View tracker

Jag minns en dag för länge sedan.

Det har gått flera år sedan den dagen men jag minns den lika bra som om det var förra veckan.

Det var lite kyligt men ändå varmt.

Solen sken och molnen jagade efter.

Skogen var grön men ändå inte grön.

Trädstammarna var grå, marken var rödbrun.

Det var grönt överallt ändå.

Stenarna var gröna. Och grå.

Jag satt där. På en sten. Högt uppe.

Jag log.

Mina ögon log.

Trädens stammar gnisslade när de sakta gned sig mot varandra i vinden.

Allt var fullkomligt den dagen och jag var glad.

En glädje som kunde flytta berg, lyfta mig över molnen och jaga bort allt mörker.

Dina ögon log också och vi kunde inte få nog av varandra.

Mörkret var så långt borta att det upphörde att existera för en stund.

Där och då fanns bara vi två i hela världen och inget kunde störa oss.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag trodde och antog.

Jag hoppades och längtade.

Du sa att du förstod.

Du sa det inte finns någon annan.

Sen blev det tyst.

Igen.

Som så många gånger tidigare.

Inte ett ljud.

Jag hoppas fortfarande.

Längtar fortfarande.

Jag vet, jag är dum.

Grym mot mig själv för att jag inte orkar att sluta bry mig.

Likes

Comments

View tracker

Du där. Förstår du vad du gör?

Förstår du hur du plågar mig?

Varför ger du aldrig några klara svar på mina frågor? Varför glider du bort så ofta, precis utom räckhåll?

Varför kommer du tillbaka med full kraft och säger precis just det där rätta, precis det jag behöver höra just då?

Varför lovar du mig en massa när du sen inte håller det?

Varför ger du mig fler och fler frågetecken?

Varför får du mig att stå och vackla på den yttersta kanten utan att kunna känna att jag står stadigt och säkert?

Varför säger du en sak och gör en annan?

Varför gör du så här mot mig?

Vad har jag gjort dig?

Likes

Comments