väl helt löjligt men det är riktigt stort. Jag ser det som ett stort framsteg.
Även om sex är tråkigt som fan så behöver man ju uppmärksamheten och kanske lite närhet liksom. Jag vet inget annat sätt tyvärr

Likes

Comments

Det känns nästan som att livet går emot en och testar en, för att se hur långt det kan driva en tills man knäcks.. Som nån sorts skämt.
Så när man en dag står där med repet runt halsen, redo att lämna skiten..då kommer folk hoppa fram och skrika "SURPRISE" och då kommer man inse att inget var på riktigt. Elaka spel.

Likes

Comments

Varför är det en sån big deal om någon vill avsluta sitt liv? Man borde ju få välja själv. Trivs man inte så varför ska man lida, kämpa, plågas. År efter år..

Är så trött på människor. De bara ljuger och manipulerar. Sårar och plågar.

Försökte öppna mitt hjärta men blev bara rövknullad i hjärnan. Det gör jag aldrig om.

Jag tål inte lögner.

Likes

Comments

Det känns som jag blir uppäten men ändå förväntas kunna gå. Har varken armar eller ben kvar men förväntas dansa.

Likes

Comments

Det är nåt som kryper, som att nånting är på gång. Det har legat länge och puttrat nu. Kan känna det. Kaos är på väg.

Ångest. Och stressad. Känns som jag plötsligt måste göra en jävla massa saker trots att det inte är mycket alls i andras ögon. Vill bara fly, gömma mig i en jävla grotta. Orkar inte. Står inte ut. Orkar inte ens med mig själv. Står inte ut med mitt egna jävla sällskap.

Känns som alla bråkar med mig. Gnäller. Tjatar. Stressar mig.

Vart fan ska jag ta vägen?

Likes

Comments

Hur vet man egentligen att man vet något? Hur skiljer man på vad som är sant, fakta eller liknande.
Hur vet man att det finns syre? Jo för folk säger det. Men vi ser det aldrig. Kan inte ta på det. Så hur vet man då att det finns?

Gud vad jag önskar att jag kunde uttrycka mig bättre för det är nästan aldrig någon som förstår hur jag menar.. Lite sådär halvtråkigt haha!

Jag vet att jag ligger här i min soffa nu och försöker sova. Men vadå vet? Jag kanske redan sover och bara drömmer?
Kanske jag lever ett liv instängd i en liten bur någonstans och av någon anledning är detta livet som jag valt att fantisera ihop?

Egentligen vet man ingenting. Du kan inte veta om du är gravt psykiskt sjuk och inte alls lever livet som du tror att du gör.

Om du någon gång får en sné blick av någon, är det kanske för att du egentligen ser ur som en utomjording och folk undrar vad du gör utsläppt?

Eller alla vet att det är just dig, just du som går där och tror att du lever i den vanliga världen när du inte alls gör det. De tittar på dig och försöker hinna titta bort innan du glor tillbaka för att inte avslöja sig själva.

Likes

Comments

Ålderskris.
Känner mig så himla gammal, men samtidigt som att jag fortfarande är 14. Jag tror att tiden stannade där.
Nästa år blir jag 30, och hur jävla sjukt är inte det? När jag var 15 så var trettioåringar "vuxna" och gamla.. Men inte fan känner jag mig vuxen? Mognare än förr såklart men jag kan varken förstå eller acceptera att jag blivit så äckligt gammal haha.

Herregud jisses amalia.

Aja. Igår lärde jag mig att det finns enorma grodor som är lika stora som våra katter, de väger 3 kg ungefär och kan hoppa 3 meter. Tror på riktigt att jag skulle trilla ihop och dö på fläcken ifall jag såg ett sånt jävla monster.

Idag var jag vid vattnet och kollade på den underbara utsikten , men kunde inte sluta fundera över vad det fanns för sjömonster där i haha.

Likes

Comments

Ibland känns allting bara så overkligt. Som att det man ser som minnen kanske bara är något man sett på film, läst, eller helt enkelt bara fantiserat ihop.

Tänk så är ingenting på riktigt? Hur ska man veta om man lever i verkligheten eller om man bara tror det?

Kan känna att allt och alla andra "hör ihop" medan jag bara finns och tar upp plats, ELLER att alla har koll på mig. "Världen kretsar inte kring dig", nä men lätt att säga?

Kan sitta på bussen bland en massa folk och en stark känsla slår mig att jag är den enda där som inte passar in. Alla andra är som myror i en myrstack och jag är bara någon äcklig insekt som har hamnat helt jävla fel.

Kan även känna som att "alla vet", som att de på bussen liksom tänker att vad fan gör hon här?! Ingen vill ha henne här, hon borde skämmas.

Eller att hela världen jobbar tillsammans och jag är en projekt och att man inte får säga högt vad man tänker för då har man avslöjat dem och då vet man inte vad som händer.

Hahaha jag orkar inte med min hjärna. Hur får man slut på de här idiot-tankarna som tar över hela livet. Kan knappt prata normalt med en människa för att jag har så många tankar samtidigt som stör.

Hur ska jag koncentrera mig på vad du säger när min hjärna tjatar om hjärntransplantationer och ifall rymden är på riktigt?

Likes

Comments